Vid alla motionslopp hörs det ett speciellt ljud vid vätskestationerna. Det är när alla löparna springer genom alla slängda plastmuggar som ligger på asfalten. Kras-kras-kras-kras liksom. Alla gör likadant: tar en mugg, dricker vattnet (eller en del av det), kastar muggen ifrån sig och springer vidare. Efterföljande löpare springer genom ett krasande hav av bortslängda muggar.
På Göteborgsvarvet var det inte plastmuggar utan pappmuggar. Och sextitusen löpare. (har jag möjligen nämnt siffran förut?) Väldigt, väldigt många bortslängda muggar varav de flesta med ganska mycket vatten kvar i sig blir till något helt annat än ett krasande plastmuggshav - i stället blir det en slirig sörja av upplösta pappmuggar. Och springer man som vi i en av de mycket sena startgrupperna så har det passerat många löpare och slängts måååånga muggar. Varje vätskestation var som en leråker av mugg-gegga. Alla löpare omkring mig såg likadana ut - helt geggiga skor och vita geggfläckar långt upp på benen och tajtsen.
Fascinerande.
Det var lätt att få bort sen, förstås. Skorna borstades helt enkelt rena.
Att springa i mugg-gegga är en sak. Men på Götaplatsen, efter ungefär 17 km på banan - där fick alla varsin blöt tvättsvamp i handen. Den skulle man använda för att blöta sig i ansiktet eller krama ur kallt vatten på ryggen eller i huvudet. Mycket skönt. Sedan...ja, sen slänger man förstås tvättsvampen på marken.
Gissa hur det såg ut där när vi kom som hade startat i startgrupp 18? Man såg knappt marken. Man sprang på ett underlag av tvättsvampar. Extremt märklig känsla. Lite som att springa på mossa. Och väldigt vanskligt - jag var ganska rädd att stuka någon fot eller så. Men OK, ganska bra studs.
Så där ja. Nästa långloppsbloggning blir i slutet av september, efter Berlin Marathon. Undras vilka slags muggar man ska springa på där?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar