En ganska väl underbyggd teori om fåglar

Jag jobbar hemifrån idag. 

Sak som man kan göra när man jobbar hemifrån:

Stå en ganska god stund och glo på en talgoxe som sitter i en gren precis utanför fönstret. Se på hur den på fåglars vis vrider huvudet så där knixigt snabbt åt alla håll, och fundera på om alla fåglar egentligen är några slags robotutomjordingar som kan röra sig så där. (och flyga)(alltså, de kan FLYGA, är inte det rätt onaturligt egentligen?)(och hitta till platser flera hundra mil bort utan kompass, karta eller Google Maps)(och på given signal samlas i stora flockar, som på en annan given signal bara lyfter sig och flyger iväg åt samma håll, återigen utan kompass, karta, mobiltelefon eller jättemånga planeringsmöten i Teams)

(OK. Jag tror vi kan slå fast att fåglar är robot-utomjordingar)

(Var var jag nu?)

Nå. Stå och noga glo på den där talgoxen för att kunna se när den öppnar näbben för att komma med sitt typiska talgoxe-ljud som är så starkt för att komma från en sån liten kropp. Eller, liten och liten, den är ju helt rund. Eller om den sitter och burrar upp fjädrarna. Vad vet jag. Jag lyckades aldrig se när den öppnade näbben. Men jag hann fundera en hel del över fåglar. Snart sjunger koltrasten om kvällarna! 

Sen återgick jag till mitt arbete, satte mig i min arbetsfåtölj och drog min julklappsfilt över mig innan jag öppnade laptopen i mitt knä.

Har jag nämnt min julklappsfilt? Det måste jag ha gjort. Jag bor mer eller mindre i den. Jag fick den av oäkte maken, och det är inte så mycket en filt som ett luddigt tält. En ullfodrad fleecefilt, med ärmar jag sticker in mina frusna stackars armar i, och så en ficka på magen där man kan förvara till exempel mobilen. Man fryser inte när man sitter under sin julklappsfilt. Enda nackdelen är att man aldrig vill gå ur den, sparar toabesöken i det längsta och avskyr när man installerad, ingosad och klar inser att man glömt mobilen borta på köksbordet.

Att "kondition är en färskvara" gäller ÄVEN Carolinor

 Förra onsdagen gjorde jag något jag inte gjort på väldigt länge: jag gick på ett gympapass hos Friskis & Svettis. En orienteringskompis hade bjudit med mig att testa ett lite annorlunda pass som kallades "multifys". Skulle säkert gå bra, tänkte jag, jag har ju gått på såååå många friskispass i mitt liv, och jag är väl hyfsat vältränad eftersom jag springer....eh, flera gånger i månaden och åtminstone tänker att jag ska ta mig till gymmet rätt ofta även om det inte blir av mer än kanske...hm. Visst var jag där någon gång i höstas? Men, vad fasen, ett friskispass ska inte vara några problem.

Tänkte jag. 

Vilken käftsmäll detta pass visade sig vara...! Det var inte bara tungt - det var rena förnedringen. Jag kunde aldrig riktigt hämta andan. Benen skakade, armarna vägrade göra armhävningar och magen ska vi bara inte prata om. Den var liksom bara i vägen och innehöll ingenting av den kraft som behövs för ens de enklaste sit-ups. Efter 20 min var jag tveksam om jag ens skulle orka genomföra hela passet. Men jag kämpade på. Och när jag kom hem, och hela dagen efter, var jag helt stel och stum i musklerna främst i ben och rumpa. Och först nästa kväll började träningsvärken komma - och den var inte att leka med. Trappan här hemma förvandlades till ett oöverstigligt Mount Everest, och jag grinade illa bara jag skulle resa mig från köksstolen.

Alltså. Så här kan jag inte ha det. Helt uppenbart är jag inte en tränad person. Inte längre. Och så här jobbigt vill jag aldrig mer ha det på ett friskis-pass. Så vad göra?

Köpa ett träningskort på Friskis och Svettis i Malmö, såklart! Att gå på Fitness 24/7 och på egen hand utan program lite planlöst dra och slita i olika maskiner passar inte mig - jag behöver någon som peppar, instruerar och får igång mig, tydligen. Och att springa i skogen i all ära, det gör jag för mitt eget välbefinnande men jag löper ju inte - jag smålunkar. 

Jag har, sedan i onsdags, testat ett pass med core flex (bra sätt att bli av med det sista av grym-träningsvärken), haft en timme med instruktör i gymmet på F&S Johanneslust (han: jodå, du KAN lyfta tyngre, jag: gnnnnn... uh.. men hallå, karl, är du klok eller?!) samt, bäst av allt, igår varit på ett vanligt Jympapass (det som förr, på "min tid" kallades "medelgympa"). Och självförtroendet kom tillbaka en hel del: det här orkade jag ju. De här stegen och övningarna kände jag till och visste hur de skulle göras, och jag fixade det. Om än åter med träningsvärk idag, men inte som förra veckan. Och vad som verkligen kom tillbaka var något jag nästan glömt: glädjen i ett riktigt bra F&S pass när musiken är bra, rörelserna passar, man orkar och mår bra och allt bara känns toppen! Jag var glad hela kvällen. 

Well, kropp: här blir inget mer förfall. Mål: smidighet, styrka i mage och rygg och rörelseglädje. Och till hjärnan: nä, det duger inte med att "jag tränade sjukt mycket på F&S förr, då innan barnen kom...". Hur har kroppen någon glädje av det nu, decennier senare??

Närmast uppsatta mål: att gå på det där jämra multifys-passet i Genarpshallen igen om ett par veckor, och känna att det är KUL, och att jag ORKAR.

Unga bilentusiaster, unika väldofter och annat sånt

Häromdagen bestämde sig vädret för att inte regna så mycket som vanligt, lugna sig med blåsten och inte ens vara särskilt kallt, så jag och oäkte maken tog våra klubbor och körde till golfbanan och spelade lite golf. Det var ganska (eller, OK, väldigt) lerigt. vi hann inte mer än fjorton hål innan det blev för mörkt och de första fem hålen eller så spelade jag sämre än en påse lussekatter. Men sen blev det bättre, och sammantaget, trots lera och allt det där, så var det himla kul. Att få komma ut, gå i några timmar, få frisk luft och golfpirret i kroppen! Jätteskönt! 

Eller, på tal om frisk luft: väl tillbaka till klubbhuset så skulle jag bara in på toaletten innan vi körde hem. Och golfklubbens samtliga toaletter har någon typ av automatisk doftspray i rummen, har aldrig tänkt på hur det där går till men det är en trevlig doft med något friskt och diskret som inte stör utan känns ren på något sätt. Men nu när jag satt där på toan så hörde jag plötsligt ett tydligt pysande intill mig, helt oväntat och jag hann haja till och undra vad i huset som gick sönder nu - innan jag med stor tydlighet förstod att det där var doftsprayen som tyckte det var dags att pysa lite. Rätt på mig. Jag tog alltså med mig denna friska, rena och nu väldigt överväldigande doft över hela mig. Och rumsväldoftsprayer (eller vad de nu heter) i all ära - de passar inte att använda som eau-de-toilette. Kan jag säga av erfarenhet.

Medan jag satt där i bilen och doftade (väldigt) friskt och vi körde hemåt så körde vi förbi en mycket ung man, sisådär treårsåldern, med vidhängande förälder. Den mycket unge mannen ägnade sig åt att köra runt någon typ av grävmaskin. Av plast. Nästan lika stor som honom själv. (vilket ju iofs inte var jättestort, men ändå) Jag gissade att denna fantastiska grävfarkost i plast var Årets Bästa Julklapp för denne unge man, och att den nu skulle ut och köras, oavsett väder. Och så började jag fundera på vår egen unge man, han som nu tycker att han är vuxen och vet allt som är värt att veta. När han var i samma ålder som grävmaskinisten här så kretsade hans liv runt bilar och motorfordon av alla de slag. Han älskade att kolla på lastbilar, grävmaskiner, traktorer och allt sånt som var stort och hade hjul och motor och lät högt. När vi skulle läsa högt för honom blev han lyckligast när vi läste böcker om vägmaskiner och annat aptråkigt. Hans första ord (efter mamma och pappa) var "ta-too" vilket betydde "traktor". Han lade oändligt många timmar på att ställa sina leksaksbilar i långa biltåg, sortera dem, köra med dem. 

När han var sisådär tre år, alltså. Sedan gick åren och det där bil- och fordonsintresset vissnade och dog. Nu är han absolut noll och intet intresserad av bilar, traktorer eller ens de mest fantastiska vägmaskiner och är det inte lite konstigt ändå? Fast det var inte jättekul med högläsningen om hjullastare och dumpers, det var det inte.

Annars kan man sammanfatta mina dagar just nu med ett ord: filt.

(Jag har förresten fått två filtar i julklapp: en mjuk röd i vanlig storlek som jag har över benen när jag sitter vid köksbordet och läser. En annan, gigantisk, tjock och fodrad med fluff, dessutom med två "ärmar" så att jag halvt kan krypa in i den när jag sitter i min läsfåtölj med dator eller bok. Den går det bara inte att frysa i.)

Alla dessa vardagar som gått. I en hög.

Idag var det dags att flytta över mitt liv till den nya jobbkalendern, den för 2023. Jag har burit med mig två olika ett tag eftersom jag skrivit in grejer i både den för nästa år och för de sista veckorna detta året - och JA, jag är en person som behöver en analog kalender att SKRIVA i, med rutor och klockslag för inbokade saker så jag visuellt ser hur stor del av dagen de tar, med plats för att-göra-listor i punktform och annat jag bara måste ha för att funka som människa. Jag har såklart en digital kalender i Outlook också, så jobbgrejer finns med lite parallellt i bägge kalendrarna och det är säkert omständligt -  men jag har försökt sluta använda papperskalendern förr och bara köra digitalt men nästan fått panik när jag inte fått skriva in saker med penna på papper så snabbt återgått till mitt dubbla system igen.

Well. Det var egentligen inte mina kalendervanor jag skulle skriva om här. Utan det som de leder till: kalenderarkivet. Jo, för nu när jag gick över till 2023 så skulle jag lägga min 2022-kalender bland de andra utgångna kalendrarna. Men i den lådan var det fullt. Överfullt. Hmmm, tänkte jag, jag kunde kanske rensa lite här? Jag är ju professionell bibliotekarie, vi ska ju kunna det här med att gallra i samlingar? Ganska många år använde jag Filofax, och då får man ju bara en bunt papper att spara, eftersom själva bokpärmen återanvänds. Och dessa pappersbuntar kunde jag väl kanske göra mig av med? 

Började kolla lite. Och fastnade. Här var oktober 2015... åh, då hade jag precis börjat jobba i Trelleborg och skulle åka på bokmässan med Kulturkollo-gänget. Och här var... OJ! länge sen, 1992,när jag jobbade på SJs biljettförsäljning och skrev in alla arbetstider med särskilda sifferbeteckningar eftersom vi hade väldigt oregelbundna arbetstider och hade olika "turer" som det hette. Tidigaste turen började 5.15 på morgonen, för att vi skulle hinna öppna före 05.30 eller vad det var, för då gick dagens första tåg mot Stockholm och det var en så kallad "Röd avgång" (minns ni dem?) och det var en hel del folk som ville köpa biljetter till den.
Och här! 2001, i maj! Här var jag gravid med Lisa, har tid för barnmorskan på måndagen och ett utvecklingssamtal på Väderlekens förskola på onsdagen, och går på söndagen tydligen in i vecka 39+0 i väntans tider. 
I en annan kalender hittar jag vaccinationstider för våra katter Emma och Hobbe, numera saligen hädangångna sedan många år tillbaka.

Herregud. Det är ett helt liv som ligger i den där lådan.

Jag KAN inte rensa. Absolut inte. Jag får hitta en låda till för förra årets kalender, och kommande kalendrar.

Om runor, fjärilar och Pokemon Go

Sak som jag har lagt orimligt mycket tid på de senaste dagarna: Pokemon Go, och det faktum att det nu i spelet går att samla på små larv-pokemons, som efter ett tag går att utveckla till fjärilar. Grejen är att det finns 18 olika fjärilar, med olika färgkombinationer på vingarna, och de 18 skiljer sig beroende på var i världen den här lilla larven kommer ifrån. 

Herreminje (tänker ni som inte sysslar med Pokemon) - har du inget vettigare för dig än larver som inte finns på riktigt?

Men det är här som det börjar bli spännande! Spelet utnyttjar det faktum att man inom spelet kan få pokemon-go-vänner över hela världen. Och att dessa kan skicka "presenter " till varandra, innehållande vykort från den plats där de snurrat pokestops. Och när man fått tre vykort från samma region så får man en sån här liten "larv" som sedan alltså kan utvecklas till fjärilen med färgerna från, säg, Japan. Och vill man då samla ihop alla 18 fjärilarna så får man skrapa ihop vykort från folk över precis hela världen, via spelchattar och liknande där man kan hitta nya vänner.

Jag har nu fjärilslarver för alla regioner utom för "Sandstorm" (som är Mellanöstern) och "Ocean" (som ungefär är öarna i världshaven) - och har vykort från mina "vänner" i alla möjliga länder: Finland, Indonesien, Australien, Kap Verde, Mexiko, Brasilien... överallt! 

Med största sannolikhet kommer jag aldrig att träffa en endaste en av alla dessa personer, eller ens få veta vad de heter på riktigt (eftersom man använder nicknames i Pokemon) - men jag får små bilder från platser i deras vardagar och liv. Och även om jag skulle resa till dessa länder så skulle jag förmodligen aldrig komma till just de här platserna eftersom de nästan aldrig är vid de vanliga turistmålen. Det kan vara lokala stadsparken eller kvarterets postkontor eller en lekplats eller vadsomhelst...

Och det som driver oss alla till att skicka alla dessa vykort till varandra är den kollektiva lusten att äga 18 olika pokemonfjärilar... 

