7. En TV-serie! Som Carolina följer! Finns det?

Det här med film och TV och TV-serier är inte min grej. Har aldrig varit. Jag vet, det låter hemskt att bara så där summariskt avfärda en gigantisk del av kulturutbudet - men det är bara så det är och jag har lärt mig att leva med det. Det är absolut inget negativt ställningstagande i allmänhet - det är säkert en trevlig kulturform och jag önskar alla andra lycka till med alla förträffliga filmer och TV-program de förgyller sin tillvaro med. Men det passar inte mig. Jag tror det kan ha att göra med min långsamma natur samt det att jag så ofta glider in i min egen fantasivärld. Det funkar med bok. Det funkar inte med film.

Sen har det trots allt funnits en eller annan programserie på TV som jag har velat se. Men jag har alltid misslyckats. Först glömmer jag bort att serien skulle sändas. Försöker kolla på reprisen av första avsnittet. Glömmer bort den också. Lyckas kanske se andra avsnittet men glömmer förmodligen både tredje och fjärde avsnitten och bommar alla repriser - ger sedan upp hela projektet som ännu en TV-serie jag glömde bort.

Ja, jag hör er. "Man behöver inte passa programtiderna på TV numera, de finns på nätet." Ja, det gör de. Men jag lyckas inte komma ihåg att titta på de jämrans serierna medan de fortfarande ligger kvar för visning. Eller om någon TV-serie ligger kvar för evinnerlig tid, typ på SVTs Öppet arkiv, så glömmer jag ändå bort dem. Och ja, jag är medveten om att TV-serier går att köpa på DVD. Jag har till och med försökt några gånger, köpt exempelvis "Tudors" eller vad den heter, sett ett eller två avsnitt och sedan ledsnat.

Tillbaka till rubriken, alltså. FINNS det någon TV-serie som jag trots allt följer? Mja. Om man kan kalla Melodifestivalen för en musikdokumentär i sex delar så följer jag den. Fast det är mest det där med att sitta hela familjen framför TVn, med pinsamma mängder godis på bordet, som lockar.

Eller jo! Jag följer ju Sveriges Mästerkock!! Matlagningstittning för någon vars bravurnummer i köket är att servera inte alltför illa brända fiskpinnar - det är grejer det.

Givetvis inte när den sänds på TV. Jag har mina begränsningar. Men på tv4.se - de är snälla nog att låta programmen ligga kvar säsong efter säsong så jag känner mig inte stressad. Men fantastiskt nog så ligger jag just nu i fas - ikväll ska jag se programmet som sändes förrgår.

Om jag kommer ihåg det.

Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

6. En grej i vardagen som gör mig tokig

Och jag får bara välja en grej? Vad hård jag är mot mig själv.

Det får bli det här:

Grus i hallen.

Vi bor i den idylliska lilla byn Vismarlöv. Denna idylliska by har en ännu mer idyllisk liten byväg som löper förbi alla de idylliska små husen. Denna idylliska lilla väg, eller "bygatan" som vi kallar den lite idylliskt så där, är inte asfaltsbelagd. Så klart. Då vore den inte lika idyllisk.

Det är denna o så idylliska grusväg som via våra skor varje dag tar sig in i vårt hus och lägger sig i vår lilla hall i små idylliska högar. Den hall man måste passera för att komma till vår enda toalett.

Jag går nästan alltid barfota hemma. Och varje gång jag går igenom hallen så blir jag helt fnoskig av att behöva trampa med mina bara fötter i diverse grushögar som ligger där. Jag svär, sopar upp lite (om jag har tid)(det har jag ju oftast inte)(inte lust heller), och nästa gång jag passerar har det kommit in ännu mer grus.

Nä, jag vill inte ha strumpor på mig för att slippa känna gruskänslan. Nä, jag blir för varm av att ha tofflor eller inneskor på mig. Nä, jag vill inte att bygatan ska asfalteras. Gruset i hallen är helt enkelt något vi får leva med.

Tröstar mig med två saker:
1. På sommaren torkar bygatan helt upp och blir stenhård. Då ligger den kvar där den ska och flyttar inte med oss inomhus.
2. Det kunde varit värre. Vi kunde till exempel haft en hund. En långhårig, lycklig hund som vill gå ut på promenad många gånger om dagen. Och som från varje promenad i sin päls och sina tassar drar in typ halva beläggningen från bygatan och torkar av sig den på köksgolvet, mattan, vardagsrumsgolvet. Jag känner en sådan hund. Han bor i huset intill. Man får perspektiv på grus-tillvaron när man lånat honom några timmar en slaskig vinterdag.

Någon annans grushög. Lite större än de vi har i hallen. Fast bara marginellt.

Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

5. Det bästa snackset är förstås...

Egentligen var det här en ganska överflödig rubrik. Ingen kommer att med nagelbitande spänning kasta sig över inlägget för att se "vilket snacks är det? åh, vilket snacks kan det vara??" För alla som känner mig åtminstone lite, lite grann eller har läst något på min blogg eller känner till mitt fåniga alias på Twitter vet detta:

Carolinas favoritsnacks sedan åtminstone 30 år tillbaka (herreminje vad tiden går) är förstås:

Ostbågar. Cheez-Doodles från OLW. (går inte med Estrella eller något annat hitte-på-märke)

Så (ö)känt är detta att när vi är hembjudna till vänner på middag, fest eller så, och det är dags att plocka fram godiset senare framåt kvällen så har värdparet alltid köpt Cheez-Doodles. Kutymen är dessutom att hälla upp dem i en stor skål och parkera skålen precis framför mig. Med eftertryck.

Jag har till och med fått en hel låda (ni vet, de där lådorna affärerna har att stapla snackspåsarna i) ostbågepåsar, omslagen med mängder av prasslande cellofan, som avskedspresent på ett konsultjobb jag hade en gång. Vi pratar ungefär 40 påsar ostbågar i ett paket här alltså.

(oj, vad många löprundor det fick läggas in sen)

Men så länge det står Cheez-NåntingNånting på påsen är jag inte så kinkig vilken underkategori det gäller. De tjocka är goda, de smala krispiga är goda, stjärnorna och hjärtanen är övergoda, skruvarna helt OK. Fast mest blir det ju originalostbågarna förstås. (och undantaget är CheezBallz som inte alls borde få ingå i familjen för de smakar mest kräks)

Tja... - det här inlägget kommer precis efter inlägget om "min favoritlöprunda". Det finns ett ganska tydligt samband här - fast inläggen borde kommit i omvänd ordning, förstås.

Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

4. Detta är min favoritlöprunda

Det finns ju ett antal löprundor här i närheten, på asfalt, på grus och i skog. Jag har både Bokskogen och Bökebergskogen på behändigt avstånd. Men i Bökebergskogen får man vara lite mer ensam på vägarna och det gillar jag.

Som man ser på kartbilden över Bökebergskogen nedan går det att improvisera fram en hel del olika rundor med olika längder, Milrundan, rundan med lite backlöpning upp på åsen, vackra rundan neråt Fjällfotasjön, rundan som undviker leriga häststigen (de dagar det är blött och lerigt), rundan där det dröjer kvar dagsljus lite längre (om det blir lite för sent på kvällen). Man kan också roa sig med att även springa till och från Bökebergsskogen från Vismarlöv också. Då blir det 4+4 km till.

Men det här är alltså löprundan jag nog väljer flest gånger. Den är ungefär 7,5 km.

Min löprunda, inlagd på kartan med hjälp av GPS-klockan

Längs med vägen kan man se och uppleva det här:

• öppen, lätt kuperad bokskog
• ett träd som på hösten en kort period får helt chockrosa blad
• djup, mörk, sagoaktig granskog
• många viltgivor eller vad nu de där platserna kallas där markägarna lägger fram enorma högar med betor och annat foder till viltet och sedan i närheten placerar ut jakttorn på strategiska punkter så att de modigt kan skjuta viltet när det kommer för sin dagliga föda
• utsikt över Eksholmssjön där man ett stycke springer precis i strandkanten
• en lägereldsplats där otaliga scouter under otaliga år tänt otaliga lägerbål och sjungit otaliga lägerbålssånger
• ett hus där det bor flera svarta flat coated retrievers som ser väldigt snälla ut + att det på ladan intill huset finns uppsatt en vägskylt där det står "Lakritskogen"
• högar med hoprullat viltstängsel som charmigt är slängt intill vägen, liksom gjort för något djur att trampa i
• nöjda hästar som trampar runt i olika hagar och tycker gräset är mycket intressantare än en svettig och flåsig löpare som far förbi
• dovhjort, eller om det är kronhjort (kan ALDRIG lära mig vilket av dem det är) ser man på nästan varenda löprunda i Bökebergskogen
• militära förråd
• mystiska, lockande stigar som går in i skogen och som sedan tar slut mitt i ingenstans
• andra mystiska, lockande stigar som går in i skogen och visar sig vara förträffliga genvägar till andra grusvägar
• islandshästar med tillhörande ryttare möter man också på varenda runda
• kalhyggen där det för inte så länge sedan var storslagna granskogar
• vackra blommor på kalhyggena när det är sommar
• läskiga kärr som är precis lika bottenlösa som de i Bokskogen (de är väl egentligen två delar av samma skog, det är bara det att 108:an går genom dem och därför delat dem i två områden med olika ägare varav den ena tillåter orienterare och kartor och den andra inte tål orienterare och har satt ett högt stängsel runt hela sin skog. Mest detaljerade kartan är typ den som finns på bilden ovan)(alltså vanliga motionärer och hundpromenerare är välkomna)(och hästar, så länge det inte är Hästar Från Bökebergs Gård På Andra Sidan 108:an Ty De Skola Icke Rida I MIN Skog)
• oräkneliga antal fåglar som sjunger för en när man springer
• ...nä nu får jag sluta. (ja, jag älskar att vara i skogen)

Eksholmssjön, en oktoberdag

"Leriga häststigen", fast en dag när det INTE är lerigt

Både lövträd och gran just här - bara att stå på som synes

Och här en magisk nyutslagen bokskog.

Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

3. Här är en bild på platsen där jag brukar sitta och blogga

Stationär dator vid stökigt skrivbord med utsikt över grannhus och skånska åkrar.

Jo, man kan blogga i telefonen också men det är mycket besvärligare. Jag kan ju aldrig hålla mig ifrån att skriva alldeles för långa texter och mina skriva-på-telefon-fingrar är inte alls lika utvecklade som nästa generations fingrar är.

Ja, jag har ostbågar som bakgrundsbild. Givetvis.

Till höger - livsviktiga att-göra-listor-blocket. Och läsdagboken. Och högen med papper man borde göra något åt.

Till vänster - hörlurarna (så att Lisa exempelvis kan titta på Paradise Hotel utan att vi andra ska behöva lida av ljuden). Och skrivbordslampan som man tydligt kan se är trasig. Häromkvällen bara lutade den sig plötsligt framåt, gick av och dog. Det är väl dags att köpa ny, tror jag.

Till vänster utanför bild - här börjar krigszonen. Bokstavligt talat, faktiskt. Dels är det där min oäkte make sitter och spelar kriga-med-stridsvagnar-online typ 23 timmar om dygnet. Dels ser det ut som att det utbrutit något krig runt hans dator, där alla rusade till skyddsrummen samtidigt men lämnade alla sina ägodelar kvar bakom sig i en enda panikartad röra.

Till höger, uppe i fönstret: en riddarstaty i någon slags keramik. Döpt till Sixten av någon outgrundlig anledning. Fråga min far var han fick namnet ifrån.

Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

2. Vilken vår-sak längtar jag mest efter?

Vad jag längtar mest efter med våren?

Det måste bli koltrastsång en kväll i april. Dessa magiska kvällar när det är ljust länge på kvällen igen. Man hade glömt att det kunde vara så vackert. Att man kunde vara utomhus efter klockan 18 på kvällen. Att livet blir så större, och längre, och fyllt med mer liv.

Koltrastsång en vårkväll är så vackert så att det gör ont i hjärtat.

Jag älskar förstås också krokusarna när de tittar upp. Och vintergäcken! Och våra tidiga gullvivor vid söderväggen på huset, och backsipporna, och de små, små påskliljorna och...

...och att sitta på yttertrappan och bara leva. Känna att solen värmer...

...och alla färgerna på våren...grönt, vitt, gult, rosa...

och...ja, nog allt.

Men allra, allra mest: koltrasten.

Precis så här - ensam i ett träd, eller ensam sittande på grannens hustak:



Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

1. En grej jag skulle vilja vänja mig av vid

Jag har förstås många ovanor som jag helst hade lagt av med. (säger bara: ostbågar...okynnesätande...)

Men det som verkligen stör mig är det här: Kollandet.

Kolla facebook, kolla hur många som har läst bloggen, kolla om någon har gillat mitt senaste inlägg på bokbloggen på LitteraturMagazinet, kolla facebook igen, kolla om någon annan bloggare har svarat på kommentaren jag skrev till hens inlägg, kolla mailen, läsa andras bloggar i Feedly, kommentera, kolla andras kommentarer, kolla facebook igen, titta in på twitter...

Ja men. Det äter ju upp hur mycket tid som helst! Och är egentligen helt och totalt onödigt. En tiondel av det är nödvändigt - viktiga mail och kanske bloggläsande någon gång om dagen. Allt det andra är ju bara en massa sökande efter bekräftelse på mig själv. Hur många som läst det jag skrivit. Om folk gillar det. Om jag märks. Om jag syns.

Jag blir så arg när jag tänker på det, egentligen. Så mycket tid! Som jag kunde lägga på att läsa bra böcker eller något annat vettigt!

NU ska jag lägga av med det där.

(ska bara kolla hur många som läst det här inlägget om en timme)(och om det är någon som gillat det på facebook)

Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.