Fredag kväll. Dottern är i Oxie med kompisar, de ska spela Minecraft hela kvällen och sen ska hon ta sig med buss till Klågerup och cykel hem. Eftersom jag själv är förkyld på det rejälaste sättet tänker jag att sömn är en bra grej, och släcker lampan vid 23-tiden. Ett sista mess till dottern, bara:
"Då sover jag". Vem tror jag att jag lurar? Förkylning or no - jag var vaken till precis samma stund som jag hör dottern sätta nyckeln i dörren där nere. Kanske bra det - jag hann till och med låna ut mitt busskort till henne (via telefonappen) sisådär vid midnatt när hennes eget slutat gälla. Men sov gjorde jag alltså inte.
Lördag kväll. Sonen är i Lund på någon typ av sittning med teknologerna. Han har cyklat till Lund (15-16 km härifrån till dit han skulle, över småvägarna för nä, man cyklar inte på 108:an om man inte har dödslängtan), jo för "då kan han ju ta sig hem även om bussarna slutat gå och han inte hittar någon att sova hos".
Den här gången skickar jag inget sms - det är inte lönt, vet jag av erfarenhet. Däremot ser jag nogsamt till att telefonen inte är satt i "stör ej"-läge så att eventuella nödsamtal från son-i-lerigt-dike ska kunna komma fram. Jag förbjuder för övrigt mig själv att överhuvud taget tänka på ensam-son-cyklar-i-natten-dessutom-alkoholpåverkad och får förihelvete inte alls börja tänka på hur samme son ganska nyss (i min tideräkning) överhuvudtaget lärde sig att cykla.
03:35 tycker jag mig höra att garagedörren slår igen. 03:37 hör jag säkert hur nyckeln sätts i låset där nere och en son träda in i vårt hus. Då somnar jag. Först då.
Sonen har alltså börjat på LTH i Lund, vilket vad jag förstår utgör ett helt eget litet universum. De har traditioner som ska hållas, konstiga benämningar på saker, egen stavning, en hel jämra bok med etikettsregler, ramsor och sånger som ska läras... och, ja just det ja: de pluggar en del också. Mest matte tycks det ännu så länge.
Och så är det det här med overallerna. De ska bära overall i alla möjliga sammanhang, teknologerna, och alla som vistats i Lund i särskilt september har sett dem: rosa, bruna, gula, blå... en färg för varje sektion. Sonen, som läser kemiteknik, har en lysande gul overall. Vi har käckt påbörjat sjungande av Det var en kyckling som hette Gullefjun... men vår son ger oss onda ögat varje gång.
Förresten heter det inte "overall". Nä, den heter "Ove". Och "Ove" kan vara klädkod vid vissa evenemang, likaväl som "kostym", "högtidsdräkt" och "bruten kostym".
Häromdagen kom han hem och hade ena byxbenet på stackars Ove avklippt uppe vid låret. Men-herregud-vad-har-hänt-med-din-overall...? hann Orolig Moder säga innan hon fick förklaringen: alla nollor hade klippt av ena byxbenet. Sedan hade de klippt det i mindre "ringar", och så hade de olika sektionerna bytt byxbensringar med varandra. Därefter skulle alltså ringarna sys ihop till ett byxben igen, fast randigt.
Kul! Problemet för en ung man som Erik (som har storlek XL på sin Ove) var att vissa av de färggranna byxbensringarna härrörde från Ovar i storlek S eller M. De gick inte ens upp över hans ben...
Nå - han löste det genom att klippa av lite till från sin stackars gule Ove, klippa itu de fådda ringarna, skarva med gult och sedan (för hand) sy ihop hela härligheten till någonting som... ja, jag vet inte om det ens kan kallas byxben längre. Men det är randigt, och det täcker hans ben. Han är mycket ståtlig när han ger sig ut på Lunds gator, och jag är mycket stolt.
Förresten är alla teknolognollor förkylda så här års. Det är tydligen så vanligt att det kallas "nollningssjukan". Jag har banne mig inte godkänt någonstans att denna nollningssjuka skulle gå vidare till nollornas anförvanter - men den har den gjort. Jag snörvlar och är synd om, fast jag inte ens (som somliga andra) har badat i sjön Sjön.
