Om förra veckans vardagar var så vardagliga och o-bloggbara (jamen, hallå? "jag gick upp, jag körde till jobbet, jag körde hem, jag åt mat, jag sprang/tränade/struntade i att springa/struntade i att träna, jag lade ohälsosamt många timmar på Harry Potter Puzzles & Spells, mitt nya gift på telefonen...") - så var å andra sidan helgen så himla fullpackad att jag inte hann blogga innan jag störtade utmattad i säng.
Jo, för i helgen hittade jag på något nytt: hela lördagen (10-18) gick jag nybörjarkurs i golf. Golf! Jag! Jodå, där stod jag på en driving-range med en hink bollar och slog och slog och slog, och vinklade handleden och sträckte på armen och böjde kroppen på konstiga sätt enligt instruktörens extremt tålmodiga och pedagogiska anvisningar. Jag stod också vid en bunker och slog och slog och slog. Och i bunkern. Och på en green. Och vid sidan av en green. Och så böjde jag mig ner efter bollar ungefär sjuhundraåttiotre gånger. Och klämde ihop händerna i ett grepp de aldrig förut varit vana vid. Och när jag slagit fyrtioelvaåttahundratretusen slag av olika arter och var så trött att armarna skakade och jag inte riktigt kom ihåg vilken del av mig själv som var upp eller ner och absolut inte vilket som var chip eller pitch eller bak eller fram... ja, då gick jag ut på den korta träningsbanan på sex hål och spelade ännu mer golf med mina kurskamrater. Och sedan började det regna, kurskamraterna åkte hem, men jag gick en runda till alldeles ensam.
För jo: jag tyckte det var alldeles vansinnigt roligt.
På kvällen rasade jag alltså i säng strax efter nio. Heh. Och när jag vaknade på morgonen berättade min kropp för mig om alla de muskler den hade som jag inte ens visste att de fanns. De svängande musklerna runt midjan, de sträckande musklerna i axlarna, de bollupplockande musklerna i rumpan och låren. Och alla dessa muskler skrek i vånda och lidande unisont ungefär "du är snart 53! vad gör du med oss?? tror du att du är odödlig, eller?"
Vad gjorde jag då? Åkte på orienteringstävling i Stockamöllan, såklart. DM lång i mossig granskog. Den gick åt fanders. Jag sprang långsamt och jag sprang fel, men jag sprang.
Då blev kroppen så chockad att den liksom slutade göra ont och bara surade i allmän trötthet i stället. Och idag, måndag, så säger kroppen typ "OK, tro att du är 23 då. Gör du det. Jag ska hämnas på något annat sätt, vänta bara." Och jag stampar glad i hågen runt på jobbet och funderar på hur jag ska få in golf i mitt jobb-läs-orienteringsliv men det går säkert bra om jag spelar lite mindre mobilspel. Imorgon kväll ska jag spela igen. Eller, ja, slå bollen. Igen och igen och igen på driving-rangen och vid bunkern och allt det där, samt gå ut på den korta träningsbanan. Jag har inte ens klubbhandicap än och har många timmars träningsvärk kvar innan jag kan segla ut på "riktiga" rundor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar