Mamma, kan vi övningsköra idag?

Bra sak med att barnen blir större: vi går snart i mål med detta eviga kan-vi-övningsköra-idag?-ande. Jag räknade nyss ut att det har varit ett ganska stort inslag i vår vardag de senaste fyra åren, sedan Erik var 16 alltså. Och ja, det är förstås självklart att ens barn ska övningsköra så mycket det bara går - körlektionerna på körskolan är dyra och ska man bli bra på att köra bil behöver man öva mycket. Men fatta detta: att övningsköra blir ganska snabbt rätt så himla astråkigt. Det är bilkörande utan mål, gärna med upprepande av vissa moment (köra in i parkeringsficka, backa ut, köra in igen, bli osams med barnet som tycker att ens instruktioner är Otydliga och Oförståeliga och inte alls liknar De Som Körläraren Ger, köra ut igen, köra in i annan parkeringsficka...) och eftersom vi bor ute på landet tar det ofta ganska lång tid i anspråk. (vi måste ju ta oss dit där det inte bara är "köra på landsväg" för det är ju bara svårt när man får möte med en skördetröska eller så)(och då är det ganska överjävligt jobbigt, faktiskt)(särskilt om man är i Hyby allé)

Så klart vi söker efter tillfällen när vi ändå ska någonstans med bilen, som att köra och handla eller så. Men oftast ska vi ju åt olika håll i våra vardagar så det är oftast inte så lätt att få till den där övningskörningen "på köpet".

Och jodå, jag har ju tillbringat ett antal timmar med att sitta och hålla hårt i stolen, försöka slappna av och inte själv bromsa med min fot, inte tugga sönder mina naglar och tala med lugn röst fast jag bara vill skrika av frustration - det är ganska så överläskigt att ge sig ut i trafiken med en ovan förare i en bil utan dubbelkommando. Men nu är jag förbi det där. Som sagt: vi går snart i mål. Erik tog sitt körkort i maj, och Lisa väntar just nu på att få uppkörningstid bokad av körskolan. Sen: fyra körkort i familjen. Yes!

Fast, OK, det har varit en del bra stunder under övningskörandet också. Mellan ....ska vi kalla dem Oenade Uppfattningarna Om Instruktionsgivande? så har det förstås varit en hel del prat om annat. Om livet och sånt. Man pratar bra i en bil.

TGIF

Som en liten fortsättning på gårdagens inlägg om middagar och deras planering ska jag avslöja kvällens meny, som kommer att bli nåt sånt härnt:

Det är nämligen en väldigt ovanlig slags fredagskväll i vårt hem: det är jag och Erik hemma. Bara vi två. Oäkte maken har dragit till Hästveda med husbilen för att jaga runt i skogen på någon nattorientering jag inte hade någon lust att vara med på. Dottern tror jag bestämt sitter och grillar något i Pildammsparken i Malmö, tillsammans med sina klasskompisar. Eller om det var förra helgen. Hon har berättat, och jag har lyssnat, men jag blandar ihop saker. Hon sover i vilket fall som helst kvar i Malmö. Sonen skulle ha varit med på någon slags sittning i Lund, men nu är han i stället hemma.

Så nu ska vi köra till Veberöd och köpa indiskt. (ja, det är knäppt och långt härifrån, men där finns en restaurang som gör väldigt god indisk mat för avhämtning) Och så ska vi kolla på film. Och det känns så här:
Jaaaaaaaaa!!!!

1-4 till middag, typ mellan 18-20.30

Låt oss tala om middagar. Och om middagsplanering. Om hur fyra människor eventuellt ibland ska sammanstråla kring ett middagsbord i ett väldigt orenoverat kök i en by i Skåne. En av människorna går långa skoldagar i Malmö och meddelar allt som oftast att "ikväll ska vi vara hos T" eller "på onsdag är jag hemma 20, för vi övar direkt efter skolan. Vet inte om jag äter hemma".
 En annan av människorna jobbar i Ystad, och ska ta sig hem med kommunala medel. Oftast funkar det, och då är hon hemma till 18. Ibland får tåget ont i magen, eller signalfel, eller en fis på tvären, eller spårfel, eller försenat tågmöte, eller [insert vad f-n som helst] och då missar den här människan anslutande buss. Då ringer hon gärna den i familjen som slutar tidigast, kommer hem 16 varje dag och alltså är den som åker på att laga middag de flesta dagarna. Hon gnäller lite, och då pausar han matlagningen och kommer och hämtar henne i Svedala.
Och så har vi den fjärde människan, som pluggar i Lund. Han vet sällan själv var han kommer att befinna sig på kvällarna. Särskilt inte under nollningsperiod för teknologer. Då kan det komma sms som detta väldigt typiska:

Eller så kan det vara att han och hans likar ska ha spelkväll. På fredag. Eller om det är söndag. Eller kanske söndag kväll. Eller natt. Eller morgon. Detta vet man inte. Eller så dyker det upp en fest. Med mat. Eller kanske inte med mat. Det vet den här människan sällan.

Så ibland är vi fyra. Ibland är vi två, och så kommer en tredje senare. Ibland är vi fyra fast vi trodde vi skulle vara tre (men hallå, varför har ni gjort så lite potatis?) Ibland är vi först en, lite senare en, lite senare en och till sist en till. (Hälsad vare du, mikrovågsugn!)

Och just det ja: vi 50+-vuxna människor i familjen får rätt ofta för oss att dra iväg en eller två nätter på helgerna för diverse orienteringstävlingar. Då ska det ätas middag hemma av kvarvarande barn, och i husbilen av oss orienterare.

Så när det ska veckohandlas? (det är min uppgift) Då måste det först göras intervjuer inför helgen:
Vilka är hemma fredag? Lördag? Vilka behöver mat med sig? Kan vi bara skita i alltihop och köpa pizza? Igen?

Nu är det dags.

Jag gick just in på sidan "Om mig" här på bloggen, och ändrade texten till den här:

Mina barn håller på att lämna boet. Det är hisnande lycka (de är klara! de är vuxna! de är människor! vi har lyckats!) och nattsvart livskris (jag klarar mig inte utan dem? blir livet nu tomt och innehållslöst? var tog alla åren vägen??) på en gång. Och även om de är på gränsen till vuxenlivet så är det fortfarande mycket barn kvar i dem. De behöver mig ibland, behöver stöd och behöver fråga om livssaker. Och ibland stöter de bort mig, visar tydligt att jag inte ska lägga mig i deras liv och deras hemligheter längre. Det är allt på en gång, många känslor på en gång, tomhet, ilska och enormt mycket kärlek.

Om detta handlar min blogg nuförtiden.

Bloggen har sovit en längre tid men det är dags att väcka den. Det här med att barnen står på vuxentröskeln tar upp en stor del av mitt tankeliv nu (ja, det som blir kvar när jobbet ätit upp sin stora, stora del)(det är ett bra och intressant jobb, men det tar mycket) och jag känner att jag behöver skriva av mig om allt det. De små vardagliga sakerna och de stora, livsomstörtande. Det stora svarta hålet som hotar i mig som är nära släkt med sorg - men som i samma stund är enorm, lysande stolthet och total kärlek. De klarar sig utan mig... De klarar sig utan mig!!

Varför sätter jag igång med detta just idag, då?
Jo. Jag gick runt och trodde att det här nyligen påbörjade läsåret nog skulle vara det sista jag fick ha bägge barnen hemma. Sedan tar Lisa studenten och har aviserat au-pair-jobbande, troligen London men kanske östkusten USA, och Erik troligen kommit in i studentlivet så mycket att han vill sluta pendla och kanske genom kontakter, köande eller tur skaffat sig sitt första boende i Lund. Nästa sommar, alltså. Låååångt tills dess.
Men nu helt plötsligt: ett möblerat rum dyker upp som Erik kan hyra om han vill. Från första oktober.
Han: Nice! Jag kan cykla till LTH! Kan komma hem efter fester utan problem!
Jag: Absolut! Skitbra! Himla praktiskt!
(Jag, inombords: Waaaaaaaaaaaaah! Neeeeeeeej! Jag är INTE redo! Inte än! Inte nu! Får jag följa med?)

Det här inlägget skulle kunna bli väldigt långt om jag skrev om exakt allt det jag skrek inom mig. För jo, det är bara ett möblerat rum, två mil härifrån, och han lär komma hem rätt ofta ändå... men det är ändå början. Han flyttar från mig. Och han kommer aldrig, aldrig att bli liten igen. Aldrig mer ropa på mig i natten och vara rädd för mörkret. Han har bara varit mig till låns, och nu måste jag släppa honom.

Heminredning à la LGs

I sisådär femton år har Lisas rum haft vita väggar, blått golv, blå hyllor, blå fönster och blå lister, samt Astrid Lindgrens sagofigurer målade på väggarna under många timmars slit med tungan i mungipan av dem som då var nyblivna föräldrar och nyblivna husägare med massor av energi. Nu har hon ledsnat på det blå, det vita och Emil i Lönneberga, och vill ha det mer vilsamt i färgerna, bättre förvaring, inte så dragigt (fönstren är rätt trötta) och något nytt. 

