onsdag 11 september 2013

Kommunikation

För ungefär 15 år sedan jobbade jag ett tag på AstraDraco (hette det då) i Lund. Som på alla stora företag så fanns det förstås även där mängder av särskilda konferensrum för alla möten som är livsnödvändiga för dessa stora företag. Ett av de där konferensrummen var ett specialrum, för där inne kunde vid storslagna tillfällen och Extremt Viktiga Möten anordnas Videokonferens. Andäktigheten var stor inför denna Videokonferensutrustning som gjorde att man via en TV-skärm och högtalare kunde ha bild- och ljudkontakt med andra människor på en helt annan plats. Videokonferensutrustningen handhades av specialutbildade, särskilt kunniga och duktiga människor som verkligen uttalade Videokonferens med stort V. "Oooo", kände man, "rymdåldern har kommit".

Några år senare i livet (ungefär tio år sen nu) jobbade jag i stället på TetraPak, på ett av bolagen där som har kontor på många platser i världen. Vi hade dagliga möten med kollegor i exempelvis USA, Singapore eller Lausanne, och vi hade videokonferens i princip vid varje möte. Oftast med tre eller fyra parter. Den Kunniga Personalen Som Handhade Videokonferensutrustningen var nu i stället mest jag själv, fast det var inget konstigt med det. Bara att sätta igång alla apparater, koppla in de olika på förhand inställda mötesrummen världen över samt koppla ihop mötesdeltagarnas datorer i ett nätverk. Det var väldigt mycket vardag och inget storstilat alls med alla dessa möten: ett konferensbord fullt med datorer och folk som satt och glodde ner i dessa datorer och så en stor skärm på väggen i rummets kortsida som visade ett i princip likadant bord fullt med datorer och människor som satt och glodde ner i sina datorer (bara det att de kanske satt utanför Houston), samt att allt som sades i det rummet hördes i högtalarna. Rymdåldern hade blivit vardagsmat.

Men nu. Nu är det inte ens en kontorsgrej med dyr utrustning, det där med videokonferens. Nu är det ett självklart kommunikationsmedel. Lisa började sexan för någon månad sedan, och fick då som alla andra nya sexor på vår skola en egen laptop. I den laptopen sitter det en inbyggd kamera i locket. Skype är ett av standardprogrammen som följde med. Och Lisa skypar med sina kompisar stora delar av kvällen. Skype är hela tiden på i bakgrunden när hon och kompisarna gör annat som att spela datorspel, göra läxorna eller kolla på Youtube. Det är som en ständig videokonferens - fast utan Specialutrustning, Specialrum eller Speciellt Kunniga Personer att sköta uppkopplandet.

På bara 15 år! Tanken svindlar om man tänker bara litegrann in i framtiden. Hur kommunicerar vi då?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar