Kristi himmelsfärdshelgen - med golf, svordomar och fantastisk sång

Det gick en kristi himmelfärdshelg, och jag tillbringade den med ungefär det bästa jag kan tänka mig: golf, husbilsutfärd, ännu mer golf, körkonsert och så många, många timmars tittande på golf på TV. 

(alltså, ja, det där är personen jag nu har blivit)

Om golfen kan vi sammanfatta att den innehöll i runda tal 

• 7 amen-vad-fan-ska-det-regna-nu-igen-kan-vädret-bara-bestämma-sig-tillfällen när alla regnkläder skulle på igen
• 15 herregud-vad-livet-är-gott-att-leva-i-maj-moments när det bara var att blunda, lyssna, lukta och njuta, när det var sol, grönt, näktergalar och perfekt liv
• 18 fjutt-chippar som var tänkta att landa nära hålet men som kom kanske 1 decimeter framåt pga Carolina-är-dum-i-huvudet-och-tvekar-i-tillslaget
• 24 fjång-chippar som också var tänkta att landa nära hålet men som flög över green, närliggande kullar och medspelare och annat oskyldigt pga Carolina-skulle-kompensera-för-fjutt-chipparna
• 348 rätt osmakliga svordomar uttalade av sagda mäster-chippare
• 23 fantastiskt bra slag (jodå, de fanns)
• 3 underbara människor att umgås med under golfrundorna och middagen varav 1 var den äkte maken och 2 var gifta med varandra
• 4 18-håls golfrundor på 4 dagar (ja, vi var trötta på söndagskvällen)
• 0 avbrutna klubbor
• 2 trasiga blixtlås på rätt nya bagen
• ca 30 timmars gloende på skärm (större delen I-paden) för att följa Ludvig Åbergs framfart i PGA championship
• x antal timmars sömn och vad det än var så var det för lite
• 1 körkonsert

Den sista punkten får jag utveckla lite. Det är Lisas kör vi pratar om, den hon gick med i våras. Den heter Bella Voce - Lunds Studentsångerskor, och de är bra. Alltså, riktigt, riktigt bra. Jag hade fått höra dem i några korta klipp jag fått av Lisa via sms, och hade stora förväntningar för i söndags kväll hade de alltså en timmes konsert i Allhelgonakyrkan i Lund, och akustiken där är fantastisk.

Redan 15 sekunder in i konserten hade jag gåshud av Hur Jäkla Bra Det Här Är, eftersom de valde ett upplägg som verkligen utnyttjade akustiken. Klockan blev nämligen 17.00, då konserten skulle börja, men ingen kör syntes till. Dock kom körledaren nu fram och presenterade kören och vad konserten skulle innehålla - sedan gick hon till pianot och slog an några toner, och sedan började kören att sjunga. Det visade sig att de mycket diskret gått och ställt sig längs med kyrkans väggar, utanför läktarna, på så stort avstånd från varandra att de täckte in hela kyrkan. Så när de nu började sjunga så fylldes hela kyrkorummet av sång, av sångare som i princip inte syntes. Det var fantastiskt. Och så vackert! Mot slutet av sången gick de sakta fram och ställde sig vid koret och avslutade, och sedan höll de sig där framme i god ordning - men de stod inte strikt i stämmor utan rätt blandat så där jag satt så hördes hela kören. (annars är det lätt att man får lite för mycket av en av stämmorna om man sitter framför just dem) Och sen sjöng de programmet nedan. Jag har lagt in två korta filmklipp (Klinga mina klockor, och Now is the Month of Maying) och ett längre (Vargsången). Lyssna! Det är så tätt, så tonsäkert, så perfekt! De har inga noter, inga texter utan kör allt utantill. Jag är så sjukt imponerad så det är inte klokt. Och stolt, så klart. Min dotter är en av de där fantastiska där framme.

Carolina-kalender i mörkrets tid: 11

När jag städar badrummet så vill jag ha musik på. Det känns mer OK att slabba runt med trasan när man får skråla med i någon låt. Och idag var det min spellista med julmusik som fick göra jobbet roligare. När jag hjälpt Tommy Körberg att framföra O helga natt (med mycket magstöd och känsla)(var var alla talangscouter egentligen?) så kom jag på en låt jag saknade på listan. Den där som var min favorit av luciasångerna det året när Lisa sjöng med i Malmös lucia. All is well heter den, och gav mig gåshud av lycka när jag hörde dem sjunga den. Särskilt i slutet när de gör en tonartshöjning som bara är helt underbar.

Så jag avbröt toalettstädandet för att söka upp en kör som sjöng All is well på Spotify. Det här var ju en viktig grej, och inte fasen kan man dutta runt med toaborste när ens kulturliv måste berikas? 
Och jag hittade flera varianter av låten, både med soloartister och körer, både bra och nja. Men ingen var den "rätta" liksom, ingen var framförd av en mindre kör där rösterna mer kunde urskiljas (som jag var ute efter, heter det kammarkör?), och framför allt hittade jag ingen All is well med den där tonartshöjningen jag gillade så. 

Kanske det bara var Lisas gäng (med Thomas Tegler, musiklärare på Malmö Latin, som körledare) som sjöng ett speciellt arrangemang till Lucia då när hon var med? Jag vet inte mycket om musik och körarrangemang - men jag vet vad jag gillar att höra. Och i mina öron var deras framförande bättre än något av de jag hittade på Spotify.

Nu har jag bara klippet jag spelade in med mobiltelefonen på luciakröningen som var deras första konsert, men jag lägger in det nedan under den Spotifyversion jag valde, så kan man jämföra. Tänk sedan att de framförde kanske 60-talet luciakonserter efter den nedan, så i slutet när de de sjöng så gjorde de inga misstag, och sjöng oerhört tajt (heter det säkert inte, men den där känslan när kören är ett helt liksom). Då fick jag tårar i ögonen för att det var så bra. Särskilt All is well.

