Det är mörkt nu

Jag försöker verkligen.

Att inte låta det ta mig, novembermörkret.

Men vissa dagar är det banne mig svårt. Idag var jag tvungen att köra bil till jobbet. Det var mörkt när jag körde iväg på morgonen, och duggregn, och sikten var liksom minus. Och det var ännu mörkare när jag körde hem på kvällen, fortfarande duggregn fast ännu tätare, och sikten var ungefär så här:

Det är så mörkt att jag inte ens ser vilken färg jag har på bilen, så då hjälper det inte att den är så där glatt orange.

En grej jag har försökt ta till ett par kvällar nu är att vara nostalgisk av mig och kolla på filmen Dunderklumpen som jag inte har sett sedan jag var barn. För var det inte sommarnatt med midnattssol i den? Jodå. Det är det. Mmm.... sommarnatt! Fast: Carolina 7 år tyckte Dunderklumpen var vansinnigt rolig, och spännande, och bra. Carolina 52 år har somnat bägge gångerna hon försökt kolla på filmen, och har ännu inte kommit mer än halvvägs. Den är så seeeeeg. Det är roligt att känna igen skådespelarnas röster, för de är så mycket barndom, men det är ungefär det roligaste. Och att det talas jämtska (eller heter det jämtländska??) - det tycker jag om. Och så är det vackert, som sagt.



Men jag får nog göra som jag har gjort andra gånger här: leta upp ljudet av en koltrast. Tänk att det finns något som koltrastar som sjunger i skymningen, och att skymningen inte kommer förrän vid niotiden då på våren?