Ha inga förväntningar.

Det här borde ha varit en enkel sak - men den blev så krånglig att jag åldrades flera timmar på kuppen:
Att ställa på husbilen.

Görs med ett knapptryck på Transportstyrelsens hemsida - när man har loggat in med hjälp av sin e-legitimation.

Upptäckte att e-legitimationen hade blivit för gammal.
Upptäckte att Nordea inte längre använder e-legitimation utan BankID.
Upptäckte att BankID på något mystiskt sätt redan hade installerats på min dator, men att den utgångna e-legitimationen var den enda legitimationen som fanns i programmet.
Försökte uppdatera den. Hittade inget kommando för det.
Lyckades ändra lösenordet men det gjorde ingen gladare. Särskilt inte BankID eller Transportstyrelsen som fortsatte tjata om att min e-legitimation var för gammal.
Lyckades uppdatera mitt redan installerade BankID. Nu såg den flashigare ut men hade fortfarande bara en utgången e-legitimation i sig.
Hittade e-legitimationssidan på Nordea. Blev uppmanad att installera BankID på min dator eftersom inget BankID kunde hittas på min dator (fast jag uppenbarligen just suttit och både tittat på och uppdaterat programmet i fråga).
Installerat programmet igen. Ändrat lösenord igen.
Blivit uppmanad att uppdatera sidan för att köra ett säkerhetsscript. Sidan låser sig. Allt hänger sig. Får börja om från början igen.
Tuggar på skrivbordet och bankar huvudet i bildskärmen.
Börjar om.
Nu har det gått 30 minuter åt det som skulle ta en knapptryckning.
Får till sist det jämra BankID installerat med giltig e-legitimation och kan tillfredsställa Transportstyrelsen och få husbilen påställd.

Men å andra sidan borde det här ha varit eländigt besvärligt:
Tele2 ringt och pratat sig varma om hur förträffligt det vore för oss att ändra fast telefoni och bredband via telefonjacket till mobilt 4G för hela konkarongen. Mycket snabbare datorhastighet och en bärbar telefon på köpet - allt till mindre månadskostnad än vad vi har idag. Jag ingick avtal med röstinspelning och allt.

När sedan pappren kom visade det sig att det käcka 4G-abonnemanget hade en gräns för mängd datortrafik per månad (60GB), och att man måste betala för trafik som överskred denna gräns. Detta framgick inte vid det där förträffliga telefonsamtalet häromdagen.
Vi räknade på det och kom underfund med att vi skulle behöva betala extra varje månad, för vår lilla familj genererar väldiga mängder datortrafik.  Garanterat mer än 60 GB per månad i alla fall.

Alltså säga upp abonnemanget innan vi ens hämtat ut router & prylar från posten.

Gruvade mig för detta säkert armsvettsframkallande telefonsamtal med supportmänniskor på Tele2.

Men - kunde lägga på luren efter avslutat samtal efter fem minuter. Med abonnemang uppsagt, portering av telefonnummer annullerad, besked om att vi inte ens behöver hämta ut paketen på posten, att vi inte behöver göra någonting utan att vi fortsätter vårt gamla abonnemang precis som förut.

Var är haken? Så där lätt ska det inte kunna gå.

Tele2-människan glömde säkert att fråga efter min e-legitimation. Eller, förlåt, mitt BankID.

Han föddes. Sen föddes jag.

Det händer något med dem när de går i åttan. Någonstans ungefär nu, på vårterminen. Det svårt att sätta fingret på det, men när de börjar nian till hösten så har det hänt med de allra flesta. Något. Jag vill inte säga "utvecklas" eller "mogna" för det känns så "ja, men det är väl självklart?" Vaknar? Upptäcker sig själva? Vet inte...men det är lika fantastiskt varje år, med varje kull åttor som blir nior på skolan där jag jobbar, och som man helt plötsligt kan prata med på ett helt annat sätt.

Och nu.

Nu är min son en av dem.

Och ja - det händer med honom också. Han öppnar upp sig. Är gladare, för det mesta. Tryggare i sig själv. På väg att våga vara den han är, på något sätt.

Och givetvis går jag i vanlig ordning runt och gruvar mig för att jag håller på att förlora dem, mina barn. Att de snart tar klivet iväg och klarar sig utan mig. Det är så det ska vara. Så det måste vara. Men jag KAN inte låta bli att se honom som snart är femton, med en femtonårings ego, med självförtroende och numera trygg med sin basröst, utan att samtidigt se min lille bebis.

Ett ögonblick har bränt sig fast i minnet. Det är från ett av de allra första, kaotiska dygnen. Vi var kvar på patienthotellet, amningen kom inte igång, Erik skrek och det var tokvarmt, svettigt och alldeles uppochner. Och så detta: en stund när jag precis har bytt på honom och han ligger kvar på skötbordet. Är tyst, och ligger och tittar. På mig eller på lampan eller helt enkelt på allting och världen. Som om han försöker förstå var han har kommit. Och så mitt i allting så bara somnar han. Utan att skrika. Och jag sitter där och tittar på honom. Länge. Fotograferar honom. Försöker förstå att det är mitt barn. Att världens centrum nu har flyttats från mig själv till honom. Att ingenting någonsin kommer att vara som det varit förut - på gott och ont.

Och det är precis där och då jag själv föds som förälder. Inte ögonblicket när han kom ut, panikskrikandes, och absolut inte i kaoset därefter med hunger (både min och hans), amningshysteri, flytt till patienthotell och sömnlösa nätter.

Men nu, alltså. Här. Där är han. Och här är jag. Och han kommer alltid att vara mitt barn.

Borta bra men hemma bäst

Helgen som gick var vi iväg på olika håll, jag och min familj. Det var resa till elevrådsutbildning i Kalmar, det var olika distriktsmästerskap i orientering och det var en kombinerad bokcirkel- och läshelg vid Immeln.

Det var förstås roliga saker, alltihop. (mysläsning, bokdiskussioner, pannkaksfrukost, sovsalsfniss och inte alltför många bommade kontroller) Men somliga var väldigt trötta när helgen var slut. (att lära sig mallar för protokollskrivning och budget när man snart är 13 samtidigt som man har åsett dramatik som sovsäckshångel och graviditetshormon-ilskor (ja, det förekom!) och åkt fullsatt tåg på egen hand kan vara rätt tufft faktiskt)(för att inte tala om att springa ultralång distans i orientering i brötig skog) Och andra (jag) var mest nöjd när alla var på plats hemma igen och allting var som det brukade vara.

För sån är jag. Lyckligast när jag är hemma i trygghet med mina prylar omkring mig, mitt badrum, min säng och mitt kök. OK - det är klart att jag som alla andra längtar bort från vardagen med tidiga morgnar, packande av idrottsväskor, påminnande om fiolläxor och körande till scouter och sånt. Och att jag tycker det är kul att vara iväg och göra annat ibland, som att sova i en stuga med andra bokälskare och äta en fantastisk brunch samtidigt som man diskuterar läsning och böcker.

Men jag drar ändå alltid en djup suck av lättnad när jag kommit hem och packat upp och det är som det brukar vara.

Det är kanske därför det där med husbilsresande tilltalar mig så mycket. För då kan man våga sig ut här i världen men ändå ha en bit av sitt hem, sina prylar och sin privatsfär med sig.

Mor-son-kväll

Min dotter är ute och reser på egen hand. Jag har lite svårt att förstå att hon ska ha blivit så stor att hon klarar av det - men det gör hon alldeles uppenbarligen. Tillsammans med fyra andra elever från högstadiet (elevrådsstyrelsen) har hon (med tåg och buss) åkt till Ljungbyholm utanför Kalmar för att vara på med en utbildning över helgen. De ska lära sig bli bättre elevrådsstyrelsedeltagare (eller, något sådant, läs mer här om du vill).

Det ska utbildas och mötas och utvecklas och has disco och klaras alldeles utmärkt utan mamma, som får vanka runt i Vismarlöv och undra om hon inte behövs längre.

Dessutom ska oäkte maken ikväll åka iväg på DM i nattorientering i Hottahejti någonstans (typ norra skåne tror jag) och inte komma hem förrän vid midnatt eller så.

Detta innebär att sonen och jag ska ha en fredagskväll alldeles för oss själva! Jag vet inte ens när detta inträffade senast. Om ens någonsin? Helt krasst kommer jag mest se den stängda dörren in till hans rum (precis som alla andra kvällar), men innan dess ska vi i alla fall äta middag ihop, bara han och jag. Tror jag satsar på varsin rejäl biff - det går nog hem.

Bevisa att du inte är en robot

Jag är ledsen, men jag måste ändra inställningarna för kommentarer till den här bloggen att ha ordverifiering ("bevisa att du inte är en robot"). Jag har de senaste veckorna fått jobbiga mängder spamkommentarer på ett och samma inlägg, ibland 4-5 st per timme... Måste försöka bli av med dem och testar därför ordverifiering ett tag.

