Livsfunderingar

Jag har tystnat igen i bloggen, jag vet. Men det är så mycket jag går och funderar på nu, livet och oroligheterna och så stora ting att de är svåra att bryta med och begripligt skriva om här utan att det blir för långt. Och i stället känns det futtigt att skriva om de där små vardagsgrejerna, så jag drabbas av skrivkramp och så blir det ingenting alls. Dessutom är nästan alla de där stora sakerna jag går och funderar på, oroar och våndas över, inte alla mina saker utan andras. Mitt liv hakar ju in i så många andras liv. Det är ju så det är. Och jag kan kanske inte bara vräka ut andra här, även om de berör mig så mycket. Men om jag gör ett litet försök?

Döden tänker jag på. Jag har en vän, vars man i dagarna gick bort efter en mycket kort tids sjukdom. Att han - och hon - drabbades av detta så plötsligt när han hade så mycket liv kvar att leva är så ofattbart orättvist och hemskt, och får mig just nu att omvärdera mitt eget liv varje dag. Vad är viktigt? Vilka är viktiga? Varje år, varje månad, varje dag är en gåva som jag måste göra något med. Leva och leva nu och inte längta till något annat, bättre sen för jag vet inte om det kommer något sen. 
Vännens man vårdades ända till slutet hemma. Igår lade hon  ( i vår privata grupp) upp ett foto på en säng som hemsjukvården ännu inte hämtat. En sjukhussäng. I en alldeles vanlig lägenhet. En tom sjukhussäng. Och den där bilden krossade mitt hjärta. Jag måste leva nu.

Och så funderar jag på var jag gör av min tid. Var jag lägger alla mina dagar. Vill jag vara där jag är? Vad vill jag göra annars?
Så mitt i detta funderande kom en av de där skoleleverna där jag jobbar, de där som fullständigt kan rasera mina dagar och mitt humör och mitt tålamod och alltihop när de ska testa gränser och vara tonåringar i allmänhet. Men som också kan vara dem som får mina arbetsdagar att ha guldkant och gör mig glad för dagar framåt. Den här killen ville ha hjälp att hitta en bok att tycka om, för han var dålig på det, sa han. Han ville ha en bok om sånt som kunde finnas på riktigt. Om människor som kändes verkliga. Och, kröp det fram när vi gått runt bland hyllorna ett tag, gärna om någon som blir mobbad i skolan. För han hade blivit mobbad i skolan förr. Men inte nu.
Och jag hittade en bok åt honom. En om en kille som går i sexan (som han gör), som har blivit mobbad men som inte är det nu men som funderar mycket över kompisar och sånt där. Den ville han ha. Den ville han väldigt gärna ha sa han. Han kramade den när han gick ut från biblioteket.

Och jag stod och bankade huvudet i väggen. Hur kan jag ens överväga att byta arbetsliv när sådana här killar finns? Och jag får träffa dem? Hur kan det sen vara att sådana som han, fast tre år äldre och i grupp kan få mig att gråta av frustration och känna mig utsatt i min jobbvardag? Varför är livet så svårt?