fredag 27 december 2013

Inlägg till mig själv att läsas i december 2014

Carolina!

När du någon gång sisådär två veckor före jul börjar gripas av den där "måste-klara-av-inför-jul"-stressen, och börjar skriva långa listor på "köpa!", "att göra!" och så där?

Skit i det där med att "göra julgodis".

Julgodis är

  1. vackert på receptbilderna - men blir i verkligheten utrunnet, oregelbundet och oaptitligt. Alla föredrar i hemlighet köpegodis och sätter man fram det är det ingen som rör julgodiset utom av ren artighet.
  2. väldigt omständligt att göra. Knäck tar sju svåra år att koka om den ska få den rätta nästan-stenhårda konsistensen. Och nästan alltid så tar den sju svåra år och får ändå inte den rätta nästan-stenhårda konsistensen för när man låtit den koka löjligt länge orkar man inte med den sista halvtimmen som kanske behövdes. Rischoklad är enkelt att göra - men banne mig ännu enklare att köpa, och då slipper man ha den där jättelika påsen med "vårgårda-ris" liggandes i skafferiet i tid och evighet (ingen äter ändå det skitet). Kola ska vi bara inte prata om - tar lika lång tid som knäck och ska dessutom paketeras i små käcka omslag av smörpapper. Det kletar och jävlas och sen åter till punkt 1: ingen äter det ändå utom av ren artighet.
  3. det är dyrare än att köpa vanligt godis (som dessutom är godare och ändå det som - se punkt 1 - alla helst vill ha)
  4. det innebär alltid, som en ren naturlag eller kanske beroende på den allmänna julstressen, att någon slags katastrof inträffar i samband med julgodisgrejandet. Minns de senaste årens erfarenheter:
    1. året du hade hittat käckaste receptet på smörkola, som skulle tillagas i micron. Skitet exploderade givetvis och du hittar fortfarande kolarester i microns innersta och hemligaste delar
    2. året ni skulle bygga ölandsbron, eller om det var eiffeltornet, i pepparkaksdeg, och Lisa och du själv fick bränt socker på händerna och armarna och allt blev kaos
    3. alla år och gånger som knäcksmetajävelen kokat över
    4. just i år nya erfarenheten av att försöka krossa turkiska pepparkarameller (till lakritsknäcken) i en påse mot stengolvet varpå givetvis påsen spricker och turkiska pepparkaramellsdelar och partiklar sprids över hela jämra köksgolvet
  5. man får ändå alltid, alltid i slutändan slänga minst 3/4 av julgodiset eftersom - se punkt 1 - ändå ingen vill äta av det.
Alltså. Gör inget julgodis. Köp mängder av dajm, ta av pappret och lägg dem i en fin korg! Köp smågodis! Köp polkagrisar! Köp en kartong wienernougat! Men: Gör Det Inte Själv.

Punkt.

..."men det är ju så roligt, blir så gott och behöver inte vara så svårt..."




 


torsdag 26 december 2013

Min tur att köra!!

Jo, det är klart jag borde skrivit något om julen här idag. Annandag jul, kylskåpet fullt med mat som inte kommer orkas ätas upp, julklapparna öppnade, julgranen funderar på om den ska börja barra idag eller i morgon. Ögon har tindrat (jo, faktiskt,  Lisas ögon tindrade mycket intensivt när hon öppnade julklappen med två biljetter till One Directions konsert i Stockholm i juni), ögon har runnit (ja, för Erik är kanonförkyld), ögon har svidit (men kan inte gästerna gå hem nu? De har ju ätit, julklapparna är ju öppnade och jag vill bara gå och lägga mig nu när allt är avklarat (tja, ni vet ju att det där med att umgås inte direkt är min grej))

Men. Istället väljer jag att skriva om det här med bilar. Igen. Kanske jag startar det nya året med att döpa om bloggen till "Carolina och bilarna". Men det är ju så här att nu startar ett nytt kapitel i vår bilägandes historia: Lyckan i att äga en bil.

Fattar ni? Lyckan. 

För så kan man säga när man hämtade ut en fabriksny VW Polo fredagen innan jul. En NY bil!! Till den HÄR familjen!! Och det är så vansinnigt roligt att köra. Inga varningslampor som lyser. Inga konstiga missljud. Ingen särskild knyck för att få i backen. Ingen oro. Bilen går alldeles utmärkt att köra i alla hastigheter, även över 80 km/h. Det är så helt och alldeles fantastiskt.

Så nu är det inget dividerande om vem som behöver köra. Vi anmäler oss båda frivilligt, omgående. Köra och köpa mjölk? Jamen, det kan jag göra! Köra till affären och byta julklappen? Jag fixar! Och varför köra dit det är närmast? Nä, vi kör till Emporia för det är lite längre. Eller varför inte Center Syd, Löddeköpinge? Jaså, Lisa vill bli körd till sin bästis som just nu vistas i Vallåkra i Helsingborgstrakten? Jag kör! Inga problem! Jag offrar så gärna lite av min lediga dag för att köra 10 mil helt i onödan. Så får jag ju lyssnat lite på min ljudbok, också.

Jubel!!


torsdag 19 december 2013

Snillen spekulerar

Vi har en jultävling här på biblioteket. Barnen ska gissa vilka en rad ord är när man kastat om bokstäverna, och så ska de gissa hur många skumtomtar vi har pregat ner i en stor glasburk. Priset är förstås alla skumtomtarna till den som har rätt på alla orden och gissat närmast i antal skumtomtar.

Det är himla roligt att sitta där vid disken och höra när barnen diskuterar med varandra vilka ord det kan tänkas vara. Att "Allan Keka" ska vara "Kalle Anka", att "dentav" är "advent" (omåttligt klurigt, det sista). Man skulle kunna tänka sig att de yngre barnen har större problem att lista ut vilka orden är än de större barnen, de i åttan och nian. Men nej, så är det faktiskt inte.

Idag hade jag fullt sjå med att försöka hålla mig för skratt (och språkpolisen inom mig nästan dog) när två killar i nian stod och klurade på de här svåra, svåra orden. Den ene av dem hade lämnat in sin svarslapp igår, men nu hjälpte han den andre med lösningen. Han sa inte orden utan kom med listiga ledtrådar. Typ "dentav", ja, det är det där som kommer varje söndag i december?

Men sen kom det här ordet "taljkusse". Han med lösningen gav sig in i en lång utläggning om hur detta skulle vara "ja, du vet musik-cd? Och så det där motsvarande som de hade förr, och så i kombination med julen?" Den andre såg ut som ett levande frågetecken, och det gjorde jag med. Vad menade killen? Jo, så här stod det på lappen som lämnades in (och som alltså var det "rätta svar" den andre niondeklassaren hade lämnat in igår):

taljkusse = julkasset

Alltså "kasset" (lätt felstavat dessutom) som det där de hade förr som motsvarade cd-skivor.

Hej och hå. Man undrar hur det gick på de nationella proven i svenska? (om man får vara lite elak)(som man väl brukar)

Jaha. Skratta du. Men vet du vad "taljkusse" är om du kastar om bokstäverna?

måndag 16 december 2013

"God"?? På vilket sätt då?

Jag är inne i en ovanligt sur period. Det är mörkret som gör det. Och alla måsten. Jo, visst kan jag njuta av en hel massa saker kring jul, det kan jag. Och jag ser oerhört mycket fram emot julledigheten. Men dagarna som är kvar nu innan är så sega och mörka och jobbiga och jag är så gnällig, så gnällig, så gnällig.

Och mindre än någonsin säger jag "godmorgon". Jag säger aldrig godmorgon. (möjligen, eventuellt som "fånga-uppmärksamheten-var-tysta-för-nu-börjar-vi" inledning när jag har tidiga bokprat för klasser)
Vad är "godmorgon" för ett himla dumt uttryck?? Egentligen? För mig är en morgon aldrig god. Jag är trött, det är stressigt med morgonrutinerna, mitt humör är sämre än sämst innan klockan tio. Och då är morgonen INTE "god".

Hurtfriskt ska det uttalas också, eländet. "Godmorgon!!" med solsken i blick och ett leende på läpparna.

Gah!

Undantag är förstås helgerna, men då är det å andra sidan ingen som hurtfriskt ska flöjta ut något "godmorgon" för då är vi hemma i trygga Vismarlöv där vi alla är nattmänniskor och där dagen börjar tidigast tio på förmiddagen.

Så när folk hurtfriskar loss med sitt "Godmorgon!!" så svara jag alltid bara "Hej." Ingen falsk marknadsföring för min del.


onsdag 11 december 2013

Omöjliga frågor till frukost nr 658 och nr 37


- Mamma?
- (från tidningens djup) Mmmm?
-  Tänk dig att två gaffeltruckar står precis mitt emot varandra Och så lyfter de varandra med hjälp av gafflarna därfram. Då borde de sväva efter en stund, eller hur? För bägge blir lyfta av den andra trucken?
- (rotar fram fysikkunskaperna från hjärnans källarutrymmen) Ehrm. Nä? Det där med tyngdkraften, då?
- Men de blir ju upplyfta från marken?!


 - Mamma?
- (lika djupt koncentrerad i intressant tidningsartikel som vanligt) Ja?
- Vikten av en skugga måste vara ha negativt värde, eller hur?
- Vikten av en skugga? Helt ärligt har jag aldrig funderat på just detta.
- Jo, men ljus har vikt även om det är en oändligt liten vikt. Skugga är avsaknad av ljus. Då måste dess vikt vara negativ.
- (river sig förvirrat i håret och känner djup tacksamhet över yrkesvalet "bibliotekarie" och inte "fysiker") Har Ingen Aning. Faktiskt inte.






tisdag 10 december 2013

Hämndgiriga (??) datorvarelser

Jag trodde jag var kompis med dem. För det mesta, i alla fall. Datorvarelserna, alltså. Jag tror inte på teknik och ettor och nollor och sånt. Nä, jag är fullständigt övertygad om att det är små gubbar och gummor, och djur, och mycket mycket små ormar och troll som jobbar innanför datorskalet. Och som flyger ute i rymden med stora resväskor i händerna för att allt det som jag skickar och hämtar på internet ska komma fram. Datorvarelserna. Och att de, med små undantag och små missförstånd som jag i min välvilja har glömt bort, för det mesta gör som jag vill.

Men nu.

Nu måste jag ha gjort något ruskigt fel. Något som retat upp dem alldeles förförfärligt. För nu händer det mystiska saker i mitt datorliv som liksom inte låter sig förklaras. Stora fel.

Det första är det där med min gamla bokblogg. När jag öppnade den igår för att läsa ett gammalt inlägg upptäckte jag att bilden på bokomslaget i det inlägget hade bytts ut mot en bild på ett helt annat bokomslag. Och inte bara i det inlägget. I inlägg efter inlägg efter inlägg kunde man nu se bilder på böcker om psykologi, most wanted hits 2005, doktorsavhandlingar i ekonomi och sånt när jag kanske skrivit om alver som svingade svärd, tårdrypande kärlekshistorier och spännande polisromaner.

Men hallå!! Fatta vilket jobb att gå in och byta tillbaka varenda bild!! Många timmar...jag har bara hunnit byta tillbaka bilden i 4-5 inlägg än så länge. Återstår...resten.

Det andra har jag suttit och kallsvettats över på jobbet idag. På jobbet sparas alla mina filer på en server. Jag kan alltså öppna vilken dator som helst inom kommunen och komma åt mina filer där. Och jag sitter på olika platser och jobbar - vid skrivbordet, vid lånedisken... Den viktigaste och största filen jag har är en gigantisk excelfil där jag loggar dels alla böcker jag läst sedan jag började som bibliotekarie, dels i vilken skolklass jag pratat om vilken bok och datum för det. Filen är mitt viktigaste arbetsredskap, mer eller mindre. Den har nästan 1300 rader och över 20 kolumner och innehåller oändligt mycket information.

Nu satt jag och jobbade i den i min laptop vid skrivbordet. Sparade, stängde och gick ut för att avlösa min kollega vid lånedisken. Öppnade samma fil fast i den datorn. Och upptäcker att allt det jag nyss satt och skrev in i filen inte finns där. Däremot finns väldigt mycket inskrivet från förra veckan - det som jag nyss vid skrivbordet satt och letade efter i filen och undrade om jag hade blivit senil när jag inte hittade det. Hade jag verkligen inte skrivit in allt det där jag trodde att jag skrev in i onsdags?

Jo, det hade jag. Men det omöjliga har hänt: Filen ligger på ett ställe på en server. Har ett namn. Men existerar i två olika versioner beroende på vilken dator jag använder för att öppna den.

Man sätter sig liksom inte att dubbelkolla 1300 x 20 celler för att jämföra innehållet och vad som skiljer de två gigantiska filerna åt. "Katastrof" skulle kunna vara en bra beskrivning på det hela. Så det var med en viss grad av emotionell upphetsning jag felanmälde det hela till IT-avdelningen på kommunen. Många stora bokstäver i mailet och så, ja ni fattar.

Innan IT-avdelningen hann svara gjorde jag lite stickkontroller och upptäckte att skillnaderna mellan filerna nog inte var så stora, att det nog ändå bara var det jag skrivit in förra veckan som hade lagt sig i en egen fil i ett parallellt universum (eller nåt). Ett par timmars jobb och jag hade allt i en enda fil igen. När jag öppnade den i min laptop, i alla fall.

När sedan IT-avdelningen ringde upp var jag rätt lugn och fin. Och det var nog bra, för i början hade IT-killen sitt släktes ganska överlägsna attityd. Jag var en IT-användare. Och alltså var det jag som hade gjort fel. Det är en IT-grundlag. "Du måste helt enkelt ha sparat ner filen på två olika ställen även om du inte tror det själv".

Men - nu  hände det ytterst märkliga och banbrytande i IT-historien att jag faktiskt hade rätt. Filen var sparad på rätt sätt och på ett enda ställe. Men existerade i två olika versioner beroende på varifrån den öppnades. IT-killen hade aldrig sett något liknande och visste inte hur det kunde ha skett.

Men jag förstod äntligen. Datorvarelserna. Carolina skulle förvirras och straffas, så var det bara.

"Hjärnsläpp i filhanteraren". Så löd IT-killens proffsiga diagnos. Men jag vet ju bättre. Snälla datorvarelser - hur kan jag göra allt bra igen? Ska jag spela mer Skyrim och sluta med mitt vänsterprassel med Pokémon på Eriks Nintendo DS? Ska jag förbjuda Lisa att titta på Paradise hotel på min dator? Eller ska det vara fler vilodagar för er? Är ni utarbetade? Ska jag kanske begränsa internetanvändandet (och era besvärliga resor) till bara måndag-fredag och bara öppna lokala filer på helgerna? Vad? Vad?

"Det får vara nog nu."

lördag 7 december 2013

Bye bye Volvo. Hej Polo!

Alldeles nyss såg jag vår Volvo slira iväg på den väldigt snöiga bygatan. Fast med någon helt främmande vid ratten. Någon som ska ta sig an den där rosten på sidobalkarna, bromsarna och allt det andra som skulle göras vid. I handen har jag 6 hopvikta 500-lappar. Mer fick vi inte för den. Och då var tretusen ändå det absolut högsta budet vi fick efter att ha lagt ut bilen till försäljning på Blocket.

Visst, det var skönt att bli av med alla de där problemen. Men ändå svider det lite i hjärtat. Den var så fin när vi köpte den, Volvon. Då för tio år och tjugotretusen mil sedan. Och nu säljer vi den nästan som skrot.

*gråter lite inombords*

Och nu - ja nu har vi bara en bil. Det kan ju, minst sagt, bli lite besvärligt. Jag får cykla till jobbet ett tag, och just nu ligger den lite mer än en decimeter snö på vägarna här ute vid Vismarlöv. Men det töar nog imorgon. Hoppas jag. Och vi får definitivt problem de närmaste veckorna med körandet till olika kvällsaktiviteter. Man cyklar liksom inte till Svedala med Lisa och fiolen på pakethållaren när hon ska på ensembleövning och konserter den närmaste tiden. Men det löser sig nog.

För vi ser ljuset i slutet av tunneln. Om tre eller fyra veckor ska vi köra Ny Bil. Faktiskt. En årsmodell -14 som har gått 0 mil. Det är inte klokt. Det har vi aldrig gjort förut. Det är en VW Polo 1.4 85 Masters, färg Shadow Blue. Med vinterdäck, motorvärmare och kupéfläkt.

Fatta, ny bil!

Har vi blivit helt galna? Nej, bara väldigt, väldigt trötta på att alltid ha problem med bilarna. Har vi blivit rika? Nej, definitivt inte.

Men vi ska prova något nytt. Vi ska privatleasa en bil. Vi förbinder oss att betala 2000:- i månaden i tre år. Vi får inte köra mer än totalt 4500 mil. När de tre åren har gått lämnar vi tillbaka bilen till bilfirman (eller köper ut den till restvärde). Vi betalar ingenting i handpenning. All service ingår. Och vi tycker att vi köper oss till en problemfriare tillvaro. Vi får väl se om vi ångrar oss sen. Men just nu känns det väldigt bra, i alla fall.

Snart i ett Vismarlöv nära mig

torsdag 5 december 2013

Självmordsfasaner


 Fasaner är vackra fåglar. Alltså, jag menar färgerna och allt det där. Men jag har den fasta övertygelsen att de måste vara ett av jordens dummaste djur. Det verkar alltid som att de inte har en aning om vad de håller på med, eller om var de är på väg eller varför. Att se en fasan som yrar runt ute på bygatan eller någon annanstans är liksom som att se ordet "vimsig" ta fysisk form.

Och så ser jag liksom alltid för mig en litet sånt där snurrstreck ovanför deras huvuden som det finns ovanför seriefigurers huvuden när de är yra eller förvirrade eller något:





De hade väl kunnat vimsa runt så mycket de orkade, de där fasanerna, om det inte vore för det att de ganska ofta drabbas av total vims-attack när det närmar sig en bil. Då blir det kortslutning i den lilla fasanhjärnan och den ultimata och listiga lösningen är ofta att 1. springa ut framför bilen och sedan 2. springa i full fart framåt, alltså inte tvärs över vägen utan i samma riktning som bilen kör i.

Varför? och varför flyger de inte???

Allt detta mitt gnäll över fasaners (o)intelligens kommer sig av att jag och Lisa kom körande häromdagen ute på landsvägen. Precis innan vi fick möte med en annan bil så kastade sig en sån där självmordsfasan ut mitt framför vår bil med ett förvirrat "kamikaaaaze!" skrik. Jag hade inte en chans att väja för då hade jag antingen kört i diket eller krockat med den där andra bilen. Inte hann jag bromsa heller. Så fasanens liv ändades med ett hårt "smäsk".

Detta var precis utanför Vismarlöv City, och Lisa och jag tyckte att vi inte kunde låta den där (f.d) fasanen ligga kvar på vägen utanför. Så vi parkerade bilen utanför huset, vandrade över åkern och skulle bara fösa ner den i diket åtminstone. Men där svek modet. Den var ganska stor. Och varm. Och väldigt död. Ingen av oss ville ta på den eller peta på den med foten. Så de bilister som körde förbi just då kunde få se den rätt så spektakulära synen av en mor och dotter som rycker loss en av reflexpinnarna i vägkanten och petar ner en f.d självmordsfasan i diket, under gälla skrin från dottern som har en ganska stor äckel-attack.
Den där äckel-attacken intensifierades när vi gick tillbaka över åkern och Lisa efter några steg skrek rätt ut och tog ett högt språng eftersom hon nästan klivit på ett par döda "råttungar" (som hon sa) som låg där. Sedan kunde man se Lisa springa in i huset gällt skrikande efter att ha fått en överdos natur. Allra äckligast blev det när vi kom in och jag upptäckte att jag till råga på allt äckel hade trampat i en hundbajs på åkern också. Med mina Nike Free som ju har ovanligt många och djupa skåror i sulorna. Härligt!

Kapitel 2 om självmordsfasaner kom nästa dag eller så. Då körde jag på landsvägen igen när ett helt gäng sturska fasaner kastade sig ut på vägen framför min bil. Den här gången kunde jag både väja och stanna så inga fler fasaner gick till spillo. Men jag tror att det där gänget var den första, förolyckade självmordsfasanens kompisar. De var helt enkelt ute efter hämnd. Nu hade de tänkt ut en enormt listig plan och gick alla till attack mot Den Onda Volvon på en och samma gång.

Dumma djur.

onsdag 4 december 2013

Stolt moder filmar duktig dotter

I går kväll var det adventskonsert i Hyby kyrka med Svedala kulturskola. Lisa spelade "A Celebrated Duet" tillsammans med sin fiollärare Malin Lovén.

För en gångs skull satt jag allra längst fram i kyrkan och kunde filma (med telefonen...) utan huvuden och sånt oviktigt som kom i vägen. Här är filmen:



Nu vill jag höra jubel och applåder. Visst är Lisa bästast och duktigast?!

tisdag 3 december 2013

Bilformad julklapp?

Då var det alltså dags för besiktning av Volvon idag på morgonen. Den som skulle ha skett för två veckor sen, men där jag på väg till besiktningsstationen raskt fick kasta mig på telefonen och avbeställa tiden för den jämra varningslampan om "fel på bromsarna-stanna genast bilen-skäms-ring bärgaren" tändes.

Nu tändes inte någon varningslampa. Men jag var duktigt nervös. Vad skulle bilbesiktigaren hitta? Jämmer och elände?

De är himla trevliga på den lilla besiktningsstationen i Svedala, faktiskt. De kommer ut till en där man sitter i bilen och väntar, öppnar dörren och säger att "gå du nu in i värmen och ta dig en kopp kaffe så ska jag ta hand om din bil". Så det gjorde jag.

Fast det spelar ingen roll hur många koppar kaffe jag drack ochh hur mysigt det än var där i väntrummet - för när besiktningsmannen kom dit och skrev ut protokollet så var det med fyra ombesiktningspunkter. Och de punkterna och hans utlåtande kan sammanfattas med tre ord:

Död och begravning.

Så är det. Det som ska göras vid blir så dyrt (och då har vi inte ens tagit upp det här med att bromsoljan läcker och att motorn går dåligt om man kör i över 80 km/h) att det inte är lönt. Man kostar inte på lyxbehandling av en bil som när som helst skulle kunna ställa sig i vägkanten med bilens motsvarighet till brustet aneurysm.

En månad till kan jag köra. Men nu får vi ut och leta ny bil. Faktiskt.

(snäääääälla jultomten...???)

måndag 2 december 2013

En sanningsenlig redogörelse

Jag läste nyligen i tidningen att man ska vara försiktig med sina statusuppdateringar på Facebook, Twitter etc. Att om man bara skriver glada käcka statusuppdateringar om hur bra allting är och om hur duktiga saker man gör så visar det en överdrivet positiv bild av en själv. Nästan psykotisk. Fina namn som narcissim och machiavellism nämndes i den där artikeln.

Så därför tvekade jag lite  att skriva det här blogginlägget som var tänkt att handla om helgen som gick. Den var nämligen fylld av idylliska familjesammankomster och slå-sig-för-bröstet-duktigheter och bra saker som hänt. Men nu skriver jag det, och bara för att ni ska förstå att jag inte är narcissistisk eller psykotisk eller så, så skriver jag in något litet som liksom punkterar den där första fina bilden av hur det hela verkade vara. Alltså:

Modern och fadern i huset (jag och Håkan alltså, för att förtydliga) hade i god tid under stort samförstånd och med stor fantasi köpt in 48 små, pedagogiska och roliga saker för en överkomlig peng. På fredagskvällen efter maten satte de sig under många lyckliga fniss och ivrigt slog de in alla 48 små paket till barnens adventskalendrar. Barnen var inlåsta på övervåningen men tindrade ändå förväntansfullt med ögonen.

(onsdag: Håkan - vi måste köpa de där j-la adventskalenderpresenterna. - Ja, jag vet. - Burlöv centrum, idag, direkt efter jobb? Powershopping...thank god for T*G*R
fredag, efter den slafsiga pizzamiddagen: OK - vi hinner inte med paketen imorgon. Det får bli nu. - Ikväll? Det är ju fredag? Stöööön. "prassel prassel krafs klipp stön knyta knyta" - jamen kan du inte anstränga dig LITE i alla fall? Byta pappersmönster på några av paketen? - Palla! Skitet håller ju ihop i alla fall och ungarna sliter bara upp dem ändå *ännu mer prassel och knytande och stönande* -Hur långt har du hunnit? - Tretton. Och du? -Fjorton. Haha, jag leder! - Som om det spelar någon roll...)


Lördag förmiddag: Den goda husmodern sätter med glatt humör igång med att baka lussekatter. I bakgrunden hörs stilla julmusik. Dofterna sprider sig från köket till resten av huset. Alla tindrar med ögonen och får julstämning.

(Meh! Mamma! Kan du inte låta bli att ha russin i dem? -Nej! -Jamen det är ju bara du som gillar russin. -Ja, men det ska vara russin i lussekatter. Punkt. Ni får väl pilla ur dem då. Det är jag som bestämmer. - Kan du sänka den där julmusiken? Jag kan inte höra stridsvagnarna i datorspelet? -Nej! Det ska vara så här högt! -Mamma - var hittar du alla dessa mystiska jullåtar? David Hasselhoff - vad är det för skit? - Käft! Tindra!!)

Den fiffiga bokbloggaren i familjen, hon med huvudet på skaft och ögonen öppna för möjligheter, lägger upp ett foto på facebook från när hon handlade på ICA Maxi och hittade oväntade ting på hyllan för mensskydd. Redaktören på LitteraturMagazinet hör omgående av sig och vill lägga upp bilden på min blogg. På två timmar har bilden fått nästan 400 likes. Fifteen minutes of fame i dagens socialmediavärld. Den fiffiga bokbloggaren går runt och är nöjd resten av helgen.

(Jo, men det är faktiskt sant. Dock hade bilden inte ett skit med böcker att göra. Eller ens med läsning. Men såna smällar får man ju ta om man vill bli berömd.)

Söndag förmiddag. Modern och dottern åker till Burlöv Centrum för att under stort samförstånd inhandla en klänning till dottern som hon kan ha på sig när det är dags för årets konserter med musikskolan och sånt där.

(Men Lisa - du behöver inte en ny klänning. Kan du inte bara ta de svarta tajtsen med en svart kofta, svarta shortsen och ett vitt linne? Och ett rött sidenband i flätan? (det ska vara svart-vitt-rött i outfiten för konserterna) - Meh! Mamma! De svarta shortsen har jag vuxit ur för eeeevigheter sen! och jag HAR faktiskt bara två LILA klänningar. Och vi MÅSTE ha svart-vitt-rött på oss. - Vadå? Får ni inte spela annars? - Det är faktiskt VIKTIGT.)

Söndag middag. En vacker klänning är inhandlad. Nu är det dags för den härliga stund på året när adventsljusstakarna ska plockas fram och novembers ogenomträngliga mörker ska lysas upp av julens vackra ljus.

(Håkan! Det är nästan ingen av ljusstakarna som funkar. - Men byt lampor på dem då? - Det är jobbigt. Man vet inte vilken lampa som ska bytas. Fixa! - Håkan! Var är alla förlängningssladdar och förgreningsdosor? Har du tagit dem, eller? - Nej, det har jag inte. - Men de är ju inte här! De kan ju inte bara försvinna! Varför är det så här varenda år? Jag hatar de här jämrans sladdarna. - Den här ljusstaken funkar hur bra som helst. - Gjorde den ju inte! - Du måste trycka på knappen där. - Men det gjorde jag ju, fattar du väl. Den funkade inte när jag provade.)

Med hela huset upptänt av vackra ljusstakar och en upplyst snöflingeljuskedja i uterummet åkte den förnöjda modern i huset iväg på ännu ett nyttigt Friskis & Svettispass för att öka kondition och välbefinnande. Eftersom hon dessutom varit ute lördagen och sprungit en bra runda kände hon sig extra nöjd med sig själv.

(Men Lisa! Är du nu säker på att du inte ska med och gympa? - Ja! har jag ju sagt! Sluta tjata! jag VILL inte med)

Söndag kväll. Hela familjen samlas runt köksbordet. Tända ljus, nersläckt i övrigt (förutom de vackra adentsljusstakarna förstås). Traditionsenlig adventsfika med te, varm choklad, nybakade lussekatter (med russin) och pepparkakor. Låg stämningsfull julmusik i bakgrunden.

(Det sista är faktiskt helt sant.)

Psykopat? Jag?


fredag 29 november 2013

Nu ska skorna nötas igen.

I början på oktober skrev jag ett inlägg om hur Håkan och jag deltog i lotteriet där vinsten var att få anmäla sig till Berlin Marathon. Att man betalade för att anmäla sig och så, men att det var så många som ville vara med att de 40 000 startplatserna lottades ut bland anmäla intressenter för att allt skulle vara så rättvist som möjligt.

Sen blev det lite trist - Håkan "vann" en startplats. Jag gjorde det inte. Och vi ville ju springa båda två, inte en som sprang och en som stod och hejade.

Men - det finns ju reseföretag som säljer maratonresor där anmälningen till loppet redan är fixad och ingår i priset. Vi hittade Buss-Persson, och kollade in på deras hemsida ett antal gånger tills det äntligen stod att nu var anmälan till Berlin Marathon 2014 öppnad, och att det fanns platser kvar.

Jag kastade mig alltså på anmälningsformuläret och knep två platser. Och allt gick bra. Nu är både Håkan och jag anmälda till Berlin Marathon 2014. Och det ska bli så HIMLA KUL!

Förra gången jag sprang maraton var det första gången och jag var så otroligt nervös för om jag skulle klara det. Nu har jag sprungit ett maraton och vet att jag fixar det. Den här gången längtar jag efter det - efter den där adrenalinkicken, efter folkfesten runtomkring. Och resan, att få komma till Berlin igen - det var längesen. Vi ska bo vid Alexanderplatz, och resan ska inte bara bli springande utan lite sightseeing också.

Och nu är det bara att dra igång tränandet på allvar igen... Just nu är det på läge "springer lite så där ibland för att jag inte ska glömma bort handlingen i ljudboken jag lyssnar på då, och gympar lite när andan faller på". Men efter nyår ska jag sätta igång på allvar. Det tar tid och är jobbigt - men det känns också ganska skönt, allt det där springandet. (annars hade jag ju varit helt galen som anmälde mig till en mara till...) Det blir ett gift, det blir det.

Mina Asics Gel Kayano 19 som jag köpte i februari - har sprungit 866 km i dem nu...

torsdag 28 november 2013

Ett ganska så nördigt inlägg

Egentligen hade jag tänkt skriva om andra saker idag här på bloggen - dagarna bara rusar iväg och jag hinner inte med bloggskrivandet som jag tänker. Här ska skrivas om berlin marathon, om gymnasieval och annat sånt. Men i stället kommer så länge detta:

Hysteriskt intressant information om ett vägarbete som ligger mig nära om hjärtat

Fina bilder på Finaste Cirkulationsplatsen, och het info om att det har planterats lökar på den. Tänk, bara, vad man får veta intressanta saker om man läser på Trafikverkets hemsida. Vilket jag i och för sig inte gör så där överdrivet ofta. Pumpstationer! Grus! Belysning! Å, Jonatan, jag ser ljuset i slutet av tunneln. Jag ser ljuset!

Och så talar de om våren. Jag blir lite längtig.

(ja, jag vet att det här kan vara ett av de nördigaste inläggen jag någonsin skrivit)

måndag 25 november 2013

Pokémon - gotta catch them all...

I går kväll hade jag egentligen tänkt sitta och läsa en god bok. Kate Mortons "En välbevarad hemlighet". Av detta blev intet.

Sonen kom nämligen med ganska nöjd min och tryckte ett Nintendo DS i händerna på mig. "Här, mamma! Spelet är igång, du följer bara instruktionerna och så frågar du mig om det är något du inte förstår."

Jag fattade direkt och lydde. Spelet ifråga var Pokémon. Det hela gällde ett vad, eller vad man ska kalla det, och det var bara att lägga boken ifrån sig och sätta sig in i pokemonvärlden och spela.

Det är nämligen så, att för två år sen nu kom pc-spelet Skyrim. Jag köpte det typ dagen efter att det kommit ut, Håkan några dagar senare (ja, vi var tvungna att äga två kopior pga rätt avancerade kopieringsskydd), och vi spelade, spelade och spelade tills någon gång in i maj eller så när vi klarat av det mesta i spelet och tröttnat lite.

Vår sons liv består huvudsakligen av datorspel. Jo, en hel del skola också, men den delen av livet han gillar mest består av datorspel. Och jag har puttat lite på honom sedan jag började med Skyrim och tyckt att "det här är något för dig". Men han har inte velat. Ett spel som mamma gillar - nja. Kan det vara något?

Å andra sidan tjatar han på mig om diverse spel han tycker att jag bör prova. Portal 2. Assassin's Creed (som jag har provat men inte fastnat i). Pokémon. Efter en ganska lång tjatperiod om just Pokémon så sa jag att "OK, jag lovar att spela Pokémon om du spelar Skyrim. När din karaktär nått level 10 i Skyrim så kan du komma med ditt DS så lovar jag att spela".

Sen kan ni förstås själva räkna ut varför jag satt och spelade Pokémon igårkväll. Han har nått level 14 i Skyrim nu, och verkar helt fast. Och mamma hade rätt.

(Hur långt ska jag spela i Pokémon, då? Jag har frågat, och fått till svar att jag bör ha klarat av två Pokegym samt äga minst sex Pokémons, då har jag spelat ungefär lika mycket motsvarande level 10 i Skyrim. Kate Morton får alltså vänta lite.)

Den här lille gynnaren är min start-pokémon.

fredag 22 november 2013

Den är här! Den är igång!!

Vår efterlängtade rondell är klar nu! Eller, ja, det är lite finlir kvar som att refugerna ska fiffas till, dikena ska säkert bli finare, skyltarna ska säkert bli lite mer skyltiga eller nåt. Men själva funktionen rondell är nu på plats och igång. Och jag blir på gott humör varje gång jag ska köra över eller ut på 108:an.

Här har jag skrivit om hur jag längtat och väntat. Vi pratar alltså om korsningen i Klågerup där vi flera gånger om dagen har varit tvungna att köra över en stor landsväg där folk, fä, lastbilar och annat livsfarligt har blåst förbi i mycket högre än de 60 km/h som är tillåtna just där. Varje gång jag kört över har jag dragit en suck av lättnad över att jag klarat det även denna gång. att jag inte krockat med bilar körande på 108 eller bilar på väg ut på 108 och som rivstartat iväg i en vänstersväng mitt framför min bil när jag skulle köra rakt fram och hade företräde. Åtskilliga tvärnitar och kallsvettningar har upplevts i denna eländiga och farliga korsning.

Men nu! Nu! Nu glider man in i rondellen, kollar åt vänster, och KÖR. Åh, lycka! Åh, glädje! Åh, pilutta er alla trafikdårar som inte lärt sig högerregeln, nu kan ni äventyra folks liv i någon annan korsning!

Vi har en rondell!

(Tänk, vad glädjeämnena förändras här i livet. : Åh! Ratatas nya skiva har kommit! Eller, Åh! Killen jag är kär i hälsade på mig! Eller, Åh! Jag har fått Thåströms autograf! Nu: Jag får köra i en rondell varje dag!)

torsdag 21 november 2013

Om...vänta här nu, har jag bloggat om det här ämnet förut?

Carolina (med ganska trött och luttrad röst): Nu ska vi prata om våra bilar. Igen.

Bloggläsarna (flockas med lystna blickar och lätt skadeglada flin): Ooo, nu har de haft problem igen. Haha! Varför köper de inte nya bilar istället för att köra runt i de där vraken de har?

Carolina (morrar inombords: för att vi inte har RÅD förstås!): Igår skulle Volvon besiktigas. Det skulle ju kunna hända vad som helst där. Nya mystiska fel som skulle åtgärdas, rostskadorna som tidigare icke anats, märkliga värden från avgassystemet. Vad vet jag? Håkan och jag gjorde vad vi kunde kvällen innan - lade fram varningstriangeln, kollade så att alla lampor fungerade, fyllde på spolarvätska. Håkan: Tur att vi fyllde på bromsolja förra gången den där lampan tändes så att inte den börjar lysa nu, för då går bilen garanterat inte igenom besiktningen. Carolina: Ja, för (haha) man vill ju inte göra som kära grannen fick göra - gå hem från besíktningsstationen för att varningslampan för låg bromskraft på bilen lyste. Men det är ju ingen risk nu.

Carolina (fortfarande med trött röst): Ja. Och så blev det onsdag eftermiddag. Jag kunde gå ifrån jobbet i god tid, och hade gott om tid på mig att köra till besiktningen. Kände mig duktig och nöjd.

Bloggläsarna (lystet): Ja? Ja? Vad hände??

Carolina: Precis när jag kör in i rondellen i Klågerup (åh! vi har en rondell nu! Den är klar!! Den får ett eget hyllningsinlägg i morgon!!)(men det där var en parentes), ja precis då. Då TÄNDS DEN DÄR JÄMRA VARNINGSLAMPAN OM LÅG BROMSKRAFT! Den lampan som är ett enda rött utropstecken som betyder "sväng av vägen, stäng av bilen, invänta bärgare".

Bloggläsarna (fniss fniss): Så du fick promenera hem från besiktningen?

Carolina (morrar): Nä. För jag körde inte ens dit. Jag stannade bilen (duktig!), ringde till centrala bilbesiktningen och hörde om  jag kunde boka om tiden fast det bara var 20 min kvar till den. Och det gick bra. Sen körde jag (fy fy!) mycket försiktigt hem. Bromsolja fylldes på. Och nu måste vi lokalisera felet som gör att bromsoljan läcker. Åh, vad jag älskar att ha gamla bilar att köra runt med! Eller inte.

Bloggläsarna (med klagande stämmor, som i någon grekisk tragedi). Men ack! Köpen sig då en ny bil! Det finns något som heter avbetalning. Ve! Köra med okänd bromsverkan! Elände! Olycka! Skäms!


tisdag 19 november 2013

Språkpolisen är helt förvirrad...

Nu är språkpolisen helt konfunderad och behöver hjälp.

Det är så att jag nyss publicerade ett inlägg på min bokblogg på LitteraturMagazinet om de böcker jag själv kallar "mitt i mellan-böckerna". Varpå det raskt plingade till i mobilen med ett meddelande på facebook från min mor som påpekade att "hörru språkpolisen - heter det inte mittemellan?"

Alltså, jo. Det gör det. Jag kollade på saol.se, korrektaste platsen av dem alla för en språkpolis. Och det heter "mittemellan". Möjligen med varianten "mittimellan" men mittemellan står förstast och rättast.

Men "mittemellan" känns så fel. "e", liksom?? "Mittimellan" känns överlastat. Jag skriver nästan alltid ut de tre orden "mitt i mellan" och känner mig hemskt redig för den skull. Men det är alltså fel.

En liten koll på nätet i allmänhet säger mig att jag inte är ensam. Det är ganska många som gör som jag. Fast det inte är rätt. Håller språket på att ändras? Varför heter det egentligen mittemellan med det där märkliga "e" som ju aldrig annars är någon preposition i vårt språk?

Och framför allt (eller om man nu vill "framförallt" i ett ord):

Vad skriver du? (för i talspråket blir det ingen större skillnad) Kommentarer, tack!!

söndag 17 november 2013

Nu ska vi prata om cake pops.

Det här är ett inlägg om matlagning. Mer specifikt om bakning. Konditoribakning. Finlir. Haute cuisine för bakverksälskare. Det handlar om cake pops. Och om jag tar den slutliga sammanfattningen allra först:

Gör inte cake pops. Det är sanslöst mycket jobb.

Här kommer först ett youtubeklipp på hur grant och fint och tjusigt det kan vara att göra dessa små läckerheter och konstnärliga skapelser. Cake pops är, för den som inte vet, typ chokladdoppad kaka på pinne.



Lisa hade visat mig något liknande klipp där de gjorde cake pops, och hon var helt såld på hela idén. Mamma, vi måste göra! Mamma, vi måste köpa såna där pinnar man ska ha till cake pops! Mamma! (efter att hon fått en påse sådana pinnar till födelsedagen) När ska vi göra våra cake pops!?

Den här mamman, som sett youtubeklippet och fattat att det handlade om att sönderdela sockerkaksbotten, blanda med något kladdigt, mosa ihop det, rulla till bollar, köra i pinnar, doppa i choklad och efter mycket pill uppnå ett resultat som hon inte lockades vidare av (blockchokladdoppad sockerkaka på pinne, nån?) försökte på mammors elaka vis att ständigt skjuta upp detta evenemang. Nä, inte idag. Nä, inte till helgen, vi ska orientera. Nä, vi hade nyårfesten förrförra året och jag är fortfarande trött. Nä, inte nästa vecka för jag har en fis på tvären.

Men idag. Då hade Lisa en kompis här. Håkan och jag skulle vara borta på orientering till en bit in på eftermiddagen, och jag sa att OK. Intag köket. Gör era cake pops. Blanda inte in mig. Och så blev det. Här är en rapport (från mig som alltså var en - thank god - utomstående betraktare):

1. Man ska utgå från en sockerkaka som man liksom råkar ha liggande. Det hade säkert gått väldigt bra med färdigköpta tårtbottnar från affären, men enligt Lisa skulle det bakas en sockerkaka. (eftersom det här hushållet sällan har sockerkakor "liggande")
2. En sockerkaka bakades sålunda, helt utan föräldrahjälp. Den ställdes för att svalna.
3. Under tiden gjordes smörkräm i ordning. I klippet ovan används frosting för att binda ihop sockerkakssmulorna, men man kan också ha nutella. Eller smörkräm, som tjejerna valde. Mycket, mycket smörkräm.
4. När sockerkakan svalnat revs den ner i en stor bunke och blandades ihop med smörkrämen tills det blev som en deg.
5. Bollar formades. Telefonsamtal till mamma gjordes för att rapportera att huset nu var utan bakplåtspapper. Ganska mycket smet provsmakades. Varje boll som gick sönder var man tvungen att äta upp. Illamående uppstod.
6. Bollarna sattes ut i garaget för att stelna.
7. Bollarna togs in i köket igen. Hål gjordes i varje boll i lagom pinnstorlek. Blockchoklad smältes, pinnar doppades i blockchoklad och stoppades sedan ner i hålen i varje boll (chokladen ska få pinnen att sitta fast). Ut i garaget för att stelna igen.


