torsdag 18 oktober 2018

Mässa, höstlöv och andras vänners hus i Portugal

Så idag var jag på Malmömässan där det kryllade av skolfolk av olika slag som petade på robotar och fick broschyrer om digitala verktyg till undervisning och grävde i skålar med godis som står överallt. Malmömässan ligger i mitt huvud fortfarande i hamnen någonstans eftersom jag inte har varit där på tydligen jättelänge. Hur länge sen är det den flyttade därifrån, 15 år? ännu längre?? Men mitt huvud bara: "så bra, kan jag ju gå in på stan och äta lunch...". Men där den ligger nu är hur bra som helst, ju, två minuter från Hylliestationen, och givetvis blev det alltså lunch inne på Emporia. Eftersom jag var ensam och det var vääääldigt många andra som också skulle äta lunch på samma ställe samtidigt fick jag dela bord med några jag inte kände. Och som jag raskt förstod inte riktigt levde i samma värld som jag. Det skulle resas till Boston över höstlovet, och så var det bry med var julen skulle firas (inte som i "hos vilken släkting" utan som i "i vilket land"). Det var vänner som hade köpt något hus i Portugal men som ändå behöll sommarhuset i Torekov för där är ju fint och.... ja. Sånt. Jag blev lite trött. De åt ändå, precis som jag, sin bibimbap med en gaffel och inte med pinnar, så så där himla världsvana var de säkert inte ändå. Plus att karln som skröt mest hade fula glasögon. OCH hade den där fasansfulla modegrejen med byxor som slutade på ankeln ovanför färgglada strumpor i dyra skinnskor.

Vadå, jag bitter?

Nädå. Inte alls. I stället muttrade jag över de 28 kronor mässkaffet kostade och gick en extra runda runt mässgolvet för att åter lokalisera utställaren som hade en skål med geisha att bjuda på. (gratis) Hus i Portugal... sss.

Väl hemkommen från mässan var jag så trött i huvudet av föreläsningar, kloka människor, mässoväsen och Bostonresor att jag bryskt öppnade sonens dörr och frågade om det ville följas med till Bokskogen för att springa. Det villes det. Och vilken tur, för tänk så fint det var att springa i skogen idag! Alla löven har plötsligt trillat ned från träden nästan allihop och lagt sig på löpstigen, så det var som att springa i en orangebrun tunnel, mjukt och fint. (Portugal kan faktiskt dra något gammalt över sig.)

Erik var förresten väldigt pratsam när vi körde till skogen. Han brukar vara det då, och det är väldigt mysigt. Idag fick jag höra om Teslor som skjutits ut i rymden, om parkeringsregler i Sahara, och att han lärde sig morsealfabetet idag. "Vadå, hur det går till?" "Nej, jag lärde mig hela alfabetet. Det fanns på nätet, och på ett annat ställe hittade jag en lektion med minnestekniker för att lära sig alla bokstäverna, och så gjorde jag det. Så nu behöver jag öva det mycket för att inte glömma."

Eh. OK. Morsan ställer dåligt upp på konversationsövningar på morsekod när kunskaperna sträcker sig till tre långa, tre korta, tre långa. Så sonen får väl gå runt och muttra dididattdattdatt i huvuudet framöver.

Och så när jag skulle ta ett bad på kvällen och få bort löpturssvetten så lossnade badkarskranen (ja, ja, det heter säkert blandare men det tycker jag låter så otillräckligt) från väggen. Mycket märkligt - den har ju bara hängt lite löst i arton år? Dåligt av den. Jag hängde hjälpligt upp den igen på skruven den borde sitta fast på, och meddelade oäkte maken att "det nog går att fästa fast den med lite ståltråd, kanske" för jag tycker badkarskranar är trista ting och borde sitta där man fäst dem.

Arge snickaren hade blivit så arg om han kommit in i vårt badrum att han förmodligen hade spruckit. Eller, vänta här nu. Arge rörmokaren, va? Finns det något sånt program? Kan man få hit dem och eländet fixat gratis?

onsdag 17 oktober 2018

Hårsnoddar, järnvägsbommar och annat sånt.

Jag försöker åka buss och tåg till jobbet i Ystad nu så mycket det går. Visst går det OK snabbt att köra dit via E65, men jag är så himla less på att köra bil nuförtiden och vara nervös för allt vad älgar, hjortar, opålitliga medbilister och elaka vädergudar kan hitta på, på vägen, vid sidan av vägen och på och/eller i min bil. Så att sitta på en buss, läsa Sydsvenskan på telefonen och låta någon annan köra är jätteskönt. För att inte tala om att därefter sätta sig på tåget en halvtimme med en bok!

Men det ska ju funka med tider och livet också, och idag var det en sån där dag där jag inte fick ihop det (om inte förmiddagen ägnades åt diverse kollektivtrafikåkande och lunchen uteblev). Förmiddagen satt jag nämligen mestadels vid mitt skrivbord på Ystad stadsbibliotek och studerade mässprogrammet för den mässa jag ska gå på i Malmö torsdag och fredag, och så satt jag med på APT någon timme och fick höra om bokmässerapporter och e-bokstrender. Jag hann också med att läsa en artikel om högläsning och äta en kryddig fiskgryta innan jag i god tid körde till Trelleborg för en (håll i er nu pga långt ord) skolbibliotekssamordnarenätverksträff. "I god tid" som lyckades bli "15 min sen" pga att jag missade att svänga av i rätt rondell, och i nästa rondell pågick det någon slags upprörande trafikincident (nog inte olycka men typ nästan-olycka eller kanske en felparkerad dinosaurie eller vad vet jag - trafiken stockade sig och folk började göra mystiska undanmanövrar och u-svängar) som tvingade ut mig på en onödigt krånglig felkörar-omväg-detour runt halva Trelleborg och gjorde mig missnöjd med livet.
När skolbibliotekssam...etc etc-mötet var nästan klart fick jag köra lite bil igen och nästan (tack, järnvägsbommarna, ni kunde inte väntat 5 sek??) hinna i tid till frisörstid i Svedala där frisör Therese gjorde mitt hår lite brunare och ospretigare och allmänt mer välfriserat och fönblåst, varpå jag raskt pajade alltihop genom att sätta upp håret med en trist hårsnodd och åkte hem för att äta potatis-rotfrukts-baconsoppa som oäkte maken hackat och kokat ihop.
Mmmmm tyckte jag,  ... tyckte barnen och kompletterade med mackor. Tjoho, tyckte maken och satte sig sedan i sin bil för att trotsa hjortar och älgar och bilköer och myror och allt vad det är på vägarna för att köra till Höör eller eventuellt Hörby (något Hö... i alla fall), sitta med på någon typ av orienteringsföreningsbestämmarmöte och äta smörgåstårta.

Vilket ju alla vet innehåller oändligt mycket mer majonnäs och klägg än vad potatisrotfruktsbaconsoppa gör.

Vad hade jag egentligen tänkt skriva om idag? Har ingen aning. Nu fick ni ta del av min onsdag i stället. Förresten, viktigt just nu i mitt liv: att generation IV i Pokemon Go släpptes igår kväll, så nu finns det nya pokisar att fånga. Jo, det är viktigt.

måndag 15 oktober 2018

När längtan efter en enskilt belägen stuga i skogen blir ganska stark

Vi känner alla igen den. Datorfrustrationen. Fast... normalt brukar det då gnällas över program som kraschar, långa uppladdningstider, virus och konstigheter? Inte alltid. Tillåt mig att i stället dela med mig av tre frustrerande datortillfällen från den senaste veckans jag-lever-med-två-tonåringar-och-det-är-kul-för-det-mesta-men...-liv:

