lördag 12 oktober 2019

Min lördag i 14 punkter

Min lördag har haft rätt många inslag:
  • För det första innehöll natten till idag mer än tillräckligt många timmars sömn. Min tänkta uppesittarfredagskväll med läsning misslyckades spektakulärt ungefär vid 22-tiden när jag somnade som en gris i min läsfåtölj.
  • Och sedan: sovmorgon! Fast det egentligen skulle ha varit så att jag och Håkan skulle gått upp klockan dum-i-huvudet för att åka till Bokskogen och sätta ut kontroller till en orienteringstävling, en stafett, som vi skulle anordna. Men: det var alldeles för få anmälda, så vi bestämde oss igår för att ställa in tävlingen. Det var ju synd på allt förberedelsearbete som vi  Håkan lagt ner förstås, men det är roligare om de som anmält sig till en stafett har några att tävla emot, det är det.
  • "Mamma? Varför är det någon typ av fluginvasion i den här krukväxten?" Blöh. Myller av okänd krypig insektssort av minimal storlek i jorden till en krukväxt. Borde nog göra något åt det där, typ utrota eller duscha eller ha samtalsterapi med dem eller något. En av dem flög just in i min näsa, så får väl ta tag i det hela. I morgon.
  • Hård ringsignal på dörren mitt i lååångfrukosten...
  • ... som innehöll färska tekakor från Vismarlövs bageri som oäkte maken varit och köpt på morgonen...
  • ... och utanför dörren stod en bestämd dam vi känner mycket väl från orienteringssammanhang. Hon undrade varför vi inte var i skogen och arrangerade orienteringstävling. Hon hade nu stått där i en timme och undrat var vi höll hus. Vi förklarade att tävlingen var inställd, och att detta meddelats på hemsidan redan igår, och hon kunde väl ha ringt oss när vi inte ( eller någon annan heller) syntes till i skogen? Jo, det kunde hon ju, men den här damen har en grej för sig: hon samlar på orienteringskartor. Och nu ville hon ha kartorna för vår orienteringstävling. En inställd orienteringstävling är också en orienteringstävling som Ulf Lundell skulle ha sagt. Klart hon fick det. Vi  Håkan brukar förse henne med kartor från alla möjliga tävlingar. Hon förvarar dem i källaren till sitt hus, och har samlat sedan 60-talet eller kanske ännu tidigare. Vet inte om hon bor i UB i Lund eller har en mycket stor källare, för hon måste ha tusentals och åter tusentals kartor.
  • Senare inträffade en mycket trevlig bokcirkel på Alice och Kattens tesalong i Lund. Har ni inte varit där bör ni gå dit. Där är så fint! Och så får man riktigt gott te i kanna (och de samlar på kannor, på tal om att samla på saker)(alla gäster verkade få olika slags tekannor) och ett trevånings serveringsfat med smörgåsar, nybakade scones och kakor. 
  • Och bokcirkeln inträffade precis när Community Day i Pokemon Go hade avslutats, så jag hann gå någon timme i Lund och jaga små orange Trapinch. Det var roligt. Särskilt som jag fick en grön Trapinch också. De av er som som spelar PoGo vet vad jag menar.
  • Sedan blev jag intrasslad i en längre sms-konversation med sonen som skulle inhandla lördagsmat till sig själv. Rostbiff hade det tydligen tänkts, men "den kostar ju 200 kronor! Det är jättedyrt" och även om jag ganska pedagogiskt försökte reda ut det här med kilopriser för kött verkade han inte riktigt övertygad och siktade tydligen in sig på spagetti och köttfärssås i stället. Efter ett tag fick jag då, lika pedagogiskt som nyss, försöka övertyga honom att jo, du behöver gå tillbaka till affären för att köpa de krossade tomaterna du glömde köpa, annars blir det inte köttfärssås utan mer stekt köttfärs med klibb. Han verkade inte helt övertygad av detta heller utan skulle nog satsa på mer tomatpuré i sin kulinariska komposition. 
  • Nåja, det är väldigt nyttigt för honom, detta. Och jag minns när jag själv hade flyttat hemifrån och börjat laga mat, och tyckte kött var orimligt dyrt, och jag och mina två kompisar i stället köpte lite nötkött som var billigare, om det var bog eller ytterlår vi gav oss på, och tyckte vi kunde steka det i skivor. Det blev inte jättebra, det blev det inte. Och attans vad både mamma och lillebror (som då gick på kockskola) hånskrattade åt oss: höhö, vispade ni inte ur stekpannan med lite grädde för att göra sås också? Till er stekta skosula?
  • Här har också förekommit skönsång till pianoackompanjemang. Det var dottern, som var full av musik som måste ut. Hon är ofta det. Har varit typ hela livet.
  • Och hon och oäkte maken har under tiden jag varit på tesalong och smörjt kråset varit ute och övningskört, med särskilt fokus på att backa in i parkeringsfickor. Bra där. Märkligt nog var det tydligen någon som tvingade dem att köpa med en låda skumtomtar hem, för nu stod den där och ingen av dem visste egentligen hur eller varför. 
  • Nu ska jag gå och laga middag. Vi ska ha rostasfilé, stekt i skivor. Och vi sänder en tanke till sonen, som sitter där i sitt möblerade rum i Lund, med köttfärs-eventuellt-sås-troligen-mer-fast-konsistens-men-han-blir-väl-mätt.
  • Ack. 





