Igår kom Erik hem och stannade över natten, jag tror han kände att mamma-radarn sände ut nödrop. Och direkt kom jag ihåg hur det är att ha en Erik hemma - det är lite som att öppna dörren för en gräshoppssvärm eller nåt. Mat, dryck och godis som står i kylskåp och skafferi liksom bara.... försvinner. Well. Det är ju bra.
Och sen tittade vi på film, han och jag. Vi brukar göra det när han kommer hit, vi har bägge varsin lista med filmer-jag-vill-se i våra respektive telefoner, och så försöker vi hitta någon bägge vill se. Gärna filmer med någon klurig twist eller så. I går hade jag lånat hem en hög filmer från jobbet, och av dem valde vi Ad Astra från förra året, med Brad Pitt. Den hade... ingen twist. Alls. Den bestod av en Brad Pitt i rymddräkt, som åkte i olika rymdraketer, till Neptunus där han hittade sin pappa som var skäggig och desillusionerad och möjligen rätt galen. Brad klappade pappa lite på kinden och bad honom komma hem, vilket pappa först började göra med sen ångrade och flöt ut i rymden lite för sig själv ut i evigheten. Då bröt Brad loss en plåt ifrån rymdskeppet, surfade med den som sköld genom Neptunus ringar och reste hem med rymdskeppet han parkerat där. Tja, det var väl ungefär det hela. Förutom att han också mötte arga apor i ett rymdskepp, blev jagad av månpirater och var jättejätteduktig på att landa en av raketerna på Mars.
Vilken tur att jag inte har någon filmblogg, eftersom jag varken kan skriva vettigt och/eller seriöst om filmer eller begriper mig på filmers eventuella djup och storhet och kan analysera dem på ett klokt sätt. Vad jag nu har läst är att Ad Astra ska vara en slags rymdens Apocalypse Now med skäggige pappa som Kurtz. Den blev inte bättre av att veta det. Jag har sett Apocalypse Now. Jag gillade inte den heller.
Så här brukar det för det mesta vara när Erik och jag ser på film - vi kommenterar filmerna sönder och samman under tiden vi ser dem, och efteråt vrider och vänder vi på alla konstigheter och enas om att detta var den märkligaste filmen vi sett. Igår höll vi dessutom på att skratta ihjäl oss åt alla konstigheter Brad Pitt (ja, han hette förstås något annat i filmen men det har jag glömt) ägnade sig åt på sin rymdresa. Roligast är när mördaraporna har anfallit och Brad på fullaste allvar försöker rädda sin döende kollega genom att vira silvertejp runt hans rymdhjälm. Det funkar inte alls, han dör på alla möjliga sätt och det är därför Brad sedan hjältemodigt måste ta över den där raketlandningen på Mars (tekniken verkar mest gå ut på att få raketen att stå exakt rakt upp och ser ut ungefär som när vi försöker få husbilen att stå rakt på nivåklossar på campingplatsen. Fast med dramatisk musik.
Jahaja. Utöver rymdape-fniss har jag ägnat dagen åt lång-lång-frukost och att springa 8 km i Bokskogen. Ikväll ska jag se Himmel över Berlin som också fanns med i min filmhög, men den får jag se på utan son-sällskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar