måndag 11 juni 2018

Retorik-reflektion

Alltså. Här sitter jag och ska försöka knåpa ihop ett litet tal att hålla till Erik på hans stora dag imorgon. En mamma bör ju göra sådant.

Men jag kommer fan inte längre än att skriva inledningsraderna:

"Finaste son,

Idag tar du studenten..."

... innan jag fullständigt bryter ihop över tangentbordet och börjar storböla. Studenten. STUDENTEN. Min son slutar skolan och blir vuxen och JAG KAN INTE FATTA. Han började ju förskoleklass nyss???

Det kommer aldrig att gå, det här. Hålla tal? När jag kommer att gråta ut mot hans axel efter rad 2 på min minneslapp?

Jeezus.

OK - skärpning nu. Intag i morgon först två glas rosévin, och kör sedan på med talet. Det är ju inte som att jag är den första mamman i världshistorien som släpper ut sin lelle gosse i livet.

Men ändå...? Erik i studentmössa och kavaj och stor och färdig och...

Nu gråter jag igen. Det här går aldrig vägen.

torsdag 31 maj 2018

Idag fyller vår Lisa 17 år!

Det här är vår Lisa:


  • hon som fyller mitt sms-flöde med hjärtan och sin vardags alla roligheter och oroligheter
  • hon som har stenkoll på allt. Busstiderna (och busslinjerna i Malmö, även dem hon inte åker med), schema (och alla schema- och salsändringar) och prov. När hennes familjemedlemmar borde stigit upp på morgonen, när de faktiskt stiger upp och vad detta innebär för det stränga minutschemat för badrummet (ja, vi har ju bara ett badrum)(tonårsfamilj)(ja, ni kan ju bara tänka er)(hehe), huruvida ryvita-knäckebrödet räcker tills nästa gång vi veckohandlar eller ej...
  • hon som har väldigt bestämda åsikter om mat. Man har till exempel inte mjölk på flingorna. Man äter inte fisk. Man har vitlöksbearnaise till färdiga klyftpotatisar och blå bands pulverbearnaise till vanliga klyftpotatisar och/eller pommes... eller om det nu är tvärtom. (hennes mamma har nollkoll)(och det gäller förstås inte bara sås och potatis utan det mesta som har med världen, musik, kläder och allmänt vetande att göra)
  • hon som fyller våra liv med musik. I hela sitt liv har hon sjungit stora delar av sin vakna tid. Hon sjunger i duschen (väldigt, väldigt högt...), hon sjunger samtidigt som hon spelar piano, hon sjunger med i musikalerna hon ständigt lyssnar på. När hon spelar fiol kan hon faktiskt inte sjunga samtidigt - å andra sidan fyller hennes musik då effektivt huset, uterummet och en betydande del av Vismarlöv city.
  • hon som läser och läser och läser, och då mestadels triljoner olika avsnitt av all denna fanfiction som hon följer triljoner författare av och som är det som gör att matten kan skjutas upp att göras någon timme till, eller samhällskunskapen, eller fiolövandet... ("ska bara läsa färdigt min fanfiction först")
  • hon som kan bryta ihop och yla över hur jobbig skolan är och hur mycket skolarbete det är och hur omöjligt allt är - men sedan kan skicka iväg ett sms som jublande berättar vad hon hade för poäng på sitt livs första högskoleprov, och som är en högre poäng än vad hennes mor (hon utan koll) någonsin har haft, fast hon kallar sig själv hyfsat smart hon också.
Hon som kan tänka sig följa med sin mamma på vitsippesafari
Allt detta, och oändligt mycket mer, är vår fantastiska Lisa. Idag fyller hon 17. Vårens sista dag, sommaren står och knackar på dörren, och allt är helt fantastiskt vackert. Vilken bra dag du valde att födas på, min tjej! Älskar dig.

torsdag 24 maj 2018

Erik 19 år idag!

För någon vecka sedan var Erik på scoutläger, och i sin packning hade han av någon outgrundlig anledning prioriterat att knöla ned sin tjocka frottémorgonrock. Och eftersom ryggsäckens utrymme är begränsat innebar säkert detta att annat fick stanna hemma. Regnkläder, varm tröja och sånt där krafs. Vad vet jag - det var ganska många år sedan jag slutade vara involverad i packningen till scoutlägren.

Rapporter och bildbevis kom sedan på att min äldste telning knatade runt i Sonnarp iförd morgonrock, halmhatt och scoutscarf. Ibland också kompletterat med ögonlapp och flintlåspistol. Ungefär så här:


Igår hade denne son fått punktering på cykeln på väg ner till bussen i Klågerup. Han kunde inte cykla på den, den ville inte ledas så därför fick den dumpas i ett dike medan ägaren ifråga galopperade till fots de sista hundra metrarna och hann med bussen. När han sedan kom hem fanns cykeln kvar i diket (som väl var) varpå han givetvis väljer den absolut smidigaste lösningen att bära hem cykeln över ena axeln. Varför inte ringa sin far som faktiskt var hemma och dessutom har en bil med dragkrok där en cykelhållare kan monteras på 30 sek? "Tänkte inte på det" var sonens korta svar.

Praktiska lösningar är inte riktigt hans grej.

Nå. Denne cykel- och morgonrocksbärande unge man är nästa vecka inbjuden till Rotary Lund-Ideons frukostmöte för att ta emot ett stipendium för bra studieresultat. Han är då en fem elever från Polhemsskolans alla fem avgångsklasser på teknikprogrammet som valts ut för detta. Killen har alltså A i de flesta kurserna från teknikprogrammets nördigaste teknikinriktning med mest matte och fysik (och hans mamma är så stolt att hon håller på att gå sönder). Han är så smart. Och har pluggat stenhårt.

Det är någonstans i skärningen mellan den totalt opraktiske, den knivskarpt smarte och den som inte bryr sig ett strunt om vad omgivningen tycker om honom som vi hittar vår älskade Erik. Detta är han.

Och idag fyller han 19.

Ikväll går vi ut på restaurang och firar honom med massvis av god mat, och då kommer jag sitta där och vara stolt, och så kommer jag att tänka på vad författaren Åsa Larsson så fint skrev på facebook häromdagen - jag lånar hennes formulering pga så bäst:
"Det är något speciellt för en mamma att gå ut och äta med en son som snart är vuxen. Man sparar alla prat och skratt och gemensamheter som pressade vackra blommor i ett herbarium. Snart flyger han. Men inte än. Inte riktigt än."
Precis så.

Grattis Erik!

torsdag 26 april 2018

Kilometer efter kilometer, och liv, liv, liv

Just nu vill jag bara vara ute och gå. Eller springa. Eller stå stilla. Eller allra mest ändå bara gå och gå. Jag har blivit någon som älskar promenader. Det var jag inte förr, då var det bara: springa - eller stanna inne och sitta still. Antingen eller, liksom. Nu: promenader är det mest perfekta sättet för att tänka, för att lyssna på ljudbok, för att få precis lagom mycket motion läääänge (hur bra fattar man när man efter en långpromenad är helt trött i benen och måste bälga i sig massor av vatten), för att fotografera, för att lyssna på musik, för att inte ha några hörlurar alls och bara lyssna på fåglarna eller andra ljud som hörs utomhus. Det allra, allra bästa sättet att faktiskt ta sig tid mitt i vardagen för att bara vara här och nu och njuta. Jag älskar det.

Och förr brukade jag nästan få panik så här års när naturen bara: "Jag exploderar! Nu kör vi allt, allt på en gång! Träden, fåglarna, ljuset, blommorna... gasen i botten! Njut nu, människor, snart är det sommar och semester och snart är semestern slut och snart är det höst och ... stress!" Men nu, när jag promenerar nästan dagligen? Då är jag med. Då är jag där! Då lever jag träden som slår ut, slånbärsbuskarna som håller på att bli vita, gräset som är ljusgrönt, forsythian som blir neongul i skymningen, hör den där bofinken och den där bofinken, och koltrasten i det trädet och så igen lite längre bort. Och jag blir inte stressad. Jag är.

Jag gillar att gå när det är helt mörkt ute också. Bara jag, och ljudboken i öronen, och rörelsen. Ingen pannlampa - jag ser landsvägen ändå.

Tack, viktväktarna, för det var när jag började viktväkta hösten 2015 som jag började promenera. Nu fortsätter jag, trots att jag nått min målvikt. Promenaderna blev en vana och ett måste. Och dessutom: tack, Pokemon Go som gör att varje promenad är lite, lite roligare, med candies och ägg och möjligheter till "wow! den där har jag ju inte!" (återigen: ni som vet och förstår, ni vet och förstår...)

Här är två av de senaste dagarnas vägar. Jag älskar ju att fota vägar och stigar! Granskogen är i Bökeberg (och det var en löprunda, sent på kvällen), busksnåren är i Häljarp (från en lunchpromenad, de finns på Skåneleden där den kryper nära Saxån ett stycke).



måndag 23 april 2018

Fem bilder från helgen som gick


Fredagskväll i uterummet. Ett glas vin, en bra fantasybok, en skål med chips (de blev kvar efter middagen, annars hade det förstås varit ostbågar)(ja, jag KAN äta annat än ostbågar)(faktiskt), dörren utåt öppen så att koltrastarna och den fina aprilkvällen kunde höras och kännas ända tills det blev mörkt och jag fick gå in. Jag kände livet i mig. Jag läste lite och satt i stället mest och bara kände efter hur skönt allt var. 


Det här är från kvällspromenaden vi tog i skymningen på lördagskvällen, Lisa och jag. Det var precis så fint och mysigt och bra som det ser ut som på bilden.


När man får barn med bara två års mellanrum så får man vara beredd på några saker. En del saker är bra, andra är lite jobbigare:
  • Du har två barn med blöjor samtidigt. Ibland kan det kännas som att du bor vid skötbordet. 
  • Du kommer efter ett tag (det går så himla vansinnigt skitsnabbt dit så det är inte klokt) att ha två barn som övningskör ungefär samtidigt. Detta innebär varje helg "kan vi övningsköra idag?" från två håll. Detta innebär också stor påfrestning på dina nerver. 
  • Du kommer med stor sannolikhet ha två barn som läser ungefär samma kurser på gymnasiet ungefär samtidigt, och faktiskt kan hjälpa varandra med dem. Eller avskräcka varandra från dem. 
  • Du kommer under ett antal år ha två tonåringar gömda bakom varsin stängd dörr, varifrån det kommer diverse läten du får anta hör till den allmänna utvecklingen.
  • Du kommer under ett antal år tömma diskmaskinen typ tre gånger om dagen, köpa mjölk och bröd så det räcker till en mindre stad, ständigt ha slut på kakor och ha en ständig undran över varför varmvattnet tycks ta slut så fort.
  • Du kommer att tvingas höra ständiga, ständiga klagovisor över hur bandbredden inte räcker till, att "xx 'tar' allt internet" och att det är en livsnödvändighet att följa XY och NN's kanaler på youtube och att "klart jag måste kolla på film via datorn" och annat sånt. En grundförutsättning för att ha två nästan jämnåriga tonåringar bör alltså vara: bo i område med fiber. Vilket vi inte gör. Hur dumma var inte vi i vårt val av hus och liv och så vidare??
  • Nå, nu var det helgen jag skulle skriva om här, och ingen dokumentär om Livet Med Tonåringar... så vidare: 


Det här är från Lisas och min vitsipps-safari i Torup på söndagen. Vi försökte ta en selfie med självutlösaren på telefonkameran, men det blev... eh... mindre bra. Så här är våra foträta skor i stället. Och vitsipporna.


Det här är Mew. Ni som spelar Pokemon Go fattar. Det har tagit mig låååång tid att fånga Mew. Många raider, mycket slit för att få till en "excellent curve ball", många suckar när alla tråkpokemon jag fångade INTE var Ditto. Men totalt: det var himla kul att ha ett quest att göra i spelet, något att sikta mot. Hoppas det kommer flera! Överhuvudtaget har det varit mycket pokemonspelande på sistone, med event som gjort att jag har gått extra många promenader. Det är så mycket win-win med det! Återigen: ni som vet och bryr er, ni vet och bryr er. Ni andra har säkert slutat läsa just det här stycket för länge sen :)
Grejen var att det sista jag skulle göra i mitt quest för att få avsluta var just att få till den där excellent curve ball. Och det fick jag mitt i min och Lisas vitsippepromenad i Torup. Så om någon annan var ute i skogen just då och hörde någon medelålders bibliotekarie joddla helt okontrollerat: det var jag!

fredag 20 april 2018

Torsdagsvärme

Det är inte klokt vad strålande aprilsol och tjugogradig värme kan göra för humöret?!! Alla mina orosgrejer och bekymmer och sånt jag går och ältar... det blir liksom så förminskat av att gå i klänning med bara armar och ben i solsken och värme i en tallskog som doftar som bara en tallskog kan dofta när solen lyser varmt på den. Screw alla bekymmer! liksom, livet just nu är helt underbart!

Tallskogen var det fina jag hann med att göra på lunchen. Äta 30 min, gå 15 minuter bortåt och 15 minuter tillbaka och vara glad resten av eftermiddagen. Lunchpromenader fina vårdagar FTW, alltså!

Annan bra sak i  min omedelbara närhet: jag har en massa Polly som ligger i min översta skrivbordslåda. De är nödgodis, men just nu fladdrar den där skrivbordslådan ut och in mest hela tiden så när nöden uppstår (kan bestå i både blodsockerfall framåt kvällen och/eller hormonstinna femtonåringar i grupp) så kommer banne mig hela Polly-lagret att vara slut. Tur det finns fler i affären.
(har de förresten slutat göra Polly Rocks nu? de där med smak av citron och saltlakrits som var så himla goda? katastrof i så fall ju)

Annat som varmt aprilväder kan få till stånd:


  • Att jag kompade ut två timmar tidigare och körde hem för att få komma ut på en löprunda medan solen och vädret fortfarande gjorde sitt bästa. Jag sprang längs med landsvägarna där hemma, lyssnade på musik och blev solbränd i ansiktet. Men ungefär halvvägs sprang jag längs med Skåneleden över betesmarker och ängar, och där var det så himla fint och fullt av vitsippor att jag var tvungen att stänga av musiken, springandet och världen en stund och bara stå och titta. Tänk, att det kan vara så fint! Ekar och gamla grindar och grönt gräs och gula blommor och koltrastar som håller på att spricka av sång och sol och alltihop....!
  • Att min son begick barfotapremiär. Han har den där grejen att han på sommaren ska gå barfota för att få tjockare hud under fötterna eller vad det nu är han har för mål. Och igår tyckte han tydligen att sommaren hade inträtt. Dock gick han ju sin kvällspromenad efter 22 när det hade blivit mörkt? Och för typ två veckor sedan låg det snö på vägarna? När han efter 23 kom tillbaka så var det med stelfrusna fötter. I Wonder Why...
Lunchpromenad idag också? Helt klart!

De här blommar i rabatten hemma just nu. Skrapa på bilden så känner du doften... :)

onsdag 11 april 2018

Livsfunderingar

Jag har tystnat igen i bloggen, jag vet. Men det är så mycket jag går och funderar på nu, livet och oroligheterna och så stora ting att de är svåra att bryta med och begripligt skriva om här utan att det blir för långt. Och i stället känns det futtigt att skriva om de där små vardagsgrejerna, så jag drabbas av skrivkramp och så blir det ingenting alls. Dessutom är nästan alla de där stora sakerna jag går och funderar på, oroar och våndas över, inte alla mina saker utan andras. Mitt liv hakar ju in i så många andras liv. Det är ju så det är. Och jag kan kanske inte bara vräka ut andra här, även om de berör mig så mycket. Men om jag gör ett litet försök?

Döden tänker jag på. Jag har en vän, vars man i dagarna gick bort efter en mycket kort tids sjukdom. Att han - och hon - drabbades av detta så plötsligt när han hade så mycket liv kvar att leva är så ofattbart orättvist och hemskt, och får mig just nu att omvärdera mitt eget liv varje dag. Vad är viktigt? Vilka är viktiga? Varje år, varje månad, varje dag är en gåva som jag måste göra något med. Leva och leva nu och inte längta till något annat, bättre sen för jag vet inte om det kommer något sen. 
Vännens man vårdades ända till slutet hemma. Igår lade hon  ( i vår privata grupp) upp ett foto på en säng som hemsjukvården ännu inte hämtat. En sjukhussäng. I en alldeles vanlig lägenhet. En tom sjukhussäng. Och den där bilden krossade mitt hjärta. Jag måste leva nu.

Och så funderar jag på var jag gör av min tid. Var jag lägger alla mina dagar. Vill jag vara där jag är? Vad vill jag göra annars?
Så mitt i detta funderande kom en av de där skoleleverna där jag jobbar, de där som fullständigt kan rasera mina dagar och mitt humör och mitt tålamod och alltihop när de ska testa gränser och vara tonåringar i allmänhet. Men som också kan vara dem som får mina arbetsdagar att ha guldkant och gör mig glad för dagar framåt. Den här killen ville ha hjälp att hitta en bok att tycka om, för han var dålig på det, sa han. Han ville ha en bok om sånt som kunde finnas på riktigt. Om människor som kändes verkliga. Och, kröp det fram när vi gått runt bland hyllorna ett tag, gärna om någon som blir mobbad i skolan. För han hade blivit mobbad i skolan förr. Men inte nu.
Och jag hittade en bok åt honom. En om en kille som går i sexan (som han gör), som har blivit mobbad men som inte är det nu men som funderar mycket över kompisar och sånt där. Den ville han ha. Den ville han väldigt gärna ha sa han. Han kramade den när han gick ut från biblioteket.

Och jag stod och bankade huvudet i väggen. Hur kan jag ens överväga att byta arbetsliv när sådana här killar finns? Och jag får träffa dem? Hur kan det sen vara att sådana som han, fast tre år äldre och i grupp kan få mig att gråta av frustration och känna mig utsatt i min jobbvardag? Varför är livet så svårt?