Det här inlägget kan mest ses som ett nördigt test: jag ville se om jag kunde spela in min gps-rutt från orienteringen jag sprang idag (DM lång utanför Hörby). Och jodå, jag hittade käcka funktionen "game" i Windows 10 (tryck windowssymbolen + G så går det att spela in saker på skärmen och filmen sparas som en skärmdump)(jag hade ingen aning om denna funktion förrän nu)(hurra, jag kanske ska starta en youtubekanal med mina mindre-lyckade-orienteringar??) och kunde spela in det här: (se det i helskärmsläge, annars blir det lite för fnuttigt)
Och här kommer kommentarerna till vad vi ser:
Hela kartan: är lite skev (eller om det är något annat osynk), och det är inget jag kan göra något åt. Men kontrollblinket kommer alltid lite utanför ringen, och det ser ut som att jag har sprungit lite till höger om där jag faktiskt var. Vi får leva med detta.
Sträcka start - 1:
kallar vi Carolina Fipplar Med Inspelningsknappens Väg och här ser vi (inte) hur C rusar iväg från start och tycker det är en alldeles utmärkt idé att följa stigen alldeles för länge innan hon kommer på att hon bör söka sig söderöver för att hitta vägen. Innan hon hittar vägen krånglar hon sig lite för långt åt öster för att se om hon bör tränga sig igenom ett stort buskage och hoppa över en bäck innan hon tar sitt förnuft till fånga och går söderut, hittar vägen, hittar rätt ingång och hittar kontroll 1.
Sträcka 1-2:
är Givna Vägvalets Väg för hur svårt kan det bli, liksom? Ut till vägen, följ vägen förbi staketet, dra rakt in längs med strecket till kontroll 2, som sitter snällt där den ska i norra kanten av en glänta. Carolina regerar. Carolina har fart. Carolina kommer att vinna det här. (Jorå. Säkert.)
Sträcka 2-3:
är Riktigt Fega och Tråkiga Vägvalets Väg där vi kan se hur Carolina springer i typ 90 graders vinklar. C borde ana att om hon under flera hundra meter delar väg med barnfamiljer i grupp så har hon INTE tagit den snabbaste vägen. Men, men. Kontroll 3 hittas.
Sträcka 3-4:
kallar vi Fasen Det Är En Bäck Ivägen vilket leder till att Carolina gör konstiga böjar hit och dit. Och när den blå pilen efter sista bäcken ser lite onykter ut så beror det på att det som ser rätt vitt (=löpbart) ut på kartan i verkligheten var grönt (=inte så löpbart, dvs sly, nässlor, buskar och annat elände bestämmer sig för att ställa sig i vägen) och det var rätt jobbigt att ta sig framåt. Dessutom hade kontroll 4 bestämt sig för att ligga betydligt längre västerut än vad den här orienteringslöparen tyckte var rimligt.
Sträcka 4-5:
kan vi kalla Oframkomlighetens Väg alternativt Trasiga Byxans väg. Och vad ska vi säga om den? Den tog tid. Det stod träd i vägen. Det växte djungel ivägen. Någon hade fällt mängder av träd och inte plockat upp efter sig. Ett av dessa träd anföll mitt ben så illa att mina favorittights revs upp rejält. (nu måste jag sätta mig med nål och tråd och sy igen detta)(vilket nog inte kommer att hända före jul, jag AVSKYR att sy igen revor som den här)(jag äger andra tights, dock inte lika sköna)
Sträcka 5-6:
är Revanschens Väg. "Attans, vilken tid det tog att ta sig till femman. Nu drar jag på. Det är nog bara att springa ungefär häråt så hittar jag vägen." Och det funkade. Kontroll 6 i princip vinkade åt mig att "här är jag!".
Sträcka 6-7:
kallar vi Omvägens Väg. Varför gå snabbaste vägen till mål när man kan göra en extra trudelutt söderut, över ett litet fält fullt av nässlor och skit?
Sträcka 7-mål:
är förstås klassiska Upploppets Väg där alla andra springer i ljusets hastighet och Carolina tar det mer förnuftigt (för vore ju himla trist att stuka foten på en äng full av hästbajs när det nu kunnat undvikas ända fram tills nu?).
Vad lär vi oss av detta?
Spring mer rakt på. Säg åt skogen att flytta sig. Gå ner 10 kilo så att du kan flyga lättare över stock och sten. Spring snabbare.