(ja, ja, mamma, du tycker inte att du är lite partisk nu?)
(absolut inte, detta är i princip professionellt tyckande, obundet och opartiskt, och fasen så mycket roligare det är att städa när man får yla med i en tonartshöjning i en julsång...)

Carolina-kalender i mörkrets tid: 2

Kolla, jag riktigt chockar mig själv med att komma ihåg att skriva inlägg nr 2 i denna svit!

Chockad av mig själv blev jag också i morse när jag med goda intentioner packade gymväskan. Det var knappt jag mindes hur man gjorde. Och ännu mer förvånande: att jag efter jobbet faktiskt kom iväg till det där gymmet. Halleluja! Det var som sagt så länge sen att jag var lite nervös för att inte komma ihåg rätt sekvens i det här med att läsa kort-läsa kort-läsa fingeravtryck-ta det lugnt-det löser sig nog-läsa kort igen-läsa fingeravtryck-hurra! för att komma in på gymmet. Men det gick bra. Dörren blev dock rätt så upprörd över mitt beteende så den tyckte den skulle fastna i min ryggsäck, varpå den blev ännu mer upprörd, stängde sig igen, och så fick jag börja om från början med kort och fingeravtryck. Well. Värdig entré, verkligen.

Ja, och sen gymmade jag. Jag är så himla fantasilös där, orkar inte tänka ut något särskilt program eller övningar med fria vikter, utan jag bara står och drar och sliter och lyfter och trycker i olika maskiner, och så slutar jag med att springa lite på bandet. Men musklerna berättade för mig att de minsann tyckte det här var väldigt bra, fast de ska göra ont i morgon bara för att hämnas för att de varit utan de här övningarna så länge. 

Jahaja. Nu är det fredagkväll, och det är fint. Pizzan är beställd, Håkan har köpt den rätta ölen (stora flaskor med tjeckisk öl, tror den heter något i stil med Baron Trench), och det ska tittas på "På spåret". Ja, jag vet, nu chockar jag dem som känner mig, men det händer stundom att jag tittar på TV. På spåret började jag titta på lite förra säsongen och nu har det blivit fredagsrutin. Vad är de inne på, säsong 324? Nå, jag är en late bloomer.

Carolinas husbilsäventyr 11 - grande finale-veckan

Jomen numreringen av de här husbilsäventyren artar sig till att bli en hel komplicerad vetenskap. Nu är jag åter iväg helt ensam i bilen - alltså avsnitt 11. ("Carolina, vem bryr sig tror du?" Eh... jag? Jag är bibliotekarie. Vi är sådana här. Ordning och reda, numrering och sortering.)

Husbilen och jag är numera gamla vänner och känner varandra. Det var väl inget konstigt alls med att köra landsvägarna ner från Vismarlöv och ungefär så långt söderut i Sverige man kan komma. Jag körde som en kung. Sedan kom jag in på campingen och hade blivit anvisad att backa in i en viss position på min campingtomt - problemet var nu att det var husvagnar, förtält, bilar, staket och blomkrukor väldigt tätt runt den här tomten, och liksom ingen plats att manövrera. Jag bad helt sonika grannarna om hjälp att styra in mig, och det gjorde de så gärna eftersom det var deras bil jag annars hade kört på. De hojtade det där vanliga "lägg om lite till höger nu, kör lite fram, lägg om mer, kom så  kom så, stopp där, korrigera lite vänster, kör rakt bakåt nu och håll där! det blir jättebra! Och så kunde jag stiga ur husbilen, perfekt placerad precis där den skulle stå.

Jag är skitduktig på det här, ju!

Sedan körde jag upp på nivåklamparna som en boss. (men vad HETER de egentligen, de där klotsarna man ska köra upp på? jag skriver nog olika varje gång... *googlar* aha! Nivåklossar verkar vara rätta benämningen, tydligen, eventuellt uppkörningsklossar eller uppkörningsramper) Anslöt strömkabel, drog ut markis, fäste den ordentligt, ut med möbler och matta och sedan gjorde jag mig en välförtjänt kopp kaffe. Puh!

Hjälpsamma grannarna sitter i sitt förtält strax bakom mín husbil

Nivåklossar

När jag druckit upp den gick jag väg för att undersöka omgivningarna, och framför allt för att se om stranden och havet var så där fina som jag tänkt mig. Det var de! Jag hämtade solstolen och tjocktjocka boken, och så satte jag mig på stranden några timmar. Det var... helt underbart faktiskt. Inga små flygande kryp, inget jobbigt alls, bara sand att gräva ner fötterna i, hav som brusade, mest sol även om det var en del moln, en rar liten gosse som tillsammans med sin mamma byggde någon typ av sandarkitektur under konstant pladder från gossen som inte riktigt hade lärt sig bokstaven R än, eller K eller L eller någon annan konsonant heller tror jag. 

Och jag läste lite, tittade på havet lite, läste lite till, grävde med fötterna, pratade med sonen på messenger, läste lite till...

Sån här ska min vecka bli, har jag tänkt. Jag ska stå här till söndag. Kanske det blir tunnsått med blogginläggen härifrån, det beror på hur lat jag kommer att vara om dagarna. (ganska lat, tror jag)

Rensade saker och saker att se fram emot

En semestervecka kvar, och jag vill så gärna göra något bra med den. Något med strand och hav och böcker och vackert. Oäkte maken verkade något tveksam till detta, och bar tydligen på en stor längtan till en längre maratonsittning vid datorn och onlinedatorspelandet i stället. Så i stället för att göra något som bägge tyckte var halvkul så delar vi på oss igen en vecka: jag har nu bokat in mig med husbilen från måndag till söndag på Skateholms camping på sydkusten, och han kommer ner dit då och då när andan faller på (och i egen bil så han kan köra hem när rastlösheten/datorspelslängtan blir för stor). Jag känner mig oerhört nöjd med detta, särskilt som vädret tydligen ska återgå till högsommar och sol nu igen. Kanske jag kan få gå tillbaka till jobbet nästa vecka med sand-, sol-, och havskänsla i mig så det räcker ett par månader i alla fall?

Här!

Annan sak att vara nöjd med idag: jag och Lisa var ute och sprang i Bokskogen. Det var varmt och svettigt men inte längre så drösavis mycket folk som det varit sista tiden. Och det är kul att ha med dottern på sånt här, det har jag inte varit alltför bortskämd med genom åren.

Och annan sak jag också är nöjd med att ha gjort idag: bokat mig och Håkan till den årliga orienteringstävlingen på Bornholm i slutet av oktober, Bornholm Höst-Open. Det är först sprinttävling i Allinge på fredagseftermiddagen, sedan etapp 1 på Dueodde på lördagen och etapp 2 på Ryttarknaegten på söndagen. Vädret kan och har bjudit på allt från strålande sol till nästan snöblandat rusk och storm, men vi håller tummarna. Allra mest håller vi förstås tummarna för att det faktiskt blir av, hela alltet. (ja, corona, jag tittar på dig, gå och lägg dig i hörnet och skäms)

Och ytterligare sak jag gjort idag som jag är nöjd med: rensat avloppet under handfatet i badrummet. Det var en längre tillställning med många wow-effekter. Jag har inga bilder att dela från detta. Alla överlevde och nu forsar vattnet ut genom rören på ett tillfredsställande vis. Kanske vi alla ska klippa håret mycket, mycket kort för att slippa dessa blöh-blöh-stunder i fortsättningen?

Carolinas & Håkans husbilsäventyr 4 - elvornas dag

Jag har suttit ganska länge utanför husbilen nu och frusit och frusit, om benen och hela mig eftersom solen gick i moln och det började blåsa kallt. Men... jag orkade banne mig inte resa på mig för att gå in.

Benen är skitgnälliga, faktiskt. Men själen är rätt nöjd, för idag har vi varit ute på verkligt fin orientering. Det är ju det vi gör, den här veckan, vi har köpt olika träningspaket (alltså kartor med färdiga banor på) från Västerviks OK, och så härjar vi runt i skogen och låtsas att det är O-ringen eftersom det skulle varit O-ringenveckan alldeles just nu om inte coronan härjat.

Likhet O-ringen: asbajströtta ben, lyckligt huvud och en kropp som hela eftermiddagen och kvällen skriker efter Hallå Mer Näringsintag!!
Väldigt olikt O-ringen: jag var ensam i skogen (det var bara igår vi orienterade tillsammans, jag och Håkan, idag sprang vi som vanligt och då är han mycket snabbare). Väldigt, väldigt ensam, och där var klippor och oländig terräng och rätt blött, och jag fick vara extra försiktig. Skulle man trilla och slå sig i O-ringenskogarna så finns det alltid folk i närheten som kan kalla på hjälp. Skulle jag trilla och slå mig när jag är ensam så hoppas jag att jag har gjort rätt inställningar på min nya löparklocka så den kallar på hjälp. Det kan ju ta ett tag, även om det funkar. Det är ju inte som att jag ligger och har stukat foten på Stortorget i Västervik, precis.

Nä, för idag var vi iväg en bit. Vi tänkte att vi tar den jobbigaste och längsta orienteringen, och den som låg längst bort, första dagen medan vi fortfarande var rätt pigga och starka.

Det var: 11 km att cykla dit.
Sedan: en orienteringsbana som på pappret och fågelvägen pratade om 6,5 kilometer, men som i verkligheten blev drygt 11 km löpning för mig. Märk väl i oländig terräng med berg, blåbärsris, stenar och annat krafs i vägen. (så VANSINNIGT mycket blåbär i år, herregud, alla ni som vill fylla en spann på cirka 5 minuter åk till skogen norr om Västervik, hetaste tipset i  år)
Och såklart som avslutningstrudelutt: 11 km att cykla hem.

Bevis:
(JA, jag har en ny klocka som sprutar statistik ur sig på ett sällan skådat vis)

Och jag är så himla glad för min klocka, som även direkt lägger in min rutt på kartbilder eller satellitbilder:

Men nu är det de där gnälliga benen som behöver tas om hand. De säger: "fatta att vi var i skogen i nästan tre timmar, bara för att huvudet är så uselt på orientering!!". Huvudet säger: "det här var ju jättekul! Imorgon gör vi mer av samma sort!" Benen ba: "Aaaaargh!"

Precis söder om där vi står på campingen börjar en rad med öar, som alla förbinds med en serie broar, och det går alltså en fin promenad rätt ut i Västerviks skärgård. Det är sommar, och fint, och jag borde verkligen, verkligen, och VILL verkligen verkligen ut och gå på de där broarna och öarna.

Men benen ba: "Näpp. No way. Glöm. Det."

Så här sitter jag med min laptop och skryter om min dag i stället.

Dagens karta

Att våga göra saker som är lite läskiga

Centrala Halmstad. Avlyssnat telefonsamtal från en hastigt parkerad, 7 meter lång husbil med en ensam förare iförd bibliotekarieknut och starka glasögon:

- Håkan, är den här husbilen högre eller lägre än 3,5 meter? För den här genomfartsleden genom Halmstad tänker uppenbarligen gå under nån jämra bro med den begränsningen.
- Eh. Den är nog lägre. Den är ju något lägre än vår förra husbil som väl var 3,10. Tror jag. Eller var den det? Den är nog lägre. Chansa!

