lördag 12 oktober 2019

Min lördag i 14 punkter

Min lördag har haft rätt många inslag:
  • För det första innehöll natten till idag mer än tillräckligt många timmars sömn. Min tänkta uppesittarfredagskväll med läsning misslyckades spektakulärt ungefär vid 22-tiden när jag somnade som en gris i min läsfåtölj.
  • Och sedan: sovmorgon! Fast det egentligen skulle ha varit så att jag och Håkan skulle gått upp klockan dum-i-huvudet för att åka till Bokskogen och sätta ut kontroller till en orienteringstävling, en stafett, som vi skulle anordna. Men: det var alldeles för få anmälda, så vi bestämde oss igår för att ställa in tävlingen. Det var ju synd på allt förberedelsearbete som vi  Håkan lagt ner förstås, men det är roligare om de som anmält sig till en stafett har några att tävla emot, det är det.
  • "Mamma? Varför är det någon typ av fluginvasion i den här krukväxten?" Blöh. Myller av okänd krypig insektssort av minimal storlek i jorden till en krukväxt. Borde nog göra något åt det där, typ utrota eller duscha eller ha samtalsterapi med dem eller något. En av dem flög just in i min näsa, så får väl ta tag i det hela. I morgon.
  • Hård ringsignal på dörren mitt i lååångfrukosten...
  • ... som innehöll färska tekakor från Vismarlövs bageri som oäkte maken varit och köpt på morgonen...
  • ... och utanför dörren stod en bestämd dam vi känner mycket väl från orienteringssammanhang. Hon undrade varför vi inte var i skogen och arrangerade orienteringstävling. Hon hade nu stått där i en timme och undrat var vi höll hus. Vi förklarade att tävlingen var inställd, och att detta meddelats på hemsidan redan igår, och hon kunde väl ha ringt oss när vi inte ( eller någon annan heller) syntes till i skogen? Jo, det kunde hon ju, men den här damen har en grej för sig: hon samlar på orienteringskartor. Och nu ville hon ha kartorna för vår orienteringstävling. En inställd orienteringstävling är också en orienteringstävling som Ulf Lundell skulle ha sagt. Klart hon fick det. Vi  Håkan brukar förse henne med kartor från alla möjliga tävlingar. Hon förvarar dem i källaren till sitt hus, och har samlat sedan 60-talet eller kanske ännu tidigare. Vet inte om hon bor i UB i Lund eller har en mycket stor källare, för hon måste ha tusentals och åter tusentals kartor.
  • Senare inträffade en mycket trevlig bokcirkel på Alice och Kattens tesalong i Lund. Har ni inte varit där bör ni gå dit. Där är så fint! Och så får man riktigt gott te i kanna (och de samlar på kannor, på tal om att samla på saker)(alla gäster verkade få olika slags tekannor) och ett trevånings serveringsfat med smörgåsar, nybakade scones och kakor. 
  • Och bokcirkeln inträffade precis när Community Day i Pokemon Go hade avslutats, så jag hann gå någon timme i Lund och jaga små orange Trapinch. Det var roligt. Särskilt som jag fick en grön Trapinch också. De av er som som spelar PoGo vet vad jag menar.
  • Sedan blev jag intrasslad i en längre sms-konversation med sonen som skulle inhandla lördagsmat till sig själv. Rostbiff hade det tydligen tänkts, men "den kostar ju 200 kronor! Det är jättedyrt" och även om jag ganska pedagogiskt försökte reda ut det här med kilopriser för kött verkade han inte riktigt övertygad och siktade tydligen in sig på spagetti och köttfärssås i stället. Efter ett tag fick jag då, lika pedagogiskt som nyss, försöka övertyga honom att jo, du behöver gå tillbaka till affären för att köpa de krossade tomaterna du glömde köpa, annars blir det inte köttfärssås utan mer stekt köttfärs med klibb. Han verkade inte helt övertygad av detta heller utan skulle nog satsa på mer tomatpuré i sin kulinariska komposition. 
  • Nåja, det är väldigt nyttigt för honom, detta. Och jag minns när jag själv hade flyttat hemifrån och börjat laga mat, och tyckte kött var orimligt dyrt, och jag och mina två kompisar i stället köpte lite nötkött som var billigare, om det var bog eller ytterlår vi gav oss på, och tyckte vi kunde steka det i skivor. Det blev inte jättebra, det blev det inte. Och attans vad både mamma och lillebror (som då gick på kockskola) hånskrattade åt oss: höhö, vispade ni inte ur stekpannan med lite grädde för att göra sås också? Till er stekta skosula?
  • Här har också förekommit skönsång till pianoackompanjemang. Det var dottern, som var full av musik som måste ut. Hon är ofta det. Har varit typ hela livet.
  • Och hon och oäkte maken har under tiden jag varit på tesalong och smörjt kråset varit ute och övningskört, med särskilt fokus på att backa in i parkeringsfickor. Bra där. Märkligt nog var det tydligen någon som tvingade dem att köpa med en låda skumtomtar hem, för nu stod den där och ingen av dem visste egentligen hur eller varför. 
  • Nu ska jag gå och laga middag. Vi ska ha rostasfilé, stekt i skivor. Och vi sänder en tanke till sonen, som sitter där i sitt möblerade rum i Lund, med köttfärs-eventuellt-sås-troligen-mer-fast-konsistens-men-han-blir-väl-mätt.
  • Ack. 





tisdag 8 oktober 2019

1, 10 eller 100 mil

Det här: "Var har han flyttat, då? Till Lund? Jamen då så, då har du ju honom nära fortfarande."
Och visst. Lund är närmare än, säg Växjö. Eller Luleå. Eller Dallas. Eller månen.

Om han nu är i Lund, eller i Australien, så står ändå köksbänken gapande tom efter använda mellanmålsbrickor, och ingen kombinerar längre alla tillgängliga pålägg till oanade kombinationer. Det är tyst i hans rum. Och mörkt.

Inga kanintofflor hasar sig gäspande ner alldeles för tidigt på morgonen på väg till kaffebryggaren.

Osten står och blir gammal.

Ingen ställer sig en stund och masserar mina axlar när jag sitter vid köksbordet. Inget "Vill du ha te?".

Det finns inget "tillbaka" utan "igenom" och leva ett annat liv, det där när jag själv är centrum i mitt universum igen. Men just nu känns det som att jag går framåt på tunn, tunn is. Håller mig uppe, men ibland rasar jag igenom, och då blir den där tomma sängen och det tomma rummet och den tomma platsen vid matbordet bara för mycket.




söndag 6 oktober 2019

Där datorn bor

Nu har vi alltså hjälpt Erik att flytta till sitt nya hem, ett möblerat rum i en lägenhet i Lund han delar med tre andra killar. Det tog några vändor med bil eftersom han ville ha med ungefär det mesta i sitt rum, inklusive sitt stora skrivbord och en ny skrivbordsstol han köpt på IKEA. Och så all tekniken: stationära datorn med alla tillbehör, playstation, tv, sladdar och manicker. Och kudden, nya påslakanen, och så givetvis sina kanintofflor som är storlek båt. Och allt det andra.

Efter en stunds möblerande och dragande av sladdar och möbler hit och dit i hans nya rum så blev det rätt hemtrevligt, trots avsaknaden av fönster. Han var iväg med nya lägenhetskompisen Said och köpte en del mat, och de två planerar att ägna en del av söndagarna åt lite seriös matlagning så att de kan producera matlådor till kommande veckas luncher. Mycket kloka gossar. Nästan exakt lika gamla är de också, och Said läser astrofysik så de lär ha en hel del naturvetenskapsnörderi gemensamt.

Men just idag hann Erik inte med mer än att handla hem frukostmat, så när det mesta var installerat så följde han ändå med till Vismarlöv för att äta middag med oss. Men datorer, spel, kurslitteratur och allt det andra han sysselsätter sig med var ju i Lund, så nu när jag lagade maten så låg han på soffan och kollade på sin telefon, liksom av med sitt rum och sina grejer här hos oss.

Jag har hela helgen pendlat mellan lycklig stolthet (han är stor, han fixar det här, det här blir bra), via att försöka hitta bra saker med att han flyttar (går åt mindre mat, behöver inte vänta på hans långduschar, och annat sånt) till det där nattsvarta djupet: nu försvinner han från mig. Nu på kvällen har det varit riktigt jobbigt, särskilt när jag ser hans tomma rum. Och så tänker jag på just det där, när han låg på soffan och fördrev väntetid med att kolla på mobilen:

Det är så det är nu. Han har sitt hemma någon annanstans. Han kommer aldrig hem till mig igen.

När han kommer hit så kommer han på besök.


måndag 30 september 2019

På lördag.

På lördag flyttar Erik till Lund.

Han har skrivit på kontrakt, och det är ett möblerat rum i en stor, ljus lägenhet som han delar med tre andra killar. Erik ska bo i ett rum som förvisso är rätt stort men som saknar fönster, men han är sist in så får börja med det rummet. Det är cykelavstånd till LTH, bredband och typ 200 meter till närmaste McDonalds.

Jag måste lära mig se runt det stora svarta hål som öppnar sig i mig nu. Det går. Det ska gå. Det är livet som det ska vara.

Men jag vet inte vem jag är utan honom.

måndag 23 september 2019

Måndagskväll vid köksbordet

Jag blev sittande efter middagen, med en kopp kaffe och en tjock bok. Jag blir ofta det. Familjen är vana vid att jag sitter där länge och väl. Och så brukar de säga att jag borde gå och sätta mig i min läsfåtölj istället, den är säkert mycket bekvämare för mig tycker de. Jodå, det är den nog. Men jag trivs så vansinnigt bra där vid köksbordet, fast det är en hård köksstol att sitta på.

Och så detta, som så ofta händer när jag sitter där:

Först kom sonen och skulle lämna någon disk och hämta något ytterligare att äta (mycket symptomatiskt). Och när jag satt där pratade han om något från sin dag (matte, mer matte och ännu mer matte )(också mycket symptomatiskt) - och jag bad honom snällt att massera mina axlar. Det gjorde han. Mina axlar blev glada. Nacken också. Och själen, som fick höra ännu mer om sonens vardag, om människor han höll på att lära känna och annat sånt.

När sedan sonen försvunnit upp till sin kammare (till den där matematiken) så avlöstes han av dottern. Dottern hade testat att vara på gym med en kompis idag, och nu fick jag höra om hur de värmt upp och vilka maskiner de använt. Listigt nog bad jag dottern att under tiden kamma igenom och fläta mitt hår. Och det gjorde hon. Jag älskar när någon grejar med mitt hår, så jag slöt ögonen och njöt medan min själ fick höra om dotterns vardag, om begynnande träningsvärken och om vad de gjorde på sin håltimme.

Så ja - nu sitter jag här med nymasserade axlar och nyflätat hår och undrar: hur har ni tänkt att jag ska sköta det här sen? När ni flyttar hemifrån? Ska axlarna förbli stela, håret hänga i trista tofsen och själen inte alls få veta hur er dag har varit? Hur har ni tänkt att jag ska klara det?

torsdag 19 september 2019

Ståtlig ung man

Nu kommer ni sucka och medlidsamt säga till mig: "Han ÄR tjugo år gammal. Det är fånigt att du ens tar upp de här sakerna som något att lyfta ett ögonbryn över." Då säger jag till er: "Jag var inte beredd på att mamma-i-bakgrunden-moraliska-stödet inte längre behövdes. Och jag vet inte om jag tycker om att vara obehövd."

Vilka saker behöver det nog inte höjas något ögonbryn över, då?

  • han kom hem häromdagen och hade nyklippt hår
    (jättesnyggt)(men det har aldrig förr hänt utan att jag 1. tjatat 2. varit med åtminstone som transportmedel till lämplig salong)
  • att han vid middagen meddelade att han idag varit och köpt en ny kostym, och tillhörande skjorta
    (den här svimmade jag nästan över)(han köper ALDRIG kläder om ingen hotar honom med pistol eller nåt)(och jag har ALLTID varit med som Rådgivande Person)(och nu kostym?)
Ungen sågar ursinnigt i navelsträngen nu...

(och om någon undrar efter mitt inlägg häromdagen om den nattliga cykelturen kan jag rapportera: han gör aldrig om det säger han. Tydligen hade det varit stark motvind hela vägen hem och det hade tagit ungefär två timmar från LTH och hit...)

måndag 16 september 2019

Listiga Lisa

Min dotter är listig, hon.

Hennes klass ska förstås som alla andra ha ett lastbilsflak att stå och skråla från när de sjunger om studentens lyckliga dar i juni nästa år. Lastbilsflaket ska förutom de skrålande studenterna också innehålla extrem-dunka-musik så som sådana flak plägar. Flak + musik kostar ett antal tusenlappar, och dessa ska de nu tillsammans bekosta genom att sälja kakor och Newbody-kläder.

Listiga Lisa har nu lagt upp en webbshopsida hos Kakservice där hon inleder alla i frestelse: "Köp gärna kakor i min shop, pengarna går till min och min klass student." Hon har redan tvi......eh, övertalat grannarna att köpa kakor. Och givetvis, givetvis är vi föräldrar mer än välkomna att köpa ett antal kakburkar från denna webbshopsida.

Jorå. Vi har köpt kakor därifrån förr, från andra barn och ungdomar, med andra behjärtansvärda insamlingsmål. De är galet goda. (kakorna, inte barnen eller insamlingsmålen) Särskilt "Mammas chokladbollar" som är mycket godare än något just den här mamman någonsin kommer att kunna prestera. SåKLART att vi kommer att köpa alldeles för många lådor nu när vår dotter kommer med mjuka rösten?

Så nu är vi helt plötsligt med och sponsrar det där flaket och den där musiken. Det märkliga är att de där chokladbollarna kommer att ätas upp av hela familjen. Så Lisa sponsrar i princip sin del av flaket... genom att äta chokladbollar.

Sa ju att hon är listig.

Vi hade sådana här i rabatten när Lisa var liten. Hon kallade dem då för "listiga lisor" och de har aldrig hetat något annat i vår familj sedan dess...

söndag 15 september 2019

"Då sover jag"

Fredag kväll. Dottern är i Oxie med kompisar, de ska spela Minecraft hela kvällen och sen ska hon ta sig med buss till Klågerup och cykel hem. Eftersom jag själv är förkyld på det rejälaste sättet tänker jag att sömn är en bra grej, och släcker lampan vid 23-tiden. Ett sista mess till dottern, bara:



"Då sover jag". Vem tror jag att jag lurar? Förkylning or no - jag var vaken till precis samma stund som jag hör dottern sätta nyckeln i dörren där nere. Kanske bra det - jag hann till och med låna ut mitt busskort till henne (via telefonappen) sisådär vid midnatt när hennes eget slutat gälla. Men sov gjorde jag alltså inte.

Lördag kväll. Sonen är i Lund på någon typ av sittning med teknologerna. Han har cyklat till Lund (15-16 km härifrån till dit han skulle, över småvägarna för nä, man cyklar inte på 108:an om man inte har dödslängtan), jo för "då kan han ju ta sig hem även om bussarna slutat gå och han inte hittar någon att sova hos".
Den här gången skickar jag inget sms - det är inte lönt, vet jag av erfarenhet. Däremot ser jag nogsamt till att telefonen inte är satt i "stör ej"-läge så att eventuella nödsamtal från son-i-lerigt-dike ska kunna komma fram. Jag förbjuder för övrigt mig själv att överhuvud taget tänka på ensam-son-cyklar-i-natten-dessutom-alkoholpåverkad och får förihelvete inte alls börja tänka på hur samme son ganska nyss (i min tideräkning) överhuvudtaget lärde sig att cykla.

03:35 tycker jag mig höra att garagedörren slår igen. 03:37 hör jag säkert hur nyckeln sätts i låset där nere och en son träda in i vårt hus. Då somnar jag. Först då.

onsdag 11 september 2019

Randige Ove

Sonen har alltså börjat på LTH i Lund, vilket vad jag förstår utgör ett helt eget litet universum. De har traditioner som ska hållas, konstiga benämningar på saker, egen stavning, en hel jämra bok med etikettsregler, ramsor och sånger som ska läras... och, ja just det ja: de pluggar en del också. Mest matte tycks det ännu så länge.

Och så är det det här med overallerna. De ska bära overall i alla möjliga sammanhang, teknologerna, och alla som vistats i Lund i särskilt september har sett dem: rosa, bruna, gula, blå... en färg för varje sektion. Sonen, som läser kemiteknik, har en lysande gul overall. Vi har käckt påbörjat sjungande av Det var en kyckling som hette Gullefjun... men vår son ger oss onda ögat varje gång.

Förresten heter det inte "overall". Nä, den heter "Ove". Och "Ove" kan vara klädkod vid vissa evenemang, likaväl som "kostym", "högtidsdräkt" och "bruten kostym".

Häromdagen kom han hem och hade ena byxbenet på stackars Ove avklippt uppe vid låret. Men-herregud-vad-har-hänt-med-din-overall...? hann Orolig Moder säga innan hon fick förklaringen: alla nollor hade klippt av ena byxbenet. Sedan hade de klippt det i mindre "ringar", och så hade de olika sektionerna bytt byxbensringar med varandra. Därefter skulle alltså ringarna sys ihop till ett byxben igen, fast randigt.

Kul! Problemet för en ung man som Erik (som har storlek XL på sin Ove) var att vissa av de färggranna byxbensringarna härrörde från Ovar i storlek S eller M. De gick inte ens upp över hans ben...
Nå - han löste det genom att klippa av lite till från sin stackars gule Ove, klippa itu de fådda ringarna, skarva med gult och sedan (för hand) sy ihop hela härligheten till någonting som... ja, jag vet inte om det ens kan kallas byxben längre. Men det är randigt, och det täcker hans ben. Han är mycket ståtlig när han ger sig ut på Lunds gator, och jag är mycket stolt.