tisdag 8 oktober 2019

1, 10 eller 100 mil

Det här: "Var har han flyttat, då? Till Lund? Jamen då så, då har du ju honom nära fortfarande."
Och visst. Lund är närmare än, säg Växjö. Eller Luleå. Eller Dallas. Eller månen.

Om han nu är i Lund, eller i Australien, så står ändå köksbänken gapande tom efter använda mellanmålsbrickor, och ingen kombinerar längre alla tillgängliga pålägg till oanade kombinationer. Det är tyst i hans rum. Och mörkt.

Inga kanintofflor hasar sig gäspande ner alldeles för tidigt på morgonen på väg till kaffebryggaren.

Osten står och blir gammal.

Ingen ställer sig en stund och masserar mina axlar när jag sitter vid köksbordet. Inget "Vill du ha te?".

Det finns inget "tillbaka" utan "igenom" och leva ett annat liv, det där när jag själv är centrum i mitt universum igen. Men just nu känns det som att jag går framåt på tunn, tunn is. Håller mig uppe, men ibland rasar jag igenom, och då blir den där tomma sängen och det tomma rummet och den tomma platsen vid matbordet bara för mycket.




söndag 6 oktober 2019

Där datorn bor

Nu har vi alltså hjälpt Erik att flytta till sitt nya hem, ett möblerat rum i en lägenhet i Lund han delar med tre andra killar. Det tog några vändor med bil eftersom han ville ha med ungefär det mesta i sitt rum, inklusive sitt stora skrivbord och en ny skrivbordsstol han köpt på IKEA. Och så all tekniken: stationära datorn med alla tillbehör, playstation, tv, sladdar och manicker. Och kudden, nya påslakanen, och så givetvis sina kanintofflor som är storlek båt. Och allt det andra.

Efter en stunds möblerande och dragande av sladdar och möbler hit och dit i hans nya rum så blev det rätt hemtrevligt, trots avsaknaden av fönster. Han var iväg med nya lägenhetskompisen Said och köpte en del mat, och de två planerar att ägna en del av söndagarna åt lite seriös matlagning så att de kan producera matlådor till kommande veckas luncher. Mycket kloka gossar. Nästan exakt lika gamla är de också, och Said läser astrofysik så de lär ha en hel del naturvetenskapsnörderi gemensamt.

Men just idag hann Erik inte med mer än att handla hem frukostmat, så när det mesta var installerat så följde han ändå med till Vismarlöv för att äta middag med oss. Men datorer, spel, kurslitteratur och allt det andra han sysselsätter sig med var ju i Lund, så nu när jag lagade maten så låg han på soffan och kollade på sin telefon, liksom av med sitt rum och sina grejer här hos oss.

Jag har hela helgen pendlat mellan lycklig stolthet (han är stor, han fixar det här, det här blir bra), via att försöka hitta bra saker med att han flyttar (går åt mindre mat, behöver inte vänta på hans långduschar, och annat sånt) till det där nattsvarta djupet: nu försvinner han från mig. Nu på kvällen har det varit riktigt jobbigt, särskilt när jag ser hans tomma rum. Och så tänker jag på just det där, när han låg på soffan och fördrev väntetid med att kolla på mobilen:

Det är så det är nu. Han har sitt hemma någon annanstans. Han kommer aldrig hem till mig igen.

När han kommer hit så kommer han på besök.


måndag 30 september 2019

På lördag.

På lördag flyttar Erik till Lund.

Han har skrivit på kontrakt, och det är ett möblerat rum i en stor, ljus lägenhet som han delar med tre andra killar. Erik ska bo i ett rum som förvisso är rätt stort men som saknar fönster, men han är sist in så får börja med det rummet. Det är cykelavstånd till LTH, bredband och typ 200 meter till närmaste McDonalds.

Jag måste lära mig se runt det stora svarta hål som öppnar sig i mig nu. Det går. Det ska gå. Det är livet som det ska vara.

Men jag vet inte vem jag är utan honom.

måndag 23 september 2019

Måndagskväll vid köksbordet

Jag blev sittande efter middagen, med en kopp kaffe och en tjock bok. Jag blir ofta det. Familjen är vana vid att jag sitter där länge och väl. Och så brukar de säga att jag borde gå och sätta mig i min läsfåtölj istället, den är säkert mycket bekvämare för mig tycker de. Jodå, det är den nog. Men jag trivs så vansinnigt bra där vid köksbordet, fast det är en hård köksstol att sitta på.

Och så detta, som så ofta händer när jag sitter där:

Först kom sonen och skulle lämna någon disk och hämta något ytterligare att äta (mycket symptomatiskt). Och när jag satt där pratade han om något från sin dag (matte, mer matte och ännu mer matte )(också mycket symptomatiskt) - och jag bad honom snällt att massera mina axlar. Det gjorde han. Mina axlar blev glada. Nacken också. Och själen, som fick höra ännu mer om sonens vardag, om människor han höll på att lära känna och annat sånt.

När sedan sonen försvunnit upp till sin kammare (till den där matematiken) så avlöstes han av dottern. Dottern hade testat att vara på gym med en kompis idag, och nu fick jag höra om hur de värmt upp och vilka maskiner de använt. Listigt nog bad jag dottern att under tiden kamma igenom och fläta mitt hår. Och det gjorde hon. Jag älskar när någon grejar med mitt hår, så jag slöt ögonen och njöt medan min själ fick höra om dotterns vardag, om begynnande träningsvärken och om vad de gjorde på sin håltimme.

Så ja - nu sitter jag här med nymasserade axlar och nyflätat hår och undrar: hur har ni tänkt att jag ska sköta det här sen? När ni flyttar hemifrån? Ska axlarna förbli stela, håret hänga i trista tofsen och själen inte alls få veta hur er dag har varit? Hur har ni tänkt att jag ska klara det?

torsdag 19 september 2019

Ståtlig ung man

Nu kommer ni sucka och medlidsamt säga till mig: "Han ÄR tjugo år gammal. Det är fånigt att du ens tar upp de här sakerna som något att lyfta ett ögonbryn över." Då säger jag till er: "Jag var inte beredd på att mamma-i-bakgrunden-moraliska-stödet inte längre behövdes. Och jag vet inte om jag tycker om att vara obehövd."

Vilka saker behöver det nog inte höjas något ögonbryn över, då?

  • han kom hem häromdagen och hade nyklippt hår
    (jättesnyggt)(men det har aldrig förr hänt utan att jag 1. tjatat 2. varit med åtminstone som transportmedel till lämplig salong)
  • att han vid middagen meddelade att han idag varit och köpt en ny kostym, och tillhörande skjorta
    (den här svimmade jag nästan över)(han köper ALDRIG kläder om ingen hotar honom med pistol eller nåt)(och jag har ALLTID varit med som Rådgivande Person)(och nu kostym?)
Ungen sågar ursinnigt i navelsträngen nu...

(och om någon undrar efter mitt inlägg häromdagen om den nattliga cykelturen kan jag rapportera: han gör aldrig om det säger han. Tydligen hade det varit stark motvind hela vägen hem och det hade tagit ungefär två timmar från LTH och hit...)

måndag 16 september 2019

Listiga Lisa

Min dotter är listig, hon.

Hennes klass ska förstås som alla andra ha ett lastbilsflak att stå och skråla från när de sjunger om studentens lyckliga dar i juni nästa år. Lastbilsflaket ska förutom de skrålande studenterna också innehålla extrem-dunka-musik så som sådana flak plägar. Flak + musik kostar ett antal tusenlappar, och dessa ska de nu tillsammans bekosta genom att sälja kakor och Newbody-kläder.

Listiga Lisa har nu lagt upp en webbshopsida hos Kakservice där hon inleder alla i frestelse: "Köp gärna kakor i min shop, pengarna går till min och min klass student." Hon har redan tvi......eh, övertalat grannarna att köpa kakor. Och givetvis, givetvis är vi föräldrar mer än välkomna att köpa ett antal kakburkar från denna webbshopsida.

Jorå. Vi har köpt kakor därifrån förr, från andra barn och ungdomar, med andra behjärtansvärda insamlingsmål. De är galet goda. (kakorna, inte barnen eller insamlingsmålen) Särskilt "Mammas chokladbollar" som är mycket godare än något just den här mamman någonsin kommer att kunna prestera. SåKLART att vi kommer att köpa alldeles för många lådor nu när vår dotter kommer med mjuka rösten?

Så nu är vi helt plötsligt med och sponsrar det där flaket och den där musiken. Det märkliga är att de där chokladbollarna kommer att ätas upp av hela familjen. Så Lisa sponsrar i princip sin del av flaket... genom att äta chokladbollar.

Sa ju att hon är listig.

Vi hade sådana här i rabatten när Lisa var liten. Hon kallade dem då för "listiga lisor" och de har aldrig hetat något annat i vår familj sedan dess...