Så nu ska det bli nytt. Vi började med en rejäl rensning av prylar och kläder, och sedan föddes idén om att fönsterkupan där det tidigare stått en väl insutten bäddsoffa nu skulle byggas om till en läshörna kombinerad med bättre förvaring. Så: Lisa och jag for till IKEA (medan oäkte maken for till skogs för att initieras i ett exklusivt orienteringssällskap där medelåldern är 73 år)(typ sekt)(hehe)(men initieringsriterna Är Mycket Hemliga) och köpte på oss en rejäl trave platta paket:

De skulle förvandlas till tre byråer och ställas in i kupan som stommen till den där läshörnan.

I vår familj brukar vi dela upp arbetet så här:

Jag (som har idéerna men inte kan skilja en planka från en träbit och kallar alla verktyg för "manick"): Så HÄR kan vi göra! *visar fantastisk interiör skapad av proffsdesigner, hittad på typ Pinterest*
Oäkte maken (som kan benämna allt material med rätta termerna och vet vilket verktyg som funkar var men som helst vill spela World of Tanks 24/7) : Funkar inte. Jättemycket jobb. Typ omöjligt. Blöh.

Så nu hade jag visionen av en "reading nook" som jag sett otaliga bilder av på Pinterest, möbelpaketen från IKEA fanns och jag förberedde mina små rosenöron på de osande eder som brukar uppstå när oäkte maken bygger ihop möbler (han pallar tydligen inte se mig sitta och vända möbelnycklarna bakochfram och passa ihop brädbitarna åt fel håll)... men så blev det inte den här gången. För nu fick vår vän E syn på lådorna, och hon ba: "jag ÄLSKAR att bygga ihop saker från IKEA!" Så hon kom, med skruvdragaren i hand, och skruvade loss av hjärtans lust:

E: Jag bygger!
Oäkte make: Jag kollar!
Lisa: Jag kollar!
Rådig tvååring: Jag ställer mig ovanpå!
Jag: Jag... bloggar om alltihop!

E: Jag fixar!
Lisa: Jag deltar!
Rådig tvååring: Jag håller de fyra leksaksbilarna! Samtidigt! OCH prydnadsäpplet av trä!
Oäkte maken: Jag sågar "det-som-inte-heter-brädor-men-är-det" med min "det-som-inte-heter-såg-men-är-det"!
Jag: Jag städar toan!

E: Jag bygger!
Lisa: Jag håller!
Oäkte maken: Jag bygger!
Rådig tvååring: Jag bygger duplo!
Jag: Jag går och köper bröd i en annan del av byn!

Ja, ni fattar ungefär arbetsfördelningen? Nu är alltså stommen på plats:

Och nu ska vi bara (...)
- komma överens om vilka färger som ska vara på väggarna, på golvet, på gardinerna och draperierna som ska till
- sluta bråka om huruvida det ska vara heltäckningsmatta på golvet eller ej (jag: "jag har sett en bild på internet!" han:"det funkar inte")
- byta fönster till några som inte är blå, femton år gamla och som isolerar bättre (jag: "har en bild i huvudet av fantastisk utsikt och fint ljusinsläpp" han; "det är dyrt, svårt och inte helt säkert att det funkar")
- bygga bokhyllor på sidoväggarna i kupan. För jag har sett en bild på Pinterest. (fast eftersom det är snedtak och ojämnt och allt sånt så är det ytterst osäkert om det funkar att göra alls)(enligt somliga)(inga namn men han är numera invald i ett exklusivt orienteringssällskap)

Fortsättning följer, rafflande bilder utlovas och kanske vi skaffar ett eget konto på Pinterest.

Tack finaste E för all hjälp!

Rapport från ett ide

Kort meddelande: Jag har typ gått i ide. Om ni undrar. Tyvärr sover jag inte i det där idet, vilket jag hade behövt göra mer. Nä, jag spelar datorspel. Skyrim, för att vara exakt.

Det var flera år sedan jag spelade datorspel någon längre tid (och det var nog Skyrim den gången också... 2011-2012) - sedan jag började bokblogga har läsandet och bloggandet om läsandet liksom fått ta all ledig tid. Ja, jag älskar böcker och läsning, men kan ibland känna att läsningen har förvandlats till ett måste och en plikt för att uppdatera en blogg som jag inte riktigt vet hur många som läser, och jag vill inte riktigt ha det så. Jag älskar ju att försvinna in i en datorspelsvärld också, bli totalt uppslukad av ett äventyr. Nu tillåter jag mig att göra det igen. Timme efter timme efter timme tills kvällen har blivit alldeles för sen och jag tar av mig hörlurarna och återvänder till nuet. Läser gör jag bara på tåget och bloggar nästan inte alls.

I stället är jag en ytterligt lömsk person som kryper i skuggorna med min pilbåge. Jag är fantastiskt duktig på att mörda monster och elaka människor med pilbåge. Jag kan andas under vattnet också. Och knyta min högra näve, muttra magiska formler och bli frisk från alla sår på några sekunder. Heja mig, vad jag är duktig. Jag kan dyrka upp dörrlås också. Och rida. Och klättra i berg.

Så detta är mitt ide när decembermörkret är fullständigt förlamande: att timme efter timme krypa runt i skuggorna i grottsystem i en värld som inte finns och skjuta ihjäl monster och banditer med välriktade pilbågsskott.

Heh.

Vad man kan få höra på en buss (vare sig man vill eller inte)

I mitt nya buss- och tågliv är det normalt ganska tyst. På morgonbussen från Klågerup till Svedala är det inte många passagerare, och där sitter jag och läser morgontidningen på telefonen. Sedan åker jag tåg från Svedala till Ystad, och sätter mig då alltid i tyst kupé.

Älskar den tysta kupén innerligt!

Där får jag inte pilla med telefonen enligt min egen regel, utan där läser jag bok. Och det är alltså så himla läsa-bok-vänligt i den där tysta kupén. En halvtimme på morgonen och en halvtimme på eftermiddagen, och jag tycker så mycket om den där tiden.

(Sen kan vi tala ganska tyst om de drygt tio minuternas väntetid mellan buss och tåg - Svedala station är inte den mest upphetsande platsen på jorden.)

Igår förde mitt jobb mig på äventyr ut i vildmarken. Eller nästan. Jag skulle besöka en rektor i grannkommunen, eftersom rektorn ifråga hade kloka idéer om skolbibliotek. Rektorn rektorerar över skolan i Borrby. Borrby ligger mitt på Österlen och är alldeles säkert en bedårande plats sisådär i juni eller juli. En måndagseftermiddag i december, när allt är stängt och mörkt och grått och ännu mer grått? Nja. Kändes som att jag rest till någon miljö i spelet Fallout. 

Men den där bussresan som under 40 minuters tid tog mig från Ystad till Borrby? Där fanns det definitivt ingen tyst kupé. Och jag fick sitta och muttra över det här nya som tydligen gäller bland människor under 25 år (och särskilt trendiga personer 25-40) nu: att man ska föra sina telefonsamtal med högtalarfunktionen påkopplad, och i stället för att hålla luren till örat hålla den i handen en bit ifrån sig så att varken den som blir uppringd eller den som ringer upp hör varandra särskilt bra, och så att omgivande mänsklighet tvingas ta del i samtalet vare sig den omgivande mänskligheten vill eller ej.

Det spelar tydligen heller ingen roll ifall samtalen är av känslig natur. Kanske tror den uppringande trendiga personen att omvärlden har blivit komplett stendöv, eller att vi egentligen är någon kuliss och egentligen inte finns på riktigt? Nämligen fördes längst bak i bussen en högljudd telefondialog kring ämnet "vilka piller jag behöver ta för att bli lugn" och i så fall hur många, och om den uppringde kunde frambringa den sorten. Och eftersom högtalarfunktionen alltså var på så fick alla vi andra i bussen också veta allt om detta, om läkarkontakter och olika pillers effekter mot varandra och om de skulle ökas inför festliga tillfällen.

När pillerdiskussionen rasade som bäst tog sig en annan kille sig för att ringa upp växeln på Hermods, med högtalarfunktionen på max (lovar!), för att bli kopplad till ett ställe där han fick vänta i telefonkö. 20 av de 40 bussreseminutrarna genomnjöts alltså med ett "det är många som ringer men vänta kvar det blir strax din tur"-meddelande var 20e sekund, ända tills killen äntligen kom fram och fick lägga fram sitt ärende till en handläggare. Handläggaren hörde ju inte vad killen sa (ljudvolymen i bussen, motorljudet, bussutrop om hållplatser, pillerdiskussionen...) utan fick fråga om många gånger. Killen i princip vrålade ut sitt personnummer och vilka kurser han behövde söka och vem han varit i kontakt med och sina studieresultat - men han hörde ju inte heller vad handläggaren sa pga att ljudet på telefonen drunknade i det övriga oväsendet.

Så många frågor... varför högtalargrejen? Varför ens ha de här samtalen på en fullsatt buss? Är det för att inte behöva känna sig ensam i den där trista telefonkön?

Säger det igen: älskar tyst kupé.