lördag 9 september 2017

Om hus som är för små och om hårdhjärtade mödrar

Är det inte märkligt hur en artonåring och en nittonåring fullständigt kan fylla nedervåningen på ett hus? De sitter ju ändå bara och spelar något tv-spel? Killar i den åldern är på något märkligt sätt större än sina kroppar. (som dessutom på alla sätt redan är stora, långa och försedda med stora fötter som alltid slänger av sig stora grusiga skor) Har Erik en kompis hemma blir det fullt. Har han två kompisar hemma räcker inte huset till.

Hm. Det fanns en tid när man kunde umgås med andra bebis-föräldrar, och parkera barnen på en gemensam filt. Fast visst, OK, de tog ändå över rummet, samtalsämnena och all uppmärksamhet. Och det dröjde inte länge förrän de skippade den där filten och drog ut på äventyr typ dra ut böcker från bokhyllan, äta jord och slå huvudet i vassa kanter, och det där "umgås med andra föräldrar" var förstås väldigt mycket bara "ha gemensam uppsikt över barnen en stund och kanske hinna dricka kaffe någon gång under tiden".

Hm igen. Jag vet nog inte vad jag vill ha sagt med det här inlägget, faktiskt. Det att när man skaffar barn så får man stiga åt sidan ett tag. Typ 20 år. Eller skaffa ett större hus.

Och när man skaffar barn? Då får man också sätta igång och öva upp sin bitchighet och kallhamrade de-ska-härdas-attityd:

Telefonsamtal fredag eftermiddag ca 16.30. Den o-så-hårdhjärtade modern står i kassan på City Gross, har precis haft avstämning (som var OK) och tycker livet är rätt dyrt. Ute pissregnar det.
Dotter, från okänd Malmögata, på inspark, mycket upphetsad: MAMMA! ALLTSÅ JAG BARA KAN INTE ÅKA BUSSEN HEM SÅN HÄR! JAG ÄR DYYYYBLÖT! ALLTSÅ _VERKLIGEN_ BLÖT!
Hårdhjärtad moder, medelålders, står inomhus och fattar i vanlig ordning inget: Ja, det regnar ju. Har du fått färg på dig eller? Har ni kul?
Upphetsad dotter, helt inne i team-anda: FATTA MAMMA, JAG HAR SIMMAT I DAMMEN! MED KLÄDERNA PÅ!
Modern, förnuftig och trist: Herregud Lisa. Varför?
Upphetsad dotter: MEN MAN FICK JU POÄNG OM MAN SIMMADE I DAMMEN! SÅ DÅ GJORDE JAG DET!!
Trista förnuftiga modern: Jahaja. Men du har väl torra kläder med dig till ombyte?
Upphetsad, dyblöt dotter: Meh! Bara byxor! Och även om jag kan låna någons tröja har jag INGENSTANS att byta om! VÄGRAR göra det i parken!
Hårdhjärtad moder: Men då får du väl gå in på McDonalds toa eller nåt. Det fixar du. Åk du buss så ses vi senare.
Dotter som luften går ur: Ja det får jag väl. Då.

Sicken taktisk miss i val av förälder att ringa till där. Hade hon ringt sin ömma fader hade han nämligen kommit och hämtat henne. Sån är han. Sån är inte jag. Och får nu dottern lunginflammation när hon nu dragit in poäng till sitt insparkslag, ja då är det mitt fel och ingen annans. Eller hur?

Förresten luktade hennes regnjacka surströmming. Det verkar kul att börja på gymnasiet i Malmö.

fredag 8 september 2017

Bokmärken som glömdes kvar

När man jobbar på bibliotek slutar man aldrig att förvånas över vad folk använder som bokmärken i böckerna när de läser - för väldigt, väldigt ofta glöms de kvar i böckerna, de där bokmärkena. Klart det ofta handlar om kvitton och biljetter, eller förstås om "riktiga" bokmärken, men jag hittar även vykort, inköpslistor, linjaler, foton. De finaste och de jag förstår är saknade och letade efter sparar jag på mitt kontor ifall någon skulle fråga efter dem. Som de här två:

Igår kom en lärare in och hade hittat några gamla fotografier i låneboken hon läste, alltså kvarglömda av någon tidigare låntagare. Det är två färgfotografier, ett bröllopsfoto och ett foto av samma par när de är på någon slags somrig utflykt i ett större sällskap. Bilder och kläder andas sent 50-tal, tidigt 60-tal, och jag tycker så synd om den som blivit av med dem för de är verkligen fina.

