Tonårssnack

En stor del av kvällen har det flockats tonåringar i vårt vardagsrum. I och för sig bara fyra stycken, men de tar sådan plats, de där, så de känns som fler än vad de faktiskt är. Men de som var här är av den snälla sorten, så det är rätt trevligt att ha dem här, och det är framför allt rätt roligt att lyssna på dem när de pratar. De spelade nämligen något tv-spel, och gliringarna och skämten var legio.

En grej har de hållit på med ganska länge när de pratar, och det är det här "du kan vara en..." alternativt bara "du är en..." och så sätts ett helt orimligt ord in i meningen. Speciella regler lyder för detta uttryck: det ska direkt studsa tillbaka på det den andre precis sa, och det ska låta lite lätt förolämpat, eller kränkt, eller nästan med ett sårat tonläge. Ungefär som att "fy vad du är taskig som använder uttryck mot mig som jag inte begriper" men sedan ska det hela ändå handla om helt vanliga ord, och dessutom alltid ord eller begrepp som det inte går att "vara" (och det hela handlar oftast om att tonåringen ifråga inte pallar ge ett ordentligt svar). Min son är absolut mästare på det här, och har slängt "du är en..." tillbaka till oss sedan något år eller något. Så här ungefär:

- Men använd facklan då, Tim! [i någon situation i det där tv-spelet]
- DU kan vara en fackla.

- Det måste du bara acceptera.
- Du är en accept.

- Gå och lägg dig nu, i morgon är det måndag.
- Du kan vara en måndag.

- Jobbig läxa med långa mattetal?
- Du är ett långt mattetal.

Osv osv med alla möjliga variation på temat... visst känner ni igen det? Visst är det knäppt? Och jag gillar det - kan aldrig låta bli att skratta när det jag "är" blir något fullständigt utflippat.