lördag 22 juli 2017

Vi tog oss till Värmland

Det tar inte så där himla lång tid att köra från Skåne till Värmland. Inte egentligen, om man kör i ett sträck. Men det gjorde inte vi. Vi stack hemifrån i onsdags, och kom fram lördag efter lunch till campingen på O-ringen i Arvika. För har man husbil så har man (och så många pengar vi lade på att få motorn utbytt på den förra månaden ska den jäklarimig utnyttjas 24-7 typ).

Man kan till exempel stanna på Bengts i Örkelljunga. Bengt säljer husbilar, han. Många husbilar. Och campingtillbehör. Och det råkade sig så att vi behövde ett nytt campingbord. Det köpte vi. Dock köpte vi inte någon ny husbil även om vi tittade runt på ett antal begagnade. (jo, det är ju lite så att vi inte längre litar på den vi har + att vi har andra behov på planlösning i bilen när det mest är oäkte maken och jag som åker i den och barnen väljer att stanna hemma). Man kan också besöka Gottebordet-en-av-Sveriges-största-godisbutiker som ligger på andra sidan vägen från Bengts lilla husbilshökeri. Man kan därefter, stående med överfulla godispåsar, svära ve och förbannelse över sagda husbil som helt plötsligt vägrar starta överhuvudtaget, och se en vecka i Örkelljunga framför sig i stället för en vecka i Värmland som det var tänkt. Fast sedan kan man, om man är lite händig, upptäcka att det är glapp i pluspolen på bilbatteriet och dra åt något där så att bilen funkar igen. Hurra!

Sedan kan man komma ihåg att man har en god vän som bor i Falkenbergstrakten, ringa henne och höra om hon kan tänka sig att upplåta en del av sin gårdsplan till en husbil över natten. Det kunde hon! Trevligt sällskap erbjöd hon också! Finaste Fanny...


Och sedan kan man lite slumpartat sådär hitta en camping på lagom avstånd från Arvika, nämligen Örenäs camping i Åmål vid Vänerns strand, köra dit och få beskedet "fullt, men ni kan ju kolla runt om ni hittar något ändå". Vilket vi gjorde, och eftersom vi är rätt kreativa och nöjde oss med en plats utan ström hittade vi en påhittad husbilsplats rätt nära stranden. Himla, himla fint, och vädret var strålande, så vi stannade två nätter och njöt av livet.


Ja, och sedan körde vi någon dryg timme idag och landade någonstans på ett fält utanför Arvika tillsammans med tusentals andra orienterare som också tagit sig dit med sin husbil eller husvagn eller tält. Vi hittade vår lilla ruta, och körde Vi Installerar Oss Ordentligt med både husbil, tält och markisplats. Nu är vi redo för en orienteringsvecka! (väderappen säger "Regn!" men vi har gummistövlar och ostbågar så det går nog)


tisdag 18 juli 2017

Ja, mamma.

Imorgon åker vi iväg, jag, oäkte maken och dottern. Vi blir borta i nästan två veckor, och det ska köras med husbil till vackra platser, springas orientering på O-ringen i de värmländska skogarna, trampas i regnkläder och gummistövlar, ätas ostbågar och läsas i ombonad, torr och varm husbil på kvällarna...

Och sonen ska inte följa med. Han är stor nu. Han vägrar helt enkelt husbil. O-ringen hade han väl kunnat tänka sig, men inte husbilsfärden dit eller boendet i husbil under tiden. Så han stannar hemma och passar huset, och kommer väl att pyssla med ungefär samma saker som han gjort de senaste dagarna när han varit ledig: spela olika former av datorspel och vistas framför diverse skärmar, sova, gå ut på långa promenader längs med landsvägarna. Men... Han Rår Sig Själv.

Och jag? Jag har de senaste dygnen förvandlats till rena karikatyren på Orolig Och Förmanande Moder:

- Och här finns frysta köttbullar, och här finns färdiga maträtter och så kan du steka lövbiff och...
- Ja, mamma.
- Och så får du nog ta dig till affären ett par gånger och köpa mer mjölk och...
- Ja, mamma.
- Frukt är också bra. Och grönsaker, vet du.
- Ja, mamma.
- Och så glöm inte att gå ut med soppåsen då och då så det inte börjar lukta skunk i köket och...
- Ja, mamma.
- Och så behöver du faktiskt ta på dig reflexvästen om du går ut och går på kvällarna - det blir mörkt lite tidigare nu igen och...
- Ja, mamma.
- Och...

Han svarar lydigt, lugnt och snällt "ja" till allt jag säger åt honom. Har väl tänkt ut att det är bästa taktiken för att få oss att äntligen ge oss i väg så att han kan få vara IFRED. 

Fest och sprit och fadderullan? Alltså... det låter naivt, men jag tror inte det. Höjden av festlighet är kanske Erik + 3-4 kompisar som spelar rollspel. Vi får väl se.

måndag 17 juli 2017

Semestermål

Jag går nu in i min andra semestervecka och har efter ganska mycket dividerande med mig själv kommit fram till vilka mål jag ska och måste jobba mot under denna semester. Det är viktigt med mål, och klara målbilder. Har jag hört.

Så - för att bli en bättre och starkare människa utrustad för livets fortsatta utmaningar har jag satt upp dessa fyra målpunkter. Helst ska de uppnås varje dag:

1. Sova
2. Läsa
3. Springa
4. Äta

Hittills har jag lyckats nå dem varje dag. Idag har jag inlett starkt med att sova till halv 10, äta en stor frukost inklusive hallon på flingorna och läst läääänge i en riktigt gosig romance-bok. Springandet tänker jag ska klaras av senare i eftermiddag. Och så hyser jag vilda planer på att göra jordgubbstårta eftersom jag som av en händelse råkar ha både jordgubbar och grädde i kylen. Det är dels en utveckling av punkt 4 (äta gott), dels en ren bonus av att jag har fått en massa ork och lust av att uppnå mina fyra mål varje dag.

Så - åter till min bok. Ralph har just ärvt hertigtiteln och börjar komma över sin tro att han "aldrig kommer att kunna känna kärlek" och börjar bli mer intresserad av sin nyblivna hertiginna än bara hennes eventuella förmåga att producera små arvtagare. Hejdå, ses en annan dag!

söndag 16 juli 2017

Om flygande ting

Det ena flygande tinget jag vill berätta om är det här:


Det lilla rödmarkerade flygplanet SEVPL som vi i fredags eftermiddag kunde följa (åtminstone då och då) på flightradar24.se. Det var Erik + flyglärare Håkan Persson som flög det hit och dit över sydvästra Skåne. Erik flög alltså sin spaka-själv-lektion som han fick i 18-årspresent, och vi i övriga familjen satt på marken och hejade på. Inte för att han såg oss, förstås. Han såg sälarna på Måkläppen, dock. Och husen i Malmö. Och Lommabukten. Och havet. Och åkrarna. Och så styrde han planet, som var så lätt att det reagerade på minsta lilla kommando och ibland flögs iväg lite sidledes i diverse vindströmmar däruppe på 1000 fot.

Var han nervös då? Jodå, lite. Men mest peppad. Och när han kom ner? Väldigt glad! Det hade varit en fantastiskt grej, det där flygandet. Så bra! Det var det vi ville!
Och var vi nervösa, vi som satt nere på marken och väntade? Nej, faktiskt inte. Flygläraren tog det så lugnt och var så trygg, och alla människor som vi träffade där på Söderslätts flygklubb verkade också så lyckliga över det de höll på med, så alltihop kändes helt rätt.



