Aj. Pust. Stånk.

Ni vet det där om att "aldrig mer ta ett enda löpsteg..." jag bestämde mig för under sista kilometrarna under Berlin maraton?

Nja. Så kan vi inte ha det, faktiskt. Hur skulle jag då fått lyssnat på ljudböcker som ju faktiskt är en ganska trevlig syssla?

I söndags sprang jag orientering på ett blött Revingehed - men där var så många kontroller att hålla reda på, och blöta dyhålor att undvika så där hann jag egentligen inte känna efter hur det kändes att springa igen.

Men igår - då gav jag mig ut på den första löprundan sedan maran. Tänkte att det skulle bli skönt att få komma ut efter jobbet i en höstig skog.

Fast det var det inte. Skönt, alltså. Inte någonstans. Fötterna tyckte inte om skorna ("var det inte de här vi sprang så många kilometer i och hade ont av? Jo! Det här vill vi inte vara med om..."). Magen tyckte inte om att det skumpade och började göra ont. Höften tyckte också att den kunde vara med i gänget och göra lite ont den också, och det fortsatte den faktiskt med hela kvällen. Vad var det nu med den - jag har aldrig haft ont i höften förut? (förutom de sista tio kilometerna av maran fast då gjorde i och för sig hela jag ont) Skogen var blöt och full av lera, ljudboken inte så bra som jag tänkt mig och jag hade till och med ont i en axel.

Var det någon som sa att löpning är skönt när man väl kommer ut?

Nä. Så här kan vi verkligen inte ha det. Slut på vila. Mer gympa behövs - de här musklerna måste knådas om från grunden.

Så är såg de ut när de var nya i juni. Nu har jag sprungit nästan 60 mil i dem. Dumma och fel är de tycker tydligen mina fötter.