Förresten är alla teknolognollor förkylda så här års. Det är tydligen så vanligt att det kallas "nollningssjukan". Jag har banne mig inte godkänt någonstans att denna nollningssjuka skulle gå vidare till nollornas anförvanter - men den har den gjort. Jag snörvlar och är synd om, fast jag inte ens (som somliga andra) har badat i sjön Sjön.

söndag 8 september 2019

Hurusom jag kom 9:a (av 16) i lång-DM i orientering

Det här inlägget kan mest ses som ett nördigt test: jag ville se om jag kunde spela in min gps-rutt från orienteringen jag sprang idag (DM lång utanför Hörby). Och jodå, jag hittade käcka funktionen "game" i Windows 10 (tryck windowssymbolen + G så går det att spela in saker på skärmen och filmen sparas som en skärmdump)(jag hade ingen aning om denna funktion förrän nu)(hurra, jag kanske ska starta en youtubekanal med mina mindre-lyckade-orienteringar??) och kunde spela in det här: (se det i helskärmsläge, annars blir det lite för fnuttigt)



Och här kommer kommentarerna till vad vi ser:

Hela kartan: är lite skev (eller om det är något annat osynk), och det är inget jag kan göra något åt. Men kontrollblinket kommer alltid lite utanför ringen, och det ser ut som att jag har sprungit lite till höger om där jag faktiskt var. Vi får leva med detta.

Sträcka start - 1:
kallar vi Carolina Fipplar Med Inspelningsknappens Väg och här ser vi (inte) hur C rusar iväg från start och tycker det är en alldeles utmärkt idé att följa stigen alldeles för länge innan hon kommer på att hon bör söka sig söderöver för att hitta vägen. Innan hon hittar vägen krånglar hon sig lite för långt åt öster för att se om hon bör tränga sig igenom ett stort buskage och hoppa över en bäck innan hon tar sitt förnuft till fånga och går söderut, hittar vägen, hittar rätt ingång och hittar kontroll 1.

Sträcka 1-2:
är Givna Vägvalets Väg för hur svårt kan det bli, liksom? Ut till vägen, följ vägen förbi staketet, dra rakt in längs med strecket till kontroll 2, som sitter snällt där den ska i norra kanten av en glänta. Carolina regerar. Carolina har fart. Carolina kommer att vinna det här. (Jorå. Säkert.)

Sträcka 2-3:
är Riktigt Fega och Tråkiga Vägvalets Väg där vi kan se hur Carolina springer i typ 90 graders vinklar. C borde ana att om hon under flera hundra meter delar väg med barnfamiljer i grupp så har hon INTE tagit den snabbaste vägen. Men, men. Kontroll 3 hittas.

Sträcka 3-4:
kallar vi Fasen Det Är En Bäck Ivägen vilket leder till att Carolina gör konstiga böjar hit och dit. Och när den blå pilen efter sista bäcken ser lite onykter ut så beror det på att det som ser rätt vitt (=löpbart) ut på kartan i verkligheten var grönt (=inte så löpbart, dvs sly, nässlor, buskar och annat elände bestämmer sig för att ställa sig i vägen) och det var rätt jobbigt att ta sig framåt. Dessutom hade kontroll 4 bestämt sig för att ligga betydligt längre västerut än vad den här orienteringslöparen tyckte var rimligt.

Sträcka 4-5:
kan vi kalla Oframkomlighetens Väg alternativt Trasiga Byxans väg. Och vad ska vi säga om den? Den tog tid. Det stod träd i vägen. Det växte djungel ivägen. Någon hade fällt mängder av träd och inte plockat upp efter sig. Ett av dessa träd anföll mitt ben så illa att mina favorittights revs upp rejält. (nu måste jag sätta mig med nål och tråd och sy igen detta)(vilket nog inte kommer att hända före jul, jag AVSKYR att sy igen revor som den här)(jag äger andra tights, dock inte lika sköna)

Sträcka 5-6:
är Revanschens Väg. "Attans, vilken tid det tog att ta sig till femman. Nu drar jag på. Det är nog bara att springa ungefär häråt så hittar jag vägen." Och det funkade. Kontroll 6 i princip vinkade åt mig att "här är jag!".

Sträcka 6-7:
kallar vi Omvägens Väg. Varför gå snabbaste vägen till mål när man kan göra en extra trudelutt söderut, över ett litet fält fullt av nässlor och skit?

