Om att prata inför folk

Jag har precis kommit hem från ett föräldramöte på en skola, och funderade i bilen på väg hem vilken skillnad det är på att prata inför folk och prata inför folk, beroende på situation och vad det är man pratar om. 

I söndags var jag på bokmässan (och i lördags, och i fredags, och i torsdags... och ja, jag känner mig lite grann som en urkramad disktrasa i både huvudet och kroppen), och under en ganska kort och skälvande stund var det faktiskt jag som var uppe på en av de där scenerna med strålkastarljus på mig och mikrofon att prata i. I tjugo minuter var jag moderator för ett samtal (eller workshop kallades det fast det inte blev mycket till workshop av det - lite fel miljö tror jag) med en amerikansk ungdomsförfattare på Ung scen. (hon heter Laini Taylor, har rosa hår och skriver jäkligt bra fantasy) Och de där ynkans tjugo minutrarna har jag gått runt och varit nervös för sedan i juli ungefär. Jag, mikrofon, prata engelska, vettigt samtal....gah! Men hallå!? alla som någon gång har varit på bokmässan vet hur det är där: det pågår ungefär trettio sådana där samtal hela tiden i lokalen på olika scener och i montrar och hur nervös jag än var inför det där så var det ändå bara ett framträdande som var som en droppe i det stora sorlet och havet av framträdanden som bokmässan är.

Spelar ingen roll. Jag var ändå toknervös innan.

Och nu då. Det här föräldramötet? Det var en hel matsal full med vuxna människor - föräldrarna till femteklassarna på en skola. Jag var den enda programpunkten på föräldramötet - jag skulle prata i ungefär 45 minuter om böcker och läsning. De hade alltså kommit dit bara för att lyssna på mig. Men var jag nervös nu då?

Nä. Inte ett dugg. Jag hade inte ens något manus att följa. Jag pratade om högläsning (ja! fast barnen är stora nog att läsa själva) och om att vara en läsande förebild för sitt barn och om vilka slags böcker barnen gillar att läsa och om olika böcker och... rätt vad det var hade det gått femtio minuter. Bara sådär.

Vad är väl 20 minuter i ett hav av andra framträdanden mot 50 minuter ensam med publik?? Egentligen? Borde inte de 50 minutrarna vara värre? Nä, för nu fick jag ju prata ensam om det jag kan. Jag behövde inte intervjua någon annan - och vara tvungen att lyssna på svaren för att haka på dem... Ingen mikrofon, ingen strålkastare. Och så behövde jag förstås inte prata på engelska.

Sicken tur att jag är bibliotekarie och inte journalist!