Carolina och det där novembermörkret igen...

Det ÄR tungt och jobbigt. Just sista halvan på november när det är så förtvivlat ogenomträngligt mörkt, och det regnar, och man inte är van att köra bil i mörker med tusen andra bilars strålkastare och annat som blänker i det blöta på marken, och det känns som att dagen liksom tar slut redan vid 17... det är nog min värsta tid på året tror jag. Sedan kommer adventsljusstakarna och lite julledighet inom synhåll och det blir bättre. Men just nu. Det Där Mörkret. Det är svårt.

Men å andra sidan... om man trots allt går ut i det där och det INTE regnar? Och det är stjärnklart och den där gigantostora månen som är nu lyser upp allt så mycket att det till och med blir skuggor? Då är det faktiskt lite fint. Om jag får stilla promenera, och inte behöver hålla koll på aggressiva bilar och stressig trafik som kör på som om allt vore en ljus dag i maj, och bara gå där och titta på stjärnorna och på de upplysta fönstren i husen jag går förbi. Jo, då kan det vara lite mysigt. Lite. Jag medger det. Och får väl leva för de där stunderna, och förtränga allt det förtvivlade.

1 st måne, speglandes sig i liten sjö ute på landet

(men hallå, hur bra tror ni det blir med mobilkamera, va??)

1 st bondgård med trevligt upplysta fönster

(eeehh... det var finare live, det var det)