Hoppas ni vill fortsätta att skriva kommentarer - jag blir så glad när ni gör det!

Kvällsraffel i Vismarlöv

Det brukar inte vara så där värst mycket stimmigt kvällsliv i Vismarlöv. Inga ungdomar som hänger vid den icke existerande korvkiosken, inga flanerande turistgrupper. Inte mycket till folkliv alls, faktiskt.

Därför är det inte så konstigt att när det väl händer något annorlunda så flockas vi i fönstret och glor, likt vilken sensationslysten sysslolös skvallertant i de gamla pilsnerfilmerna som helst.

Ikväll var det en sådan kväll.

Utanför vårt hus står det en runsten. (ja, det är klart det är en gammal runsten, det är väl alla runstenar?) Ibland flockas det faktiskt turisthorder runt den (typ 2-3 stycken någon gång om året). Men ikväll var det några människor som verkligen hade riggat upp världens show (ja, jämförelsevis alltså) kring denna runsten. Det var kameror på stativ, någon dator, ett dieseldrivet elaggregat, höga manicker på ställningar som mest såg ut som högtalare, och runt detta rörde sig människor i tjocka overaller.

Det är då man börjar spekulera. Ska det spelas in film? Nej - inga som ens lite såg ut som skådespelare syntes i närheten. Nähä. Ska de "upptäcka" runstenen i Vismarlöv? Äsch - press, radio och TV verkade inte heller flockas i bakgrunden, så ...nä. Högtalarna på stativ, då? Är det kanske i stället extrakänsliga mikrofoner??

Aha! Spökjägare! De ska avlyssna och spela in Vismarlövsspöket med sin hyperkänsliga utrustning! (Tord Flintyxa, som irrar runt stenen kalla nätter eftersom han inte får ro i sin tusenåriga grav pga det där förargliga stavfelet han högg in i slutet på stenen när frugan kallade till middag) Eller - de tror att själva stenen ska tala och avslöja tusenåriga hemligheter? (...här låg en....bondby...)

Fast om jag slutar tramsa mig så är det självklart så att grejerna på stativ är riktigt starka lampor. Och att när de tänts så kan man ta snygga och effektfulla foton på Vismarlövsstenen. Så är det säkert. Men det är så mycket tråkigare. 

Duktighetsdjävulen

Jag är förkyld. Igen. (det var ju bara några veckor sen sist *gnöl*) Men till skillnad från förra gången när jag med hosta och hängighet gick till jobbet (eftersom jag hade så många grupper inbokade för bokprat och informationssökningsundervisning) så stannar jag nu hemma några dagar tills det värsta har gått över.

Det är klokt, vist och förnuftigt. Jag kommer säkert att bli snabbare frisk om jag vilar och tar det lugnt här hemma. Ändå sitter den där duktighetsdjävulen på min axel och väser att "du är ju egentligen inte sjuk på riktigt, nog hade du kunnat gå och jobba?" Varför gör den det? Min näsa rinner, ögonen rinner, jag nyser i ett och snyter mig så att näsan är helt sårig. Det hade varit pest att sitta på jobbet. Varför sitter då den där lilla delen av mig själv och tjatar om att jag liksom fuskar? Jag har ju förstås inte feber. Jag ligger inte till sängs. Men fast jag inte ligger i yrande plågor halvvägs till dödsriket kan jag ju ändå vara sjuk.

Oäkte maken var också förkyld och hemma från jobbet i förra veckan, säkert med exakt samma elaka virusar som han sedan kärleksfullt skickade vidare till mig. Han verkade inte ha något problem med att bara vara sjuk, sitta och snyta sig i en fåtölj framför TVn eller snora loss framför datorn spelandes sitt älskade stridsvagnsspel. Varför kan då inte jag bara slappna av och tillåta mig att vara sjuk?? Varför känner jag det som att "OK, om jag nu fuskstannar hemma från jobbet så ska jag åtminstone göra de nyttiga saker jag kan, typ läsa böcker jag måste läsa för jobbets skull, bädda rent i sängarna, plantera om blommorna och kamma mattfransarna. Det gör ju inget att snoret rinner ner på dammsugaren, liksom."

Nä. Nu slänger jag ut den där duktighetsdjävulen genom fönstret och sätter mig att kolla lite på Game of Thrones. Jag är sjuk. Jag är förkyld. Låt mig få vara det i lugn och ro.