tisdag 26 november 2019

En beige fråga

Jag och dottern (som sedan några timmar tillbaka innehar körkort!)(hurra!) har just haft en längre diskussion med lätt höjda röster. Diskussionen handlade inte om huruvida min bil numera mer ska kunna anses som "familjens" bil, särskilt yngre delen av familjen och alltid stå till förfogande för denna yngre del av familjen. (nä, för just det ämnet avhandlades snabbt: "du får väl köpa dig en egen bil, det här är min" sade den hårda och ogina modern)

Nej, den här diskussionen handlade om färgen beige. 

För det första: uttalet. Dottern tycker "bäsch". Modern tycker detta är det dummaste hon hört sedan hon var barn och uthärdade att människor boende i Växjö-trakten också envisades med detta fjolliga uttal. Modern tycker "beesch".

För det andra: vilken färg som är beige.
Modern tycker att en långärmad bomullströja hon äger, och som hon lovat att dottern ska kunna låna och använda under sitt lucialinne under kommande luciauppträdanden i det kalla utomhus, är beige. "Nej! Den är ju grå!!" ansåg dottern höggljutt när nu denna tröja plockades fram, och tyckte därför att modern inlett dottern i falsk säkerhet om vårt gemensamma innehav av beiga tröjor som kunde bäras under lucialinnen. ("vad ska jag NU ha på mig? hinner ju inte skaffa en beige tröja innan dess, och den får inte vara vit heller")(modern, envist: "den är fanimej inte grå den är beige unge, är du färgblind?)
Dottern tycker att de tjocka strumpbyxor hon själv inhandlat att bära under nämnda lucialinne i det kalla utomhus är beige. Hon lyfter fram dessa för jämförelse. Modern: "nä, de där är inte beige, de är ju ljusbruna!".

Diskussionen böljar vidare. "Mamma! Har du verkligen ingen koll på vad beige är? Kolla på lejon, lejon är beige.
Modern: "Men nu får du väl ändå ge dig. Lejon är inte beige. Lejon är orange. Alla vet det. Orange, med brun man och svanstipp. Syns på vilken bild i vilken barnbok som helst. Kolla Simba. Och Scar. Och Mofasa. Orange. Möjligen är lejonhonor lite mer beige i sitt utförande, stackars kvinns."
Dottern: "Men herregud, mamma, på riktigt. På riktigt är lejon beige."

Nu känner jag mig kränkt. Min långärmade tröja är beige. Jag köpte den som beige. Och alla lejon är orange, eller ännu hellre, brandgula. Med brun man och svans. Så har jag alltid ritat dem, i alla fall.

torsdag 21 november 2019

Det är mörkt nu

Jag försöker verkligen.

Att inte låta det ta mig, novembermörkret.

Men vissa dagar är det banne mig svårt. Idag var jag tvungen att köra bil till jobbet. Det var mörkt när jag körde iväg på morgonen, och duggregn, och sikten var liksom minus. Och det var ännu mörkare när jag körde hem på kvällen, fortfarande duggregn fast ännu tätare, och sikten var ungefär så här:


Det är så mörkt att jag inte ens ser vilken färg jag har på bilen, så då hjälper det inte att den är så där glatt orange.

En grej jag har försökt ta till ett par kvällar nu är att vara nostalgisk av mig och kolla på filmen Dunderklumpen som jag inte har sett sedan jag var barn. För var det inte sommarnatt med midnattssol i den? Jodå. Det är det. Mmm.... sommarnatt! Fast: Carolina 7 år tyckte Dunderklumpen var vansinnigt rolig, och spännande, och bra. Carolina 52 år har somnat bägge gångerna hon försökt kolla på filmen, och har ännu inte kommit mer än halvvägs. Den är så seeeeeg. Det är roligt att känna igen skådespelarnas röster, för de är så mycket barndom, men det är ungefär det roligaste. Och att det talas jämtska (eller heter det jämtländska??) - det tycker jag om. Och så är det vackert, som sagt.



Men jag får nog göra som jag har gjort andra gånger här: leta upp ljudet av en koltrast. Tänk att det finns något som koltrastar som sjunger i skymningen, och att skymningen inte kommer förrän vid niotiden då på våren?


söndag 17 november 2019

En liten betraktelse av tid

Jag köpte en ny säng för några år sen. Satsade ordentligt på mig själv och min rygg, som jag då hade en hel del problem med, och köpte en svindyr Hästen-säng på avbetalning. Rutig och fin, och så hatade jag den i ett par veckor eftersom den var helt omöjlig att sova i. Omöjlig... ända tills alla små ryggmuskler hade fattat hur de kunde och skulle slappna av under natten och fick den vila de behövde. Sedan dess har jag aldrig haft ryggont. Men det här: en grej med Hästen-sängar är att de kommer med en nästan löjligt lång garantitid: 25 år. Och jag lade garantibeviset tillsammans med kvittot i en liten mapp i min pärm för "viktiga papper". 25 år in i framtiden...eoner av tid, ju.

Häromdagen fiskade jag upp ett annat kvitto ur den där plastmappen (kaffekokaren som skulle in på lagning). Och så fick jag för mig att jag skulle kolla den där Hästen-garantin, hur länge det var kvar på den. Åren har ju gått, men sängen är helt OK och 25 är verkligen en jäääääättelång tid.

Väl?

Heh.

Garantibeviset berättade detta för mig (och jag fick sätta mig en stund på golvet för att smälta det): det var 22 år sedan jag köpte min Hästen-säng. 22 år sen! H-e-r-r-e-g-u-d! Det var ju nyss jag låg där och hade ångest i min alldeles för mjuka säng jag inte kunde sova i och hade lagt ut alldeles för mycket pengar på. Typ förra året eller så.

Och när vi ändå håller på och ojar oss över tid som går fortare än vad som är riktigt nyttigt: igår påpekade Håkan det faktum att han och jag nästa år har varit tillsammans i 30 år.

30 år! Ända sedan 1990, i november (även om det var på sommaren, i Prag, vi blev kära i varandra). Före VM-sommaren -94, före orkanerna Carola och Gudrun, före Estonia, långt före 9/11... fasen, det var nästan så dinosaurierna fortfarande vandrade runt på stadens gator 1990? CD-skivorna hade inte riktigt blivit vanliga ännu?? MIF hade inte tagit SM-guld, och hette inte ens Malmö Redhawks? Och jag jobbade fortfarande på SJ... Mer än halva mitt liv har jag alltså varit ihop med denne man. Skåning, till på köpet!

lördag 16 november 2019

Motgifter mot novemberdepp

Det är mörkaste november, ute regnar det och livet är just så där allmänt tjolahoppigt som det kan vara i november. Kaffekokaren har dött och vi får banne mig ha lamporna tända inomhus mitt på dagen för att det är så mörkrans mörkt.

Så vad har vi för motgifter att ta till mot allt detta mörker och regn?

1. Min Nya Bil , min ostbågeracer, min Mini One. Bara att gå ut och titta på den gör mig glad. Det var precis därför jag valde just den, plus att den är så galet rolig att köra.
(pinsam fakta: jag pratar bebisspråk med den. När jag kommer ut på morgonen, eller hem från bussen på eftermiddagen, så klappar jag den lite framme på motorhuven och säger något i stil med "hej lilla bilen, så fin du är, ska vi ut och åka lite? och naaaw så söt du är...")


2. Nya löpartights. Jodå, jag fick ju åka och lämna in den döda kaffekokaren på reparation (Moccamaster har lång garanti och borde ju inte gå sönder, kan man tycka, men strömknappen sa "fjång" och hoppade av, och när vi petat med fingret ett par gånger inne i strömbrytarhålet för att sätta igång apparaten så kändes det hela lätt vanskligt) - och råkade gå (om)vägen kring Stadium som råkade ha extrapris på vinterlöparkläder och jag råkade hitta tights, långärmad tröja och windstopperjacka till trevligt låga priser.
Och tänk dig väldigt tomterött? Rödare än tomterött faktiskt. Fast med någon typ av mönster i. Det är mina tights. Och jackan? Den är precis lika röd.
Fight November Med Färg!! Jag blir glad bara av att se de där röda kläderna, och orkar inte spela med i vädrets dysterattack genom att harva runt i svart och mörkblått och ännu mer svart längre. Och bara tänk så klädkodad jag kommer vara om jag får för mig att ta en löparrunda på julafton?