Vilket vykort jag allra oftast skickar ut i världen? Jo, pokestoppet utanför vårt hus: runstenen i Vismarlöv, den med (oläsbara) inskriptioner från 1000-talet. Nu förbryllar de personer i Indonesien och Guatemala :)

Carolina-kalender i mörkrets tid: 24

Så gick min Carolina-kalender i mål med stor julefrid. Julafton har vi tillbringat här hemma i vårt hus, mestadels med att äta någonting (känns det som)(precis som det brukar kännas alla jular?). Sill åt jag väldigt mycket, och det har jag fått sota för mest hela dagen (fasen vad törstig man blir). Och vi har ätit choklad på längden och tvären, och förskräckligt mycket risgrynsgröt (det är väldigt gott med risgrynsgröt!) - men Janssons frestelse åt jag inte så mycket av eftersom jag efter några tuggor insåg att delikatessen på ICA Karlssons är duktiga på att göra många saker men Janssons frestelse tillhör inte dem. 

Temat för årets julklappar var dofter - sonen fick några paket med kaffe, alltså hela kaffebönor av lite spännande sorter. Kaffebönor doftar som bekant rätt starkt. Även när de ligger inslagna under en julgran. Det gjorde också alla de paket som innehöll badbomber från Lush (och som var till mig från Lisa). Det låg många andra saker i julklapparna under granen också, men kaffe- och badbombsdofterna låg liksom över alltihop.

Och vi har spelat spel! Julklappsspelet, och efter paketöppningen spelade vi På spåret eftersom tomten snällt nog hade varit på Emporia häromdagen och köpt det åt hela familjen (och sedan svurit över paketinslagningen). Det var ett roligt spel! Jag är inte ett dugg bitter över att team Lisa/Håkan gav team Erik/Carolina storstryk. Inte alls. 

Och nu när jag sitter och skriver detta så sitter mina familjemedlemmar och bygger ihop de små meccanomodeller som tomten också tyckte att de kunde få. Ett flygplan, en grävmaskin av något slag samt en racerbil. De är sååå lyckliga.

Redan imorgon behöver vi spela På spåret igen. Inte för att jag är bitter (nejdå, inte alls), utan för att det är bra att spela nu medan vi har reglerna inlästa och i gott minne. OK då, lite för att jag har lite revanschlust.

God jul på er!

Carolina-kalender i mörkrets tid: 23

Idag har jag varit kompledig. Tydligen främst för att kunna sitta onödigt länge vid frukostbordet och spela Paint it back på min Ipad. Tanken var dock att jag skulle göra vettiga saker, så när sittfläsket började göra ont så reste jag mig, tog på mig mer vettiga kläder (dvs inte mysbyxor och slafsig t-shirt)(ibland tar Carolina på sig normala kläder och blandar sig obemärkt med vanliga människor i affären - gammalt djungelordspråk), satte mig i min fina bil och körde till ICA Karlssons i Svedala för att handla julmat. 

Tänka sig - det var fler än jag som gjorde precis samma sak! Många, många fler. Men jag kände mig sjukt effektiv utrustad med min inköpslista där jag trots folkhorderna lyckades hitta allt. Även den passionsfruktjuice som sonen beställt. (han ska bjuda på mystiska drinkar på julafton säger han, bland annat en som smakar som Solero och då krävs tydligen passionsfruktsjuice)(en annan lär ska smaka som äppelpaj, tror jag, och till den har nu både äppeljuice och vispgrädde införskaffats) Och de grejer till julbordet som vi tycker att vi vill ha. Vi har ett mycket begränsat julbord, och vi lagar inget själva till det, så jag lät delikatessen på ICA förse mig med både julskinka (färdigskivad) och Janssons frestelse, och sillburkar fanns i mängd i kyldisken. Tänk så mycket tid som sparas på detta!

(tid som tydligen är helt OK att lägga på Harry Potter Puzzels and Spells på mobilen samt Paint it back på Ipaden)(men ja, det är viktigt med egen kvalitetstid)

Jag har också (plats för applåder här) varit ute och sprungit en bra runda. Och det var solsken! När vintern bär sig åt så här, solsken och barmark och nästan vindstilla, så tycker jag den är helt OK. 

Och julstädat! Julstädningen bestod förvisso av exakt samma städning som annars sker här varje vecka: jag städar badrummet. Håkan dammsuger huset. Sen är vi färdiga. 

Och så hann jag också en vända till Vismarlövs bageri för att köpa vörtbröd - de har möjligen världens godaste vörtbröd. Dessutom köpte jag några vörtbullar. Vilken fin uppfinning - vörtbullar! Sen åt jag en vörtbulle med julskinka, drack julmust till det och solen lyste in genom fönstret. 

Nu skyndar jag mig att skriva dagens blogginlägg så att jag ska vara färdig tills barnen kommer hem. För ikväll kommer de! Och stannar åtminstone till juldagen! (då det har aviserats utegång till diverse klubbar) Hurra! Älskar att ha båda våra barn hemma!