Back to school!

Många dagar nu har jag pysslat runt i mitt lilla bibliotek på skolan - i sommarlovstystnaden har jag ändrat i bokhyllorna, slängt gamla böcker, sorterat, märkt om, tänkt, skrivit listor och allt det där andra en bibliotekarie gör om dagarna. Det har varit otroligt lugnt och skönt - givetvis avbrutet för fyra veckors semester också. Och ute på skolan har det också grejats, städats, flyttats runt, lagats, målats, och de senaste dagarna när lärarna kommit tillbaka efter sin ledighet också pratats, planerats, stimmats (var är...? min mail har kraschat...! jag har inte hunnit...! hur gör vi med....?).

Och nu idag kom så barnen tillbaka. Och hela mitt liv alldeles just nu är så mycket JA JUST DET JA, DET ÄR SÅ HÄR DET SKA VARA!! Jag blev så skakad att jag till och med sparkade igång den här sommarvilande bloggen.

Visst är det skönt med en sommartom skola, och effektivt och så.... men så tomt och tyst det är? Och dött? Nu är barnen här och allt är så fyllt med väsen och prat och fniss som det ska vara.

Biblioteket ligger precis vid huvudingången till skolan, och alldeles nyss stod jag här inne och tittade på dem där de samlades i hallen utanför. Barnen. Små, nervösa, med ryggsäck. Eller större, väldigt mycket vill-inte-börja-igen på ytan (men kan banne mig inte hålla tillbaka stora smajlet när de ser kompisarna igen). Slängande hår (väldigt nytvättade), noga utvalda kläder (även sladdriga t-shirten med tryck, vald just eftersom det är sladdriga t-shirten med tryck). Kramarna. De upphetsade rösterna.

Blickarna ned i de nonchalant hållna telefonerna, osäkerheten, här står jag i mina nya skor och vill inget hellre än att stå just vid den här väggen och hänga en stund (var ska vi samlas? var ska vi gå? varför hör inte jag till de där som tillsammans kollar på Bulbasaur CP 895 i någons telefon??).

Allt pirret gör luften elektrisk och det går liksom att ta på alla dessa vilka-kläder-ska-jag-ha-första-dagen och nya-väskan-för-alla-papper och hur-blir-schemat-nu-då??

Inte hade jag trott att det där med att se alla barnen tillbaka skulle göra mig så fylld av känslor att jag började gråta? Men det gjorde det.
Det är så många liv som plötsligt samlas på en och samma plats.

Nåja, känslosvallet och tårarna i ögonvrån (hur pinsamt är det inte med en medelålders bibliotekarie som står där bakom bokhögen och förstulet torkar kinderna med ärmen...??) går väl över när jag för nittiofjärde gången fått ställa stolarna i ordning och plockat upp kvarlämnade juicekartonger efter rasten. Eller efter några veckors tonårsbröl i bakgrunden när jag försökt utföra något slags arbete som kräver koncentration.

De är tillbaka!