Sträcka 7-mål: 
är förstås klassiska Upploppets Väg där alla andra springer i ljusets hastighet och Carolina tar det mer förnuftigt (för vore ju himla trist att stuka foten på en äng full av hästbajs när det nu kunnat undvikas ända fram tills nu?).

Vad lär vi oss av detta? 
Spring mer rakt på. Säg åt skogen att flytta sig. Gå ner 10 kilo så att du kan flyga lättare över stock och sten. Spring snabbare. 
Jorå.

lördag 7 september 2019

Mamma, kan vi övningsköra idag?

Bra sak med att barnen blir större: vi går snart i mål med detta eviga kan-vi-övningsköra-idag?-ande. Jag räknade nyss ut att det har varit ett ganska stort inslag i vår vardag de senaste fyra åren, sedan Erik var 16 alltså. Och ja, det är förstås självklart att ens barn ska övningsköra så mycket det bara går - körlektionerna på körskolan är dyra och ska man bli bra på att köra bil behöver man öva mycket. Men fatta detta: att övningsköra blir ganska snabbt rätt så himla astråkigt. Det är bilkörande utan mål, gärna med upprepande av vissa moment (köra in i parkeringsficka, backa ut, köra in igen, bli osams med barnet som tycker att ens instruktioner är Otydliga och Oförståeliga och inte alls liknar De Som Körläraren Ger, köra ut igen, köra in i annan parkeringsficka...) och eftersom vi bor ute på landet tar det ofta ganska lång tid i anspråk. (vi måste ju ta oss dit där det inte bara är "köra på landsväg" för det är ju bara svårt när man får möte med en skördetröska eller så)(och då är det ganska överjävligt jobbigt, faktiskt)(särskilt om man är i Hyby allé)

Så klart vi söker efter tillfällen när vi ändå ska någonstans med bilen, som att köra och handla eller så. Men oftast ska vi ju åt olika håll i våra vardagar så det är oftast inte så lätt att få till den där övningskörningen "på köpet".

Och jodå, jag har ju tillbringat ett antal timmar med att sitta och hålla hårt i stolen, försöka slappna av och inte själv bromsa med min fot, inte tugga sönder mina naglar och tala med lugn röst fast jag bara vill skrika av frustration - det är ganska så överläskigt att ge sig ut i trafiken med en ovan förare i en bil utan dubbelkommando. Men nu är jag förbi det där. Som sagt: vi går snart i mål. Erik tog sitt körkort i maj, och Lisa väntar just nu på att få uppkörningstid bokad av körskolan. Sen: fyra körkort i familjen. Yes!

Fast, OK, det har varit en del bra stunder under övningskörandet också. Mellan ....ska vi kalla dem Oenade Uppfattningarna Om Instruktionsgivande? så har det förstås varit en hel del prat om annat. Om livet och sånt. Man pratar bra i en bil.

fredag 6 september 2019

TGIF

Som en liten fortsättning på gårdagens inlägg om middagar och deras planering ska jag avslöja kvällens meny, som kommer att bli nåt sånt härnt:



Det är nämligen en väldigt ovanlig slags fredagskväll i vårt hem: det är jag och Erik hemma. Bara vi två. Oäkte maken har dragit till Hästveda med husbilen för att jaga runt i skogen på någon nattorientering jag inte hade någon lust att vara med på. Dottern tror jag bestämt sitter och grillar något i Pildammsparken i Malmö, tillsammans med sina klasskompisar. Eller om det var förra helgen. Hon har berättat, och jag har lyssnat, men jag blandar ihop saker. Hon sover i vilket fall som helst kvar i Malmö. Sonen skulle ha varit med på någon slags sittning i Lund, men nu är han i stället hemma.

Så nu ska vi köra till Veberöd och köpa indiskt. (ja, det är knäppt och långt härifrån, men där finns en restaurang som gör väldigt god indisk mat för avhämtning) Och så ska vi kolla på film. Och det känns så här:
Jaaaaaaaaa!!!!