8. De blivande cake popsen togs in i köket igen. Nu smältes ännu mer choklad. Cake popsen doppades. Pinnarna lossnade. Cake pops-konditorerna ledsnade lite och började spritsa chokladen över bollarna med hjälp av en plastpåse i stället.
9. Garnyr sattes på de cake pops som faktiskt blivit cake pops och inte några exklusiva sockerkaks-smörkrämsbollar med spritsad choklad på toppen.
10. Ut i garaget igen för att stelna.
11. In igen för provsmakning efter middagen. Nu var klockan 19.30. När tjejerna började göra sockerkakan var klockan ungefär 10.30. 


Hur smakade de då? Jodå. Goda, tyckte tjejerna. Som saftig sockerkaka med blockhoklad på tyckte modern. Mums, tyckte storebror och tryckte två cake pops på mycket kort tid. Kan ni göra fler såna här?

Lisa och kompisen tittade på varandra. "Nä." var det mycket bestämda och enhälliga svaret. "Det var bara FÖR jobbigt. Och vi failade en hel del."

Himla bra, tycker jag, som aldrig mer behöver ha dåligt samvete för att jag skjuter upp eventuellt cake pops-tillverkande till en annan dag. Eller en annan vecka. Eller ett annat år.

Förresten föreslog jag att de kanske kunde göra vanliga sketna (men goda) chokladbollar nästa gång, och så helt enkelt trycka ner pinnar i dem? Fick standardsvaret: "Meh! Mamma!"

lördag 16 november 2013

Språkpolisen måste få tala...9

Språkpolisen har slumrat länge i en vrå. Det har varit tyst och skönt. Men i morse vaknade hon till med ett elakt hånskratt, när jag satt och läste Sydsvenskan.

Där fanns en liten notis om att en ung kvinna hade hittat en piercing i sin Billys panpizza hon just satt och åt. Hårstrån hade hon hittat någon gång förut och det var ju rätt äckligt redan det, men en piercing! Blä! Nu skulle hon aldrig mer äta färdiglagad pizza, så det så.

En "piercing"? I pizzan??

Ordagrant  betydet verbet pierce - att genomborra, genomtränga eller att genombryta. Att göra ett hål, alltså. Det är rätt svårt att hitta "görandet av ett hål" i en pizza.

Med lite fantasi kan man tänka sig att piercing betyder själva hålet som har blivit gjort, att någon med talspråk "är full med piercing" liksom.

Det är rätt svårt att hitta ett borttappat hål i pizzan också, faktiskt. Finns det inte någon rolig bilderbok för barn på temat?

Men visst. Jag förstår ju att det som hittades i pizzan alldeles säkert var tingesten som prydde hålet i fråga. En ring eller pärla eller något, som suttit i någon annans näsa, eller öra, eller tunga (eller andra kroppsdelar :) ).

Men, hånskrattar språkpolisen, skriv då inte att man hittar "en piercing" i pizzan.


Och jodå, visst finns det en bilderbok om en jakt på ett hål...


fredag 15 november 2013

Meh! Mamma! Vet du INGENTING?

Jag har ännu en gång mer eller mindre idiotförklarats av mina barn. (nån annan tonårsförälder som råkat ut för detta??) Den här gången för mina bristande kunskaper i engelska.

Alltså, jag är väl rätt duktig på engelska, tycker jag själv. Läser en hel del böcker på engelska, har ett bra ordförråd, kan formulera mig väl. Men det är det här med namn. Det är en sak att se namn i skrift - en helt annan sak att uttala dem på rätt sätt. Ta bara den här stackars Hermione i Harry Potter-böckerna som jag alltid tänkte på i huvudet som Hermione, uttalat på svenska precis som det stavas. Sen när filmerna kom fick jag höra talas om någon mystisk Härrmajåné. Det där kunde min hjärna inte riktigt ta in, så när jag läste böckerna högt för barnen så fick hon heta Hermione. På logisk svenska. Punkt slut. Barnen accepterade, för de hade ännu inte nått mamma-är-löjlig-och-pinsam-nivån i sina utvecklingar.

Men nu. Det här med dagens aktuella musikartister är jag inte väldigt insatt i. Jag läser namnen på dem på Spotify och i tidningarna och så där. (och JA jag vet vilka 1D är. Väldigt väl. Alla gruppmedlemmarnas namn och favoritfärger också) Men jag PRATAR inte om dem. Läser bara namnen inne i huvudet. Och då blir det förstås så väldigt fel när jag ska uttala namnen.

Igår satt vi alltså och läste högt ur en (väldigt rolig) ungdomsbok. Helt plötsligt skulle det pratas om Rihanna. Och jag uttalade det på god svenska, fast med lite engelsk svaj så där. Rijhänna, liksom. Varpå barnen nästan dog av skratt. Mamma!! Hur pinsam är du inte!!? Hon heter Rajjänna. Fatta!

Jag fattade, och kröp tillbaka till mitt näste under en stor sten där jag som åldrad förälder tydligen vistas 364 dagar om året. Att inte veta hur man uttalar Rihanna. Piiiiinsamt.

Rajjänna (kolla! jag KAN!)

måndag 11 november 2013

Kändisspotting på en helt annan nivå

Jag var på bokcirkel igår. Och i trappuppgången utanför lägenheten där bokcirkeln skulle vara träffade jag en kändis! Och inte vilken kändis som helst, utan Sonny. Sonny! 

*plats för applåder och visslingar och avundsjuka utrop*

Vadå "vilken Sonny?"

Jamen, katten Sonny, förstås. Han som är med i serien Elvis, min favoritserie. Tony och Maria Cronstam, som gör den ofta självbiografiska serien Elvis, bodde tydligen i det huset förut, och när de flyttade stannade Sonny kvar. Vad jag förstår bor han hos en granne men tycker om att vistas i trappuppgången och hålla koll på folk. Folk verkar gilla att hålla koll på honom också och bjuda in honom, för han har en väldigt go och rund mage.

Släng er i väggen, filmstjärnor och sjungande kändisar av olika slag - Sonny är en riktig stjärna, och kan komma med krassa kommentarer till alla möjliga situationer. Favvo!

Bättre kattbilder har jag tagit, men han vägrade absolut att sitta still.

Här sitter han nästan still men inte helt. Han bara ville komma ända fram och kela.

Och här är en typisk Sonny-strip, hämtad från albumet "Fredagsmys" (av Tony & Maria Cronstam)


söndag 10 november 2013

Jag blir så full av längt

Idag var det bara väldigt regnigt och blåsigt och mörkt och eländigt, och när jag gick ut en runda med Murre som vi lånade över helgen så gick jag och längtade till bättre tider. När blåsten och regnet piskar blött i ansiktet på en, händerna fryser och hunden tycker att det är kul att plaska i vattenpölarna fast han är en väldigt lurvig samojed som tar med sig hälften av vattenpölarna och bygatans grus inomhus - ja då får man faktiskt längta efter våren.

Tänk dig:

  • en kväll i slutet av mars när ljuset verkligen återvänt på allvar. Du sitter och tittar ut genom fönstret och förundras över att det fortfarande är ljust ute och rosa vid horisonten i väster fast klockan nästan är åtta på kvällen
  • en annan kväll när du kommer hem och kliver ur bilen, och stannar upp en stund, därför att det sitter en koltrast på grannens tak och sjunger så att ditt hjärta nästan håller på att brista
  • den där första riktigt soliga dagen i slutet av februari när solen faktiskt värmer i lä, och du ser att vintergäcken har slagit ut
  • första morgonen du kommer ut och inte behöver skrapa rutorna på bilen för solen redan har tinat upp dem
  • tiden när jorden har slutat vara hård och det riktigt kryper i dig av längtan efter att få sätta igång och klippa ner alla vissna perenner så att de blommande krokusarna syns ordentligt
  • när alla vägar och all asfalt har torkat, och när du inte längre behöver köra försiktigt för att du är rädd för halka
  • när vitsipporna plötsligt och äntligen blommar. Tänk att det kommer som en lika stor överraskning varje år: "kolla nu blommar vitsipporna! och vad MÅNGA de är!!" Den där känslan av att man bara vill lägga sig raklång ner bland alla vitsippor (fast det gör man inte för då blir man oftast rätt blöt)
  • och när maskrosorna blommar. I egna trädgården är de ett stressmoment, men det finns inte mycket som slår en blommande maskrosäng i underbarhet faktiskt
  • första gången du ställer dig vid en syrenbuske och drar in doften av en syrenblomma. Då börjar sommaren närma sig.
  • för att inte tala om när du än en gång stannar mitt i steget där du är, eftersom du hör årets första näktergal.
Man kan bli så full av längt så att man nästan spricker, faktiskt. Då hjälper bara ostbågar. 

I närheten av Höör en underbar vårkväll för ganska många år sen


En maskrosäng på Romeleåsen för ungefär lika många år sen. 2005?

lördag 9 november 2013

Nu har vi nattat husbilen

Ni som har läst den här bloggen ett tag minns säkert att vi hade vissa problem med vinteruppställningen av husbilen förra säsongen? Att vi inte "valde" den lätta vägen, utan att den förblev stående på Fords bilparkering i Uppsala? Jag skrev en mindre roman av inlägg om det. Vill du friska upp minnet så är de här...

1. Kapitel 1 - den har gått sönder
2. Kapitel 2 - typ allt är sönder i motorn men någon annan ska betala
3. Kapitel 3 - den är lagad men det går inte så bra att få hem den
4. Kapitel 4 - den kommer hem. 6 mars. Dvs tre månader senare.

I år försöker vi ett mer praktiskt och lokalt upplägg. Vi har fått plats för att vinterförvara husbilen i en lada hos en bonde i Hyby. Det är typ två stenkast härifrån (av en armstark person). Idag körde vi dit den. Vi följde i år även den checklista vi egentligen hade tänkt använda förra året men aldrig fick möjlighet att testa. Så nu är vattentanken tom, gasolbehållaren urtagen, batteriet urtaget, tanken är full och lakanen är tvättade. Vi har också burit ut det vi kan tänkas vilja använda de fyra månader den står på vintervila, typ gps, kartbok, brobizz och Lisas hörlurar. Förra året, när Håkan trodde att det handlade om att den skulle bli kvar i Uppsala ett par dagar, så förvarades Håkans laptop och läsglasögon bland mycket annat i husbilen ända till 6 mars. Lätt problematiskt, faktiskt.

