Vet inte riktigt om det är 48 eller 84 jag fyller nästa vecka?

Skåden denna babyblå fleecejacka. Man kan ju tycka att den borde synas rätt bra?  Att det inte vore möjligt att den här bloggskribenten det senaste dygnet varit helt av med den. Inte av med på det viset att hon glömt den någon annanstans, typ på jobbet eller så. Nädå - av med den på viset "nämen nu blev det lite för varmt, skalar av mig fleecen och dumpar den i min omedelbara närhet" någonstans i huset - och sedan inte kan hitta den.

Den var väck. Jag letade på alla de vanliga Carolina-har-dumpat-fleecen-platserna: köksstolarna, läsfåtöljen, skrivbordsstolen, badrumsbänken, och så de mer ovanliga platserna: klädkrokarna i sovrummet (den rätta platsen), uterumsmöblerna, inuti tvättmaskinen, röran i Lisas rum, minutiösa ordningen i Eriks rum... nope. Jag var fullständigt övertygad om inblandning av 1. inbrottstjuvar eller 2. möss med extravaganta vanor eller 3. elaka familjemedlemmar som vill skämta sin stackars mamma aprillo. Eller varför inte 4. utomjordingar?

Till sist hittade Lisa den. Vid min läsfåtölj, men lömskt inkilad under en kudde. "Meh, mamma, hur tydligt som helst - hur kunde du INTE se den? Är du blind?"

Detta gör mig lätt oroad över min hjärnas tillstånd. Börjar den luckras upp? Borde jag sysselsätta mig mer med korsord, ni vet så där man bör göra på ålderns höst för att "hålla hjärnan igång"? För inte nog med detta - idag när jag snabbt hade plockat ihop alla prylar på jobbet och skyndat mig ut för att hinna med en något tidigare buss (tidigare men långsammare = mer lästid på bussen, bra sak)... så kom jag plötsligt på en sak. Den lilla detaljen att jag hade kört bil till jobbet idag.

Tur att jag kom på det innan jag hann gå på bussen. Tur att jag har en dotter som håller reda på mina klädespersedlar. Vänta du Lisa - det här är troligen bara början. Dina dagar kommer att fyllas av telefonsamtal från din mor, som prompt vill veta var hon har lagt sin bok, sina piller, sin bil, sina kläder, sin hjärna och sig själv.