Den glasögonförsedda känner sig inte alls lugnad av detta, går först på toaletten (det är SÅ bra att ha en husbil med sig för en sån som hon), dricker lite vatten och letar sedan upp registreringsbeviset för husbilen ifråga. (Vilket säkert hade varit smartast att göra direkt, men det sitter liksom i ryggmärgen efter 30 års o-äktenskap att i alla trångmål ringa Håkan först.) Registreringsbeviset berättar med trygga siffror att husbilen är 2,95 meter hög, så den glasögonförsedda backar elegant (hehe... är det någonsin elegant med 7 meter fordon med påhängda cyklar där bak?) runt bilen, kör tillbaka till genomfartsleden ifråga och kör modigt under den låga viadukt det handlar om.

Temat för helgen verkar nämligen vara "gör-allt-det-där-du-annars-är-rätt-skiträdd-för-att-göra-ensam". Jo, för jag tänker att den här sommaren ska jag och husbilen göra en hel del utfärder på egen hand. Och då kan jag inte gå runt och oroa mig för allt det där som jag då inte bara kan lasta över på oäkte maken. Köra in med åbäket på macken och tanka, till exempel. Det gjorde jag också idag. Ja, såklart vi har varit med husbil på macken förr, väldigt många gånger... men jag har aldrig gjort det på egen hand, och fasen vad stor den är när den ska in där mellan bensinpumparna. Manövrera in den på campingplatsens smala vägar, in på rätt campingruta, rätt position, få den att stå rakt med hjälp av klossar under hjulen. Ansluta den till ström med rätt kablar. Jag har gjort detta förr, men känner mig fortfarande osäker. Backa med den. Köra om långtradare med den på motorväg. Köra på smala vägar med den (och få möte).

Allt detta har jag gjort idag och igår, och måste göra många fler gånger eftersom jag tydligen är så överväldigad av det att jag måste blogga om det...

Jag har bokat en hel vecka i juli för mig och husbilen på Tobisviks camping norr om Simrishamn. 7 nätter. Jag ska läsa, jag ska vandra på Skåneledens etapper som går förbi där, jag ska äta frukost på stranden. Jag ska bara vara. Oäkte maken får gärna ansluta då och då, likaså dottern, (sonen vägrar all husbil) men det är nog bara jag i familjen som kan tänka mig att vara på en plats så länge utan att det någon orientering i närheten som aktiverar. Det ska bli jätteskönt!

Annars har förstås gångna veckan handlat om studentfirande. Lisa var nöjd med sin dag, och har aviserat att hon nu ska gå in i någon typ av identitetskris ("jag vet inte riktigt vem jag är när skolan har slutat?"). Hittills har identitetskrisen tagit form i att hon tar långa sovmorgnar, letar efter en lämplig ny dator att köpa samt läser fan-fiction (på min dator) utan att ha dåligt samvete för att hon egentligen borde göra något annat.

Vissa dagar på jobbet är helt enkelt lite bättre än andra dagar på jobbet.

Jag har haft en ovanligt bra start på arbetsveckan - vi åkte iväg med jobbet på studieresa till Danmark. Själva studerandet och tänkandet bestod i att besöka först Ballerups bibliotek och sedan nästa dag Helsingörs bibliotek och givetvis också få höra mycket om hur de jobbade där, biblioteksplaner, marknadsföring, organisationer, strategier och annat intressant som vi ska ta med oss "hem". Plus att åtminstone jag blev helt grön av avundsjuka för sånt som ett fantastiskt sagorum, för berättarrekvisita som hängde i långa rader på en vägg, både handdockor och större utstyrslar. Typ får. Och drakar. Och korpar. Alltså... ååååh! Eller för läsfåtöljer i tidskriftsavdelningen med utsikt över hamnen och Kronborgs slott.

Bibliotekspersonal på vift. Förträffligt trevliga personer.

Här sitter jag i en av läsfåtöljerna på tidskriftsavdelningen Helsingörs bibliotek. (Nej, det är inte jag som bär rutig skjorta. Herr Skjorta bara råkade komma med på bild.)

Det här är skylten på dörren in till sagorummet i Helsingör!

Ifall man skulle behöva agera får.

Men! Långa studiebesök i Danmark i dagarna två innebär övernattning! Och - yej! - vi bodde på Skodsborg kurhotell. Med spa-avdelning! En stor spa-avdelning! Det fanns bassänger med turbostrålar som masserade axlarna, eller ryggen, eller (om man lutade sig mot ett särskilt räcke) fötterna. Det fanns fotbadsavdelning. Det fanns ångbastu, mild-bastu, tuffare bastu, bastu med bildskärm med avslappningsövningar, saltgrotta (som mest luktade gammal källare), infrarödsbehandlingsavdelning, fler bassänger, regnhimmel, iskall regndusch ifall man nu kände för en iskall regndusch när man kom ut ur tuff-bastun. Det fanns vatten med apelsin att dricka, vatten med några odefinierade gröna blad, vatten med kolsyra och vatten som bara var vatten och inte försökte göra sig till alls. Och te. Och hala golv. Och krossad is i ett krossad-is-med-skopa-skåp ifall man nu kände en obändig lust att hälla krossad is över ryggen. Det gjorde jag inte. Annars testade jag nog allt, vissa saker flera gånger.

Jag badade tills jag var halvt uppblött och väldigt, väldigt ren. Då gick jag upp till hotellrummet (och duschade också, för säkerhets skull)(det var dessutom ett väldigt fint badrum)(jeezus vad jag är lättimponerad) innan det var dags för middag. Mmmmmm-middag.

Tusen intryck, spa-badande tills huden blev skrynklig, och så all denna goda mat. Med vin. Då var det förstås godnatt typ vid 22. Jag var så trött. Men om jag nu inte hade varit det? Jo, då kunde jag djupdyka i den speciella kuddmenyn som fanns på rummet. Helt förutom de tre olika kuddarna som redan fanns i sängen, alltså.

Även om nu ingen av de tre befintliga kuddarna (utan lavendeldoft) egentligen tilltalade min kräsna lekamen så spelade det ingen roll - jag tog den som var ungefär i mitten och somnade som en gris.

Imorgon är det en helt vanlig onsdag. Med matlåda.

