Den låter ihåligt. Nästa!

Lisa visade sig när terminen började ha vuxit ur sin fiol. Vi fick raskt besöka N. Nilsson fiolbyggare i Malmö för att köpa en 3/4 fiol som det heter. Inte mig emot (eller jo, det kostar pengar att byta fiol. Mycket pengar.) N. Nilsson fiolbyggare måste vara en av världens finaste butiker. Där finns violiner. Och violor. Och cellos. Och stråkar. Och gamla cellos och dyra violiner och noter och miljoner saker att titta på. Och så mitt i allt står Roland, trygg, med den där enorma kunskapen som han mer än gärna delar. Lisa fick med sig 6 olika fioler till provrummet med samma prisklass och märke. Men ändå låter de olika. Och så ska man välja stråke också. Vi stod i alltså i ett speciellt provspelarrum och Lisa spelade och spelade, testade och testade, gillade eller dömde ut. "Den här låter ihåligt". "Den här gnäller". "Den här låter för skrikigt och gällt". "Den här stråken darrar". Jag hörde ingen skillnad men det gjorde hon. Och vi gick därifrån med en ny fiol, ny stråke, ny fiolväska (det heter fioletui och kostar läskigt mycket pengar). Och så faktiskt ett bokstöd åt mig också. Sa ju att det är en fantastisk affär.

Gah! Den hade skor på sig, jag lovar!

Alltså, jag ÄR inte rädd för spindlar. Den rädslan kommer man över ganska snabbt om man bor i ett gammalt hus på landet - man blir liksom avtrubbad ganska snart. Speciellt på hösten när alla de största plötsligt tycker att de ska flytta in hos oss och sitter parkerade mitt på badrumsgolvet eller i badkaret eller i köksvasken eller så. Och de är alla gigantiska, Big Mamas of the Spider World. Men man vänjer sig. Jag är ju ändå så mycket större. Splatt, liksom. (nä, jag är inte den vänliga sorten som tar dem i handen och släpper ut dem med ett lycka till på vägen...)

Men nu. Alldeles nyss. Urk, jag är fortfarande helt uppskakad och vill egentligen inte sitta här vid datorn (men annars kan jag ju inte blogga om det och det måste jag. Väl?)

Så lyfte jag på en hög med nallekläder som Lisa parkerat på mitt skrivbord i fåfängt hopp om att jag någon gång ska laga dem eller så. Och ut rusade en sån där Big Mama, helt upprörd över att jag stört den. Den sprang en runda över mitt skrivbord som var fullt med diverse plastfickor. Och det KLAPPRADE om den!! Säkert för att den sprang över plastfickorna - men fatta att det lät när den sprang! Jag bara flög upp ur stolen och skrek!

Alla spindlar i Bamseserierna- och filmerna har keps och skor. Jag såg ingen keps på den här - men skorna hörde jag bestämt.

Nu sitter den nånstans i springorna bakom mitt skrivbord och flinar åt mig. Det kan jag också höra.

Kroppens reaktion

Ja, jag hade väntat mig att bli sjuk när den 25 augusti var över. Blir ofta det när en period av stress är slut - det blir väl de flesta människor? Man lagrar upp det i kroppen, liksom, och tillåter det helt enkelt inte att komma ut förrän man kan släppa ut det. Nån fet förkylning eller så hade jag väntat mig. Men nähä. Magsjuk skulle jag bli. Vaknade i natt med kramp i magen, trodde det gick över om jag åt något. Dumt tänkt. Har legat med kramp i magen hela dagen och tyckt oerhört synd om mig själv. Längtat efter de få gånger jag fick kräkas för då gick det över en stund.

Sen...sisådär 12 timmar senare, så bara släppte det. Och livet återvände. Och ingen annan i familjen verkar ha blivit sjuk så det var nog Carolina-kroppen som sa att "fy skäms, sätt aldrig nån sån press på mig igen för då blir jag riktigt sur".

Kul onsdag. Verkligen.

På andra sidan 25 aug

Igår var det lördagen den 25 augusti. Den dagen har jag fasat för sedan minst i januari. Igår hade nämligen vår orienteringsklubb en nationell tävling, och jag var sekretariatschef. Låter ju inte som någon stor grej - men det var en ny slags tävling som nog inte gjorts förut med en orientering på förmiddagen och så en till på eftermiddagen med jaktstart baserat på förmiddagens resultat. Vi skulle också använda oss av ett nytt tävlingsdatasystem. Och så skulle vi köra trådlöst nätverk mellan datorerna i sekretariatet. Allt detta mitt på en åker långt från ära och redlighet.

Håller man inte på med just det här, administration av orienteringstävlingar, så är det svårt att förstå all min vånda, och jag orkar inte heller beskriva mer i detalj varför allt detta skulle vara så krångligt - men tro mej när jag säger att det var det. Därav min oro sedan så lång tid tillbaka, redan när jag började sätta mig in i det nya datorsystemet. Tusen grejer kunde gå fel. Allt var jag tvungen till att förutse och hitta lösningar till. För varje problem jag löste uppstod 10 nya frågor, och jag har legat sömnlös många, många nätter för denna enda usla orienteringstävling. Hur otroligt det än låter. Och jag vill inte ens tänka på alla de timmar jag suttit framför datorn och testat, förberett, skrivit, och testat igen... Jag såg inte ens fram mot årets semester så där värst mycket eftersom jag visste att när semestern var slut så var det dags för den där eländiga tävlingen jag var så nervös för.

Men.

Nu. Är. Den Äntligen. Avklarad.

Och tänka sig! Det gick bra! Visst, det uppstod vissa problem, men inte alls från de hållen jag eventuellt tänkt mig. Det nya datorsystemet funkade jättebra, det trådlösa nätverket också, och att anordna jaktstart med nya starttider baserat på förmiddagens resultat gick också bra. Hur mycket jobb jag än lagt ner så var jag förstås inte ensam om att ha tävlingen även om man kunde tro det på all min oro, vånda och arbete jag la ner innan. Tävlingsplatsen skulle byggas, orienteringsbanorna läggas och miljoner andra grejer. Men det jag skulle sköta funkade. Och de som deltog i orienteringstävlingen gav alla oss som ordnade den mycket beröm - kul ny idé, och "kan ni göra om den nästa år?" (nej!)

Och nu är vi alltså på andra sidan 25 augusti och jag har fått mitt liv tillbaka. Jag kan försjunka i läsning och löpning och göra vad jag vill när jag slutat jobbet. Behöver inte testa funktioner. Behöver inte oroa mig mer. Är FÄRDIG. Det är så vansinnigt, oerhört skönt och också ganska svårt att förmedla för den som inte förstår hur mycket jobb och oro jag har lagt ner på detta.

Jag kom hem vid 17-tiden igår, la upp alla resultaten på internet på diverse olika sätt (ibland tror man att orientering mer handlar om statistik än om löpning. Först springer man en stund. Sen lägger man ner hur mycket tid som helst på att analysera hur man sprang. Tiderna mellan olika kontroller, rita vägval på kartor, jämföra tider med andra, resultaten ska rankas i en Sverigelista...) Sen, när jag var klar, så blev jag helt tom. Vad skulle jag göra nu, liksom?

Jag gick och la mig. Vid 10 på kvällen. Och sen sov jag i 12 timmar. Och vaknade på andra sidan, med oändligt mycket fritid. Så skönt.

Fikapaus

Glömde lägga upp de här fotona när vi kom hem i söndags kväll. Vi stannade för en fika på väg hem från Bordershop, på den pyttelilla ön där bron till Lolland-Falster börjar. Väldigt fin utsikt och det kändes direkt motigt att vara tvungen att köra hem och jobba igen.

Raoul och Christine är bägge särbegåvade. Tror jag.

Mina barn och jag är inte kompatibla på morgnarna. Jag är i det närmaste helt asocial på morgonen, vill inte prata med någon alls egentligen före 9. Fast världen kräver förstås att jag gör det. Men allt jag vill är att lufsa runt i mina morgonsysslor, äta frukost och läsa tidningen. I tystnad.

Men just vid frukosten tycker barnen att det är en utmärkt tid för allmän kommunikation. Resten av dagen ser man dem mest framför skärmar - TV, dator, Iphone - eller inte alls eftersom de befinner sig bakom stängda dörrar, så egentligen borde jag vara glad för den här lilla stunden när de faktiskt vill prata med mig. Men nä - då tycker jag mest att de stör mig i tidningsläsandet. 

Det är inga små vardagliga kommentarer eller sånt de kommer med heller - oftast är det stora livsfrågor som kräver en stunds eftertanke innan man svarar. Eller invecklade fysiska problem. Exempelvis "mamma, om man bygger en betongbro runt hela jorden, med exakt lika höga pelare hela vägen, och sedan exakt samtidigt tar bort alla pelarna - då måste väl dragningskraften göra att betongbron svävar som en ring runt jorden? Väl?".

Just idag berättade först Lisa om drömmen hon haft där ett antal zombies av mycket oklara anledningar hade tillverkat glass av kola. Därefter övergick  hon till att fundera över talade partier i musikaler. Hur mycket pratar de egentligen i Fantomen på Operan? Eller sjunger de bara hela tiden? Hur är det i Chess, mamma? Är det inte så att det är i första halvan de pratar mest och så sjunger de bara i andra halvan?

Mamma, som läser en intressant artikel i Sydsvenskan om särbegåvade barn i skolan, känner att engagemanget för talade partier i musikaler tryter. Hjärnan kopplar liksom inte ihop en kille på 11 med en IQ på 140 och huruvida Raoul och Christine pratar med varandra eller inte. Givetvis är detta ännu en sak jag borde ha dåligt samvete över - men jag vet inte...morgnar är min tysta tid. Svårt att ändra på sig där.

Lördagskväll vid Fakse-bukten

Över helgen bor vi i husbilen på den lilla halvön som går ut i Faksebukten, Feddet.

Idag har vi ätit frukost i solskenet och sedan varit på Bonbonland. Konstaterade att det var för många mjäkiga karuseller där och alldeles för lite ölutskänkning. Fast två karuseller var ändå så läskiga att jag inte ville åka dem.

Och så har jag sprungit en lång runda fast det var tokvarmt. Och det gjorde jag för vi skulle ha så god grillmiddag och jag ville äta mycket, mycket av den.

Efter middagen ville vi gå med fötterna i vattnet vid stranden, så det gjorde vi.
Solen höll på att gå ner och vattnet var mjukt och lent.