Endera dagen ska vi återvända till den och bädda ner den riktigt ordentligt. Alla de andra husvagnarna och bilarna som stod i ladan hade presenningar över sig och vi fick veta att det bor duvor uppe i taket på ladan. Så vi ska också bädda med presenning för att vi inte ska behöva göra ren den från duvbajs i vår. Den tycker också att det är mycket roligare att stå och sova tillsammans med andra husbilar jämfört med hur det var förra vintern när den stod ensam utomhus bland en massa näbbiga personbilar.

Och i år har vi alltså kunnat ställa av den! Får lägre försäkring på den varje månad! Och igår rasade fordonsskatten in för dec-mars, och den räkningen var på 2500. Den kunde jag riva! Fatta lycka! att få riva en räkning på 2500. Yej!






torsdag 7 november 2013

Lyckofjäril i magen

Jag sitter och väntar på när Lisa har övning med sin orkester. Jag har bok med (förstås) men kan liksom inte riktigt komma in i läsandet. Istället sitter jag här och känner mig rätt diffust nöjd och lycklig. Som om jag har gjort något väldigt bra.

Och jag kommer inte in i läsandet för jag sitter och funderar över varför jag mår så bra just nu - det kan ju vara bra att komma ihåg en annan gång när livet känns motigare. 

Det är inte vädret för det är lika svart som det brukar vara en kväll i november. Det är inte att jag tränat särskilt duktigt på senaste tiden och definitivt inte det att jag ätit nyttigt, varit återhållsam med godis och blivit smal och snygg. Jag har inte ens skrivit något käckt inlägg på bokbloggen idag, och jag har inte nanowrimo-at ännu (mer om det i ett annat inlägg senare). 

Nä, men jag kom på varför jag är så nöjd och lycklig. Jag har haft ett antal lektioner i skolan, i källkritik för sexor och åttor. Bibliotekarier gör sånt också men jag har inte gjort det förut, jag har bara haft bokprat. Och jag har varit nervös för de där lektionerna som ju väldigt mycket mer är "prata inför folk" än bokprat där jag är så säker på min sak att jag slappnar av helt och hållet. Källkritik är något allvarligare, mycket mer ren undervisning. 

Men nu är jag klar med alla lektionerna. Så jag sitter och är nöjd för de gick bra. Sista åttan jag pratade för var sonens klass. Och jag kunde förstås inte låta bli att nu vid middagen fråga hur han tyckte den lektionen gick (kan ju vara lätt pinsamt att mamma undervisar i klassen), om den var OK. 

Nä, du var bra, mamma. Du var faktiskt riktigt bra. 

Precis så sa han. Beröm från min fjortonårige son för något jag gjort i min yrkesroll. 
Det är därför jag sitter här nu och känner mig så nöjd med mig själv, och så där lycklig. 

onsdag 6 november 2013

Fantomlöss

För kanske tre eller fyra år sedan åkte jag och Erik (eller mest troligt först han och sedan också jag) på att få löss. Lusalarmen på lappar från skolan och dagis har kommit med regelbundenhet i princip sedan barnen var riktigt små, så vi har verkligen varit lyckligt lottade som har sluppit de eländiga krypen så mycket som vi gjort ändå. Lisa har aldrig haft löss, vilket jag är djup tacksam för - med det långa tjocka håret hade det nog gått åt två hela flaskor Paranix för en omgång, och man ska tvätta två.

Men, i vilket fall som helst, då när vi fick löss. Då upptäckte jag det först på mig själv. Visst kan det klia till i hårbotten ibland, men den här dagen var det väldigt kliigt. Det kändes nästan som om det kröp något framme i luggen, tänkte jag, och när jag tänkte det så fick jag en iskall misstanke. Krypa? I håret? Löss? Jag flög in i badrummet och kammade med en helt vanlig kam lite i håret över handfatet. Och visst - där trillade flera stycken av de där ljusgrå krypen ner. Och det behövdes inte många sekunders undersökning innan jag konstaterade att hela Eriks kalufs var fullsmockad med löss.

Gah! Akututryckning till apoteket för att köpa Paranix. Sprutade loss, kammade enligt alla konstens regler. Upprepade behandlingen efter några dagar och det funkade bra. Lössen tog sitt pick och pack och försvann från både mig och Erik.

Vi har inte fått löss sedan dess. Men vi har tagit varje lusalarm på mycket större allvar. Lisa har fått sitt långa tjocka hår igenomkammat med luskam ett antal gånger (fatta vad jobbigt det är) och Erik har också svurit nedböjd över handfatet (men mamma! Jag HAR inga löss säger jag ju!) Jag har trott hur många gånger som helst att "nä, nu är det inte bara som kliar vanligt i hårbotten, nu är det nog något annat...", kammat och inte hittat några löss. Det är lite som att vara inbillningssjuk. Hårbotten minns liksom exakt den där känslan av Huvudlus Som Springer Runt I Håret.

Man kan ha fantomsmärtor i amputerade kroppsdelar. Och när man har varit gravid känns normala tarmrörelser många år efteråt som ett barn som rör sig i magen - exakt samma känsla. Fantomgraviditet? Men kan man ha fantomlöss? I så fall har jag det.

Fantomlus. Naturlig storlek.

måndag 4 november 2013

Bra kvinna reder sig själv.

Det finns stunder då man är mindre lycklig över att bo i och äga ett gammalt hus på landet. Till exempel alla de gånger det blir stopp i avloppet från köket. Vi är väldigt noggranna med att inte hälla ner stekfett och sånt i slasken, och vi tvättar orienteringsskor i en hink för att inte gräs och grus ska sätta igen avloppsrören från köket. Men - rören är gamla, och tydligen trånga. Och det blir stopp med jämna mellanrum.

Vi har haft rörmokare här ett par gånger som har rensat rent med diverse fiffiga långt-ner-i-rören-rens-apparater. Men de har samtidigt lärt oss ganska mycket som vi kan åtgärda själva innan vi ringer efter hjälp.

Nu har vi haft ett par veckor när det har varit aj-aj-nu-rinner-det-dåligt-ut-ur-vaskens-avlopp och väntat på stoppet. Och när vi kom hem från semestern igår var det i det närmaste totalstopp. Så idag tänkte jag att "a woman's gotta do what a woman's gotta do", kavlade upp ärmarna och tog itu med alla "egenåtgärder" rörmokarna rekommenderat.

Jag öppnade vattenlåset under vasken. Mmmm, mysig stund. Hur kan det komma slemmiga hårbollar ner från diskbänksvasken?

Jag tog loss resten av rören under vasken och gjorde dem rena från fett. En ännu mysigare stund. Vämjeliga, svarta tingestar trängde sig ut ur rören med slemmiga dunsar. (Jag ska aldrig mer äta stekt mat.) Jag lyste med ficklampan både neråt och uppåt och rören såg nu fina ut. Satte ihop allt igen efter bästa förmåga och hällde ut hinken med diskvatten som samlats under avloppet. Varpå vattnet inte alls ville rinna ut. Fortfarande stopp. Fast längre ner i rören. Typ under golvet någonstans.

Men då - rörmokartrix nummer 1 A - Big Berta!


Ner med den i det slemmiga diskvattnet! Hålla i plugg i avlopp nummer två! Smuts är härligt! Brunt vatten är kul! Katjunk! Katjunk! Katjunk! Sen: spola länge med hett vatten. Sen återigen Berta-katjunk ett antal gånger. Mer hett-vatten-spol.

Et voilà! Stoppet avlägsnat! Rören fria! Seger för Carolina!

Och tack till alla snälla rörmokare för ta-bort-fettet-först-tips, big-berta-med-vakum-tips, spola-med-hett-vatten-tips.

Tvättade händerna. Tvättade händerna. Tvättade underarmarna. Tvättade händerna.

söndag 3 november 2013

Lookalikes

Nu har vi kommit hem från vår stugsemester. Det var innesittarväder precis hela veckan, så jag har inte ett enda foto att bjuda på. (det skulle bli lite enformigt att titta på foton som föreställer mig läsande på längden och läsande på tvären och Lisa framför TVn och Erik framför PS3 osv osv). Men när vi kom hem låg ett brev från mamma i posten. Hon hade hittat lite gamla kort när hon rensade förrådet, och skickade några till mig. Bland korten låg en serie porträtt på...

"Kolla, Lisa, här är Erik på jättegamla svartvita foton!"
"Jamen? När tog ni dem? Och vad är det för kläder han har på sig?"
"Lisa - det är inte Erik på fotona. Det är morfar, faktiskt. Och de är tagna på 50-talet."
"VA?? Nähä? ÄR det inte Erik?"

Tanken var att jag skulle lägga in fotona på min far här bredvid några bra foton på Erik i liknande ålder - men jag kan faktiskt inte hitta ett enda bra foto där han inte har en keps nerdragen i ansiktet eller gör någon slags grimas. Så ni som känner honom - fattar ni att Lisa tog fel? Det är inte bara som Erik heter exakt som sin morfar (Erik Lennart) - de ser i princip likadana ut också.


onsdag 30 oktober 2013

Umbäranden på Hallandsåsen

Vi är på semester. Vi har inte rest långt, till Hallandsåsens södra sluttning, bara, där vi bor i en gul liten stuga nära Västersjön. Och hela idén med den här semestern är att vi ska slappa, lata oss, vila, chilla, ta igen oss etc etc. Sova länge på morgnarna. Läsa böcker. Äta oförsvarbara mängder godis. Spela PS3. Spela WiiU. Ta igen oss med en tupplur ifall det hela känns jobbigt. Bara laga lättlagad mat. Äta lite mer godis, och ostbågar. Byta till en annan bok.

Ja. Ni fattar.

För att kunna ta igen sig så här ohämmat behöver man tydligen väldigt mycket utrustning. Bilen var totalt fullpackad. Vi fick knappt igen bagageluckan, och ändå hade vi packning vid fötterna också. Kläderna var väl inte så mycket - joggingbyxor och möjligen en extra t-shirt att byta om med - men allt det där andra som krävs för att kunna lata sig. Jösses - att lata sig är en materialsport. Det krävs många böcker. En extra TV (så att ungarna inte behöver slåss om den som finns till TV-tittande och konsolspelande). Joggingkläder (så att man inte får total ångest över allt godisätande). Orienteringskläder, orienteringsryggsäckar (jo, för det råkar vara en orienteringstävling på Hallandsåsen på lördag, tänk så praktiskt!). Och så mängder av grejer från köket, sånt som känns onödigt att köpa nytt på plats typ olivolja, kryddor, flingpaket och sånt där. Egen huvudkudde är skönt att ha med sig också. När man ändå har en rymlig bil, liksom.