Hej då husbilen, och hej, hej husbilen!

Jo, som jag antydde igår är vi just nu inte längre husbilsägare. Vår Chausson har fått ny vårdare. Vem det är vet vi inte, eftersom vi lämnade husbilen till Bengts i Örkelljunga och den har stått till försäljning där över vintern. Men som inbytesbil - för grejen är ju att vi inte tänkte sluta med husbilsägandet, nejdå, men vi ska köpa en ny! Eller, vi har köpt en ny och väntar nu på att få den levererad i månadsskiftet april/maj. SOM vi längtar!!

Varför det då? Två anledningar. Den ena är: vi får ju inte barnen med oss längre när vi kör iväg med husbilen. De tycker den är för trång och för trist och försedd med alldeles för lite skärmar och trådlöst internet och söker hellre livets nödtorft hemma i vårt hus i stället. Och eftersom de är så stora och förståndiga nu för tiden (heh...) så får de stanna hemma om de nu så gärna vill. Och då behöver vi en annan planlösning, en med varsin rejäl säng bak i husbilen som vi inte behöver klättra upp till eller trängas i som vi gör nu i alkoven, och så vill vi sitta bekvämare kring bordet med vändbara fåtöljer i förarhytten.
Andra anledningen: två gånger har den jämra Ford-motorn fullständigt havererat och lämnat oss stående vid en motorväg med en död husbil. Två gånger! No more Ford, säger vi, och byter till annat märke.

Så nu köper vi nytt. Sprillans nytt! Det blir en CI Magis 85P, och den ser ut så här:

Och som ett fint litet hejdå till vår Chausson bjuder jag nu på Husbilsstunder vi minns - eller kanske hellre vill glömma för alltid:

Jublet när den var alldeles nyinköpt:
Vi har köpt husbil!

Sen... brann motorn en mycket kall vinterdag en bit norr om Uppsala. Och i Uppsala fick den stå, länge och väl. Hela vintern, faktiskt, innan den blev lagad. Tyvärr lagad på fel sätt, vilket innebar att den fick lagas igen, och vi fick en mycket, mycket låååång dag i Uppsala. Det är ett antal suck-inlägg, det:
Telefonsamtalet man Inte Vill Ha
Den är klar!
Den är... INTE klar visade det sig. Inte alls.
Fast nu är den klar. Faktiskt. 

Sen for vi runt i Europa (barnen gnällde över det mesta) och i Sverige (och nu gnällde de över mygg och annat). Och på Fårö också, men då var det mest vädret som gnällde. Några av alla reseinlägg:
Rapport från Sverigesafari del 7 (av 8)
LGs campar vidare (när Europasafarin nådde Tjeckien)
Familjeliv på Fårö

Sen... fick vi stå vid sidan om motorvägen igen medan husbilen ylade om "jag är dööööd...!"
Jag mår inte bra. Nu dör jag.
Samtal med trött bilmekaniker
Och i Varberg stod den. Och stod och stod och stod. 
38 faktapunkter

Det står mer skrivet om husbilen i den här bloggen. Mycket, mycket mer. Jag fick upp 78 inlägg när jag sökte på "husbil" i mitt bloggverktyg, så den har ju uppenbart varit rätt central i våra liv. Både bra stunder och dunka-huvudet-i-väggen-stunder.

Men, som sagt. Det blir mer husbil! Jag återkommer! Reserapporter och Extremt Lyxiga Fotoreportage!

Lite onsdagsjubel som motvikt till gårdagens gnäll

Jag Är Så Himla Nöjd Med Mig Själv. För:

Sketen onsdagsförmiddag. Den slitna och bittra bibliotekarien vaggar runt i sitt bibliotek och muttrar över sina förlorade datafiler. Morrar åt allt och alla och är inte rolig att ha att göra med. Då får hon en IDÉ. Tänk om...? Kastar sig på telefonen.

IT support Landskrona stad: Hej, hur kan jag hjälpa dig?

Ivrig bibliotekarie: Hej! Carolina på Häljarpsbiblioteket här! Nu i och med datormigreringarna blev jag ju av med alla mina datorfiler, det vet säkert inte du men det finns ett ärendenummer och...

IT-människa, som säkert fick upp en varningssignal på sin datorskärm när det var just det bibliotekets telefonnummer: Ja, jag känner till det där, och vi har inte hunnit titta på det än men ska göra det så fort det finns tid.

Bibliotekarie som INTE vill bli avspisad: Men jag har en idé!

IT-människa som vill avsluta det här och/eller lämpa över på Någon Annan: Jag ska kolla här om jag kan sätta in P.. på det här ärendet och...

Bibliotekarien, med högre röst: Men det kanske inte behövs! För jag tog ju en backup på alla mina filer? Och lade dem i en mapp på den gemensamma servern i kommunen? Och där låg den under flera dagar förra veckan tills jag tyvärr flyttade tillbaka den eftersom jag trodde att migreringen var klar. Men - går det inte att hitta någon slags backup av den servern för förra veckan, och är inte det lättare än att hitta den där användarprofilen för biblioteket som inte finns kvar efter migreringen?

IT-människan, som nu äntligen LYSSNAR: Hm. Var hade du lagt filerna, sa du?

Bibliotekarien rabblar sökvägen på kommunens gemensamma server. IT-människan hmm-ar, öppnar upp bibliotekariens dator för fjärrstyrning, öppnar mappen bibliotekarien yrar om: Så här. Man kan kolla tidigare versioner för den här mappen.

Bibliotekarien, nära nervsammanbrott:  Ja? Ja? Filerna låg där i ondags, kolla en av versionerna för 7 mars...!

IT-människan: Den här mappen? Märkt CL?

Bibliotekarien, nära Nirvana: JA! DEN!

IT-människan: Ska kopieras ner till din egen användarprofil? Här?

Bibliotekarien: JA!

