På lördag.

På lördag flyttar Erik till Lund.

Han har skrivit på kontrakt, och det är ett möblerat rum i en stor, ljus lägenhet som han delar med tre andra killar. Erik ska bo i ett rum som förvisso är rätt stort men som saknar fönster, men han är sist in så får börja med det rummet. Det är cykelavstånd till LTH, bredband och typ 200 meter till närmaste McDonalds.

Jag måste lära mig se runt det stora svarta hål som öppnar sig i mig nu. Det går. Det ska gå. Det är livet som det ska vara.

Men jag vet inte vem jag är utan honom.

Måndagskväll vid köksbordet

Jag blev sittande efter middagen, med en kopp kaffe och en tjock bok. Jag blir ofta det. Familjen är vana vid att jag sitter där länge och väl. Och så brukar de säga att jag borde gå och sätta mig i min läsfåtölj istället, den är säkert mycket bekvämare för mig tycker de. Jodå, det är den nog. Men jag trivs så vansinnigt bra där vid köksbordet, fast det är en hård köksstol att sitta på.

Och så detta, som så ofta händer när jag sitter där:

Först kom sonen och skulle lämna någon disk och hämta något ytterligare att äta (mycket symptomatiskt). Och när jag satt där pratade han om något från sin dag (matte, mer matte och ännu mer matte )(också mycket symptomatiskt) - och jag bad honom snällt att massera mina axlar. Det gjorde han. Mina axlar blev glada. Nacken också. Och själen, som fick höra ännu mer om sonens vardag, om människor han höll på att lära känna och annat sånt.

När sedan sonen försvunnit upp till sin kammare (till den där matematiken) så avlöstes han av dottern. Dottern hade testat att vara på gym med en kompis idag, och nu fick jag höra om hur de värmt upp och vilka maskiner de använt. Listigt nog bad jag dottern att under tiden kamma igenom och fläta mitt hår. Och det gjorde hon. Jag älskar när någon grejar med mitt hår, så jag slöt ögonen och njöt medan min själ fick höra om dotterns vardag, om begynnande träningsvärken och om vad de gjorde på sin håltimme.

Så ja - nu sitter jag här med nymasserade axlar och nyflätat hår och undrar: hur har ni tänkt att jag ska sköta det här sen? När ni flyttar hemifrån? Ska axlarna förbli stela, håret hänga i trista tofsen och själen inte alls få veta hur er dag har varit? Hur har ni tänkt att jag ska klara det?

Ståtlig ung man

Nu kommer ni sucka och medlidsamt säga till mig: "Han ÄR tjugo år gammal. Det är fånigt att du ens tar upp de här sakerna som något att lyfta ett ögonbryn över." Då säger jag till er: "Jag var inte beredd på att mamma-i-bakgrunden-moraliska-stödet inte längre behövdes. Och jag vet inte om jag tycker om att vara obehövd."

Vilka saker behöver det nog inte höjas något ögonbryn över, då?

• han kom hem häromdagen och hade nyklippt hår
  (jättesnyggt)(men det har aldrig förr hänt utan att jag 1. tjatat 2. varit med åtminstone som transportmedel till lämplig salong)
• att han vid middagen meddelade att han idag varit och köpt en ny kostym, och tillhörande skjorta
  (den här svimmade jag nästan över)(han köper ALDRIG kläder om ingen hotar honom med pistol eller nåt)(och jag har ALLTID varit med som Rådgivande Person)(och nu kostym?)

Ungen sågar ursinnigt i navelsträngen nu...

(och om någon undrar efter mitt inlägg häromdagen om den nattliga cykelturen kan jag rapportera: han gör aldrig om det säger han. Tydligen hade det varit stark motvind hela vägen hem och det hade tagit ungefär två timmar från LTH och hit...)

Listiga Lisa

Min dotter är listig, hon.

Hennes klass ska förstås som alla andra ha ett lastbilsflak att stå och skråla från när de sjunger om studentens lyckliga dar i juni nästa år. Lastbilsflaket ska förutom de skrålande studenterna också innehålla extrem-dunka-musik så som sådana flak plägar. Flak + musik kostar ett antal tusenlappar, och dessa ska de nu tillsammans bekosta genom att sälja kakor och Newbody-kläder.

Listiga Lisa har nu lagt upp en webbshopsida hos Kakservice där hon inleder alla i frestelse: "Köp gärna kakor i min shop, pengarna går till min och min klass student." Hon har redan tvi......eh, övertalat grannarna att köpa kakor. Och givetvis, givetvis är vi föräldrar mer än välkomna att köpa ett antal kakburkar från denna webbshopsida.