Och alldeles nyss trillade det ut ett brev ur en barnbok jag lånade ut till en annan lärare. Brevet ger en direkt hjärtsnörp vid läsning, eftersom det handlar om ett barn som skriver till en älskad hund som dött: "vi här hemma saknar dig jätte mycke det är därför jag skriver så mycket om dig" och så har barnet ritat en gravsten där det står "RIP hund". Hela det noga hopvikta brevet är förutom själva brevtexten översållat av hjärtan och hundens namn och "love". Hela jag blir bara ett stort "åh...lilla, stackars..." och vill krama.

Nu ligger hundbrevet och bröllopsfotot tryggt undanstoppade i mitt skrivbord. (bredvid mitt nödgodis) Jag hoppas de blir efterfrågade.

torsdag 7 september 2017

Läkande egenskaper hos fjunkindade barn

Det är lite tungt just nu. Mest i huvudet. Och det beror inte på något vin utan mest på att bihålor, hostmaskin och övrigt kroppsystem signalerar "du gick tillbaka för tidigt till jobbet". Jag var sjuk nyss, nämligen. Låg till sängs söndag och måndag och undrade varför kroppssystemen envisades med att straffa mig med hög feber bara för en eländig förkylnings skull. Tisdag mådde jag bättre och på onsdagen tyckte jag att jag skulle jobba. (Jag har ingen ersättare när jag är sjuk, så är jag borta är biblioteket stängt. Både skolbiblioteket på dagen och folkbiblioteket på kvällen. Det är illa.)

Well. Jag överlever. Men svär fyrtio gånger ve och förbannelse över denna förkylning som kommit så himla olägligt två veckor före jag och oäkte maken ska springa Lidingöloppet. 30 km utan att träningen hunnit bli särskilt ordentlig, och så med förkylning på det? Njaee....

Det är inte bara jag. Lisa var först sjuk, var hemma en dag från skolan ("mamma, jag KAN inte missa något nu i början") men kämpade sig igenom förra veckan på ren ilska. Erik blev sjuk samtidigt som jag och är ännu hemma från skolan. Oäkte maken däckade igår. Det är en synnerligen elak och aggressiv bassilusk, tydligen, vi blir annars sällan sjuka hela familjen samtidigt. Eller alls, faktiskt.

Men mitt i allt det här svullet huvud-tunga finns det ljuspunkter, förstås. Hela förmiddagen i dag har jag haft besök av ett antal grupper tredjeklassare. Redan förra året när de var små fjunkindade andraklassare blev de mina favoriter, och de fortsätter nu i storslagen fjunkinds-stil fast de blivit treor och Störst På Skolan (lågstadiet är en egen skola här i byn). De är så himla gulliga och snälla, och de lånar så många böcker. Och detta:
Redan förra året blev det en slags trend bland alla dessa 08:or (jo, de är ju födda 2008, de små liven) att Skaffa Ett Eget Lånekort På Biblioteket. Under skoltid får de låna i skolbiblioteket, men då bara två böcker åt gången, och med andra restriktioner som "lagom svårt". Med ett eget, vanligt lånekort får de ju låna precis vad de vill i biblioteket ("film också? och den här tjocka boken om Ronaldo??" "Jepp. Låna på du."), när de vill och hur mycket de vill. Jamen, ni vet. Biblioteket är fantastiskt. Och gratis. Och har man ett Eget Lånekort kan man dessutom använda sig av låneautomaten som står i bibblan, och den är Sanslöst Häftig Och Cool.
Så jag delar fortfarande ut ansökningslappar för bibliotekskort att tas med hem till föräldrar för påskrift, i parti och minut. Och nu på förmiddagen gjorde jag iordning tre nya lånekort, förevisade låneautomaten för tre nya lyckliga fjunkindisar. Samt delade ut ytterligare fem ansökningslappar till avundsjuka klasskompisar som såg på.

Sånt är läkande att jobba med. Fattar du det, kroppen?

Hot stuff

tisdag 29 augusti 2017

38 nya faktapunkter

Eftersom jag verkar ha himla svårt för det här med att skriva om mitt liv här på bloggen när det faktiskt händer saker i mitt liv (läs: är stressigt)(läs inte: katastrofer och större livsomvälvningar) så får jag väl köra en faktapunktslista igen:

  1. Lisa har börjat gymnasiet och tycker det är himla kul än så länge.
  2. Trots att hon de flesta morgnar då måste gå upp... (håll i er) 05.50. 
  3. Upprepar: 05:50. Och hon gör det. Av sig själv.
  4. Fast hon, som i morse, är förkyld.
  5. Och trots att hon måste cykla hela vägen till Klågerup.
  6. Med både ryggsäck och fiolväska, och vissa dagar banne mig även idrottsväska.
  7. Och tillbaka.
  8. Hennes bror ler på ett överlägset sätt och säger att "välkommen till verkligheten, lilla vän". Typ. Fast han hjälper henne med matteläxorna, det gör han.
  9. Men ändå, trots de tidiga morgnarna och allt det där: "Mamma? Idag hade vi 80 minuters svenska, och läraren pratade hela tiden. Och... alla i klassen lyssnade hela tiden. Utan att störa och väsnas. Och alla antecknade. Mamma! Alla gjorde det!! Det kändes helt overkligt...!"
  10. Heh... hejdå stökiga högstadietid, alltså.
  11. Erik har förstås också börjat skolan, men nu är det tredje året på gymnasiet, och han är van. "Asså, mamma, jag har koll. Släpp det."
  12. Och han läser kemi, och fysik, och är helt lycklig med det. 
  13. Är han mitt barn??
  14. Dock har han fortfarande sin bergfasta övertygelse om att jag kan fixa allt: igårkväll vid 22 kom han hem från ett planeringsmöte i scouterna där han och några andra "rovers" (som de nu tycker att de är) förbereder ett kårläger om några veckor. Det ska vara Pokemon-tema. Så: "Mamma? Kan du fixa en labbrock? Och har du grått hårfärgningssprej?" (svaret var "nej" på bägge frågorna)(faktiskt)(tipsade honom om facebook, detta fina sociala forum som troligen kan lösa hans problem via hjälp från vänner och vänners vänner som säkert äger drösvis med labbrockar i olika storlekar)
  15. Det är en utveckling. För tre år sedan hade han troligen kommit på morgonen samma dag som evenemanget skulle ske, och frågat "var har vi våra vita labbrockar?". Tro mig, jag har fått tidiga morgonfrågor om var vi har "våra kläder som äldre människor har", "våra promenadkäppar" och "våra dödskallar". (den sista kunde vi lösa)
  16. Jo, den här scoutgruppen som består av unga vuxna varav min son är en. De ska ha någon slags klubbmärke (heter det säkert inte, men ni fattar. Till tröjor, flaggor och vadvetjag). Och detta ska, enligt uppgift, vara "en bild på en älg i en kundvagn".
  17. Fråga inte. Men det har med uteliggare att göra.
  18. Jag har glömt att ta på mig mitt halsband med vikingaguldmyntet idag, det som jag annars alltid har på mig. Hu. Nu kan vad som helst hända.
  19. Och, jepp. Kom just på att jag ska till tandläkaren idag.
  20. Vad var det jag sa?? Allt kan, och kommer, att hända.
  21. Och på tal om försäkringar så hade Folksam helt utan förvarning höjt den månatliga premien på vår husbilsförsäkring med över hundra kronor i månaden. Jag ringde och frågade varför, men fick till svar ett luddigt "joo, men försäkringspremier går ju upp och ned, beror ju på hur många skador alla försäkringstagare råkat ut för under det gångna året, så får de tillsammans ta kostnaden" typ.
  22. Hm. Jag tror att det är en hämnd för att de fick bekosta 75% av vårt motorbyte i början på sommaren. 
  23. Men under den gångna helgen funkade den fint, husbilen! I fredags kördes den till Teglaröd på Söderåsen, där vi ordnade en orienteringstävling på kvällen, sov över i den och sedan lördag förmiddag ordnade orienteringstävling The Sequel med jaktstart på fredagskvällens resultat.
  24. Sedan höll den hela vägen hem.
  25. Och, inte nog med det. På kvällen körde vi hela vägen från Vismarlöv till idrottsplatsen i Lönsboda utan krångel. Fina, fina husbilen...!
  26. Lördagskväll i Lönsboda. På idrottsplatsen. I husbil. Med kvällsmacka och öl. Vad är väl Stureplan mot det? Va? Pffft...
  27. Vän av ordning undrar säkert varför vi inte körde direkt från Söderåsen till Lönsboda? Varför krångla med att köra hem?
  28. Jo: vi ville vara med på ett 40-årskalas i Lilla Rödde vid Simontorp på eftermiddagen. Det fick vi. Vi satt utomhus och åt god mat och det var väldigt bra och fint. 40-åringen visste inte om att han skulle få gäster, men han verkade glad och nöjd.
  29. Och vad gör man då i Lönsboda när man vaknar där en söndagmorgon? Ger sig ut i skogen och springer orientering förstås! DM ultralång distans, till och med. Det var långt. Det var väääldigt långt, och jag var ute vääääldigt länge och tittade på mossa och stenar i skogen. Ibland var det rätt stenar, och då satt kontrollen bakom dem. Ibland var det fel stenar, och då svor jag.
  30. Jag höll på i 1 timme och 51 minuter.
  31. 111 minuter.
  32. Sedan var jag trött.
  33. Håkan höll på ungefär lika länge, men hans bana var drygt 10 km (medan min var 6,8 km).
  34. Och han blev dessutom blöt inpå bara skinnet eftersom Tor tyckte att det skulle åskas loss lite där mitt på dagen. Blixt, dunder och hällregn, alltså.
  35. Är det bra att vara i skogen då?
  36. Nej.
  37. Men inte fasen bryter man om man har sprungit 4/5 av en ultralång orientering och bara har sista biten kvar?
  38. Nej, det gör man inte. 
Går smärtgränsen vid 38 punkter? Troligen. Hejdå!

onsdag 16 augusti 2017

Uppdatering om en viss herre

Någon som är nyfiken på de bägge herrarna som besökte biblioteket häromkvällen? Jag har en rykande färsk uppdatering:

Igår eftermiddag kom en av dem tillbaka. Biblioteket var inte öppet, men skolans dörr var olåst och han stod och knackade på bibliotekets dörr tills jag hörde honom. Sedan blev han hemskt blyg och visste inte riktigt vad han ville eller skulle säga. Men efter en stunds intervjuande framkom det att pappan hade fått lappen med lånekortsansökan, att de nog skulle komma tillbaka en annan dag, och att han nog mest ville kolla så att jag fortfarande hade paxat boken till honom. (det hade jag)

Och att han var sex år gammal. Och att han skulle börja skolan i morgon. Och att det var väldigt spännande.

tisdag 15 augusti 2017

Vad biblioteket kan erbjuda

Jag hade besök av två herrar i biblioteket igår kväll. Dessa två herrar gjorde min första arbetsdag efter semestern till en om inte mindre stressig så åtminstone väldigt mycket ljusare dag.

De var inte så stora, de där herrarna. Möjligen inte ens så stora att de hade hunnit börja skolan - jag är osäker. De nådde inte ens upp till kanten på lånedisken. Men de spankulerade kring i biblioteket ett tag och pekade på olika böcker, bläddrade i dem och pratade om att "den HÄR ska jag köpa!". Jag hade många besökare i biblioteket igår, och av dem en hel del barnfamiljer, så jag tänkte att de bägge herrarna ifråga liksom var vidhängande någon familj.

Men det visade sig att de var där på helt eget bevåg. Efter en stund trampade de nämligen fram till mig, och sträckte upp varsin bok (faktaböcker, en Beppe testar och en bok om vikingar) och frågade vad de kostade. Jag svarade att de inte var till salu, men att det gick utmärkt bra att låna dem. Deras föräldrar hade kanske deras lånekort?

Herrarna ställde sig ytterst frågande till både begreppen "lånekort" och "föräldrar". Jag frågade om de hade kommit till biblioteket utan mamma eller pappa (de var verkligen inte särskilt stora) och fick till svar det ytterst upplysande att "ja, vi har cyklat hit".

Right. Jag gav dem varsin ansökningsblankett om lånekort, och försökte förklara konceptet "bibliotek" på en mycket basic nivå. De kramade pappren de fått och försökte förstå att 1. jag paxade böckerna till dem tills de 2. tog med sina föräldrar till biblioteket för att sedan 3. alldeles gratis kunna låna både dessa böcker och alla de andra de förut tittat på.

De gick. Kom tillbaka efter någon minut för ett klargörande:
- Hur länge fick vi sedan ha böckerna hemma?
- Fyra veckor.
- Gratis?
- Jepp.

De gick, men kom strax tillbaka IGEN. Nu med mycket allvarliga uppsyner.

- Vi hittade en SKRUV utanför biblioteket!
- Nähä??
- Den är stor! Kolla!
- Oj!
- Den kanske är viktig? Kanske från en BIL??
- Den kanske är jätteviktig. Vill ni att jag ska ha den här på biblioteket ifall någon frågar efter den?
- Ja, det är nog bäst.

Så. Jag har den Eventuellt Viktiga Skruven i min skrivbordslåda. Den är misstänkt lik en möbelskruv. Men man vet aldrig. Frågar ingen efter den tänker jag skänka den till de unga herrarna ifråga. Alldeles gratis, tillsammans med lånekorten. Om de kommer tillbaka, vilket jag verkligen hoppas att de gör.

Kanske från en BIL??




måndag 7 augusti 2017

Med Jabra i öronen

Nu är det ungefär 1,5 månad tills jag och Håkan springer 30 kuperade km i Lidingöloppet, och nu är det seriös träning som gäller veckorna som kommer. Därför tyckte jag att jag behövde ett par nya hörlurar till min Iphone eftersom de gamla inte satt bra i öronen och för det mesta låg hemma i hyllan och skämdes i stället för att spela musik eller läsa ljudbok för mig.

Mina nya lurar är så bra och kul att jag måste skriva om dem här - jag älskar sådana här tekniska småprylar som gör vardagen roligare och lättare. De här är det:
Jabra Sport Pulse Wireless

För det första är de trådlösa. Enda kabeln är den som håller ihop själva lurarna med varandra - i övrigt noll sladdtrassel eller kluddande med att telefonen måste sättas på armen. För det andra kom de med fyra + fyra olika ploppstorlekar att sättas in i örat och krokar som fäste i ytterörat, och efter en stunds provande hittade jag precis rätt kombination för mina tydligen väldigt små öron.

Så - väldigt sköna hörlurar. Och med bra ljud dessutom!

Men sen kom den här bonusen som jag inte ens visste var uppfunnen: i vänstra lilla hörluren sitter en pulsmätare som mäter min hjärtverksamhet medan jag springer. Och i telefonen har jag nu en Jabra-app som registrerar dels hjärtverksamheten, dels hastighet och distans för löpningen. Och som dessutom kommenterar det hela med jämna mellanrum (jag kan själv ställa in hur ofta och hur detaljerat) med en vänlig kvinnoröst i mina hörlurar.

Jag har valt att få uppdatering varannan km, då musiken alltså tonas ut en stund och min Jabra-tränarkompis bryter in och berättar för mig att jag nu har sprungit till exempel fyra kilometer, hur lång tid det har tagit och den aktuella kilometertiden. När träningspasset är slut får jag en summering av hur långt det var, hur jobbigt det var och hur himla duktig jag är ("your fitness is excellent"). Om jag vill kan jag dessutom sitta i evigheter och kolla runt i den där appen hur långt jag sprang förra veckan, eller denna månaden totalt, och hur många minuter av det senaste träningspasset som var på "cardiolevel", "fat-burner-level" eller rent av "intense".

Klart jag kan skapa egna intervallpass med hjälp av appen också? Då bestämmer jag intervallernas längd och hjärtverksamhetsnivå, och så kommer rösten i hörlurarna in och berättar att jag ska öka takten, minska takten, vila eller vad det nu är. Det finns banne mig vanliga workout-övningar inbyggda också, så jag kan ta ett magträningspass med situps eller armstyrka eller något allroundpass med egenvald musik och så kvinnorösten som kommer in och hojtar att "det är tio sekunder kvar av dina jumpin jacks, jobbajobbajobba..." typ.

Och givetvis loggar appen också rutten jag har sprungit, så jag kan se den på en kartbild efteråt. Här är bilden från gårdagens långpass via Bökeberg, Holmeja och Bokskogen (och en av alla många statistikrutorna):



Bästa stunden på det passet var ändå inte musiken och Jabrakompisens hurtiga ropande i mina öron. Nej, det är vattenkranen som finns på ett ställe ungefär halvvägs. Jag springer ett bra stycke längs med Skåneleden, och det är till den vattenkranen är tänkt, och jag är tacksam för den är placerad så himla perfekt och det är helt fantastiskt att kunna pausa en stund just där och dricka och svalka ansiktet med friskt vatten.