torsdag 9 september 2021

Ålder och fuldans

Något som jag märker med stigande ålder: att jag inte har koll på min ålder. 
Alltså, jag har (ännu) inte blivit helt senil, men jag reder inte ut de exakta åren, eftersom det för länge sedan upphörde att vara särskilt viktigt. Jag vet ju direkt när någon frågar att jag är 54, eller om det är 53, eller åtminstone 50+ men inte så mycket som 55. Men är det 54 eller 53 jag fyller nästa gång? Då får jag snabbt i huvudet tänka: jag är född 1967, och nu är det 2021, och det innebär... eh... 7+4 är 11 så alltså är jag 54 i år och oktober har ännu inte varit så då ska jag fylla 54 nästa gång. Alltså är jag 53 nu. 

Det där måste alltså hjärnan gå igenom varje gång det här med åldern måste behandlas, och då blir det alltså en liten paus. Vilket ju känns ganska senilt i sammanhanget, det gör det ju.

Annat var det när man var sådär 10 år och hade exakt koll. Då var ett år mer eller mindre en livstid och den 26 oktober en Mycket Viktig Dag. Nu bara kommer den, och jag liksom: ja just det ja, men då vill jag ju ta ledigt och ha en tycka-om-mig-själv-dag, och så ska vi ut och äta på restaurang, och så är det helt bra med det. Redan när jag sitter där på restaurangen har jag glömt om det är 53 eller 54 jag fyller. Eller rent av 67??

Annat jag gjort senaste dagarna: fuldansat till Abba på hög volym. Tillsammans med dotter. Så där som man gör ibland.

måndag 30 augusti 2021

En helg i punkter

 Helgen rasade förbi och innehöll diverse ting:

  • Regn, som från början bredde ut sig timme efter timme i prognosen i väderappen på telefonen och berättade för oss att den husbilshelg vi tänkt oss med först golfspel i Ängelholm och dagen därpå golfspel på Woodlands vid Örkelljunga, att allt detta var lönlöst och skulle bli eländigt om vi försökte oss på det. Helt bitter bokade jag av allt och aviserade i stället shoppingtur på stan med dottern.
  • Och eftersom det inte skulle åkas iväg med husbil så kunde det ju bli sen kväll med datorspel på fredagen och därefter lång skön natts sömn, sovmorgon och allt möjligt. Men nehejdå. Jo, datorspel till sent fick jag till, så det räckte och blev över. Men sömnen.. nä: 1. det var varmt, 2. det var kissnödigt, 3. det var fortsatt varmt, 4. täcket var helt dumt, 5. det kröp något på mitt ben, 6. det kröp något på min axel, 7. det var fortsatt varmt, 8. när krypet på benet (fluga) och krypet på axeln (spindel) avdagatagits och sömnen äntligen infunnit sig så tyckte 9. Tekla att morgonen kunde börja, frukosten borde serveras och dörren till Lisa forceras via kloskrapande, men 10. jag gav kattskrället mat och lyckades till sist somna om. Varför är det så lätt att sova dytungt vissa nätter och helt omöjligt andra??
  • Så blev det shoppingtur på stan med dottern. Det var vi och xxxx andra som tyckte att det här var en bra stund för detta, pga se första punkten "regn" och lägg till faktum att det precis varit löning. Pengar kliade i fickor och behov att köpa saker hade uppstått. Det var alltså trängsel, precis som förr i världen pre-corona. Och det blev nya ha-på-jobbet-sköna-skor, badbomber från Lush (sköna för själen) och lite annat.
  • Och dottern övervann efter många år sig själv och gick och tog hål i öronen. Heja, heja henne! Det har varit på gång flera gånger förr men så har modet svikit. Men nu ståtar hon alltså med en stjärna i ena örat, en halvmåne i det andra och stränga tillsägelser om rengöring och att inte pilla på öronsnibbarna med fingrarna.
  • Nu återgår vi till punkt 1: "regn" som visade sig lugna sig och bli högst beskedligt och på söndagen inte alls. I Örkelljunga och på Woodlands skulle det nu alltså inte regna alls på hela dagen. Bitterheten ökade en hel del, men nu stod ju husbilen kvar i Vismarlöv och det kändes långt att köra ända till Örkelljunga bara för en dags golfspel. Så det fick bli golf på hemmabanan Naturligvis GCC i stället. Rätt kul det med. Fast inte när jag för tretusenåttahundratjugofjärde gången sänkte bollen i vattenhindret på åttonde hålet. 
  • Söndagen bjöd också på detta: en son! Sonen kom vid 9-tiden på morgonen, men inte för att han var morgonpigg och redig, utan för att han varit uppe hela natten och spelat spel med två kompisar i närheten. Detta var alltså kväll för honom. Så hans besök hemma bestod mest i att han låg och sov i sin säng, för att sedan ansluta till oss vakna dagmänniskor framåt aftonen när det var dags för middag. Men ändå: kul att se honom!
  • Annars då? Datorspel. Många timmars datorspel. Jag är i antikens Grekland på äventyr i Assassins Creed Odyssey, och det är trivsamt.

torsdag 26 augusti 2021

Om snabba sortier

Bajsruschen. Den inträffar dagligen hos oss nu. Och nej, jag ska inte börja blogga om våra intimaste hemligheter här. Det är katten som gör bajsruschen.