Jorå. Vi har köpt kakor därifrån förr, från andra barn och ungdomar, med andra behjärtansvärda insamlingsmål. De är galet goda. (kakorna, inte barnen eller insamlingsmålen) Särskilt "Mammas chokladbollar" som är mycket godare än något just den här mamman någonsin kommer att kunna prestera. SåKLART att vi kommer att köpa alldeles för många lådor nu när vår dotter kommer med mjuka rösten?

Så nu är vi helt plötsligt med och sponsrar det där flaket och den där musiken. Det märkliga är att de där chokladbollarna kommer att ätas upp av hela familjen. Så Lisa sponsrar i princip sin del av flaket... genom att äta chokladbollar.

Sa ju att hon är listig.

Vi hade sådana här i rabatten när Lisa var liten. Hon kallade dem då för "listiga lisor" och de har aldrig hetat något annat i vår familj sedan dess...

"Då sover jag"

Fredag kväll. Dottern är i Oxie med kompisar, de ska spela Minecraft hela kvällen och sen ska hon ta sig med buss till Klågerup och cykel hem. Eftersom jag själv är förkyld på det rejälaste sättet tänker jag att sömn är en bra grej, och släcker lampan vid 23-tiden. Ett sista mess till dottern, bara:

"Då sover jag". Vem tror jag att jag lurar? Förkylning or no - jag var vaken till precis samma stund som jag hör dottern sätta nyckeln i dörren där nere. Kanske bra det - jag hann till och med låna ut mitt busskort till henne (via telefonappen) sisådär vid midnatt när hennes eget slutat gälla. Men sov gjorde jag alltså inte.

Lördag kväll. Sonen är i Lund på någon typ av sittning med teknologerna. Han har cyklat till Lund (15-16 km härifrån till dit han skulle, över småvägarna för nä, man cyklar inte på 108:an om man inte har dödslängtan), jo för "då kan han ju ta sig hem även om bussarna slutat gå och han inte hittar någon att sova hos".
Den här gången skickar jag inget sms - det är inte lönt, vet jag av erfarenhet. Däremot ser jag nogsamt till att telefonen inte är satt i "stör ej"-läge så att eventuella nödsamtal från son-i-lerigt-dike ska kunna komma fram. Jag förbjuder för övrigt mig själv att överhuvud taget tänka på ensam-son-cyklar-i-natten-dessutom-alkoholpåverkad och får förihelvete inte alls börja tänka på hur samme son ganska nyss (i min tideräkning) överhuvudtaget lärde sig att cykla.

03:35 tycker jag mig höra att garagedörren slår igen. 03:37 hör jag säkert hur nyckeln sätts i låset där nere och en son träda in i vårt hus. Då somnar jag. Först då.

Randige Ove

Sonen har alltså börjat på LTH i Lund, vilket vad jag förstår utgör ett helt eget litet universum. De har traditioner som ska hållas, konstiga benämningar på saker, egen stavning, en hel jämra bok med etikettsregler, ramsor och sånger som ska läras... och, ja just det ja: de pluggar en del också. Mest matte tycks det ännu så länge.

Och så är det det här med overallerna. De ska bära overall i alla möjliga sammanhang, teknologerna, och alla som vistats i Lund i särskilt september har sett dem: rosa, bruna, gula, blå... en färg för varje sektion. Sonen, som läser kemiteknik, har en lysande gul overall. Vi har käckt påbörjat sjungande av Det var en kyckling som hette Gullefjun... men vår son ger oss onda ögat varje gång.

Förresten heter det inte "overall". Nä, den heter "Ove". Och "Ove" kan vara klädkod vid vissa evenemang, likaväl som "kostym", "högtidsdräkt" och "bruten kostym".

Häromdagen kom han hem och hade ena byxbenet på stackars Ove avklippt uppe vid låret. Men-herregud-vad-har-hänt-med-din-overall...? hann Orolig Moder säga innan hon fick förklaringen: alla nollor hade klippt av ena byxbenet. Sedan hade de klippt det i mindre "ringar", och så hade de olika sektionerna bytt byxbensringar med varandra. Därefter skulle alltså ringarna sys ihop till ett byxben igen, fast randigt.

Kul! Problemet för en ung man som Erik (som har storlek XL på sin Ove) var att vissa av de färggranna byxbensringarna härrörde från Ovar i storlek S eller M. De gick inte ens upp över hans ben...
Nå - han löste det genom att klippa av lite till från sin stackars gule Ove, klippa itu de fådda ringarna, skarva med gult och sedan (för hand) sy ihop hela härligheten till någonting som... ja, jag vet inte om det ens kan kallas byxben längre. Men det är randigt, och det täcker hans ben. Han är mycket ståtlig när han ger sig ut på Lunds gator, och jag är mycket stolt.