3. Mariekex. Jag har inte köpt, eller ätit, Mariekex på evigheter. Men så råkade det trilla ner ett paket av dem när jag handlade mat igår. Och så råkade det trilla ut några kex ur paketet lagom till att jag ätit min frukost (som inträffade vid sisådär 10.30 idag, älskar lördagsmorgnar). Och vet ni vad Mariekex smakar? De smakar barndom. Så är det. Minnen poppar upp i huvudet av fikor vid stranden eller i trädgården, eller att lägga ett kex i handen och knacka itu (blir det tre delar får man önska sig något). Mariekexen var de som alltid fanns hemma, de lite tråkiga (jämfört med hembakat och Ballerinakex som alltid har varit lite coolare pga smeten i mitten) men tryggt goda.

lördag 12 oktober 2019

Min lördag i 14 punkter

Min lördag har haft rätt många inslag:
  • För det första innehöll natten till idag mer än tillräckligt många timmars sömn. Min tänkta uppesittarfredagskväll med läsning misslyckades spektakulärt ungefär vid 22-tiden när jag somnade som en gris i min läsfåtölj.
  • Och sedan: sovmorgon! Fast det egentligen skulle ha varit så att jag och Håkan skulle gått upp klockan dum-i-huvudet för att åka till Bokskogen och sätta ut kontroller till en orienteringstävling, en stafett, som vi skulle anordna. Men: det var alldeles för få anmälda, så vi bestämde oss igår för att ställa in tävlingen. Det var ju synd på allt förberedelsearbete som vi  Håkan lagt ner förstås, men det är roligare om de som anmält sig till en stafett har några att tävla emot, det är det.
  • "Mamma? Varför är det någon typ av fluginvasion i den här krukväxten?" Blöh. Myller av okänd krypig insektssort av minimal storlek i jorden till en krukväxt. Borde nog göra något åt det där, typ utrota eller duscha eller ha samtalsterapi med dem eller något. En av dem flög just in i min näsa, så får väl ta tag i det hela. I morgon.
  • Hård ringsignal på dörren mitt i lååångfrukosten...
  • ... som innehöll färska tekakor från Vismarlövs bageri som oäkte maken varit och köpt på morgonen...
  • ... och utanför dörren stod en bestämd dam vi känner mycket väl från orienteringssammanhang. Hon undrade varför vi inte var i skogen och arrangerade orienteringstävling. Hon hade nu stått där i en timme och undrat var vi höll hus. Vi förklarade att tävlingen var inställd, och att detta meddelats på hemsidan redan igår, och hon kunde väl ha ringt oss när vi inte ( eller någon annan heller) syntes till i skogen? Jo, det kunde hon ju, men den här damen har en grej för sig: hon samlar på orienteringskartor. Och nu ville hon ha kartorna för vår orienteringstävling. En inställd orienteringstävling är också en orienteringstävling som Ulf Lundell skulle ha sagt. Klart hon fick det. Vi  Håkan brukar förse henne med kartor från alla möjliga tävlingar. Hon förvarar dem i källaren till sitt hus, och har samlat sedan 60-talet eller kanske ännu tidigare. Vet inte om hon bor i UB i Lund eller har en mycket stor källare, för hon måste ha tusentals och åter tusentals kartor.
  • Senare inträffade en mycket trevlig bokcirkel på Alice och Kattens tesalong i Lund. Har ni inte varit där bör ni gå dit. Där är så fint! Och så får man riktigt gott te i kanna (och de samlar på kannor, på tal om att samla på saker)(alla gäster verkade få olika slags tekannor) och ett trevånings serveringsfat med smörgåsar, nybakade scones och kakor. 
  • Och bokcirkeln inträffade precis när Community Day i Pokemon Go hade avslutats, så jag hann gå någon timme i Lund och jaga små orange Trapinch. Det var roligt. Särskilt som jag fick en grön Trapinch också. De av er som som spelar PoGo vet vad jag menar.
  • Sedan blev jag intrasslad i en längre sms-konversation med sonen som skulle inhandla lördagsmat till sig själv. Rostbiff hade det tydligen tänkts, men "den kostar ju 200 kronor! Det är jättedyrt" och även om jag ganska pedagogiskt försökte reda ut det här med kilopriser för kött verkade han inte riktigt övertygad och siktade tydligen in sig på spagetti och köttfärssås i stället. Efter ett tag fick jag då, lika pedagogiskt som nyss, försöka övertyga honom att jo, du behöver gå tillbaka till affären för att köpa de krossade tomaterna du glömde köpa, annars blir det inte köttfärssås utan mer stekt köttfärs med klibb. Han verkade inte helt övertygad av detta heller utan skulle nog satsa på mer tomatpuré i sin kulinariska komposition. 
  • Nåja, det är väldigt nyttigt för honom, detta. Och jag minns när jag själv hade flyttat hemifrån och börjat laga mat, och tyckte kött var orimligt dyrt, och jag och mina två kompisar i stället köpte lite nötkött som var billigare, om det var bog eller ytterlår vi gav oss på, och tyckte vi kunde steka det i skivor. Det blev inte jättebra, det blev det inte. Och attans vad både mamma och lillebror (som då gick på kockskola) hånskrattade åt oss: höhö, vispade ni inte ur stekpannan med lite grädde för att göra sås också? Till er stekta skosula?
  • Här har också förekommit skönsång till pianoackompanjemang. Det var dottern, som var full av musik som måste ut. Hon är ofta det. Har varit typ hela livet.
  • Och hon och oäkte maken har under tiden jag varit på tesalong och smörjt kråset varit ute och övningskört, med särskilt fokus på att backa in i parkeringsfickor. Bra där. Märkligt nog var det tydligen någon som tvingade dem att köpa med en låda skumtomtar hem, för nu stod den där och ingen av dem visste egentligen hur eller varför. 
  • Nu ska jag gå och laga middag. Vi ska ha rostasfilé, stekt i skivor. Och vi sänder en tanke till sonen, som sitter där i sitt möblerade rum i Lund, med köttfärs-eventuellt-sås-troligen-mer-fast-konsistens-men-han-blir-väl-mätt.
  • Ack. 





tisdag 8 oktober 2019

1, 10 eller 100 mil

Det här: "Var har han flyttat, då? Till Lund? Jamen då så, då har du ju honom nära fortfarande."
Och visst. Lund är närmare än, säg Växjö. Eller Luleå. Eller Dallas. Eller månen.

Om han nu är i Lund, eller i Australien, så står ändå köksbänken gapande tom efter använda mellanmålsbrickor, och ingen kombinerar längre alla tillgängliga pålägg till oanade kombinationer. Det är tyst i hans rum. Och mörkt.

Inga kanintofflor hasar sig gäspande ner alldeles för tidigt på morgonen på väg till kaffebryggaren.

Osten står och blir gammal.

Ingen ställer sig en stund och masserar mina axlar när jag sitter vid köksbordet. Inget "Vill du ha te?".

Det finns inget "tillbaka" utan "igenom" och leva ett annat liv, det där när jag själv är centrum i mitt universum igen. Men just nu känns det som att jag går framåt på tunn, tunn is. Håller mig uppe, men ibland rasar jag igenom, och då blir den där tomma sängen och det tomma rummet och den tomma platsen vid matbordet bara för mycket.




söndag 6 oktober 2019

Där datorn bor

Nu har vi alltså hjälpt Erik att flytta till sitt nya hem, ett möblerat rum i en lägenhet i Lund han delar med tre andra killar. Det tog några vändor med bil eftersom han ville ha med ungefär det mesta i sitt rum, inklusive sitt stora skrivbord och en ny skrivbordsstol han köpt på IKEA. Och så all tekniken: stationära datorn med alla tillbehör, playstation, tv, sladdar och manicker. Och kudden, nya påslakanen, och så givetvis sina kanintofflor som är storlek båt. Och allt det andra.

Efter en stunds möblerande och dragande av sladdar och möbler hit och dit i hans nya rum så blev det rätt hemtrevligt, trots avsaknaden av fönster. Han var iväg med nya lägenhetskompisen Said och köpte en del mat, och de två planerar att ägna en del av söndagarna åt lite seriös matlagning så att de kan producera matlådor till kommande veckas luncher. Mycket kloka gossar. Nästan exakt lika gamla är de också, och Said läser astrofysik så de lär ha en hel del naturvetenskapsnörderi gemensamt.

Men just idag hann Erik inte med mer än att handla hem frukostmat, så när det mesta var installerat så följde han ändå med till Vismarlöv för att äta middag med oss. Men datorer, spel, kurslitteratur och allt det andra han sysselsätter sig med var ju i Lund, så nu när jag lagade maten så låg han på soffan och kollade på sin telefon, liksom av med sitt rum och sina grejer här hos oss.

Jag har hela helgen pendlat mellan lycklig stolthet (han är stor, han fixar det här, det här blir bra), via att försöka hitta bra saker med att han flyttar (går åt mindre mat, behöver inte vänta på hans långduschar, och annat sånt) till det där nattsvarta djupet: nu försvinner han från mig. Nu på kvällen har det varit riktigt jobbigt, särskilt när jag ser hans tomma rum. Och så tänker jag på just det där, när han låg på soffan och fördrev väntetid med att kolla på mobilen:

Det är så det är nu. Han har sitt hemma någon annanstans. Han kommer aldrig hem till mig igen.

När han kommer hit så kommer han på besök.