Det andra flygandet tinget jag vill berätta om är en fågel. En rovfågel som bor i Bökebergsskogen, och som helt tydligt anser att stora delar av denna skog är hans skog. (Möjligen hennes - jag har ingen susning om huruvida sådana där fåglar är en han eller en hon)

Där kom jag igår springandes på grusvägen genom skogen när jag hörde en rovfågel skrika till. Inget ovanligt med det - det finns gott om rovfågel häromkring, och vi hör dem ofta. Dock mest ute över åkrarna när de jagar. Men den här skrek liksom ett varnande rop. Jag bara kollade om jag kunde se den - det kunde jag. Stor och brun. Nog inte en glada eftersom jag inte kunde se den karakteristiska stjärtformen. Sedan sprang jag vidare. Men fågeln - den lyfte och flög till nästa träd, och skrek igen. Och igen. Samma varnande ljud. Hm, tänkte jag, man skulle nästan kunna tro att den följde efter mig? Hehe. Kul, ju.

Eh. Inte så kul när jag insåg att det var just det den gjorde. Det var jag som var hotet, tydligen. Om det nu fanns ett bo med ungar i närheten... men jag sprang ju vidare och dessutom inte alls ut i skogen bland träden? Fågeln skrek och skrek och nöjde sig inte längre med att hoppa från träd till träd - nej, den började cirkla i luften ovanför mig. Och efter en stund gjorde den dessutom utfall i luften mot mitt huvud.

Så rädd jag blev då! Märkte inte av det förrän jag kände vinddraget och hörde swooschet av vingarna när den lyfte uppåt igen, direkt iväg från mig (den är ju himmelens tyst när den dyker...) Jag skrek åt den och struntade totalt i att rovfåglar inte är så duktiga på vare sig svenska eller något annat människoläte: MEN GE DIG! JAG ÄR JU PÅ VÄG HÄRIFRÅN!!! Och så sprang jag fort som f-n i ett antal hundra meter. Fågeln kretsade runt lite till och skrek åt mig men gav sig sen.

Det tog lååång tid innan mitt hjärta lugnade ned sig och jag kunde springa i normal takt. Jag har aldrig varit med om något liknande, hur många gånger jag än varit i och sprungit ensam i skogen. En sån där rovfågel är riktigt läskigt stor, och vad den kan göra med näbben mot mitt huvud vill jag inte ens tänka på.

Hu. Jag kommer att välja andra vägar genom Bökeberg de närmaste veckorna tills ungarna (som det väl måste ha handlat om) har vuxit till sig.

fredag 14 juli 2017

Ovälkomna gäster

Myrorna gjorde ett par rek-rundor först med ett par modiga flygmyror som spatserade runt i vårt kök och kollade terrängen. Vi såg dem, slog ihjäl och suckade. Hoppades att de inte skulle bli fler. Myrinvasionstiden under våren är jobbig nog, men om de kommer nu under högsommaren är de riktigt jobbiga eftersom de svärmar och flyger också, de jäklarna.

Och tyvärr. De väntade tydligen bara på rätt tillfälle. Vi vuxna i familjen åkte iväg ett par dagar på orienteringstävling på Österlen, bodde i husbil, drack öl och sprang vilse (jag) eller rätt (han) i skogen. På måndagskvällen ringde en av de halvvuxna i familjen som bägge var kvar hemma för att de 1. vägrade husbil, 2. inte ville ha öl eller 3. inte ville springa i skogen:

- MAMMA! DET ÄR MYROR I KÖKET! ÖVERALLT! DE FLYGER! DE ÄR PÅ DISKBÄNKEN! PÅ GOLVET! PÅ SPISEN! VAD SKA VI GÖÖÖÖRA???
- Å nej.... Fan.
- MAAAAMMMMAAAAAA! VAD! SKA! VI! GÖRA!!??!!
- De svärmar. Det enda ni kan göra är att försöka hitta varifrån de kommer in i köket, och sedan lägga myrgift där. Kolla bakom spisen, diskbänkskåpet, bakom hyllan...
Dotter, tillkämpat lugn: Kolla bakom spis. Bakom hylla. Under diskbänk. Got it.

Notera att ingen av parterna pratade om "komma hem igen"?

Halvvuxna familjemedlemmarna undersökte, fann ingen myr-ingång, strösslade ut myrgift, dammsög, bråkade med varandra, lagade middag. Den ena av dem hade återkommande kontakt med förälder. Ibland var det lugnare (- det är en och annan myra nu men inte så farligt), ibland var det värre (- DE KRYPER UPP PÅ MINA FÖTTER! DE ÄR ÖVERALLT! JAG FÅR PANIK!)

Alla (utom ett antal myror) överlevde dock till torsdag lunch då familjens vuxna återvände, utrustade med nya myrdosor, nytt myrmedel och stor lust till att sanera kök. Myrornas listigt gömda ingång till köket hittades (jodå, under diskbänkskåpet) och eliminerades. Köket återställdes till sin forna glans efter att diverse spår efter myrkrig, stekning av lövbiff och icke tillfredsställande tömning av sopor hade städats bort. Ibland är städning riktigt skönt att göra. Faktiskt.

Idag yrade det runt 1 st flygmyra på köksbordet. Det var allt, och denne ende såg verkligen inte riktigt nykter ut. Jag hoppas nu att årets myrinvasioner är över.

söndag 9 juli 2017

None were spared. Not even the children.

Sådärja.

Jag brukar hota mina krukväxter med att åka i soptunnan om de inte sköter sig. Men idag var jag brutalare än jag brukar och lät inte bara de sedan länge förbrukade julstjärnorna och de trista små pelargonerna som aldrig tog sig efter förra årets nedklippning åka. Nej, nu fick allihop göra varandra sällskap till kärlet för trädgårdsavfall. Varenda en.

(utom en nedklippt orkidé som malligt står i ett köksfönster och skryter om att den "kommer att blomma i vinter igen, för det brukar den göra". Och jag tror den.)
(och, ja just det ja, en stor grej som står i en kruka på golvet och själv tror att den kommer att överleva både oss och huset)

De har länge varit en sorgesam syn i våra fönster: diverse avlövade hibiskusar, förträade julkaktusar, sjukdomsangripna spretiga saker och andra växter som sett allmänt sura ut eftersom deras rötter inte fått plats och kunnat suga upp vattnet på rätt sätt. För att inte tala om blommorna i bägge barnens rum som aldrig, aldrig någonsin, lever mer än max ett år. Jag vet inte varför.

Visst - jag hade kunnat engagera mig och behandlat ohyra, planterat om, beskurit, gullat, övertalat... men jag bara pallade inte. Det finns annat att hitta på här i världen. Mil att springa. Böcker att läsa. Sömn att sova.

Och ska krukväxterna kastas så är det väl nu, när det ändå är jobbigt att få dem att överleva när vi kör bort på semestrar och sånt?

Klart det blir dyrt att köpa nya krukväxter överallt - men jag får väl ta ett rum i taget.

Och vi har blommor och gröna saker i trädgården att titta på så länge.

fredag 7 juli 2017

Lättare än att köra bil

Vi tycker inte det är nog med att Erik håller på att lära sig köra bil. Vi tycker att han ska flyga också. Inte flyga som i sitta-i-passagerarstol-141C-och-ha-trångt-för-benen. Nej, flyga som i spaka-själv, i ett litet propellerplan.

Vi tänkte att det skulle vara en upplevelse för livet att få se Skåne litegranna sådär från ovan, och gav honom en spaka-själv-lektion på Söderslätts flygklubb i 18-årspresent. Och nu är den den flyglektionen inbokad till nästa fredag eftermiddag...!

Nej, han sitter förstås inte ensam i flygplanet. Det är försett med dubbelkommando, och han har en flyglärare bredvid sig. Jag pratade med denne lärare igår när jag bokade lektionen, och han sade tryggt att "det är mycket lättare att flyga än att köra bil".

OK.

Nu får vi se om vi får ner en Erik på marken igen som tänker lägga alla sina sparpengar och sommarjobbslöner på ett flygcertifikat, eller om han i stället säger att han aldrig mer kommer att sätta sig i ett flygplan igen, någonsin. Eller - som jag förstås hoppas - ingen av dessa ytterligheter utan bara en Erik som är glad och har haft en fantastisk upplevelse.

Det här (tror jag) är det som ska flygas.