Förresten är alla teknolognollor förkylda så här års. Det är tydligen så vanligt att det kallas "nollningssjukan". Jag har banne mig inte godkänt någonstans att denna nollningssjuka skulle gå vidare till nollornas anförvanter - men den har den gjort. Jag snörvlar och är synd om, fast jag inte ens (som somliga andra) har badat i sjön Sjön.

Hurusom jag kom 9:a (av 16) i lång-DM i orientering

Det här inlägget kan mest ses som ett nördigt test: jag ville se om jag kunde spela in min gps-rutt från orienteringen jag sprang idag (DM lång utanför Hörby). Och jodå, jag hittade käcka funktionen "game" i Windows 10 (tryck windowssymbolen + G så går det att spela in saker på skärmen och filmen sparas som en skärmdump)(jag hade ingen aning om denna funktion förrän nu)(hurra, jag kanske ska starta en youtubekanal med mina mindre-lyckade-orienteringar??) och kunde spela in det här: (se det i helskärmsläge, annars blir det lite för fnuttigt)



Och här kommer kommentarerna till vad vi ser:

Hela kartan: är lite skev (eller om det är något annat osynk), och det är inget jag kan göra något åt. Men kontrollblinket kommer alltid lite utanför ringen, och det ser ut som att jag har sprungit lite till höger om där jag faktiskt var. Vi får leva med detta.

Sträcka start - 1:
kallar vi Carolina Fipplar Med Inspelningsknappens Väg och här ser vi (inte) hur C rusar iväg från start och tycker det är en alldeles utmärkt idé att följa stigen alldeles för länge innan hon kommer på att hon bör söka sig söderöver för att hitta vägen. Innan hon hittar vägen krånglar hon sig lite för långt åt öster för att se om hon bör tränga sig igenom ett stort buskage och hoppa över en bäck innan hon tar sitt förnuft till fånga och går söderut, hittar vägen, hittar rätt ingång och hittar kontroll 1.

Sträcka 1-2:
är Givna Vägvalets Väg för hur svårt kan det bli, liksom? Ut till vägen, följ vägen förbi staketet, dra rakt in längs med strecket till kontroll 2, som sitter snällt där den ska i norra kanten av en glänta. Carolina regerar. Carolina har fart. Carolina kommer att vinna det här. (Jorå. Säkert.)

Sträcka 2-3:
är Riktigt Fega och Tråkiga Vägvalets Väg där vi kan se hur Carolina springer i typ 90 graders vinklar. C borde ana att om hon under flera hundra meter delar väg med barnfamiljer i grupp så har hon INTE tagit den snabbaste vägen. Men, men. Kontroll 3 hittas.

Sträcka 3-4:
kallar vi Fasen Det Är En Bäck Ivägen vilket leder till att Carolina gör konstiga böjar hit och dit. Och när den blå pilen efter sista bäcken ser lite onykter ut så beror det på att det som ser rätt vitt (=löpbart) ut på kartan i verkligheten var grönt (=inte så löpbart, dvs sly, nässlor, buskar och annat elände bestämmer sig för att ställa sig i vägen) och det var rätt jobbigt att ta sig framåt. Dessutom hade kontroll 4 bestämt sig för att ligga betydligt längre västerut än vad den här orienteringslöparen tyckte var rimligt.

Sträcka 4-5:
kan vi kalla Oframkomlighetens Väg alternativt Trasiga Byxans väg. Och vad ska vi säga om den? Den tog tid. Det stod träd i vägen. Det växte djungel ivägen. Någon hade fällt mängder av träd och inte plockat upp efter sig. Ett av dessa träd anföll mitt ben så illa att mina favorittights revs upp rejält. (nu måste jag sätta mig med nål och tråd och sy igen detta)(vilket nog inte kommer att hända före jul, jag AVSKYR att sy igen revor som den här)(jag äger andra tights, dock inte lika sköna)

Sträcka 5-6:
är Revanschens Väg. "Attans, vilken tid det tog att ta sig till femman. Nu drar jag på. Det är nog bara att springa ungefär häråt så hittar jag vägen." Och det funkade. Kontroll 6 i princip vinkade åt mig att "här är jag!".

Sträcka 6-7:
kallar vi Omvägens Väg. Varför gå snabbaste vägen till mål när man kan göra en extra trudelutt söderut, över ett litet fält fullt av nässlor och skit?

Sträcka 7-mål: 
är förstås klassiska Upploppets Väg där alla andra springer i ljusets hastighet och Carolina tar det mer förnuftigt (för vore ju himla trist att stuka foten på en äng full av hästbajs när det nu kunnat undvikas ända fram tills nu?).

Vad lär vi oss av detta? 
Spring mer rakt på. Säg åt skogen att flytta sig. Gå ner 10 kilo så att du kan flyga lättare över stock och sten. Spring snabbare. 
Jorå.