söndag 18 maj 2014

21 kilometers lycka! Faktiskt!!

Så nu har vi sprungit Göteborgsvarvet, jag och Håkan.

Det var kul. Det är klart att det var jobbigt också, men mest kul. Så pass kul så att redan medan vi satt i bilen på väg hem med såna där har-sprungit-21-km-myrkrypningar i benen så bestämde vi att vi ska springa Göteborgsvarvet nästa år också.

Alla människor!! Alla människor som sprang - fatta att det är över 60 000 som springer Göteborgsvarvet! Sex-tio-tusen människor...lika många invånare som i en mellanstor svensk stad! Man kan inte fatta det. Inte vid start- och målområdet även om det är knökat med folk. Inte när man springer för då ser man mest dem som är närmast bakom och framför (fast det är kul när man vid något tillfälle kan se "ormen" av löpare som sprider ut sig, t ex när man når toppen av Älvsborgsbron och ser neråt). Mest ser man det på professionella foton som är tagna från någon plats högt uppe:





Och alla människor som tittade på! Som hejade, sjöng, spelade musik, som hade picknick vid sidan av löparbanan...Hela Slottskogen var full av picknickfiltar. Längs med kvarteren vid Eriksbergsvarvet var det fullt av människor som satt i campingstolar. En balkong någonstans där var fullsmockad med ett kompisgäng som hyllade Göteborgsvarvet genom att alla klä av sig i bara kalsongerna och stå och vråla åt alla som sprang förbi. Det var en lång balkong, och de var säkert tjugo stycken. Mäktig syn. Någonstans i hamnkvarteren stod en äldre dam och sjöng i mikrofon. Hon sjöng hellre än bra - ändå jublade alla vi som sprang förbi henne.

Ibland var det väldigt trångt och man kunde knappt springa ordentligt. Men för det mesta var det bara väldigt, väldigt kul och peppande att vara en av denna enorma massa löpare som sprang, påhejad av tusentals...Jag hade nog en konstant "runners high", hög av endorfiner och lycka, från början till slut, möjligen med undantag av de där broarna som var rätt trista. Mäktigheten när man vänder högst uppe på Götaplatsen och ser ut över ett Avenyn som rör sig...



Mitt eget lopp, då? Jag sprang inte jättefort. Tiden blev 2.16 någonting - men jag sprang hela tiden i ett behagligt tempo. Gick aldrig - utom vid vätskestationerna där jag drack ordentligt vid varje. Hade aldrig ont (möjligen stel i fotlederna mot slutet), hade aldrig problem och NJÖT av att springa.

Återkommer med detaljer i morgon, typ om "kisseskogen", om svampigt underlag och mugg-gegga och annat. Men det är lite gnälligare och just nu vill jag bara skriva om lycka och kul och glädje och vi-gör-det-igen-nästa-år!!

Enda bilden jag tagit själv - startområdet 2 tim innan vi startade. Organiserat kaos.

3 kommentarer:

  1. Härligt! Jag blir nästan (men bara nästan) sugen på att få ut den här ungen och börja löpträna.

    SvaraRadera
  2. Jag duschade ihop med en kvinna som sprang ihop med sin dotter som var kanske sjutton-arton år. Det kanske vore något för dig? Hen ska ju "bara" ut först...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det låter som en rimlig tidsplan!

      Radera