Om att andas lugnt på Willys parkering

Idag vågade vi oss äntligen ut för att övningsköra, sextonåringen och jag. Eller, ja, det är nog mest jag som har ett väldigt mentalt motstånd mot att ge mig ut i någon som helst trafik i något som är mindre sårbart än en stridsvagn när jag inte bara måste låta mitt lilla barn sätta sig vid ratten utan också verka avslappnad och lugn när han gör det.

Andas lugnt, liksom. Inte tänka på allt som kan hända. Inte ens låta tankarna nudda vid ljud av plåt som skrynklas, bromsar som skriker och annat som låter väldigt dyrt och ont och jobbigt och livsfarligt. Nejdå. Utstråla lugn och pedagogik. Killen kan ju inte bara få köra på körskola, då blir körkortet en mycket dyr historia. Han måste få övningsköra hemma också. Punkt.

Så idag började vi. Willys parkering. (men mamma, här finns ju andra bilar?! Och stora stolpar här och där? Och är inte parkeringen väldigt liten?) Grundläggande köra-bil-saker som att gasa, bromsa, koppla, få motorstopp, titta i backspegeln, backa, hitta dragläget, svänga... Och så körde vi lite på några bakgator i ett industriområde. Vände bilen medelst backning runt ett hörn (mild röst: "du kan nog bromsa nu, Erik, du närmar dig ett staket").

Stolt märka att det ju går att köra en bil framåt, utan att krocka det minsta. (och lika stolt märka att det GÅR att sitta bredvid när ens barn ska köra utan att hyperventilera eller slita i handbromsen)(jag höll inte ens handen på den)(för det sa körskolläraren på handledarutbildningen att jag skulle ge blanka sjutton i)¨

Om nu inte tankarna får vandra i riktning skrikandebromsar-plåtsomskrynklas-krasch-bang-bom-elände? Ja, då går de en annan och ofta vandrad väg: när blev han så här stor, min lille bebis? När??