Katten heter Tekla, och när hon en gång valde färg på sin päls så valde hon: allihop. Alltså ståtar hon med röda, svarta, grå och vita partier om vartannat, och hon är mycket söt. Och kelen. Och den här veckan bor hon hemma hos oss.

Det är nu ganska många år sedan vi själva hade katt, och jag kan sakna det där hemtrevliga. Att någon stryker sig mot ens ben, att någon säger krrr och vill bli kliad under hakan när man kommer uppför trappan och egentligen har något annat ärende men så klart måste pausa för att klia katt lite. Att det ligger en katt vid fötterna i sängen när man ska sova, och att det ligger en katt på fotpallen när man sitter och läser. Men nej, vi kommer inte själva att skaffa katt igen, för samtidigt saknar jag inte alls det där med att inte kunna resa bort över helgen utan att behöva skaffa kattvakt, saknar inte katthåren och gruset i sängen, saknar inte ylandet 02.30 på natten då Katt Aviserar Taget Byte och sedan sätter igång med att smaska sig igenom sagda byte (för att sedan spinnande ansluta sig till sängsällskapet). 

Nu ylar inte Tekla 02.30 på natten för hon har ännu inte tagit in några möss till oss (hon stannar inne). Men hon tycker att morgonen börjar sådär vid 5-tiden, och då ska hon krafsa sig in till Lisa, genom hennes dörr, eftersom det är Lisa som enligt Tekla bör ge henne mat. Lisa har öronproppar och sover glatt igenom krafsandet. Jag har inte öronproppar.

Och så är det då bajsruschen. 

Tekla har varit hos oss flera gånger, och är väl hemmastadd. Hittar sina favoritställen direkt när hon kommer och verkar känna igen oss väl. Men en grej har hon alltid vägrat hemma hos oss: bajsa i sin kattlåda. Hon har sin egen kattlåda med. Men där kissar hon bara. Bajsandet gör hon alltid på golvet. Förvisso inne i badrummet (tack för det) men ofta på golvet framför tvättmaskinen eller tydligen ännu hellre: i badkaret. Och sekunden efter hon har levererat dessa kraftfulla högar så far hon ut ur badrummet och upp på övervåningen som om fan själv vore henne i hälarna (tassarna). Som skjuten ur en kanon. Varje gång. Kanske för att hon vet att det där ju inte ska göras på golvet och snabbt vill ta sig från brottsplatsen? ("vadå, bajsat, jag? Nädå, jag har legat här i din säng och varit jättesöt och spunnit preciiiis hela eftermiddagen") Eller för att hon nästan svimmar av sin egen bajslukt? Ingen vet. Vi bara ser och hör bajsruschen, suckar och uppfattar signalen att det är dags att ta sig till badrummet för en stunds sanering. 

Men, som sagt, det är mysigt med en katt vid fötterna när man sitter och läser. Då, sen, efteråt.

onsdag 25 augusti 2021

Kulturskymning

Mitt liv just nu: att med laptopen i högsta hugg ränna runt på skolor i Ystad och blippa böcker på olika biblioteksmystiska sätt. Det är såklart även annars en stor del av min arbetsvardag, men just nu är det extra mycket blippande och bokhanterande, inför skolstart och med en skola som har ett nytt lånesystem. Och så har det kommit nya böcker till skolorna som ska läggas in i systemet.

En av de där nya böckerna handlar om Elvis när han var liten och växte upp i Tupelo. Jag läser den själv hemma just nu, den är skriven av Mårten Melin som är en av mina favoritförfattare. (och boken heter Mammas lilla prins) Och idag när jag stod på en skola i full färd med mitt bibliotekariska bokblippande så smyglyssnade jag på när en av mina kollegor träffade ett gäng elever och pratade böcker med dem. Hon presenterade då bland annat nya böcker som kommit till skolbiblioteket, och en av dem var just Mammas lilla prins. Hon berättade att "här är en bok som handlar om Elvis Presley när han var barn".

Reaktion: nollställda ansikten.

Efter någon tystnad frågade ett av barnen: 

"Vem är det?"

Men herregud och OMG och vojne vojne och allt möjligt... har vi nu kommit till en värld där barnen som växer upp inte vet vem Elvis Presley är? Vart är vi på väg? Hur fort går tiden egentligen? Hur gammal är jag, som i och för sig aldrig lyssnat särskilt mycket på Elvis, men tycker att han är ungefär lika självklar som solen och månen, leverpastej tillsammans med saltgurka, högerregeln och att löven faller på hösten. Rockmusik, Elvis och superkändis, liksom? Men nähä. Kulturskymning är vad det är.

Annat som är dystert:

Göteborgsvarvet 2021 ställs in. Vår anmälan till i år blev överflyttad från förra året då det också ställdes in. Men den här gången flyttas inga anmälningar över till nästa år - nej, vi blir överflyttade till en "digital variant" av loppet, alltså springa på egen hand, ta sin egen tid och sedan få ett resultat "som om" vi hade sprungit Göteborgsvarvet. Och anmälningsavgiften får vi alltså inte tillbaka.

Igen: nähä. Kanske inte kulturskymning, men rätt trist ändå. 

lördag 21 augusti 2021

Om Linus och sen

Igår tog.vi ledigt från jobbet, Håkan och jag, eftersom vi skulle på en begravning. Vi tog farväl av vår vän Linus. 

Linus var 43 år, och leukemin tog honom från hans liv, från hans Evelina och deras son Lo som ska fylla fem i november. Jag hade tänkt skriva en minnestext om honom här, men helt ärligt så kan och orkar jag inte, jag är för ledsen. Vill bara kort säga att det var ett fint avsked i kyrkan. Fruktansvärt jobbigt men fint.

Vi skildes åt efter avskedet i kyrkan och Håkan och jag körde hem under tystnad. 

Sedan finns det saker man kan göra om man är väldigt ledsen och tom och vill glömma. Dricka vin, kanske, gå ut i skogen och skrika eller springa fort, eller sitta och prata, eller spela något datorspel som tar en bort från världen en stund. Men under det gångna året har jag också gjort något annat när saknaden efter barnen blivit för stor, då när den ene knappt hör av sig alls och den andra mått så uppenbart dåligt i sin ensamhet långt hemifrån. Då har jag spelat golf. Det är koncentration i nuet så mycket att allt annat stängs ute. Det är min medicin och min livboj. 

Så ja. Vi åkte och spelade golf igår eftermiddag.

Det här med att jag nu försöker göra just det, eller läsa, eller spela datorspel, eller vandra, eller allt annat jag nu väljer att göra före alla måsten som ogräs i trädgården, middagslagning, städning, eller att jag faktiskt vågar välja bort sånt som att gå på fest (där jag aldrig trivs) eller säga nej till saker jag egentligen inte vill göra som kanske väntas av mig att jag gör ändå. Att jag gör det jag vill istället för allt det jag borde? Det har med Linus att göra. Det är detta att jag inte vill vänta med att göra det jag vill göra till sen, eller senare när jag får tid eller när jag blir pensionär. 

För det kanske aldrig kommer något sen.

torsdag 19 augusti 2021

En väldigt, väldigt typisk carolinsk kväll.

Gårdagskvällen hade jag storstilade planer för. Jag hade tänkt äta vällagad, nyttig middag med ingredienser från alla delar av kostcirkeln, jag hade vaga planer på att kanske sluta någon timme tidigare och komma ut och springa. Jag tänkte mig efter middagen duktigt ta mig ut i trädgården och försöka hitta en rabatt under allt ogräs som tagit över den en gång så vackra rosenrabatten utanför köksfönstret. Och när ogräset var besegrat så skulle jag sätta mig och spela Assassins Creed Odyssey vid datorn, men ändå gå och lägga mig i tid eftersom jag i dag var tvungen att gå upp löjligt tidiga 05.30 (pga en presentation vi skulle hålla på en skola).

Visst låter det lagom ambitiöst och genomförbart?? 

Ja, ja, ni kan sluta skratta nu.

Jag kunde inte sluta något tidigare alls. Och när jag körde hem tyckte regnet att det kunde komma loss lite igen även om det hållit sig borta hela dagen. Så det här med att ta en löprunda sorterades ganska snabbt bort. Middagen blev OK och hyfsat nyttig, även om de grönsaker som vi en gång köpte till den hade tynat bort under förra veckans stugsemester och fick utgå. Nå, kycklingfärs och nudlar och majs på burk är rätt ok om man dränker det i ostronsås och kallar det chow mein. 

Ogräset fick fortsätta härja pga regn. Det finns fan gränser, och att ligga och kräla i en rabatt för att rensa ogräs medan det regnar och blåser är långt bortom den gränsen.

Datorspel och tidig sänggång, då? Nope. Jag blev sittande efter den där fake-chow-mein, eftersom jag hade kommit igång med en bra bok. Den enda förflyttningen som inträffade var den från köksbordet till läsfåtöljen, typ två timmar efter att middagen var slut. Och sänggåendet blev... ja, sent. Väldigt sent. Det var en väldigt, väldigt bra bok.

Det var inte kul att gå upp 05.30 i morse. Att jag aldrig lär mig.

Ikväll då? Springa, rensa, spela? Kanske. Fast det finns en fortsättningsdel till den där boken - det är en serie...! Så vi får väl se.

onsdag 18 augusti 2021

Om att ha och inte ha luktsinne

Jag hade covid i vintras, men hade nästan inga symtom alls förutom det att jag tappade lukt och smak. Smaken kom tillbaka efter några dagar, lukten dröjde längre. Först verkade den också återvända, men bara lite, och sedan ångrade den sig och gav sig av och lämnade mig i en trist värld. Vissa dofter kände jag svagt, andra inte alls. Jag tänkte att det där skulle lösa sig av sig självt, men månaderna gick och näsan vägrade liksom göra jobbet. Så jag började doftträna, för det hade jag läst att det skulle vara bra. Fyra saker luktade jag på morgon och kväll, i tur och ordning medan jag i huvudet försökte minnas hur de egentligen skulle lukta: kaffe, vaniljpulver, kanel och kardemumma. Kaffet kände jag lite, vaniljpulvret ännu mindre, kanelen kände jag nästan som den skulle men kardemumman... tja, jag hade lika gärna kunnat sticka näsan i en skål med sand. Kände ingen lukt av den alls. 

Doftträning ska tydligen, för att ge effekt, utföras minst tio minuter på morgonen och tio minuter på kvällen och gärna mer. Fatta hur lång tid tio minuter är att stå och sniffa och sniffa och försöka minnas en lukt i huvudet? Hur jag än kämpade så blev det nog max fem minuter per gång, och så uppstod dessutom samma syndrom som med alla andra borde-göra-en-gång-om-dagen-tar-ingen-tid-och-är-bra-för-dig-aktiviteter (tandtråd, knipövningar och sjukgymnastiska övningar faller också in i denna kategori): jag gjorde doftövningarna flitigt i någon vecka. Började "glömma" dem vecka 2 och i vecka 3 inföll de kanske en gång på tisdagen och någon gång på torsdagen. Ändå hade jag mage att påstå att "har testat doftträning men det fungerar inte för mig".

Så kom blommornas och gräsets och naturens tid. Skulle jag känna syrendoft? Ja! Det gjorde jag! Fast bara svagt, om jag drog in doften så jag nästan svimmade av ansträngningen. Kände jag liljekonvaljerna som vi har i trädgården på baksidan? Nope. Lika lite som kardemumma. Kände jag doften av vått gräs? Nja, kanske. Och så där höll det på.

Tills jag fick vaccination nr 1 - då kände jag plötsligt att fler dofter var tillbaka för mig. Eller var det inbillning, bara för att jag så gärna ville känna dem? Nej, det var nog så, för när jag sedan fick vaccination nr 2 i början av juli så kom faktiskt mitt luktsinne tillbaka. Inte pang bom men sakteliga. Och nu tycker jag att jag känner det mesta, faktiskt även kardemumma (fast inte helt och hållet). 

Fatta hur lycklig jag är! Fatta hur jag går och sniffar på allt, bara för att jag kan! 

Och, det är mycket på grund av detta som jag nu plötsligt i mitt liv (som jag skrev om igår) ville införskaffa en ny och fin parfym. Bara för att jag kan känna goda dofter igen! Jag och Lisa åkte alltså till Emporia igår, och så stod vi där på Kicks och sniffade (med hjälp av den unge mannen som jobbade där) oss igenom ett antal goda dofter. De bästa fick vi sprayade på armarna för att de skulle sätta sig i huden. Det blev så klart alldeles för bra, och jag kände mig som en vandrande parfymbutik resten av kvällen. Men ändå fick vi (eller, alltså mest jag, som återfödd luktare) inte nog av all detta väldoftssniffande, utan vi drog in på Bodyshop och sniffade oss igenom sortimentet där. OCH sen in på Rituals och sniffade vidare. Jag blev nog nästan hög. Eller åtminstone yr i huvudet. Men fortfarande väldigt, väldigt lycklig att jag kunde göra det här. 

Jahaja. Vad blev det för parfymer inköpta, då? Hittade jag "doften av solbränd hud"? Njae, inte riktigt. Men jag tror jag är nöjd. Jag har, ärligt talat, inte vågat prova den alls idag eftersom jag måste återhämta mig efter gårdagens doftknarkeri. Jag köpte Tom Fords Metallique. Och Lisa valde till slut Aqua Allegoria Flora Salvaggia från Guerlain.

Och så blev det fika på Joe the Juice, och en bra kväll på det hela taget (förutom när vi höll på att dränkas och köra vilse på yttre ringvägen pga Störtskur Magnifico Grande - vi fick banne mig ligga och krypa i 50 km/h).