 |
| ur Dit ljuset inte når av Annika Thor |
Men allra mest minns jag den som lärde mig spela kille - min farmor. Hennes röst när hon irriterat kommenterade att hon hade dragit Blaren. Klirrandet från hennes alla armband när hon delade ut korten. Mer kommer tillbaka: ljudet av väggklockorna som slog i farmors och farfars lägenhet - först den mörkare, tyngre och strax efter den guldlockiga, stimmiga, snabba. Cigarettlukten.
Det var det vi mest gjorde hemma hos farmor och farfar: spelade kort. Och vi spelade om pengar, vilket gjorde det hela åh så mycket mer spännande. Nu pratar vi alltså tioöringar, och tjugofemöringar, eller den triumferande känslan när man tog hem storkovan och vann hela fem spänn. Wow! Mest älskade kortspelet var Issental. Vet inte om jag stavar det rätt, men vet exakt hur det sista kortet skulle dras och slängas på bordet med stor dramatik - då skulle man samtidigt utropa issental!
Men killekortlek, alltså. Jag har faktiskt inte sett någon sådan på många år. Så här såg den ut som vi spelade med:
Någon som känner igen? Som spelade kille?
Jag! Jag!! Jag har spelat Kille jättemycket när jag var liten! Fast tyvärr kommer jag inte ihåg mycket av det. Det var min mamma med sambo som spelade med min mormor och morfar mången afton som gjorde att jag också ville lära mig. Det knasigaste med att jag precis läste ditt blogginlägg om detta är att jag tänkte på ovan nämnda spel senast i torsdags, alltså dagen innan vi sågs i helgen!
SvaraRaderaSkulle vi ju ha vetat - då kunde vi haft med en killekortlek och försökt komma ihåg! Men nästa gång vi delar lägenhet så får vi ta med en.
SvaraRadera