Windows: Kopiering pågår, beräknad återstående tid: 45 min.

IT-människan: Så där ja. Det här lär ta en stund. Men nu är de på väg. Kan jag avsluta det där ärendenumret nu?

Bibliotekarien, som ser alla bokutlåtanden och loggfiler och utkast och idéer och telefonnummer och allt, allt, allt rinna tillbaka på plats: Ja, det kan du, och stort tack för hjälpen. Tack!


Tänk att man kan bli så glad för ett ganska stort antal megabyte datafiler! Att bli så lycklig av att dubbelklicka på en mappsymbol... och hitta det innehåll som borde finnas där. Hurra!

OK. Jag ska strunta i prestationsångesten.

Häromkvällen pratade jag och Lisa om den här bloggen. Hon tycker att jag skriver för lite på den nu, och det stämmer ju förstås. Jag har lite problem med mig själv här - jag älskar att skriva på Carolina lever... om mitt liv, mina frustrationer, funderingar, barn, bra och dåligt som händer en femtioåring i Vismarlöv. Grejen är att jag har fått sån himla prestationsångest. Från början skrev jag glatt på här om ditt och datt, tryggt förvissad om att ingen i hela världen utom mamma, Lisa och typ fem pers till brydde sig om att läsa. Jag hade kanske 10-15 visningar per inlägg. Sedan växte visningarna, och antalet läsare, och det är såklart vansinnigt roligt och just det man vill när man bloggar. Jag älskar att gå in på statistiksidan för bloggen och på facebook och se hur många som läst och gillat, och känna mig viktig, stor och väldigt duktig på att skriva.

Men ju fler läsare jag fått, desto svårare har det blivit att bara slänga iväg inlägg här om skitsaker. Det senaste året har det varit så att när jag väl har skrivit så har mina inlägg visats minst hundra gånger, ibland 200-300. Jag håller på att gråta av lycka, förstås - men herregud så många människor som läser som jag inte vet vilka de är? Och vad ska jag nu skriva om som är kul nog och intressant nog för alla dem att läsa? Att jag viktväktar? Att jag bekymrar mig för vardagsekonomin? Att jag känner att jag håller på att bli förkyld? Att jag har köpt nya tulpaner?? Nej, nej, nej. Det måste vara något riktigt roligt. Eller en riktig finurlig fundering. Eller något vansinnigt intressant som hänt. Eller att jag varit med i en biljakt och kört på en polisens spikmattor.

Alltså har det låst sig helt och jag skriver inte alls.

(I stället så vänstrar jag, och är otrogen: jag har startat en blogg till. En alldeles privat blogg som bara jag själv kan läsa, där jag skriver om precis allt jag funderar på och oroar mig för. Mest om allt jag oroar mig för.  En otroligt negativ blogg, full av gnäll som jag tydligen behöver få ur mig (jag mår ju bra av att skriva) men som ingen annan än jag har intresse av att läsa. En riktig "Kära dagbok" alltså.)

Det Lisa nu sa om den här bloggen är att: "De där som läser din blogg vill ju läsa om ditt vanliga liv. Det är ju därför jag läser den." (hehe, jo, för hon är ju själv en stor del av mitt vanliga liv, så hon får läsa om sig själv vilket är mycket intressant) "Skriv varje dag om det som hänt, och strunta i om det är intressant för andra!"

Tack, Lisa. Klart jag ska. Det var ju så jag började.

Så jag ska försöka. Skriva lite varje dag här om det som händer i mitt liv. (och så i hemlighet skriva av mig allt det svarta och giftiga i den andra bloggen som läker min själ) Det blir förkylningar och tulpaner och ogräs och fågelsång och sånt där. OK?

Är det nu vi ska börja ta upp det här med hur man byter fil?

Det går framåt med saker och ting. Jag tänker nu närmast på Eriks bilkörande. Från att försiktigt ha kört här ute på landsvägarna runt Vismarlöv, i max 40 km/h och med en mamma som vit i ansiktet sitter med hårt knutna händer i knäet och försöker se avslappnad och cool ut till att ha avancerat till den svindlande trafiken i Staffanstorps industriområde en söndagseftermiddag, till att köra i hektiska Staffanstorp city, uppgraderat till Svedala downtown och så småningom klarat av att göra jobbiga vänstersvängen ut från macken i Staffanstorp även med andra bilar inblandade... så har vi nu kommit därhän att mamman inte längre är fullt så vit i ansiktet och låter sonen köra på ställen där det faktiskt finns lite fler bilar.

Vi har kört i Malmös utkanter. Spännande.

Vi har kört ut från en parkering full av bilar och människor, varav flera var sådana Erik kände.

Vi har tvingat pojkstackaren att köra igenom McDonalds drivethrough inklusive beställning, betalning, bilkö och snäva svängar. Och den ömma modern satt och jagade Pokémons...!

Och idag? Idag ska jag och barnen köra in till Triangeln mitt i Malmös hjärta för att köpa fölsepresenter till den ömma barnafadern. Och Erik ska få köra. P-garage, flerfiligt och ta oss över Dalaplan... men på något ytterligt mystiskt sätt känner jag mig äntligen rätt lugn med det. Vi överlever nog. Han kör bra och försiktigt.

Det är framgång, det.

I januari. Eller möjligen december.

Det är inte klokt, men det har redan gått nästan tre år sedan vi började privatleasa vår lilla blå VW Polo. I december ska den lämnas tillbaka (och vi kommer att ha kört 4500 mil med den). Attans, vad tiden går...!

Nu var då frågan ifall vi skulle fortsätta på samma sätt, och med samma biltyp? Jo, privatleasa fortsätter vi med ett tag till, för det funkar bra. Men varför hålla sig till samma bilmärke? När vi kan testa andra??

I helgen testade vi lite olika, men när vi satte oss i den här blev det kärlek vid första ögonkastet (och provkörningen):

BMW 118i

Jepp. För första gången i våra liv ska vi köra runt i BMW. Och ja, i den där orange färgen! Och ja, det ska bli SÅ VANSINNIGT ROLIGT!!! Bilsäljaren pratade om leverans i januari, kaaaanske i december. Hur ska vi nu kunna stå ut med att vänta så länge? Jag vill köra i den där NU. Idag.

2, nej 3 bilder på saker som gjorde min måndag till en bra dag

Den första är den här:

Detta är alltså forskaren (doktorand i geologi) Elisabeth Einarsson som håller föredrag om dinosaurier, fossiler, jordlager och om hur bläckfiskar simmar för ett stort gäng (50 st) mycket fascinerade 3-5-åringar på biblioteket i Häljarp. (ja, "MITT" bibliotek) Vet ni hur stora ögonen blir på barn när de får hålla i hajtandsfossiler?

Den andra är ett mail som det här:

Ibland känns det kämpigt att klämma ur sig texter om böcker jag läst - men så kommer det ett mail som det här som får mig att känna att det där bokbloggarlivet är rena lyxen. Plus att jag just idag också fick beröm för mitt bloggande av en av mina bloggläsare:

Tindrande barnaögon och egoboost. Rätt bra måndag ändå, va?

Världens finaste sjuttonåring!

Kolla! Jag har fångat honom på bild!

Annars ser vi inte mycket av honom nuförtiden. Antingen är han i skolan i Lund, dit han själv tar sig med cykel till och från Klågerup och sedan buss vidare. Eller så sitter han instängd i sitt rum och pluggar.

Jäklar vad han pluggar! Det är en hel del matte som ska göras när man går på tekniskt program, det är det. Och kemi. Och teknikvetenskap. Och grupparbeten, i svenskan, i kemin, på produktutvecklingen... Och det ska rapporteras grejer för idrotten (smällkall januarisöndag: "vart ska du??" "till bokskogen för att springa, för träningsdagbokens skull vet du...") och det ska läsas böcker och det ska övas inför prov. Och han gör alltihop. Bra dessutom! Kommer hem och har fått A på prov efter prov. Och har hamnat i en hel klass full med likasinnade. (mamma! de har armbandsur allihop! de är som jag!) Och trivs med livet. Och han är glad. Trött av allt pluggande, men glad. Och... lycklig? Jag tror det.

Vet ni - den här datorspelsnörden och plugghästen som är vår son? Han fyller sjutton år idag!! Och han kan nog vara den finaste, snällaste sjuttonåringen som finns. Med den smartaste humorn. Omtänksam är han (mamma - vill du ha en kopp te?) Och sanslöst duktig på engelska. Han har ännu inte gett upp hoppet om att vi ska kunna svara på alla hans tusentals frågor, men brukar numera utveckla dem till en stunds föreläsning för oss andra dödliga om sånt där som jag själv bara godtar (olika kemiska reaktioner och fysikaliska lagar och matematiska regler). Han vill veta varför. Fortfarande vill han alltid veta varför ljuset bryts i en spegel, grundämnen reagerar med varandra på givna sätt eller annat som jag inte ens kan sätta relevanta ord på längre.

Förutom kunskapshunger är det den andra hungern. Den här killen kan banne mig äta när som helst och hur mycket som helst. Äta tre mackor, en banan och några kakor vid fyratiden på eftermiddagen och ändå kunna lassa in berg med pasta när vi äter middag, för att lite senare på kvällen ladda med ännu mer mat. En av vetenskapens största frågor är var han gör av allt det där.

Grattis på födelsedagen, världens bästa Erik! Älskar dig så mycket!!

Bra saker med Göteborgsvarvet

Bästa sakerna med Göteborgsvarvet? Åh, det är så mycket!! Men det bästa kanske är det här?

Barnen som står överallt längs med vägen och sträcker ut sina händer för att man ska hajjfajjva dem. Då strålar de! Och nej, de står förstås inte bara vid Göteborgsvarvet - de står i publiken längs med alla långlopp och vet precis hur man ska göra för en "high five-line". Men kanske att de är extra många i Göteborg? Jag älskar verkligen det där, och försöker träffa så många barnahänder jag kan när jag springer förbi. Energikick!

Eller om det är den enorma festen runtomkring? Det är alltså 65 000 löpare i Göteborgsvarvet, och de drar med sig määäängder av vänner och familj som står och hejar, och dessa hejar dessutom på alla oss andra också. Plus att det är många som går ut och är publik bara för att de tycker det är kul att titta på alla löpare. Och som tar med sig mat, filt och stolar och har picknick bredvid löpspåret. Eller som spelar musik. Eller som håller upp skyltar OCH spelar musik. Man får så många "kom igen" och "heja heja" med sig längs med vägen att det är 5-6 km gratis bara av det...

Detta var mitt tredje Göteborgsvarv, och visst har jag haft kul de andra två men det här var i särklass det bästa! Det var (nä, jag ljuger inte) rena njutningen från början till slut. Jag hade en sådan där otrolig dag när jag kunde springa hur långt som helst utan att bli trött. Allt stämde och allt kändes toppen  och jag fick super-runners-high redan efter någon kilometer... 

Och när jag sedan vid passeringen av 10 km såg att jag hade gjort det på 57 minuter, trots lugnt tempo de första två kilometrarna? Då började jag ana att jag kanske kunde nå min drömgräns att gå under två timmar... så jag fortsatte hålla ett högre tempo och det kändes bra. Jag ökade, och det kändes fortfarande bra. Fast 21 km är förstås milen två gånger och en kilometer TILL, det är lätt att glömma den... så sista kilometrarna jagade jag (sista 500 metrarna höll jag väl 4 minuters-tempo, har aldrig sprungit så fort tror jag). In på upploppet visste jag att det handlade om sekunder, så jag sprang jävlariminlillalåda fort... och gick över mållinjen på 1.59:39. Jag lyckades!!

Klart vi ska springa Göteborgsvarvet 2017 också! 

Kort rapport om hur den här bloggaren tar mindre plats

Rubriken skulle ju kunna anspela på hur lite plats i bloggosfären jag tar upp numera med den här bloggen... jo, ja, jag vet. Jag är periodare. Just nu är det en period i mitt liv där det känns som att "äsch, tss, inte är väl det där värt att skriva om?" Sen kan det hända hur världs- eller livsomstörtande händelser som helst, typ Erik kör bil, bygatan har torkat upp eller annat - skrivlusten för vardagsliv kommer liksom inte. Jag tar det med ro - den återvänder.

Men vad jag menar med mindre plats är mer bokstavligen - det här är en rapport om mitt viktväktande. Jag skröt ju i början av december hur det nu skulle bli mindre ostbågar och mindre midja i det Carolinska livet eftersom jag hade ledsnat på de där kilona?

Hur har det gått?

Jodå! Idag när jag var och vägde mig så fick jag ett diplom eftersom jag nu har gått ner 10 kg.

10 kg! Hallå - fatta hur mycket lättare det går att springa i skogen nu??! Hur mycket skönare byxorna sitter? Hur inte ont i hälen jag har längre? Tjoho!

Det är nu ni ska komma med ett avundsjukt "ååååhh..."

På lördag! På lördag ska jag och mina fellow bokcirkelkompisar fira tioårsjubileum! (och bara DET är ju ämne till ett eget blogginlägg... tio år. Tio år??! har vi verkligen redan hållit på så länge? jestanes vad många böcker vi har hunnit läsa tillsammans. Och så mycket soppa vi ätit, och så många goda kladdkakor och andra goda kakor vi har mumsat.)

Och hur firar vi då detta tioårsjubileum? Jo, med spa-helg på Hotell Mossbylund. Jag ska få åka på spa! Mitt i detta surgråkalla mars där kylan vägrar släppa taget och precis allt är jämngrått, blött och trist.

Spa! Bubbelbad utanpå, bubbel inuti, bastu, tofflor och slapperi på hög nivå! Och jag har bokat in massage! I fyrtiofem minuter!! (mina axlar har nu gått ner på knä för att tacka mig) Och vi ska äta tvårätters middag! (om vi inte somnat av avslappning innan dess) Och sova över! Och äta hotellfrukost i många timmar! Och vara ännu mer på spa-avdelningen!

Oj, nu gick visst tangenten med utropstecknet på sönder...

Fatta, fatta, fatta hur sugen jag är på detta och vad skönt det ska bli.

Här! På lördag!!

Bra sak 24: De viktigaste personerna i mitt liv!

Och på julafton skriver jag om den bästa saken i mitt liv: min familj. Älskar er så mycket!

God jul, alla!

Ja, det är nytaget, och ja, jag tvingade dem att stanna och posera (meh! mamma, du är SÅ pinsam nu...)

Bra sak 18: Bloggar!

19 april 2012 skrev jag ett blogginlägg om en barnbok som heter Den stora jakten av Jan Kjaer. Bävande tryckte jag på publiceringsknappen och satt sedan stolt och tittade på det jag skrivit, med bild och allt. Det funkade! Någon timme senare blev jag helt överväldigad av att jag hade haft fyra personer som besökt bloggen, och som läst det jag skrev. 

Det där var starten på mitt bloggande som var rätt sen om man jämför med när många andra började. Men så nöjd jag var! I ett antal år hade jag då redan skrivit om alla barn- och ungdomsböcker jag läste, ungefär en A4-sida för varje bok ordnade i ett antal pärmar som ett ovärderligt verktyg i skolbibliotekariejobbet. Nu testade jag det där förträffliga påfundet att blogga om böckerna också för att se om någon annan ville läsa vad jag tyckte om dem. Inte hade jag väl en aning om hur viktigt det där bloggandet skulle bli för mig.

Bara det här med att jag när jag började blogga själv upptäckte den underbara och gigantiska bokbloggsfären - så många bokbloggar det finns! Och vilken oändlighet av boktips de ger mig! Jag kommer inte att vara utan böcker jag vill läsa de närmaste sjuhundra åren eller så. Och, givetvis: finns det många bokbloggar så måste det finnas många bokbloggare, som alla är precis lika stora boknördar som jag själv. Så många trevliga människor! Jag har ju till och med fått träffa några av dem i verkligheten! Men bokbloggandet innebär att jag numera är en del av ett förträffligt trevligt vi som jag inte hade en aning om att det fanns innan jag själv började blogga. Helt fantastiskt, faktiskt!

När bokbloggen bara var några veckor gammal startade jag en blogg till - den här, eftersom jag ville skriva om fler saker här i livet än bara böcker. Och utöver dessa mina två egna bloggar så är jag med i ett bloggkollektiv, Kulturkollo, där vi är sex personer som bloggar tillsammans i en väldigt bra blandning. Mina kulturkollokollegor är utspridda över hela Sverige, men vi umgås mer eller mindre dagligen i en facebookgrupp, där vi pratar om oh så mycket mer än bara bloggen och skrivandet på den (även om diskussionerna kring den kan bli hyfsat livliga ibland - det är sex starka viljor som driver Kulturkollo kan jag avslöja).

Sedan det där första blogginlägget på bokbloggen har jag skrivit flera tusen inlägg faktiskt. (det är ju inte klokt, men tänk på att jag skriver på tre olika bloggar - det blir rätt fort många inlägg, det) Och fortfarande är jag helt överväldigad av att kunna se hur många det är som går in och besöker bloggarna, som läser det jag har skrivit. Som kommenterar, som återkommer till bloggen, som är nyfikna på vad jag tycker.

Att blogga, och att läsa och träffa andra bloggare, har blivit en stor, viktig och mycket bra del av mitt liv. Det tar tid - men är värt varenda sekund.