torsdag 5 september 2019

1-4 till middag, typ mellan 18-20.30

Låt oss tala om middagar. Och om middagsplanering. Om hur fyra människor eventuellt ibland ska sammanstråla kring ett middagsbord i ett väldigt orenoverat kök i en by i Skåne. En av människorna går långa skoldagar i Malmö och meddelar allt som oftast att "ikväll ska vi vara hos T" eller "på onsdag är jag hemma 20, för vi övar direkt efter skolan. Vet inte om jag äter hemma".
 En annan av människorna jobbar i Ystad, och ska ta sig hem med kommunala medel. Oftast funkar det, och då är hon hemma till 18. Ibland får tåget ont i magen, eller signalfel, eller en fis på tvären, eller spårfel, eller försenat tågmöte, eller [insert vad f-n som helst] och då missar den här människan anslutande buss. Då ringer hon gärna den i familjen som slutar tidigast, kommer hem 16 varje dag och alltså är den som åker på att laga middag de flesta dagarna. Hon gnäller lite, och då pausar han matlagningen och kommer och hämtar henne i Svedala.
Och så har vi den fjärde människan, som pluggar i Lund. Han vet sällan själv var han kommer att befinna sig på kvällarna. Särskilt inte under nollningsperiod för teknologer. Då kan det komma sms som detta väldigt typiska:



Eller så kan det vara att han och hans likar ska ha spelkväll. På fredag. Eller om det är söndag. Eller kanske söndag kväll. Eller natt. Eller morgon. Detta vet man inte. Eller så dyker det upp en fest. Med mat. Eller kanske inte med mat. Det vet den här människan sällan.

Så ibland är vi fyra. Ibland är vi två, och så kommer en tredje senare. Ibland är vi fyra fast vi trodde vi skulle vara tre (men hallå, varför har ni gjort så lite potatis?) Ibland är vi först en, lite senare en, lite senare en och till sist en till. (Hälsad vare du, mikrovågsugn!)

Och just det ja: vi 50+-vuxna människor i familjen får rätt ofta för oss att dra iväg en eller två nätter på helgerna för diverse orienteringstävlingar. Då ska det ätas middag hemma av kvarvarande barn, och i husbilen av oss orienterare.

Så när det ska veckohandlas? (det är min uppgift) Då måste det först göras intervjuer inför helgen:
Vilka är hemma fredag? Lördag? Vilka behöver mat med sig? Kan vi bara skita i alltihop och köpa pizza? Igen?

onsdag 4 september 2019

Nu är det dags.

Jag gick just in på sidan "Om mig" här på bloggen, och ändrade texten till den här:
Mina barn håller på att lämna boet. Det är hisnande lycka (de är klara! de är vuxna! de är människor! vi har lyckats!) och nattsvart livskris (jag klarar mig inte utan dem? blir livet nu tomt och innehållslöst? var tog alla åren vägen??) på en gång. Och även om de är på gränsen till vuxenlivet så är det fortfarande mycket barn kvar i dem. De behöver mig ibland, behöver stöd och behöver fråga om livssaker. Och ibland stöter de bort mig, visar tydligt att jag inte ska lägga mig i deras liv och deras hemligheter längre. Det är allt på en gång, många känslor på en gång, tomhet, ilska och enormt mycket kärlek.
Om detta handlar min blogg nuförtiden.
Bloggen har sovit en längre tid men det är dags att väcka den. Det här med att barnen står på vuxentröskeln tar upp en stor del av mitt tankeliv nu (ja, det som blir kvar när jobbet ätit upp sin stora, stora del)(det är ett bra och intressant jobb, men det tar mycket) och jag känner att jag behöver skriva av mig om allt det. De små vardagliga sakerna och de stora, livsomstörtande. Det stora svarta hålet som hotar i mig som är nära släkt med sorg - men som i samma stund är enorm, lysande stolthet och total kärlek. De klarar sig utan mig... De klarar sig utan mig!!

Varför sätter jag igång med detta just idag, då?
Jo. Jag gick runt och trodde att det här nyligen påbörjade läsåret nog skulle vara det sista jag fick ha bägge barnen hemma. Sedan tar Lisa studenten och har aviserat au-pair-jobbande, troligen London men kanske östkusten USA, och Erik troligen kommit in i studentlivet så mycket att han vill sluta pendla och kanske genom kontakter, köande eller tur skaffat sig sitt första boende i Lund. Nästa sommar, alltså. Låååångt tills dess.
Men nu helt plötsligt: ett möblerat rum dyker upp som Erik kan hyra om han vill. Från första oktober.
Han: Nice! Jag kan cykla till LTH! Kan komma hem efter fester utan problem!
Jag: Absolut! Skitbra! Himla praktiskt!
(Jag, inombords: Waaaaaaaaaaaaah! Neeeeeeeej! Jag är INTE redo! Inte än! Inte nu! Får jag följa med?)

