torsdag 16 augusti 2012

Man får sova om nätterna när barnen är 11 och 13 - kanske

Man trodde att vaknätternas tid var över. De där alla småbarnsföräldrar känner till när först det ena barnet är rädd/sjuk/hungrig/unknown error och så somnar det och så har man precis somnat själv så kommer nästa barn och är rädd/orolig/sjuk/notsounknownerrorkräks eller nåt och så är man hålögt uppe någon timme till, håller sen precis på att somna när det första barnet återkommer... Man trodde att det där skulle vara avklarat nu när barnen är 11 och 13 (och som en viloperiod innan vaknätterna börjar när man ska ligga och oroa sig för vad barnen håller på med och varför har de inte kommit hem än?)

Pyttsan.

Det märkliga är att vaknätter alltid inträffar när man inte har någon sovmorgon inom överskådlig framtid. Alltså inte under semestertid. Helst, som nu, första jobbveckan när man redan är så där lagom pigg på morgonen.

Ja. Idag är alltså dagen efter en sådan natt och jag känner mig lika spänstig som en överkokt potatis.

Mina goda intentioner var att gå och lägga mig vid 23-tiden (som jag aldrig lyckas med, men nu hade jag verkliga sömnbehov eftersom jag ju inte vant mig vid att gå upp läskigt tidigt på morgonen). Klockan börjar vandra mot midnatt. Lisa har en kompis som sover över och de håller precis på att somna/låtsas somna/fnissar i Lisas rum och jag ska precis få mig själv till att slå ihop min bra-iga bok. Då kommer kompisen sakta nerför trappan, stannar och undrar "om hon kunde få  lite hjälp för hon har näsblod och det rinner ganska mycket".

Enter blodbad.

Jag menar - näsblod är ju en sak, och vi är rätt vana. Upp med en tuss i näsborren på barnet, luta huvudet bakåt, snart färdigt. Men det här var ju Näsblod,med stort N, à la Stockholms blodbad. Tjejen hade blod på hela magen, längs med armarna eftersom hon höll händerna för näsan, det rann utmed benen, på fötterna, under fotsulorna, hon lämnade fotspår efter sig när vi gick till badrummet...

Stackars, stackars lilla tjej. Helt lugn och samlad var hon när jag torkade av henne och blodet slutade rinna. Men sen efteråt, när allt var klart, så blev hon förstås ledsen och väldigt yr och ville åka hem. Visst. Pappan ifråga kommer snällt och hämtar hem. Nu är klockan halv 1.

Nu går jag och lägger mig i naiv tro att jag ska sova. Men nu tycker Lisa att livet är hemskt jobbigt för mamma och pappa kommer att somna före henne och det är det värsta hon vet. Dessutom är hon darrig av hunger. Och darrig av allt näsblödande (man blir rätt lätt tagen av stora mängder blod i sin närmiljö). Och allmänt livsorolig (som man gärna blir på natten när man är övertrött och allt bara känns jobbigt och orättvist).

Vi spolar lite framåt här och så är klockan ungefär 01.30, trött och inte längre särdeles medkännande mor trycker "Pelle Svanslös" urgammal kapitelbok i händerna på dottern och säger att "det här är en utmärkt barnbok. Läs den tills du somnar. Väck inte mig av någon som helst anledning".

Sömn.

Ända tills 04.30 då den jävla-helvetes-satans STRÖMMEN går. Lisa, som ännu inte somnat utan tittar på TV i sitt rum och sedan länge läst ut Pelle Svanslös kommer mycket upprörd in i vårt rum och meddelar detta faktum och att hon är rädd/ledsen/orolig/hungrig/unknown error. Jag konstaterar strömavbrott och hunger, drar upp rullgardiner och konstaterar "det håller på att ljusna ute nu Lisa, inget att vara rädd för, här ta en banan och ett äpple".

Nästan sömn.

Varpå nästa barn har vaknat av strömavbrottet (jo, man kan faktiskt göra det. Nattlampan har slocknat och det har han märkt) och kommer upptassande för att berätta att strömmen har gått, ifall vi missat detta faktum. Lisa informerar honom om att vi är medvetna om detta. Går strax och lägger sig igen och somnar om.

Nästan sömn.

Lisa kommer in igen. Mycket tyst. "Mamma. Jag mår illa. Skulle du, snälla snälla, vilja följa med mig ner på toaletten och hålla mig sällskap medan jag kräks?" Vem kan motstå en sådan invit? Inte en mor med dåligt samvete i alla fall. Vi går ner och jag undrar lite försynt om det kanske är så att illamåendet beror på att hon varit vaken hela natten och nu är hungrigare än någonsin och skulle det kanske hjälpa med en skål übersöta kalaspuffar? (man struntar ganska friskt i kostcirkeln och tandvård vid 5 på morgonen). Jo, så kan det nog vara, tror hon, och får en skål kalaspuffar med sig upp på rummet. Det knastras en  stund därinifrån.

Nästan sömn.

Strömjävlahelvetet återvänder - varpå skrivaren i hallen utanför sovrummet får tokfnatt och tycker den ska kalibrera alla färgpatronerna just nu. Lisas TV går igång med sorgsen fiolmusik. Jag går i ganska sorgsen stämning in i hennes rum och stänger av TVn. Hon sover äntligen som en gris.

Nästan sömn.

Håkans väckarklocka ringer - för nu är det morgon för honom. (vaken läsare kan notera att han inte serverat kalaspuffar eller torkat blod) (Jag bitter? Nä, varför tror du det?)

Nästan sömn. Nästan sömn. Sömn. Djupsömn. Väckarklocke-helvetet ringer för nu är klockan 06.30 och Carolina ska upp och ta itu med dagen. Pigg som en döbakad mört.

Alla som har barn känner igen detta. Jag vet. Det hjälper mig inte nu. Alla som har vaknätter vet hur huvudet känns så där vid 15-tiden på eftermiddagen. Så om jag är trött nu så blir det ännu värre sen.

Nu ska jag snart ringa hem och väcka barnen (mwoooaaahahahaha) så att de kanske möjligen stupar i säng i kväll i någorlunda vettig tid.

8 kommentarer:

  1. Och inte är det väl någon tröst just nu, att när barnen är stora och har flyttat hemifrån så får man sova ifred, och sen när man slutat jobba kan man sova hur länge som helst på morgnarna. Fast då kan man inte sova länge utan vaknar tidigt, tidigt alldeles i onödan. Maman

    SvaraRadera
  2. Fördelen med spädbarn är att man i stort sett kan sova medan med vyssar, ammar och vankar på okristliga tidpunkter på dygnet...

    SvaraRadera
  3. Ja, man får ju se det från den ljusa sidan...En annan fördel är att man redan är inställd på att det nog inte blir någon sömn i natt heller. Det känns ju bra, det där att man kan planera in sin sömnlöshet.

    SvaraRadera
  4. Underbart skrivet... Tack... Jag känner så igen mig... Äntligen någon som satte det på pränt! /Åsa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast du är verkligen mitt i vaknätters-tiden fortfarande. Vad jag än bittert skrev ovan så är det ju faktiskt så att jag får sova de flesta nätterna nu när de är större. De flesta...

      Radera
  5. ja efter att hela familjen varit golvad i halsfluss sen i lördags så känner jag att jag lever... eh... eller rättare sagt. efter två dagar på penicillin så lever vi äntligen igen! men visst har de blivit större mina också... minstingen fyller tre nu, och han sover 99% av tiden hela nätterna igenom... Stortrollet som är åtta däremot, hon vaknar mer ofta... hör nog med personlighet att göra också, inte bara ålder... Åsa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sant att det har mer med personlighet att göra än ålder - det är mest det ena av våra barn som har hållit oss uppe på nätterna. Det är de gånger det andra barnet också vaknar som nätterna blir riktigt jobbiga...

      Radera