torsdag 11 januari 2018

Om att köra på en fakking spikmatta

En vanlig sketen onsdagskväll i januari. Den trötta bibliotekarien kör efter den låååånga arbetsdagens (första skoldagen, typ fyrtiofyratusen skolbarn som alla skulle låna minst varsin bok och påminnas om försenade böcker och...) slut hemåt för att äntligen, äntligen få äta middag. Den trötta bibliotekarien brukar undvika att köra E6 numera pga täta trafiken och stressen, men den hungriga magen på kvällarna är inte att leka med, och det går trots allt fortare att köra motorväg hem.

Bibliotekarien ser ett antal polisbilar med blåljus köra norrut på motorvägens andra sida. Tänker "säkert någon trafikolycka norröver, tur jag inte skulle ditåt". Kör vidare. Ser vid nästa motorvägspåfart (den vid Center Syd) att det står en stillastående polisbil med blinkande blåljus vid avspärrningen vid sidan av vägen, tänker "va, är de här också? de kanske ska dirigera om trafiken eller nåt?" men ser inte någon utanför polisbilen, heller inga skyltar eller anvisningar utan kör vidare (som de andra bilarna runt om henne också gör). Har förstås koll på polisbilen så att det inte är någon där som försöker uppmärksamma henne på något, men ser ingenting. I höjd med själva polisbilen kör hon dock över något på vägen. Känns som en grov slang eller nåt.

Bibliotekarien: Va? Vad var det där? Oj, tänk om polisbilen stod där för att försöka varna för något föremål på vägen?
Bilens datordisplay, larmsystem, fan och hans moster: VARNING VARNING LÅGT DÄCKTRYCK KÖR FÖRSIKTIGT ÅT SIDAN OCH STANNA! och vidare med typ mindre text förnuftiga uppmaningen: "Öka däcktrycket!"
Bibliotekarien, fattar inget: Vad i helv...? Var det där en SPIKMATTA jag just körde på? Nä, så kan det nog inte vara. Det kan de ju inte lägga ut så där utan varning, väl? Jag körde säkert på något annat som låg där som nu har gett mig punktering. Vad ska jag göra? Jag vill INTE stå stilla i vägrenen här på motorvägen där det är så trafikerat, det är ju helt livsfarligt. Vad ska jag GÖRA??

Bibliotekarien märker att det går att köra vidare trots att däcken känns lite lätt svampiga. Kör alltså vidare mycket sakta i vägrenen, med varningsblinkers, galet rädd för att däcken ska gå helt sönder, lyckas köra till nästa motorvägsavfart mot Borgeby, köra av motorvägen och parkera vid en informationsplats. Pulsen uppe i 230 ungefär. Nu kommer tankarna. Man kanske borde ha stannat direkt ändå? Men det var ju andra som körde vidare? Alltså var det bara den här bilen som fick punktering? Eller vad??? Och vad gör man med en bil som har punktering på alla fyra däcken? Det är ju liksom inte ens lönt att börja fundera på att "laga punktering...", eller hur?

Den nu oerhört uppjagade bibliotekarien kommer en stund inte riktigt ihåg hur man gör för att stänga av bilen, använda telefon, eller någonting. När hon äntligen kommer ihåg det gör hon följande:
1. ringer sin oäkte make. Han släpper allt och kommer. Han gör alltid det. Även om han självklart inte kan trolla en bil hel har han en varm bil och skjuts hem med sig.
2. ringer polisens växel för att kolla om det verkligen var en spikmatta som låg på motorvägen?? Polisens växel svarar efter att "ha kollat lite" att de inte kan hitta någon incident på E6. Bibliotekarien tror åter att hon kört på någon vass gren och att allt är hennes fel.
3. kommer ihåg att bilen har en inbyggd hjälpfunktion vid sådana här grejer, som kallas ConnectDrive. Efter lite pillande i menyerna (bibliotekarien har fortfarande inte fått ner pulsen eller tillbaka hjärnverksamheten) lyckas detta sättas igång, och bilen själv ringer upp någon larmcentral, där någon hjälpsam människa via bilens högtalare pratar med bibliotekarien (helt awestruck av teknikens under) samt kontaktar lämplig bärgningsfirma.
4. väntar på bärgare och oäkte make, läser under tiden på Sydsvenskan att jodå, E6 är avstängd pga biljakt, och polisen hade lagt ut spikmattor, och flera andra bilar råkade då köra på dem också förutom den jagade bilen, och ....

Aha! Blinkande blåljusen i norrgående körfält! Biljakt...?? Och... ja, spikmattor. Det är inte bibliotekarien som har blivit helt galen. Det VAR en fakking spikmatta.

5. ringer polisens växel igen, och blir nu kopplad till ledningscentralen för att berätta att en av de där bilarna som körde på spikmattan nu står vid Borgebyavfarten och väntar på bärgare. Ifall de liksom skulle vilja prata med föraren eller nåt? Vad vet hon? Hon har ju just faktiskt kört igenom en polisavspärrning (dock inte skyltad...) med spikmattor utan att faktiskt stanna förrän ett antal km senare? Polisen verkar inte särskilt upphetsade över bibliotekariens erkännanden utan tar bara hennes namn och andra uppgifter och tycker att det är bra att hon redan fått kontakt med bärgare.

(heja, det här inlägget börjar nu närma sig roman-längd...)

(och det här:
Bibliotekariens mage: VRÅÅÅÅÅÅÅÅL...! Du gav mig mat vid 12! Det var alldeles för länge sen! Jag vet att du viktväktar för att jag ska bli mindre, men det här börjar bli löjligt! Ge mig maaaat! Nuuuu!)

Well. Bibliotekariens oäkte make anländer med varm bil och lugn att dela med sig av. Tillsammans betraktar de i ficklampans sken spikarna som sticker ut från BMWns däck. Bärgaren anländer efter ytterligare en stund. Han studerar också spikarna, samt anmärker att "bra att du har run flat-däck, det är därför du kunde köra vidare och fortfarande ha styrförmåga". Bärgaren tar nyckeln till bilen och lovar att den ska forslas till BMWs verkstad i Lund. Bibliotekarien körs hem av oäkte maken och får äntligen, äntligen äta sin middag (till samtidig middagsunderhållning av dotterns flitiga fiolövande vilket förstås ger extra frid och ro till en lätt stressad själ). Bibliotekarien har hyfsat svårt att sluta älta det faktum att hon på sina tydligen "run flat-däck" förvirrad kunde köra vidare från en polisspärr utan att någon verkade bry sig?

Samt det här, som bibliotekarien nu surt brottas med:
Det kostar förstås pengar att bärga en bil, byta fyra däck på en bil samt reparera eventuella andra skador på nämnda bil (vet inte än, väntar på besked). Självrisken för detta är 7500 kronor. Detta kanske polisen ersätter. Men först ska det skrivas ut en skadeblankett från polisen.se, fyllas i, bifogas kvitto från gjorda utlägg, skickas in, registreras, diarieföras, bedömas av berörd enhet samt så småningom (handläggningstid 4-6 månader enligt polisen.se) betalas ut pengar.
Gissa om bibliotekarien svär över att hon inte, som alla andra gånger, sket i att köra motorvägen hem och i stället lade 10 min extra på att köra landsvägarna över Kävlinge? Att hon gör!!!

Bibliotekarien står just nu och dunkar huvudet i väggen. Möjligen borde hon ta sig samman och sköta sitt jobb i stället.

tisdag 19 december 2017

Julstämning...?

Tindrande barnaögon?
- Hallå? Skulle du inte ha gått upp nu?
- Mmmmmrrrfff...

De är mest rödkantade, de där barnaögonen. Eller zombieaktigt stirrande vid frukostbordet (om de inte är slutna i ansiktet som lutas mot bordet). Gymnasiet är ingen lek, och veckorna fram till jullovet är minst sagt packade av prov, redovisningar och inlämningsuppgifter. Nu går de på energireserven, barnen. Tindra med ögonen? Möjligen på julafton, efter en rejäl sovmorgon.

Prydnadstomtar här, där och everywhere i det idylliska hemmet för att öka stämningen?
- Alltså - jag pallar inte bära ner julpyntslådorna i år.
- Nej.
- Om barnen äntligen vill ha tomtar och änglar överallt så får de bära ned dem själva.
- Ja.
- Och det är ändå bara jag som måste packa ned allt sen i fakking tidningspapper och bära upp det, och tomtar är så himla tråkiga i januari.
- Absolut.
- Skönt att vi är så överens om de viktiga tingen i livet.

Vi firar inte jul hemma i år. Så varför låta hemmet invaderas av tomtar som ändå inte får vara med på dagen D? De får fira den med mössen uppe på vinden. Adventsljusstakarna är dock på plats. Jag överlever inte december utan adventsljusen.

Lussekatter? Pepparkakor? Sju sorters kakor i gigantojulbaket??
17 dec:
- Mamma? Bakar vi lussekatter i år?
- Njaaaooo. Jo. OK. I eftermiddag?

Lussekatter bakas hastigt och lustigt. Redan halvvägs genom degen ballar jag och Lisa ur och börjar göra sniglar och lejon, delta, sigma, g-klavar och valspermier i stället för strikta och traditionella S-former.
På kvällen återupplivar vi en av de äldre LG-ska jultraditionerna: adventsfikan. Levande ljus i mängd, nybakade lussekatter, pepparkakor (köpta förstås, de är ändå godast) och skumtomtar. Och sedan klämmer vi på mycket kort tid ungefär hälften av de nybakade lussekatterna. Och alla pepparkakorna. Och ett försvarligt antal skumtomtar. Heja oss!

Julklappar?
Inte många i år. Bara till barnen, i måttlig mängd, samt tre 30 kronorspresenter var till julklappsspelet. Faktiskt blev vi färdiga med inköpandet redan förra veckan. Och nu ska det lackas, och packas, och klippas och prydas...?

Torsdag:
- Mamma? När ska vi slå in julklapparna? Ikväll?
- Pallar inte.
Fredag:
- Mamma? När ska vi slå in julklapparna? Ikväll?
- Pallar inte.
Lördag:
- Mamma? När ska vi slå in julklapparna? Ikväll?
- Pallar inte.
Söndag:
- Mamma? När ska vi slå in julklapparna? Ikväll?
- Pallar inte.
Måndag:
- Mamma? När ska vi slå in julklapparna? Ikväll?
- Pallar in.... men vaf-n... *räknar kvällstimmar i huvudet*... vi måste ju göra det ikväll.

Papper, tejp och krafs fram. Julklappar slås in. Julmusiken lyser med sin frånvaro och julklapparna ser i vanlig ordning ut som om de alla slagits in av en femåring som saknar tummar.

StarWars?
Va? undrar ni. Det är väl ingen jultradition?

Jo. Hos oss är det det. Och JA! vi ska gå och kolla på StarWars - The Last Jedi ikväll! Nu kan julstämningen komma!

torsdag 14 december 2017

18-åringens rätt trista svar till 13-åringen

Jag skrev igår om hur jag skulle fråga sonen om han nu kunde svaret på den fråga han själv ställde när han var tretton och fantasin inte kände några gränser. (alltså den här: "Vad tror du händer om man tar tio megafoner och lägger dem i en ring så att tratten liksom pekar in mot nästa megafons mikrofon? Då måste ju den sista megafonen ha förstorat ljudet så att det hörs över hela världen? Väl? Och vad händer med ljudet - går det runt och runt i ringen för evigt?")

Det kunde han. Och verkligheten är, som jag som sedan länge bliven tråkig vuxen vet, oh så mycket tristare än en trettonåring kan tänka sig. Så nej, om man lägger megafoner i en ring så kommer de tyvärr inte att förstärka ljudet oändligt. Erik svarade (via messenger) så här:



Men jag fick ju också en länk till ett youtubeklipp av honom, till hur Bart i the Simpsons experimenterar med precis samma tanke:



Jag hejar på Bart Simpson. Det är därför jag älskar tecknad film (och böcker, särskilt fantasy) - ingenting är omöjligt. Allt kan hända. Man bara... beskriver det, liksom. Och låter fantasin flöda. Precis som trettonårs-Erik gjorde.



onsdag 13 december 2017

Nå - vad hände med de där megafonerna i en ring...?

Egentligen hade jag tänkt ägna det här inlägget åt luciatåg jag minns, från dem jag själv gick i som barn eller tonåring i olika körer, över barnens gullegullegulligaste luciatåg på dagis (Erik fick sitta hos fröken pga läskigt...) till det finaste jag sett de senaste åren och dagens nior på skolan där jag jobbar (de sjöng entusiastiskt i alla fall). För att göra detta bläddrade jag tillbaka till tidigare inlägg här i bloggen, och råkade läsa ett där jag skrivit om en av sonens alla omöjliga frågor. Den här funderade han alltså på i december 2012:
"Mamma? Vad tror du händer om man tar tio megafoner och lägger dem i en ring så att tratten liksom pekar in mot nästa megafons mikrofon? Då måste ju den sista megafonen ha förstorat ljudet så att det hörs över hela världen? Väl? Och vad händer med ljudet - går det runt och runt i ringen för evigt?"
Nu har det gått fem år, och herrn ifråga har hunnit inhämta en hel del mer naturorienterande kunskaper. Nu tänker jag som ett experiment fråga honom den här megafon-frågan ikväll, och se om han har något bra svar själv, till sig själv som trettonåring liksom. Återkommer alltså! (förhoppningsvis...)

måndag 11 december 2017

Stekt fett, utbrett fett, smält fett...

Jag vill ha. Jag har haft några veckor nu när jag ätit strikt efter viktväktarnas no-no-no-regler eftersom jag under hösten varit alltför snäll mot mig själv och låtit kroppen återta en hel del av de kilon jag gick ned för något år sen. Någon vecka till, sen får det vara OK for now och jullov får inträffa. Men, just nu så är jag sugen och VILL HA.
Konstigt nog är det (precis som när jag viktväktade "på riktigt") inte ostbågar eller godis jag längtar efter. Inte heller rikliga middagsbord med feta såser. Nej, det här är min topp-7:

1. Bondkakor
2. Pannkakor med sylt och grädde
3. Nybakade kanelbullar.
4. Chokladbollar (helst hemmabakade, men jag är inte kinkig)
5. Limpskivor, bredda med mycket smör,  med leverpastej och saltgurka ovanpå.
6. Pepparkakor, bredda med smör.
7. Rostade mackor, bredda med smör, prickig korv ovanpå.

Tja, vi kan väl sammanfatta den där listan som "kombination-av-fett-och-socker"??

Alltså, jag kan gott tänka mig den här varianten också. Varför spilla tid på gräddning i ugn?

Bondkakor! Mmmm... bondkakor!



torsdag 7 december 2017

Decembermorgon. På alla sätt.

- Mamma? Varför måste det vara så MÖRKT??
- Bra fråga. Mycket bra fråga.

Sonen frågar, med viss desperation, och jag svarar, med samma desperation, ett icke-svar och tänker väl att det var därför Gud uppfann ostbågarna. Ut i mörkret ska vi, fast klockan bara är 07.15 och hela kroppen skriker "Somna om! Än är det långt till vår!" Erik ska övningsköra in till Polhem i Lund där han ska fortsätta sin dag, och jag ska vidare till mitt.

Övningskörning en decembermorgon med regn och hundratals billampor och annat som bländar i mörkret. Erik kämpar, och försöker komma ihåg allt med att blända av och på, vägfiler som inte syns på mörka gator, cyklister som inte heller syns på mörka gator och gångtrafikanter som varken syns eller märks förrän man kör över dem med bilen. Vi överlever. Gångtrafikanterna också.

Vidare till nästa roliga decembermorgoninslag: ett besök hos en öron-näsa-halsspecialist. Jag pekar på en cysta jag har i sköldkörteln. Den är sedan tidigare konstaterat ofarlig, men den är störig, trycker på matstrupen och gör ibland ont och jag vill ha bort den ur mitt liv medelst någon skicklig kirurgs skalpell. Läkaren (som säkert är tio år yngre än jag och snygg och när i herrans namn blev alla läkare och sådana där yngre än mig???) tittar, klämmer, känner och trycker sedan utan vidare förspel eller varning (eller, OK, han sprutade lite nässpray först) ned en slang via min näsa ner i halsen för att kunna titta på min hals inifrån. Gah! Skitläskigt! Tur att jag inte visste att han skulle göra det, för då hade jag varit nervös för det här läkarebesöket i flera veckor i förväg.

Den lilla kameran längst fram på slangen (alltså, dagens teknologi...) säger, precis som läkaren, att allt ser bra ut. Läkaren säger också att cystan kan opereras bort ifall den oroar mig och gör ont. Som den ju alltså gör. Ska han skriva remiss? Jag, som lätt tårögd fortfarande tycker det känns som att slangen sitter kvar inuti mina näs-svalg och halshålor, nickar och tänker att det nog ska gå bra, det hela. Operation i halsen, där finns väl inga vitala delar, och en halv sköldkörtel kvar är väl bättre än ingen alls, och what could possibly go wrong och vad som helst, bara jag slipper fler slangar genom näsan tacksåmycket.

Fasen vad pjallig jag är.

Vidare till jobbet. Startar datorn.  Datorn vägrar starta. Eller, datorn startar vissa delar av sig själv, utför en självdiagnostik (alltså, dagens teknologi...) och berättar för mig att nätverket har tackat för sig, packat och åkt på semester till Bahamas. Det skulle jag också vilja göra. Men jag ringer IT support ("har-du-startat-om-datorn-sitter-alla-sladdarna-i?" "Ja.") som hämtar hem nätverket från Bahamas och efter någon timme har kopplat ihop min dator med världen i allmänhet och bibliotekssystemet i synnerhet och muttrar över konsulter som gjort något fel i gårdagens nätverksunderhållsarbete och...

... hurra. Dagen kan börja.

Decembermorgnar? Jepp. Det var pga dem Gud uppfann ostbågarna.

tisdag 5 december 2017

Llul-lastaj?

Igårkväll hade jag (bland många andra, en mycket välbesökt kväll på "mitt" lilla bibliotek trevligt nog) en mycket liten besökare till biblioteket. Han är nog någonstans mellan två och tre år, skulle jag tro. Han kommer med regelbundenhet - aldrig ensam, förstås (inte än!) utan tillsammans med sin mamma, sin moster, sina syskon och sin mormor. De är en hel klan som invaderar biblioteket med barnvagnar, tillbehör samt stor lust att låna böcker.

(ja, klart jag har favoritbesökare - den här klanen tillhör förstås några av dem!)

Nå. Lille V hade hittat en egen bok. En stor faktabok, prydd av någon slags gigantisk lastbilsvariant på framsidan. Den skulle han låna! Och han kom fram till lånedisken för att presentera den för mig, drog fram en pall och klättrade upp en halvmeter så att vi kunde titta i boken tillsammans. Jag bläddrade upp olika sidor, pekade på de olika vägmaskinerna eller vad de var, sa vad de hette och så försökte han säga efter.

- Schaktmaskin.
- Schhashiin.
- Grävmaskin.
- Gejjashii.

Och så vidare, till stor förnöjelse.

När vår son var i samma ålder försökte vi pedagogiskt läsa alla möjliga slags böcker för honom. Han ville BARA titta i och läsas för ur böcker om vägmaskiner, lastbilar och traktorer. Titta på "tongbil" och "llul-lastaj". Mormor ville också läsa högt för sitt barnbarn, men blev lite besviken när det bara skulle läsas om jordskrapor och sånt ("det blir så tråkigt efter en stund").

Och nu då? När sonen är 18? Totalt ointresserad av alla slags fordon och maskiner. Kan inte ens skilja på de vanligaste bilmärkena pga "varför då?". Så llul-lastaj-tiden gick över och kom aldrig igen.

Men lille V? Han är mitt inne i den. Med stor förundran.