Det här inlägget skulle kunna bli väldigt långt om jag skrev om exakt allt det jag skrek inom mig. För jo, det är bara ett möblerat rum, två mil härifrån, och han lär komma hem rätt ofta ändå... men det är ändå början. Han flyttar från mig. Och han kommer aldrig, aldrig att bli liten igen. Aldrig mer ropa på mig i natten och vara rädd för mörkret. Han har bara varit mig till låns, och nu måste jag släppa honom.



måndag 28 januari 2019

Heminredning à la LGs

I sisådär femton år har Lisas rum haft vita väggar, blått golv, blå hyllor, blå fönster och blå lister, samt Astrid Lindgrens sagofigurer målade på väggarna under många timmars slit med tungan i mungipan av dem som då var nyblivna föräldrar och nyblivna husägare med massor av energi. Nu har hon ledsnat på det blå, det vita och Emil i Lönneberga, och vill ha det mer vilsamt i färgerna, bättre förvaring, inte så dragigt (fönstren är rätt trötta) och något nytt. 

Så nu ska det bli nytt. Vi började med en rejäl rensning av prylar och kläder, och sedan föddes idén om att fönsterkupan där det tidigare stått en väl insutten bäddsoffa nu skulle byggas om till en läshörna kombinerad med bättre förvaring. Så: Lisa och jag for till IKEA (medan oäkte maken for till skogs för att initieras i ett exklusivt orienteringssällskap där medelåldern är 73 år)(typ sekt)(hehe)(men initieringsriterna Är Mycket Hemliga) och köpte på oss en rejäl trave platta paket:


De skulle förvandlas till tre byråer och ställas in i kupan som stommen till den där läshörnan.


I vår familj brukar vi dela upp arbetet så här:

Jag (som har idéerna men inte kan skilja en planka från en träbit och kallar alla verktyg för "manick"): Så HÄR kan vi göra! *visar fantastisk interiör skapad av proffsdesigner, hittad på typ Pinterest*
Oäkte maken (som kan benämna allt material med rätta termerna och vet vilket verktyg som funkar var men som helst vill spela World of Tanks 24/7) : Funkar inte. Jättemycket jobb. Typ omöjligt. Blöh.

Så nu hade jag visionen av en "reading nook" som jag sett otaliga bilder av på Pinterest, möbelpaketen från IKEA fanns och jag förberedde mina små rosenöron på de osande eder som brukar uppstå när oäkte maken bygger ihop möbler (han pallar tydligen inte se mig sitta och vända möbelnycklarna bakochfram och passa ihop brädbitarna åt fel håll)... men så blev det inte den här gången. För nu fick vår vän E syn på lådorna, och hon ba: "jag ÄLSKAR att bygga ihop saker från IKEA!" Så hon kom, med skruvdragaren i hand, och skruvade loss av hjärtans lust:


E: Jag bygger!
Oäkte make: Jag kollar!
Lisa: Jag kollar!
Rådig tvååring: Jag ställer mig ovanpå!
Jag: Jag... bloggar om alltihop!


E: Jag fixar!
Lisa: Jag deltar!
Rådig tvååring: Jag håller de fyra leksaksbilarna! Samtidigt! OCH prydnadsäpplet av trä!
Oäkte maken: Jag sågar "det-som-inte-heter-brädor-men-är-det" med min "det-som-inte-heter-såg-men-är-det"!
Jag: Jag städar toan!



E: Jag bygger!
Lisa: Jag håller!
Oäkte maken: Jag bygger!
Rådig tvååring: Jag bygger duplo!
Jag: Jag går och köper bröd i en annan del av byn!


Ja, ni fattar ungefär arbetsfördelningen? Nu är alltså stommen på plats:


Och nu ska vi bara (...)
- komma överens om vilka färger som ska vara på väggarna, på golvet, på gardinerna och draperierna som ska till
- sluta bråka om huruvida det ska vara heltäckningsmatta på golvet eller ej (jag: "jag har sett en bild på internet!" han:"det funkar inte")
- byta fönster till några som inte är blå, femton år gamla och som isolerar bättre (jag: "har en bild i huvudet av fantastisk utsikt och fint ljusinsläpp" han; "det är dyrt, svårt och inte helt säkert att det funkar")
- bygga bokhyllor på sidoväggarna i kupan. För jag har sett en bild på Pinterest. (fast eftersom det är snedtak och ojämnt och allt sånt så är det ytterst osäkert om det funkar att göra alls)(enligt somliga)(inga namn men han är numera invald i ett exklusivt orienteringssällskap)

Fortsättning följer, rafflande bilder utlovas och kanske vi skaffar ett eget konto på Pinterest.

Tack finaste E för all hjälp!