Men en sak hade vi missat att trycka in i packningen. Tändstickor. Tändstickor som i "överlevnadsutrustning". Tändstickor som i "kunna tända ljus om strömmen försvinner". Jo, för andra kvällen vi var här brakade ju stormen Judas/Simone loss, och den tyckte att Hallandsåsen låg i vägen så den tänkte sig jämna den med marken.
Nu lyckades den inte så bra med just det, men jestanes vad det stormade loss ett tag där. En hel del av träden i skogen bakom huset ligger numera på marken. Eller på varandra i ett läskigt plockepinn som vi inte vågar gå ut i. Och när det stormade som värst så blinkade ljuset till, och det var då vi började fundera. Om strömmen går - vad gör vi då? Finns här stearinljus? Ficklampor? Tändstickor?? Och, nej. Det fanns alltså inte en enda tändsticka i hela stugan. Fast Håkan hittade flera ficklampor så nöden hade nog inte varit så stor ändå.

De riktiga umbärandena började väl ganska snart efter att stormen kommit igång på allvar. För då försvann internettäckningen. Fatta! Skärmberoende familj på fyra i stuga utan ordentlig internettäckning i nästan två dygn! Man MÅSTE ju kolla mailen och man MÅSTE mata sina djur på bondgården och man MÅSTE kolla upp hur de där pokemonfigurerna bör tränas och man MÅSTE kolla facebooksidan man precis har startat upp och man MÅSTE ju blogga. Elände!

Nu är det onsdag eftermiddag och jag har 3G-täckning på mobilen igen. Och bara se! hur lyckligt jag knattrar loss i ett blogginlägg!

Jag vet inte - hur kunde man lata sig förr, då när det inte fanns internet?

söndag 27 oktober 2013

"Hjälp Carolina att fira hennes födelsedag"

Att fylla år kan vara alldeles förträffligt - om man bara ser till att låta bli sånt där som att ha kalas och därför vara tvungen att städa och laga mat och vara trevlig och sånt jobbigt. Jag har gjort sånt jag tycker om idag på min födelsedag.

Allra först fick jag presenter från min fina familj. De hade varit finkänsliga nog att köpa exakt de saker jag hade önskat mig av dem, och alltså blev jag mycket nöjd. Nya tofflor som jag kan gosa runt med när toffelsäsongen börjar om några veckor. Ny bodybutter från Bodyshop - lite vardagslyx och sånt jag älskar. Och så operabiljetter, faktiskt. Det hade jag önskat, så att jag och Lisa kan gå och höra någon fin opera. Nu blir det La Bohème till våren.

Därefter såg min finkänsliga och fina familj till att raskt äta frukost medan jag såsade runt och gjorde annat (jag är specialist på att göra det helgmorgnar när vi inte ska någonstans) så att jag sen fick hela frukostbordet för mig själv, kunde bre ut alla tidningsdelar framför mig och äta frukost läääääänge.

Jamen, skönt, va?

Och sen plingade det på dörren, och utanför stod ett blomsterbud med en gigantisk blombukett från min Gotlands-familj. Helt underbar!


Kalas var alltså uteslutet - men äta gott vill man när man fyller år, så alltså åkte vi in till Elysée och åt fondue (familjen LGs gemensamma favorit-nom-nom). Svärföräldrarna kom också med, det var planerat. Vad som inte var planerat och som var en överraskning till mig från min finkänsliga och fina familj var att min mor och hennes man också satt vid restaurangbordet när vi kom. Ditresta från Kalmar bara för min skull, och bara för att överraska. Fint!


Presenter hade de med sig också. Min mors egenhändiga teckningar av Erik och Lisa:

Hm, ja, de heter Suddig 1 och Suddig 2. Ljuset var väl inte det allra bästa vid fotograferingstillfället.
Lägg sen till det här med den moderna tidens gratulationskort - alla gratulationer man får på Facebook när man fyller år. Den första plingade in strax efter midnatt, och sen blinkade telefonen hela dagen av alla nya facebookuppdateringar. Tänk att man kan bli så himla glad för en massa korta "grattis på födelsedagen" - men jag blir verkligen det! (och jag försöker återgälda med att gratta andra på fb när de fyller år, om jag kommer ihåg det)

Tack, finkänsliga och fina familj, jag älskar er! Och tack, alla andra för att ni har gett mig en bra födelsedag!

fredag 25 oktober 2013

Läsktokfnatt à la matsalspersonal

En gång om året får personalen i Klågerupskolans matsal ett underbart tokfnatt och förvandlar hela matsalen till ett läskigt och fantastiskt äventyr. Det är på fredagen innan höstlovet, alltså inför Halloween.

Det hängs alltså inte bara upp några halvhjärtade skelett i några snören och fejkade spindelväv över tallriksställen - nej nej nej. För det första sätter de upp svart plast på alla väggar och fönster så det blir helt mörkt därinne. Sedan Dekorerar de. Och då menar jag Dekorerar med stort D. Det är liksom lite som att gå in i Aladdins skattkammargrotta, fast med skräcktema. Där finns råttfamiljer precis invid blecken med mat, där hänger skelett i alla möjliga storlekar, där är ljus i pumpor, höstlöv, ormar. Och dekoreringen ser dessutom olika ut från år till år. Höjdpunkten tror jag var när det var tema "pumpa" med pumpansikten i olika former varav en faktiskt kräktes (nära mjölken...).

Och givetvis är det inte nog med det. Hela personalen själva, plus inhoppade "statister" från skolans övriga personal, klär ut sig å det gruvligaste. Det gäller att inte tappa pyttipannan när Döden-dockan precis intill visar sig inte alls vara någon docka utan någon som sträcker fram en skeletthand...

Lägg så till läskig musik ur högtalarna och du fattar varför ungarna på skolan ser fram emot denna skollunch veckovis innan. De är skräckblandad förtjusta. Nästan väl läskigt, tycker de, men ändå å så väldigt spännande.

I dag tog jag en del foton - men det blir ju aldrig samma sak på bild, sånt där (och definitivt inte med Iphone-kameran). Utan blixt blir det för mörkt och svårt att se - med blixt på tok för upplyst och stämningspajande. Men försök ana er till hur det ser ut av de här:





torsdag 24 oktober 2013

Det du är har jag en gång varit - det jag är kommer du att bli

Häromdagen skrev jag ett inlägg om det här med att bli gammal, och om medeltidskonst med motiv där unga människor mitt i livet mötte uppståndna lik eller skelett som påminde dem om att även de en dag skulle bli gamla och dö. (Här kan du läsa inlägget)

Igår fick vi vår nya (eller fick och fick...vi hade minsann betalt dyra pengar för den) torktumlare. Den gamla, som aviserat sin snara föregående bortgång i över ett år ungefär drog nämligen häromveckan sin absolut sista gnisslande och skorrande suck och lade sig ner och tvärdog. Den har jobbat och slitit hårt de senaste tretton åren, så man får väl förstå att den inte orkade längre.

Men då, precis när vi släpat ut den gamla torktumlaren från badrummet, och parkerat den i uterummet bredvid den precis uppackade nya och fina torktumlaren - ja då såg jag ju det där medeltidskonstmotivet! Det du är har jag en gång varit - det jag är kommer du att bli.

- Hur är det? Trött?
-....jaaaa....(stön)
- Så det är ett tufft liv därinne, alltså?
- Du anar inte. Slit och släp och slaveri. Så fort du har torkat en tvätt ligger nästa på golvet nedanför och väntar.
- (gulp)

onsdag 23 oktober 2013

Filosofisk frukostfundering nr 578

- Mamma?

- Mmmm?

- Om en människa skulle födas helt utan några sinnen? Alltså inte kunna höra, inte kunna se, inte kunna känna, inte känna några lukter eller smaker?

- (ryser). Läskigt. Ja?

- Skulle den personen då kunna tänka överhuvudtaget? För vad skulle tankarna kunna innehålla?

Kloka svar efterfrågas i kommentarsfältet för vidare befordran till min son.

tisdag 22 oktober 2013

Små, fina stunder som inte vill bli glömda

Hur märker man att det är höst och gråvardag? Tja, på att dagarna ofta har hunnit ta slut när jag kommer på att "ja just det ja, nu har jag glömt att skriva på Carolina lever-bloggen...fast, äsch, det har väl inte hänt något särskilt idag att skriva om? Jag har jobbat. Och jobbat. Och återigen ätit godis på kvällen fast jag inte borde. Och läst något. Som jag skriver om på min andra blogg. Och kört bil. Och, näää...det är nog inget viktigt." Och så går dagarna. Men det är klart det händer saker! De där små, små sakerna i vardagen som inte är tråk, utan livet självt! Jag glömmer bara bort dem just då på kvällen när allt är sömnigt och det väntar en ny vardag bara sex sovtimmar kvar.

Så det här får bli ett litet samlingsheat på gyllene ögonblick de senaste dagarna som jag nog borde skrivit om:

Det här med att Lisa hade tjejkväll i lördags. Lite bävade jag ju efter förra årets övernattningskalas, men hon behövde verkligen få ha en kul kompiskväll. Men det blev ju så bra! När Håkan och jag kom hem efter förmiddagens orienteringsövning, sisådär vid tolvtiden, så hade Lisa och hennes kompis (som kom tidigare) redan bakat en tårta inför kvällen samt gjort iordning vardagsrummet med madrasser och kuddar på golvet där alla skulle sitta och mysa sen. De hade kånkat ner grejer själva från vinden och in från husbilen. Duktiga tjejer! Och kvällen (eller, ja, gästerna kom vid 16 och stannade till 22) var bra. Det fnissades och tjoades mycket från vardagsrummet men det värsta som hände var ett glas utspilld päronsaft. Mycket godis åts, mycket Wii spelades, film sågs och Lisa var mycket, mycket lycklig.

Och så det här med att Håkan och jag var med i en orienteringstävling på söndagen där man sprang i par. Man får varsin karta där ett antal kontroller sitter utplacerade, och så delar man upp kontrollerna i mellan sig på ett så smart sätt att den gemensamma tiden för att ta alla kontrollerna blir så liten som möjligt. Riktigt svårt, och med mycket prestige inblandat när man som par tävlar mot andra par exempelvis i den egna klubben. När jag sprang in på upploppet stod Håkan redan vid målet och skrek "öka! öka! sekundstrid!". Och jag sprang allt vad jag kunde. Bra det, för vi vann över våra klubbkompisar med en sekund! Det är inte mycket, det. Väldigt roligt att ha den sekunden på sin sida, för en gångs skull.

Och så mamma-dotter-grejer part 2: igår var jag och Lisa på Emporia. Jag behövde köpa mer te på Bönor & Blad, och hon ville följa med. Sen strosade vi runt i affärerna bara för att det var mysigt. Provade alla dofterna på Bodyshop. Och mängder av badskumsdofter i en annan affär som jag har glömt vad den heter. "Lagun" var godast, så den köpte jag en flaska av för 80 spänn. Varma bad med doftande badgrejs är sånt som får en att överleva mörka höstkvällar. Och så fikade vi på Espresso House där vi delade på en stor varm choklad, vit choklad. Mycket gott. Varsitt sugrör. Mys.

Små, fina saker här i livet: när ens dotter är lycklig, sekundvinster och väldofter.

torsdag 17 oktober 2013

Det här är INTE en bok för dig? Ska försöka med den nästa gång.

Jag läser ju mycket. Och jobbar med böcker. Och skriver om böcker. Och lånar ut böcker till folk som kommer till biblioteket. Och tipsar dessa besökare om böcker.

Men en person finns det jag aldrig, aldrig kan tipsa om en bok. Min oäkte make.

Det är ett idiotsäkert sätt att få honom att aldrig, aldrig någonsin ta upp en särskild bok - att jag rekommenderar den till honom. Aldrig ens andas om att "den här tror jag du skulle tycka om", eller "den här är så himla bra, du bara måste läsa".

Jag har ingen aning om varför - det är väl en särskild märklig gen han har. Han läser mycket. Thrillers, polisromaner, sånt. Ibland kan jag använda mig av honom och hans läsvanor när jag jobbar: "nej, jag har inte läst den själv, men min sambo har läst hela den där serien och gillar den mycket".

Och just nu läser jag Jo Nesbös deckare om Harry Hole mycket bara för att Håkan säger att de är något av de bästa han har läst.

Själv läste jag nyligen Adler-Olsens serie om avdelning Q, och tänkte att det här är verkligen något för Håkan. Och så råkade jag tyvärr säga det till honom (att jag aldrig lär mig). Nu är liksom hela den serien bränd för honom. Ska inte läsas.

Tur att skolbarnen läser det jag sätter i händerna på dem, i alla fall. Så att jag får fortsätta gå runt och tycka att jag är duktig på det där med boktips.

tisdag 15 oktober 2013

En mor-dotter-grej

Riktigt kul har vi haft det ikväll, Lisa och jag. Och jobbigt. Vi har varit på Friskis & Svettis! Ett vanligt medelpass i en vanlig gympasal. Men för mig var det första gången på säkert fyra-fem år eller så jag var på gympa. Och Lisa har aldrig varit på F&S.

Jag undrade lite innan - ska min axel orka? Vältränad är jag ju - men från midjan och neråt, liksom. Jag har sedan länge problem med vänster axel, och senaste tiden har det varit värre än vanligt. Dessutom behöver jag verkligen träna magen och ryggen, och det gör man nästan inte ett dugg när man springer. Men jag trodde nog det skulle gå OK.

Men Lisa, då? Som mest tränar sig genom att byta kanal på fjärrkontrollen? Skulle hon hänga med? Orka hela passet? Tycka att det var pinsamt?

Hon såg lite misstänksam ut halva första låten ("mamma, det här känns rätt konstigt, faktiskt"). Men sen kom hon in i det. Och orkade! Jag kollade åt hennes håll ett par gånger och såg ett svettigt rött ansikte och en kropp som envist kämpade vidare, och ett stort leende faktiskt.

Och efteråt pratade vi om "nästa gång". En gång i veckan ska vi gå, har vi tänkt. Det ska bli en Lisa-mamma-kväll, och det ska bli hur kul som helst.

Skönt för Lisa att på väg till bilen få påpeka att "jag har faktiskt bättre kondis än vad du tror!"


måndag 14 oktober 2013

Inget drag under galoscherna här inte

Det där kalaset vi var på i lördags? Med kanske hundra personer sittandes i en lokal? Det var hundra grader varmt där inne. Man fick andas lugnt och sansat för att få i sig något syre alls. Alla fönster och dörrar var stängda.

Vi satt precis vid en dubbel altandörr som vette ut mot en trädgård. Och vi försökte öppna den där dörren ett antal gånger för att få in lite luft och svalka. Varje gång gick det ungefär tio sekunder innan det kom någon pigg 75-åring ilande och drog igen dörren med en smäll, varpå det alltid skickades en förebrående blick åt vårt håll.

"Pfff. Låta dörren stå öppen så där." kunde man riktigt höra hur de tänkte. "Då blir det drag. Jag vill inte sitta i drag."

Drag. Det är farligt, det.

Fast jag tycker att om man öppnar ett fönster i ett överhettat rum så blir det inte drag. Det kommer in kylig luft, ja. Men för att få drag måste det väl vara öppet någon annanstans i rummet eller huset. Eller så är det en felaktig ventilation som skapar drag - inte det öppna fönstret. Men det där verkar vara en generationsfråga. Flera äldre personer i vår omgivning (och definitivt på det där kalaset) är paniskt rädda för drag. Jag undrar varför?

Själva sover vi med öppet fönster varje natt, även vintertid. Vi är nästan aldrig sjuka. Den enda gången jag kanske fått ge de drag-rädda människorna lite rätt är när jag för tolv år sedan ammade Lisa vid öppet bilfönster (högsommar) och nästa dag fick mjölkstockning. Men jag vet ju egentligen inte om den berodde på det där draget eller på något annat.

Och det är dragigt vintertid i biblioteket där jag jobbar. Då fryser man alltid hur mycket kläder man än tar på sig. Men det beror som sagt var inte på något öppet fönster utan mer på ventilationen som inte låter rätta till sig.

Frisk-luft-från-fönster-drag? Nä, någon måste ha skrämt alla de här människorna med läskiga drag-historier när de var barn. Eller nåt.

söndag 13 oktober 2013

Social (in)kompetens

Vi var på dubbelt 70-årskalas igår. (ja, det blev det jag valde till sist, läs här om min beslutsångest) Det började redan vid 15 på eftermiddagen, och gick av stapeln på Staffanstorps Gästgiveri. Festarrangörerna/födelsedagsbarnen hade inte sparat på något och det bjöds på champagne, buffé med rikliga mängder god mat, vin så mycket man ville ha och lite till och snaps i stora och bräddfulla glas (jamen det var gästgivare Möller själv som skänkte i glasen, och han hade två egna kryddningar på snapsen och man säger liksom inte nej i ett sånt läge), tårta, kaffe, konjak och ja....allt.

Och eftersom ena födelsedagsbarnet är med i både Staffanstorps Dragspelsklubb och i Evert Taube-kören så bjöds det riklig underhållning till maten med sång och musik.

Så jag känner mig ytterst otacksam när jag säger att jag nog mest satt och längtade hem. Men jag är nu en gång skapt på det viset. Tyvärr har jag överfört min sociala oförmåga till bägge mina barn, verkar det. Ungefär när sista tuggan av första omgången mat hade svalts så påbörjades nämligen diskussionen vid vår del av bordet. Diskussionen kring ämnet "när det är socialt accepterat att gå hem från ett kalas".

Jag tyckte någon gång ganska långt efter kaffet och tårtan (som det vid diskussionens påbörjande fortfarande var väldigt långt till). Och definitivt inte som första familj. Nä, kanske när det hade börjat droppa av en hel del folk?

Min son tyckte i princip att det var helt OK att lämna när man ätit upp maten. Min dotter var lite inne på idén att inte ens äta maten (eftersom hon nöjde sig med att äta brödet). Barnens kusin tyckte att "typ 15.05" var lagom.

Det blev lite av en kompromiss. Kaffet, tårtan och konjaken var avklarade. Första familjen hade lämnat (de hade nämligen mycket små barn som behövde komma hem och sova...). Andra familjen också (som egentligen inte var en familj utan ett ungt par i 20-årsåldern och alla hade full förståelse för att ett sådant par vill dra vidare på andra festligheter en lördagskväll). Vår familj har inte längre små barn. Inte heller är de i dra-vidare-till-annan-fest-åldern. Däremot är de i den precis så mellanstora ålder att de inte kan leka loss i bakgrunden av festen men inte heller sätter sig att konversera de andra kalasdeltagarna.

Vi lämnade kalaset någonstans där, efter att det unga paret hade gått men innan det hade börjat droppa av så där värst många folk i övrigt.

Husfrid eller släktfrid?

torsdag 10 oktober 2013

Budgetdisco - så här kul har vi på landet på höstkvällarna

Jag älskar hösten med alla vackra färger och allt det där - men nu i kväll så kastades jag in i det som jag avskyr med hösten och vintern: Att köra bil på kvällarna när det plötsligt har blivit så mörkt. Vänja mig vid att få möte på landsvägarna med bilar som bländar mig med strålkastarna. Köra bil inne i stan där det är ljus som bländar överallt, värst när det är regnigt och gatorna också blänker.

Man vänjer ju sig, och framåt januari så brukar jag inte tänka så mycket på det. Det är så livet är, liksom. Mörkt.

Men nu i kväll så blev det så väldigt abrupt eftersom jag dessutom var tvungen att köra igenom ett antal vägbyggen på kvällen. De bygger ju om 108:an, och jag jublar ju för varje litet framsteg som görs i det där vägbygget (oh, rondelll! oh, vägtunnel!). Men just i dagarna håller de på att asfaltera i både den blivande rondellen och på arbetsplatsen omkring vägtunneln, och de leder om trafiken hej vilt med hjälp av vägkoner så att man får köra där de inte asfalterar för tillfället. Det är inte helt lätt att kunna se var man ska köra ens på dagen när allt bara ser ut som en skog av vägkoner, lastbilar och blinkande varningslampor. Men på kvällen...mardröm! De jobbade på, fast det var mörkt. Och alla vägg-byggar-fordonen blinkade orange. Alla vägarbetarnas reflexvästar blänkte. Alla vägkoners reflexer lyste. Alla mötande bilar bländade. En orangeblinkande lastbils personal var ute och flyttade om de provisoriska vägräckena (som annars leder trafiken rätt under ombyggnaden) - man kunde alltså inte längre få lite vägledning av dem heller.

Ni ser det framför er? Något slags improviserat disco, fast med tusenkilos tunga fordon som kör i bästa fall i de 50 km/h som är tillåtna? Där ska man hitta rätt och lyckas svänga in på det som så småningom blir landsvägen som leder av via Hyby till Vismarlöv. Utan att meja ner någon vägarbetare. Utan att råka köra fel mellan konerna och pinsamt kana ner i de nu väldigt djupa vägrenarna. Utan att köra in i någon annan bil eller dumper eller ens någon vägkon.

Armsvett. Hålla hårt i ratten. Längta efter maj och ljusa vårkvällar. Hitta rätt. (för den här gången?)

Jag har dyrt och heligt lovat att aldrig klaga på vägbygget på 108:an. Det gör jag inte heller - det är bara i kombination med mörkerkörning det blir så att jag NÄSTAN klagar lite.