Om julstjärnor och massbegravningar

Nu vill jag prata om julstjärnor. Blommorna, alltså. Ja, jo, jag vet att det är två veckor till midsommar och att jag säkert borde diskutera blåklint och vallmo - men de där julstjärnornas sista tid har nu (mycket för sent) kommit.

Det är likadant varje år. Inför första advent drabbas jag av Giganto-Julstämning och belyser hela vårt hem med adventsljusstakar och adventsstjärnor.. och så köper jag julstjärnor. De är ju så fina! Några julstjärnor i varje fönster, flest röda men så några vita också, och rosa, och... julstämningen infinner sig. Det är så mörkt ute att man inte ser hur skitiga fönstren är, och så står julstjärnorna där tillsammans med alla ljusen och jag tindrar med ögonen.

Sedan blir det januari.

Alla adventsljusstakarna packas ner och åker upp i en låda på vinden. Julpyntet också. Men julstjärnorna? Jamen, de är ju fortfarande så fina, synd att slänga? De får stå kvar.
Februari? Julstjärnorna står kvar.
Mars, april? Nu tappar de sina färgade blad och bara det gröna är kvar. Men de är finare än någonsin, buskar till sig och bär sig åt som vilka krukväxter som helst. De får stå kvar.

Maj? Juni? Alltså... njaaaaa. Nu börjar julstjärnorna bli rätt långa och taniga och tappa även de gröna bladen. Det är nu de ska döden dö. Men... då blir det så tomt i fönstren? Hm.

Ett år planterade jag ömsint ut de små liven i trädgårdsrabatterna. Det var rätt kul - de levde över sommaren och sedan dog de knall och fall allihop när hösten gjorde entré. Men oftast brukar det så här års bli massbegravning i soptunnan och inköp av nya krukväxter.

Fast i år får de stå kvar, trots sin tanighet. I år har jag extra ondsinta planer. Alla mina krukväxter har i år samfällt bestämt sig för att slå rekord i att se trista ut. Jag tror de saknar omplantering, gullegull och ans. Så i år får julstjärnorna bli kompisar med de övervintrade små och trista pelargonerna som inte tog sig efter förra årets nedklippning, vänner med spretiga vad-de-nu-heter-grejerna på övervåningen som alla har för liten kruka och är angripna av något ohyriskt, polare med halvruttna novemberkaktusen som förvirrat brukar blomma i april och september, bundis med tjockbladiga växterna som ser gula, fula och halvdöda ut, bekanta sig med mer-än-döda-växterna i Lisas och Eriks rum... och så slänger jag hela rasket sisådär i juli när det är varmt och semestertider. Allihop. Då behöver jag ju inte bekymra mig för hur de ska klara sig utan vatten?

Och sen köper jag nya, fina krukväxter. Yej! Och nya julstjärnor till advent...