Jorå.
Bra sak med att barnen blir större: vi går snart i mål med detta eviga kan-vi-övningsköra-idag?-ande. Jag räknade nyss ut att det har varit ett ganska stort inslag i vår vardag de senaste fyra åren, sedan Erik var 16 alltså.Och ja, det är förstås självklart att ens barn ska övningsköra så mycket det bara går - körlektionerna på körskolan är dyra och ska man bli bra på att köra bil behöver man öva mycket. Men fatta detta: att övningsköra blir ganska snabbt rätt så himla astråkigt. Det är bilkörande utan mål, gärna med upprepande av vissa moment (köra in i parkeringsficka, backa ut, köra in igen, bli osams med barnet som tycker att ens instruktioner är Otydliga och Oförståeliga och inte alls liknar De Som Körläraren Ger, köra ut igen, köra in i annan parkeringsficka...) och eftersom vi bor ute på landet tar det ofta ganska lång tid i anspråk. (vi måste ju ta oss dit där det inte bara är "köra på landsväg" för det är ju bara svårt när man får möte med en skördetröska eller så)(och då är det ganska överjävligt jobbigt, faktiskt)(särskilt om man är i Hyby allé)
Så klart vi söker efter tillfällen när vi ändå ska någonstans med bilen, som att köra och handla eller så. Men oftast ska vi ju åt olika håll i våra vardagar så det är oftast inte så lätt att få till den där övningskörningen "på köpet".
Och jodå, jag har ju tillbringat ett antal timmar med att sitta och hålla hårt i stolen, försöka slappna av och inte själv bromsa med min fot, inte tugga sönder mina naglar och tala med lugn röst fast jag bara vill skrika av frustration - det är ganska så överläskigt att ge sig ut i trafiken med en ovan förare i en bil utan dubbelkommando. Men nu är jag förbi det där. Som sagt: vi går snart i mål. Erik tog sitt körkort i maj, och Lisa väntar just nu på att få uppkörningstid bokad av körskolan. Sen: fyra körkort i familjen. Yes!
Fast, OK, det har varit en del bra stunder under övningskörandet också. Mellan ....ska vi kalla dem Oenade Uppfattningarna Om Instruktionsgivande? så har det förstås varit en hel del prat om annat. Om livet och sånt. Man pratar bra i en bil.
Som en liten fortsättning på gårdagens inlägg om middagar och deras planering ska jag avslöja kvällens meny, som kommer att bli nåt sånt härnt:
Det är nämligen en väldigt ovanlig slags fredagskväll i vårt hem: det är jag och Erik hemma. Bara vi två. Oäkte maken har dragit till Hästveda med husbilen för att jaga runt i skogen på någon nattorientering jag inte hade någon lust att vara med på. Dottern tror jag bestämt sitter och grillar något i Pildammsparken i Malmö, tillsammans med sina klasskompisar. Eller om det var förra helgen. Hon har berättat, och jag har lyssnat, men jag blandar ihop saker. Hon sover i vilket fall som helst kvar i Malmö. Sonen skulle ha varit med på någon slags sittning i Lund, men nu är han i stället hemma.
Så nu ska vi köra till Veberöd och köpa indiskt. (ja, det är knäppt och långt härifrån, men där finns en restaurang som gör väldigt god indisk mat för avhämtning) Och så ska vi kolla på film. Och det känns så här:
Jaaaaaaaaa!!!!
Låt oss tala om middagar. Och om middagsplanering. Om hur fyra människor eventuellt ibland ska sammanstråla kring ett middagsbord i ett väldigt orenoverat kök i en by i Skåne. En av människorna går långa skoldagar i Malmö och meddelar allt som oftast att "ikväll ska vi vara hos T" eller "på onsdag är jag hemma 20, för vi övar direkt efter skolan. Vet inte om jag äter hemma".
En annan av människorna jobbar i Ystad, och ska ta sig hem med kommunala medel. Oftast funkar det, och då är hon hemma till 18. Ibland får tåget ont i magen, eller signalfel, eller en fis på tvären, eller spårfel, eller försenat tågmöte, eller [insert vad f-n som helst] och då missar den här människan anslutande buss. Då ringer hon gärna den i familjen som slutar tidigast, kommer hem 16 varje dag och alltså är den som åker på att laga middag de flesta dagarna. Hon gnäller lite, och då pausar han matlagningen och kommer och hämtar henne i Svedala.
Och så har vi den fjärde människan, som pluggar i Lund. Han vet sällan själv var han kommer att befinna sig på kvällarna. Särskilt inte under nollningsperiod för teknologer. Då kan det komma sms som detta väldigt typiska:
Eller så kan det vara att han och hans likar ska ha spelkväll. På fredag. Eller om det är söndag. Eller kanske söndag kväll. Eller natt. Eller morgon. Detta vet man inte. Eller så dyker det upp en fest. Med mat. Eller kanske inte med mat. Det vet den här människan sällan.
Så ibland är vi fyra. Ibland är vi två, och så kommer en tredje senare. Ibland är vi fyra fast vi trodde vi skulle vara tre (men hallå, varför har ni gjort så lite potatis?) Ibland är vi först en, lite senare en, lite senare en och till sist en till. (Hälsad vare du, mikrovågsugn!)
Och just det ja: vi 50+-vuxna människor i familjen får rätt ofta för oss att dra iväg en eller två nätter på helgerna för diverse orienteringstävlingar. Då ska det ätas middag hemma av kvarvarande barn, och i husbilen av oss orienterare.
Så när det ska veckohandlas? (det är min uppgift) Då måste det först göras intervjuer inför helgen:
Vilka är hemma fredag? Lördag? Vilka behöver mat med sig? Kan vi bara skita i alltihop och köpa pizza? Igen?
Jag gick just in på sidan "Om mig" här på bloggen, och ändrade texten till den här:
Mina barn håller på att lämna boet. Det är hisnande lycka (de är klara! de är vuxna! de är människor! vi har lyckats!) och nattsvart livskris (jag klarar mig inte utan dem? blir livet nu tomt och innehållslöst? var tog alla åren vägen??) på en gång. Och även om de är på gränsen till vuxenlivet så är det fortfarande mycket barn kvar i dem. De behöver mig ibland, behöver stöd och behöver fråga om livssaker. Och ibland stöter de bort mig, visar tydligt att jag inte ska lägga mig i deras liv och deras hemligheter längre. Det är allt på en gång, många känslor på en gång, tomhet, ilska och enormt mycket kärlek.
Om detta handlar min blogg nuförtiden.
Bloggen har sovit en längre tid men det är dags att väcka den. Det här med att barnen står på vuxentröskeln tar upp en stor del av mitt tankeliv nu (ja, det som blir kvar när jobbet ätit upp sin stora, stora del)(det är ett bra och intressant jobb, men det tar mycket) och jag känner att jag behöver skriva av mig om allt det. De små vardagliga sakerna och de stora, livsomstörtande. Det stora svarta hålet som hotar i mig som är nära släkt med sorg - men som i samma stund är enorm, lysande stolthet och total kärlek. De klarar sig utan mig... De klarar sig utan mig!!
Varför sätter jag igång med detta just idag, då?
Jo. Jag gick runt och trodde att det här nyligen påbörjade läsåret nog skulle vara det sista jag fick ha bägge barnen hemma. Sedan tar Lisa studenten och har aviserat au-pair-jobbande, troligen London men kanske östkusten USA, och Erik troligen kommit in i studentlivet så mycket att han vill sluta pendla och kanske genom kontakter, köande eller tur skaffat sig sitt första boende i Lund. Nästa sommar, alltså. Låååångt tills dess.
Men nu helt plötsligt: ett möblerat rum dyker upp som Erik kan hyra om han vill. Från första oktober.
Han: Nice! Jag kan cykla till LTH! Kan komma hem efter fester utan problem!
Jag: Absolut! Skitbra! Himla praktiskt!
(Jag, inombords: Waaaaaaaaaaaaah! Neeeeeeeej! Jag är INTE redo! Inte än! Inte nu! Får jag följa med?)
Det här inlägget skulle kunna bli väldigt långt om jag skrev om exakt allt det jag skrek inom mig. För jo, det är bara ett möblerat rum, två mil härifrån, och han lär komma hem rätt ofta ändå... men det är ändå början. Han flyttar från mig. Och han kommer aldrig, aldrig att bli liten igen. Aldrig mer ropa på mig i natten och vara rädd för mörkret. Han har bara varit mig till låns, och nu måste jag släppa honom.