1. Att stå i en trappa och balansera en laptop med ena handen samtidigt som man försöker ändra typsnitt på ett diagrams etiketter i google kalkylark med andra handen. "Mamma? Kan du excel? Asså, google kalkylark är typ ungefär likadant?" (Nej, det är det inte.)(Och varför kunde vi inte sätta oss ned vid, säg, köksbordet med det här?)(jo, pga det eviga "måste ha svar på detta nu och ens föräldrar lives to serve, 24-7, och har inget viktigare för sig än stå-i-trappan-teknisk-support")

2. Att sätta sig ned för att i god tid anmäla sig till en flerdagars orienteringstävling på Bornholm om några veckor. Att dottern samtidigt ställer sig precis bredvid för att öva fiol. Att upptäcka att anmälningstiden på den där jämra tävlingen redan har gått ut, att behöva krångla med att göra efteranmälan, räkna ut hur himla mycket dyrare det är, skriva in kontokortsnummer och pengaöverföring och fatta danska instruktioner om detta och vara irriterad - samtidigt som fiolövandet just ikväll tydligen måste utgöras av skalor. Och inte bara skalor, utan några eländiga övningsskalor som i snigel-på-lyktstolpe-skalor upp upp ned upp ned ned upp upp ned upp ned, eller ambulansen-är-full-och-plågad-skalor tui tui tuituituituiiiiituuuiiignisselgniiiii.... (ack vad jag älskar fiolspel och så glad jag är över att min dotter fortfarande spelar)

3. Eller om vi fortsätter på musiken som gudomlig inspiration: kvällens nyligen genomlidna situation med att försöka samla sig och skriva ett länge uppskjutet blogginlägg om Austens och Brontes brevromaner för Kulturkollo som måste bli klart ikväll. Att sitta där och känna hur den redan sinande kreativiteten helt jagas på flykten av att dottern i ett kök alldeles för nära mig måste sjunga, nej, skråla, nej vråla längre utdrag ur Kristina från Duvemåla. Inget fel på denna fina musikal. Bara valet av tid och plats och ljudvolym.

Nejdå, jag vill ändå aldrig att de flyttar hemifrån. Ever.

söndag 14 oktober 2018

Helgens...

Det gick en helg. Fasligt fort, som alltid. Och här är några best-of:

  • Helgens proud moment: att jag tog tag i det här med att köra husbil, och gjorde det fram och tillbaka till Skäralid, där dottern och jag idkade läshelg. Och det gick bra. Förvisso fick jag slänga skräck-svett-tröjan direkt i tvättkorgen när vi kom fram (ja, jag var spänd och lyssnade inte ett dugg på Lisas hänt-under-dagen-pladder på vägen dit) - men: det gick bra.
  • Helgens not-so-proud-moment: När jag på morgonen upptäckte att ojdå, då när jag tog ut elkablarna igår kväll från husbilsgaraget? Då glömde jag den lilla detaljen att stänga dörren efter mig. Dörren, som alltså stått på vid gavel hela natten. Tur att elaka skurkarna var någon annanstans än Skäralids camping den natten. 
  • Helgens flås: Den blå vandringsleden i Söderåsens nationalpark inleds med jag-vet-inte-hur-många höjdkurvor rätt upp på ett jämra berg. Det är trappor och trappor och ytterligare några trappor, och så lite uppförsbacke på det, och några till trappor. Sen är man uppe vid Hjortsprånget där man kan se ut över typ hela norra Skåne. Det är vackert, och en nära-döden-upplevelse på många vis. Jag fick inte ta en selfie på oss när vi stod ute vid kanten för dottern tyckte vi skulle leva lite till. 
  • Helgens hallå-hur-långt???: Den där blå vandringsleden? Den skulle vara sisådär 7,7 km eller nåt. Jag tror att den i verkligheten var 23 mil. Den var otroligt vacker, och slingrade sig genom bokskogar med utsikter att dö lite över. Sen fortsatte den. Och fortsatte. Klättrade ner i en klyfta. Slingrade sig fram där på en stenig stig. Slingrade sig och slingrade sig på spänger och stenar och längs bäckfåror. Och vi gick och vi gick och vi gick....
  • Helgens nyttigaste mellanmål: ... tills vi kom tillbaka till Skäralid och hittade en kö inne på caféet/restaurangen som var nästan lika lång som blå vandringsleden, så vi struntade i den och tog oss varsin gigantisk skål med ostbågar i husbilen i stället. Nyttigt och mättande. 
  • Helgens det-är-så-himla-trist-att-laga-mat 1: färdiggrillad kyckling med chips till middag
  • Helgens det-är-så-himla-trist-att-laga-mat 2: findus köttfärssås med spagetti till middag 
  • Helgens parkeringskaos 1: Det vid Skäralid. Bilar på alla normala parkeringsplatser. Och på de onormala. Och på de ytterst kreativt påhittade platserna också. Och på vägen utanför. Och på vägen som ledde från vägen. Och i skogen. Och på campingplatsen. Jag tror att större delen av Skånes befolkning tyckte att denna vackra höstdag bäst upplevdes i Söderåsens nationalpark.
  • Helgens parkeringskaos 2: De som inte körde till Skäralid körde i stället till Bokskogen. Eller om de möjligen gjorde bägge (som jag). På söndagseftermiddagen körde jag och Erik till Bokskogen för att springa. Bilen parkerades inte på parkeringsplatsen för den var full. Så ock vägarna som ledde till den. Tur det är en liten bil (Eriks lilla smurfbil) som får plats på en hörna i närheten av en nästan-parkeringsplats.
  • Helgens folkliv: kunde alltså beskådas i skogen. 
  • Helgens felbenämning: "läs"helg. Byt ut till "frilufts"helg så passar det bättre. I och för sig väldigt bra det med. 
  • Helgens antal lästa böcker för modern:
  • Helgens antal lästa böcker för dottern: 2
  • Helgens antal sovtimmar: mmmmmmmmm.....
  • Helgens antal ostbågar: talar vi tyst om
Några av alla dem som ville se...
... och fota det här. 



fredag 12 oktober 2018

Ytterligare ett sånt där inlägg när Carolina skriver om typ en sketen bussresa och får den att låta som en eskapad till Nordpolen

Sitter ni spända av förväntan över att få läsa om hur jag lyckades komma vilse när jag reste hit och dit i Stockholm? Pilutta er, för det gjorde jag inte. Att ta sig ut till Älta från Birger Jarlsgatan var ungefär lika upphetsande som när jag tar mig till mitt eget jobb med buss och tåg. Eller mindre - missar man en buss i Stockholm under rusning går ju nästa bara några minuter senare - det är ju ingen sport alls. Möjligen blev det lite mer spännande när jag skulle ta mig tillbaka för mobiltelefonsavläsaren i spärren (ja, jag hade biljetten i en app) vägrade kommunicera med vare sig mig eller min telefon eller sure spärrvakten som var rätt övertygad om att jag var en slem app-biljett-förfalskare men till sist släppte igenom mig ändå för att jag nog mest ändå såg ut som en trött bibliotekarie på väg hem. Eller när jag gick igenom den där Brunkebergstunneln (som säker heter något kul) 21:57 fast den stänger 22:00. Living on the edge...

Eller då när jag på bussen ut till Älta minsann fick syn på en karl som hade mage att sitta och kolla på sin mobil fast han hade på sig en exakt likadan jacka som min älskade men lätt förvirrade son glömde kvar på bussen i våras. Samma märke, samma färg, samma storlek. Aha! Jag spände blicken i honom och väntade på att han skulle avslöja sig så att jag fick konfrontera honom. Men nähä, han bara satt vidare och glodde i sin telefon, såg väldigt oskyldig ut till att ha tagit en bortglömd jacka. Det var förstås i Lund Erik glömde kvar den - 60 mil söderut. Och det var förstås ett halvår sen. Så kanske karln var oskyldig ändå?

Jag är hemma igen. Eller, hemma och hemma. Fredagen har jag farit runt över stora delar av Skåne: först till Ystad för ett möte med styrgruppen för projektet jag jobbar med (presentationen jag visade fick jag göra kvällen före på det överfulla tåget hem från Stockholm, tyvärr med en sittplats i en fyrgrupp där jag inte fick plats med min laptop och fick ha den halvuppfälld i knäet och liksom sticka in fingrarna i den för att skriva, med ergonomi anpassad för en surikat ungefär. Jag kände mig hyfsat oproffsig). Sedan direkt till Kävlinge där jag fick vara med på skolbibliotekariernas fina fredagsmöte (med blåbärsvitchokladkaka)(alltså!!)(jag jobbar i fel kommun?). Och sen hem för att direkt sätta mig i husbilen tillsammans med Lisa för att köra till Skäralid vid Röstånga. Så det är väl bara nordöstra hörnet på Skåne jag inte var i under dagen?

Kan jobba på tåget.
Men läste ni?
1. jag körde husbilen. Jag har lite skräck för det just nu pga ovan och pga en trafikolycka vi var inblandade i för några veckor sen med husbilen (kan återkomma om den för har ju inte skrivit här) så det var mycket modigt gjort av mig tycker jag själv.
2. att Lisa och jag är med husbilen i Skäralid för läshelg. Hur skönt?! Hur underbart?! Och att naturen kring Skäralid kan vara en av jordens vackraste platser just nu med alla höstfärger, och i morgon ska det bli 22 grader, och vi ska förstås inte bara läsa utan ut och vandra lite, och... yes!! Det blir bildrapport i morgon.

onsdag 10 oktober 2018

Stockholmseftermiddag

Så här kommer en liten Stockholmsrapport. Jag är trött i huvudet sådär som man är när man suttit och nickat medhållande till kloka saker som sagts på föreläsningar av olika kloka människor en hel konferensdag, antecknat och tänkt att "ja, så där borde det vara och så där borde jag göra och det där ska jag kolla upp" eller "hur många minuter kvar till kaffe nu tro för nu sprängs huvudet snart".

Men igår hade jag timmar över på eftermiddagen eftersom ett möte jag skulle haft inte blev av förrän idag i stället. Hotellet jag bor på ligger precis invid Humlegården och Kungliga biblioteket, så jag bestämde mig för att gå dit och titta lite. KB var väldigt raskt avklarat (alltså, man går ju inte och "tittar" på ett forskningsbibliotek där material tas fram för att läsas i läsesalarna, jag vet ju det men blev ändå lätt besviken när den magnifika utsidan på insidan liksom bara blev människor med laptops som satt vid skrivbord och läste saker som var intressanta för dem) så jag vandrade vidare. Varför inte till stadsbiblioteket, då? Där hade jag ju aldrig varit, och det låg ju inte så himla långt bort från där jag var?

Så dit gick jag. Jag har ju sett interiörsbilder därifrån tidigare, med alla böcker i rotundan - men att själv komma in där var en helt annan sak. Så högt i tak! Så... runt! Så fullt med böcker! (ja, Carolina, det är ett bibliotek... ) Så fullständigt överväldigande! Så vackert!

(fast... den praktiska och cyniska bibliotekarien som ju är en del av mig viskade: vilka himla jobbiga och smala hyllor att jobba med dagligen, och var har de plats att skylta böckerna, och hur funkar de där magasinen egentligen ihop med bokvagnar och...)(fast jag bad cyniska bibliotekarien vara tyst och se det vackra i stället)


Well. När jag bokstavligen snurrat runt tillräckligt inne på stadsbiblioteket hittade jag till Observatorielunden bakom. Där jag hade jag ju heller aldrig varit förut. Där var en hel förskola utspridd med mycket stoj och stim - tror till och med det stod Observatorielundens förskola på personalens jackor. Gissar att de i så fall har starka ben efter alla trappor upp och ned dagligen? Men - vilken utsikt! Jag oooade och aaa-ade och tog foton innan jag tyckte att jag hade fått intryck så det räckte och satte mig på Espresso house för att läsa om Järfällas skolbiblioteksutvecklingsplan i stället. För den är intressant.


Nu ska jag alldeles strax leta mig ut till min syster i Älta för att bli bjuden på middag. Det ska bli tunnelbana och buss ut till Nacka i en kvällsrusning som är något folktätare än den på Svedalas tågstation en onsdagseftermiddag. Kan ju också bli intressant, fast på ett helt annat sätt.

tisdag 9 oktober 2018

Den mycket snöpliga sortens plums

Jag sitter på tåget, på väg mot Stockholm och två dagars konferens om det här med skolbibliotek som ju är mitt yrkesliv. Detta är förstås också två nätter på hotell, två hotellfrukostar och en Carolina ensam i Stockholm, vilket Carolina inte är så där värst van vid men faktiskt tycker ska bli himla kul.

Frågan i min hjärna inatt var dock om det också skulle bli två dagars men-vad-i-helvete-måste-jag-bli-förkyld-just-nu. Eller om det skulle bli två dagars människa-vad-du-oroar-dig-i-onödan-det-gick-ju-tillbaka. Eller bara två dagars lite-förkyld-rätt-trist-men-funkar-ju-ändå. Ögoninflammationen är kvar men lite bättre, ty jag snodde helt fräckt lite av dotterns Effektiva Receptbelagda Ögoninflammationssalva hon fick igår. (det blev vårdcentralsbesök)

Och jag har varit vaken sedan 4 i morse. Inte för begynnande förkylningen, inte för att jag har resfeber (hallå?). Utan för att det var då jag vaknade av att dottern trampade upp ur sin säng och ned på bottenvåningen och började rumstera runt där nere.

Jag blev rätt brydd. Det var inte gå-på-toan-mitt-i-natten-ljud. Det var inte heller vansinnigt-hungrig-tar-sig-en-macka-ljud. Inte heller var det förtvivlad-dotter-med-ögoninflammation-baddar-ögonen-vid-handfatet-ljud. Nä. Köksljud hördes. Och sitta i soffan-ljud. Så när lamporna släcktes och dottern tassade tillbaka till sin säng kunde jag inte låta bli att vara oroliga mamman och gå och fråga vad som stod på.

Jo. Inte nog med att hon 1. har ögoninflammation (och därför har en hink med vatten med en liten handduk vid sin säng, så att hon kan badda ögonen när det gör ont) och 2. är förkyld eller ens 3. har ont i handleden och höften sedan i lördags. Nu hade hon vaknat till, och tagit mobilen för att kolla vad klockan var. Lagt tillbaka mobilen... bara det att hon glömde den där hinken med vatten. Och mobilen lades inte på golvet, utan halkade ner i hinken. Plums.

Eftersom Lisa är den hon är fiskade hon raskt upp mobilstackaren ur sitt tidiga morgonbad, gick alltså ned och torkade den, slog upp sin laptop, googlade på "mobiler tappade i vatten", tog ur sim-kortet, fyllde en påse med ris och lade mobilen i den för att torka ut under 72 timmar.

Sjuk sjuttonårig tjej som nu dessutom är av med sin mobil - the bottom is nådd, liksom?

(vad gjorde då hennes mamma då när hon kom in i dotterns rum där arla morgon och fick höra vad som hänt? tröstade? förmanade? var ett stöd i eländet? Nänä. Hon skrattade så att hon nästan kissade på sig, och fick sätta sig på dotterns säng för att lugna ned sig)(ja, mamma, du vet, och du hade gjort precis likadant)(det är den sandbergska förbannelsen)(mer om den någon annan gång)