Husbilen? Jo, den står i Varberg, den.

Ni vet när Facebook på sitt välment framfusiga sätt föreslår nya vänner åt en? Nyss fick jag det här förslaget:

Nä, någon jäkla måtta får det ändå vara. Facebook snokar, går igenom adresslistor, kollar mina google-sökningar, ser vem jag har kontakt med... och nu tycker jag att mr/ms Facebook kan ta och lugna ner sig lite när hen föreslår att jag ska bli kompis med de anställda på Bildepån i Varberg. Ja, jag har Pelle och flera av hans kollegor i min kontaktlista i telefonen, och ja, det är säkert fina och bra killar. Men jag vill helst avsluta all kontakt med dem alla och få hem vår husbil till oss själva, tack så mycket.

Hur går det med det där, undrar ni? Det har ju gått ganska många veckor sedan den meddelade att den mådde dåligt, och strax därpå lade sig ner och dog på motorvägen utanför Kungsbacka?

Jo. Bildepån i Varberg rotade, undersökte och kom fram till att något synnerligen viktigt i husbilens Fordmotor var så trasigt att det inte skulle gå att laga. (fråga inte, men något med någon cylinder...) Alltså skulle husbilens motor, för andra gången, behöva bytas ut. Oddsen för det??? Först skulle bara försäkringsbolaget behöva säga sitt. Kostnadskalkyler skickades. Tid gick. Förtvivlan i Vismarlöv växte.
Till sist, i onsdags, orkade jag inte vänta längre utan ringde Bildepån för att kolla läget. Läget visade sig ganska snart vara trolig fullständig katastrof. Försäkringsbolaget diskuterade nämligen om vi överhuvudtaget skulle få någon ersättning. Maskinskadeförsäkringen vi trodde blint på hade en tidsbegränsning på 8 år, och motorhaveriet inträffade - lyssna noga nu - efter åtta år och EN DAG. Försäkringen hade alltså gått ut.
Dessutom hade vi inte följt serviceintervallet. Vi trodde att service skulle göras efter ett visst antal körda mil, alltså då när servicelampan i bilen tänds? Nänä. Det är de där milen, eller efter 1 år, som servicen ska göras, det som inträffar först. Så även om man bara kör sisådär 200-300 mil på ett år så ska service ändå göras årligen. Vi hade alltså brutit mot Aktsamhetsklausulen i försäkringen, vilket inte gjorde ersättningsfrågan ljusare på något sätt.

- Så om Folksam säger nej så får ni antingen bekosta motorbytet själva eller sälja husbilen i det skick den befinner sig, meddelade damen på Bildepån deltagande.

Bekosta motorbyte på sisådär 70 000? Eller sälja husbilen för en bråkdel av vad vi gav för den, ändå ha kvar lånen på den och så vara av med vår husbil?

När jag lagt på luren stod jag på jobbet och grät. Ringde till oäkte maken och grät ännu mer.
O-ringen? Ekonomin? Orättvisan? Alltihop!

I torsdags ringde sedan en vänlig man från Folksam: (mitt under pågående personalsommarfest på Sandåkerskolan, dvs sång och skrän i bakgrunden...) Vi skulle få ersättning för motorbytet, trots att försäkringen gått ut med en dag. Fast 25% av kostnaden skulle vi få betala själva, just pga den där oaktsamheten att inte följa serviceintervallen, + självrisken. Så för 17000 kr får vi tillbaka vår husbil. Med en begagnad motor insatt. 17000 är väldigt mycket mindre än summorna som nämndes dagen före, och väldigt mycket bättre än att vara tvungna att sälja husbilen. Men 17000, ja, för oss är det ändå väldigt mycket pengar. Uterumsrenoveringen vi tänkt oss får vänta. 50-årsfirande får bli i det tysta (fast det hade jag nog ändå börjat tänka mig).

Och när vi får tillbaka husbilen? Någon vecka efter midsommar, om allt går som det ska. Vi är rätt luttrade när det gäller motorbyten, så vi tror det när vi ser det, och när husbilen åter står parkerad utanför vårt hus.