En ganska väl underbyggd teori om fåglar

Jag jobbar hemifrån idag. 

Sak som man kan göra när man jobbar hemifrån:

Stå en ganska god stund och glo på en talgoxe som sitter i en gren precis utanför fönstret. Se på hur den på fåglars vis vrider huvudet så där knixigt snabbt åt alla håll, och fundera på om alla fåglar egentligen är några slags robotutomjordingar som kan röra sig så där. (och flyga)(alltså, de kan FLYGA, är inte det rätt onaturligt egentligen?)(och hitta till platser flera hundra mil bort utan kompass, karta eller Google Maps)(och på given signal samlas i stora flockar, som på en annan given signal bara lyfter sig och flyger iväg åt samma håll, återigen utan kompass, karta, mobiltelefon eller jättemånga planeringsmöten i Teams)

(OK. Jag tror vi kan slå fast att fåglar är robot-utomjordingar)

(Var var jag nu?)

Nå. Stå och noga glo på den där talgoxen för att kunna se när den öppnar näbben för att komma med sitt typiska talgoxe-ljud som är så starkt för att komma från en sån liten kropp. Eller, liten och liten, den är ju helt rund. Eller om den sitter och burrar upp fjädrarna. Vad vet jag. Jag lyckades aldrig se när den öppnade näbben. Men jag hann fundera en hel del över fåglar. Snart sjunger koltrasten om kvällarna! 

Sen återgick jag till mitt arbete, satte mig i min arbetsfåtölj och drog min julklappsfilt över mig innan jag öppnade laptopen i mitt knä.

Har jag nämnt min julklappsfilt? Det måste jag ha gjort. Jag bor mer eller mindre i den. Jag fick den av oäkte maken, och det är inte så mycket en filt som ett luddigt tält. En ullfodrad fleecefilt, med ärmar jag sticker in mina frusna stackars armar i, och så en ficka på magen där man kan förvara till exempel mobilen. Man fryser inte när man sitter under sin julklappsfilt. Enda nackdelen är att man aldrig vill gå ur den, sparar toabesöken i det längsta och avskyr när man installerad, ingosad och klar inser att man glömt mobilen borta på köksbordet.

Att "kondition är en färskvara" gäller ÄVEN Carolinor

 Förra onsdagen gjorde jag något jag inte gjort på väldigt länge: jag gick på ett gympapass hos Friskis & Svettis. En orienteringskompis hade bjudit med mig att testa ett lite annorlunda pass som kallades "multifys". Skulle säkert gå bra, tänkte jag, jag har ju gått på såååå många friskispass i mitt liv, och jag är väl hyfsat vältränad eftersom jag springer....eh, flera gånger i månaden och åtminstone tänker att jag ska ta mig till gymmet rätt ofta även om det inte blir av mer än kanske...hm. Visst var jag där någon gång i höstas? Men, vad fasen, ett friskispass ska inte vara några problem.

Tänkte jag. 

Vilken käftsmäll detta pass visade sig vara...! Det var inte bara tungt - det var rena förnedringen. Jag kunde aldrig riktigt hämta andan. Benen skakade, armarna vägrade göra armhävningar och magen ska vi bara inte prata om. Den var liksom bara i vägen och innehöll ingenting av den kraft som behövs för ens de enklaste sit-ups. Efter 20 min var jag tveksam om jag ens skulle orka genomföra hela passet. Men jag kämpade på. Och när jag kom hem, och hela dagen efter, var jag helt stel och stum i musklerna främst i ben och rumpa. Och först nästa kväll började träningsvärken komma - och den var inte att leka med. Trappan här hemma förvandlades till ett oöverstigligt Mount Everest, och jag grinade illa bara jag skulle resa mig från köksstolen.

Alltså. Så här kan jag inte ha det. Helt uppenbart är jag inte en tränad person. Inte längre. Och så här jobbigt vill jag aldrig mer ha det på ett friskis-pass. Så vad göra?

Köpa ett träningskort på Friskis och Svettis i Malmö, såklart! Att gå på Fitness 24/7 och på egen hand utan program lite planlöst dra och slita i olika maskiner passar inte mig - jag behöver någon som peppar, instruerar och får igång mig, tydligen. Och att springa i skogen i all ära, det gör jag för mitt eget välbefinnande men jag löper ju inte - jag smålunkar. 

Jag har, sedan i onsdags, testat ett pass med core flex (bra sätt att bli av med det sista av grym-träningsvärken), haft en timme med instruktör i gymmet på F&S Johanneslust (han: jodå, du KAN lyfta tyngre, jag: gnnnnn... uh.. men hallå, karl, är du klok eller?!) samt, bäst av allt, igår varit på ett vanligt Jympapass (det som förr, på "min tid" kallades "medelgympa"). Och självförtroendet kom tillbaka en hel del: det här orkade jag ju. De här stegen och övningarna kände jag till och visste hur de skulle göras, och jag fixade det. Om än åter med träningsvärk idag, men inte som förra veckan. Och vad som verkligen kom tillbaka var något jag nästan glömt: glädjen i ett riktigt bra F&S pass när musiken är bra, rörelserna passar, man orkar och mår bra och allt bara känns toppen! Jag var glad hela kvällen. 

Well, kropp: här blir inget mer förfall. Mål: smidighet, styrka i mage och rygg och rörelseglädje. Och till hjärnan: nä, det duger inte med att "jag tränade sjukt mycket på F&S förr, då innan barnen kom...". Hur har kroppen någon glädje av det nu, decennier senare??

Närmast uppsatta mål: att gå på det där jämra multifys-passet i Genarpshallen igen om ett par veckor, och känna att det är KUL, och att jag ORKAR.

Unga bilentusiaster, unika väldofter och annat sånt

Häromdagen bestämde sig vädret för att inte regna så mycket som vanligt, lugna sig med blåsten och inte ens vara särskilt kallt, så jag och oäkte maken tog våra klubbor och körde till golfbanan och spelade lite golf. Det var ganska (eller, OK, väldigt) lerigt. vi hann inte mer än fjorton hål innan det blev för mörkt och de första fem hålen eller så spelade jag sämre än en påse lussekatter. Men sen blev det bättre, och sammantaget, trots lera och allt det där, så var det himla kul. Att få komma ut, gå i några timmar, få frisk luft och golfpirret i kroppen! Jätteskönt! 

Eller, på tal om frisk luft: väl tillbaka till klubbhuset så skulle jag bara in på toaletten innan vi körde hem. Och golfklubbens samtliga toaletter har någon typ av automatisk doftspray i rummen, har aldrig tänkt på hur det där går till men det är en trevlig doft med något friskt och diskret som inte stör utan känns ren på något sätt. Men nu när jag satt där på toan så hörde jag plötsligt ett tydligt pysande intill mig, helt oväntat och jag hann haja till och undra vad i huset som gick sönder nu - innan jag med stor tydlighet förstod att det där var doftsprayen som tyckte det var dags att pysa lite. Rätt på mig. Jag tog alltså med mig denna friska, rena och nu väldigt överväldigande doft över hela mig. Och rumsväldoftsprayer (eller vad de nu heter) i all ära - de passar inte att använda som eau-de-toilette. Kan jag säga av erfarenhet.

Medan jag satt där i bilen och doftade (väldigt) friskt och vi körde hemåt så körde vi förbi en mycket ung man, sisådär treårsåldern, med vidhängande förälder. Den mycket unge mannen ägnade sig åt att köra runt någon typ av grävmaskin. Av plast. Nästan lika stor som honom själv. (vilket ju iofs inte var jättestort, men ändå) Jag gissade att denna fantastiska grävfarkost i plast var Årets Bästa Julklapp för denne unge man, och att den nu skulle ut och köras, oavsett väder. Och så började jag fundera på vår egen unge man, han som nu tycker att han är vuxen och vet allt som är värt att veta. När han var i samma ålder som grävmaskinisten här så kretsade hans liv runt bilar och motorfordon av alla de slag. Han älskade att kolla på lastbilar, grävmaskiner, traktorer och allt sånt som var stort och hade hjul och motor och lät högt. När vi skulle läsa högt för honom blev han lyckligast när vi läste böcker om vägmaskiner och annat aptråkigt. Hans första ord (efter mamma och pappa) var "ta-too" vilket betydde "traktor". Han lade oändligt många timmar på att ställa sina leksaksbilar i långa biltåg, sortera dem, köra med dem. 

När han var sisådär tre år, alltså. Sedan gick åren och det där bil- och fordonsintresset vissnade och dog. Nu är han absolut noll och intet intresserad av bilar, traktorer eller ens de mest fantastiska vägmaskiner och är det inte lite konstigt ändå? Fast det var inte jättekul med högläsningen om hjullastare och dumpers, det var det inte.

Annars kan man sammanfatta mina dagar just nu med ett ord: filt.

(Jag har förresten fått två filtar i julklapp: en mjuk röd i vanlig storlek som jag har över benen när jag sitter vid köksbordet och läser. En annan, gigantisk, tjock och fodrad med fluff, dessutom med två "ärmar" så att jag halvt kan krypa in i den när jag sitter i min läsfåtölj med dator eller bok. Den går det bara inte att frysa i.)