Julprydnader vi minns

Idag var det dags för en av mina och barnens allra viktigaste traditioner: att ganska sent på eftermiddagen (så att det säkert krockade med middagen) åka till Vellingeblomman för att se på Halloweenutställningen. Traditionen bjuder också att vi ska ta en fika efteråt, och att vi ska upptäcka att caféet är fullt så att vi inte får plats, eller att caféet har bytt plats (men fortfarande har fullt och lång kö till kassan), och att jag ska muttra över hur bra det var det året caféet hade fått ny och stor lokal men hur den lokalen nästa år enbart hade matservering, och så ska vi alla tre sitta och sucka över det ganska trista brickinnehållet i vår snordyra fika i det överfulla caféet. Sedan ska vi stå trekvart eller så och lukta på alla doftljus i den där scented-wax-avdelningen innan vi tråcklar oss ut från parkeringen samtidigt som alla andra också gör det.

Det är tradition.

I år bröts den av följande inslag:
 - caféet låg kvar där det låg förra gången OCH hade fått mycket större yta OCH hade ett större utbud, dessutom med italiensk glass. Så vi hittade raskt ett bra bord och satt och suckade över hur GOTT allt var med kokospaj, glass, gott kaffe och varm choklad. Jag kände mig nästan blåst på mitt eget muttrande.
- vi hittade inte doftljusen, men upptäckte att tomteutställningen öppnat redan idag så förirrade oss in dit länge. Väldigt länge. Upptäckte nya världar inom juldekorationsområdet, så som Avdelningen För Isbjörnar (där Erik inte kunde motstå att köpa ett isbjörnshuvud att sätta upp på väggen)(alla isbjörnar påminde starkt om vår käre grann-samojed Murre) med eller utan röda sidenband runt halsarna, Avdelningen för Julgåsar (va, visste inte ni heller att de fanns??) för att inte tala om Avdelningen för Julpingviner. Jodå. Sedan höll vi på att dö när vi (jadå, vi var fortfarande kvar på julutställningen) kom till Avdelningen för Rosa Lamor jämte Avdelningen för Hjort- eller Älgdjur Iförda Balettkjolar. Jag riktigt kände hur julstämningen spritte i mig.

Isbjörnssamojeden visade sig dessutom vara närsynt.

Men sedan återgick vi till traditionsenliga Att Tråckla Sig Ut Från Parkeringen Samtidigt Som Alla Andra Gjorde Det (fast Erik körde så jag kunde ägna mig åt muttrande över alla som inte bar reflexer)(det hade inte vi heller när vi strax innan gick till vår bil men det är en helt annan sak) varpå vi körde till apoteket i Vellinge för diverse inköp. Och varpå jag lyckligt upptäckte en folksamling som stod och väntade på en Pokemon Go-raid för level 5 Giratina. Jag anslöt, vi tog raskt ner bossen, och jag fångade den.

En mycket bra dag. Jag är dessutom nu ägare av en rosa peruk (som jag ska ha på jobbet)(NEJ jag har inte bytt jobb)(NEJ jag ska inte bära den i lånedisken)(jag ska spela Gafsan i en kort Mumintrollstablå vi ska ha som en del av Ystads gemensamma julkalender)(jag lär återkomma om detta så fler detaljer kommer)(Gafsan har en (1) replik så jag kommer nog klara av det här)

En gungande flyttkartong, vantar och tusen kilo tvätt

Söndagen grydde en timme senare än vanligt, dessutom med tillägget Vantar! Mössa! Fleece! Underställ! Är det vintertid så är det vintertid och nu kör vi kyla. OK?

Inte OK. Särskilt inte om man, som vi, skulle ut och orientera med start 08.57. Hu. Men, som sagt, det finns inga dåliga väder bara samma överraskade "va? vinterkläder?" varje år. Så vi sprang oss varma. Dagens orientering försiggick runt Hammershus, där Håkans bana faktiskt gick uppe på slottsmurarna medan min höll till på bergstoppen bredvid (trodde ni att Danmark inte har några berg? Ha. Ha. Ha.)

Well. Det var rolig orientering, när man väl blev varm. Och minus hagelregnskuren. Och sedan (efter att ha duschat i sisådär 513 minuter) skulle vi hem. Jag hade kollat väderappen tjugosju gånger, och varje gång sade den att "blåser 6 m/s NÖ" och det är ju inte jättemycket? Säg det till Bornholmsfärjan som är en snabbgående katamaran. Om 6 m/s gungar så mycket som den gjorde igår så vill jag inte vara med om 15 m/s. Eller vilken liten trevlig höststorm som helst. Fast då kanske den inte kör? Men vi kom hem.

Måste också gnöla: Bornholmslinjen har nytt namn, nya ägare (?), ny logga och ny färja (fast inte fabriksny, den kändes banne mig 70-tal). Den kan vara den fulaste jag har sett, någonsin. Ser ut som en flytande flyttkartong. Jag kunde kanske tagit den där sjögången om båten hade varit estetiskt tilltalande att köra in sig själv, sin bil och sitt liv i? men att tryckas in i en jämra flyttkartong och dessutom bli gungad? Kaffet är för övrigt skitdyrt.

Och så hade det blivit söndagskväll, men det struntade mitt liv i för det var ändå tvunget att handlas mat, betalas räkningar, ätas middag, ringas till bonden i vars lada vi vinterförvarar husbilen och bestämma tid, tvättas tusen kilo urkiga orienteringskläder och rensas avlopp.

Hej vintertid! Du är välkommen. Not. Mörkt vid 17?? Waaaaahhh.....!

Födelsedagsrapport

Igår fyllde jag år, och det var en bra dag. Egentligen började den redan kvällen innan, då jag och resten av familjen skippade den citygrossmatkasse-maträtt som stod på menyn (någon först stekt och sedan puttrad kyckling som med ris gav 7 sp)(sp som i smartpoints, jag är inne i en viktväktarperiod)(fast just den här veckan fick den pausas pga Danmarksresa och Bornholmsresa och... ja, födelsedag. Hur bra Viktväktarna än är så kan de hålla sig lugna denna enda dag, i alla fall?)(var var jag nu??)... och lät Jensen's Boefhus bjuda oss på middag i stället. Vi har kommit fram till att Jensen's Boefhus är lite som McDonalds, fast med biff. Och såser i pyts i stället för i plastburk. Nå - ibland tränger kroppen till stekt kött, friterad potatis och whiskysås, och eftersom vi alltid firar våra födelsedagar med att gå på restaurang så fick Jensens äran den här gången.

Anledningen till att vi tjuvstartade min födelsedag redan kvällen innan var att jag och Håkan igår tog en semesterdag, och satte oss på färjan mot Bornholm för en orienteringshelg. Vi har gjort det varje höst nu ett tag, och det är ganska många som gör som vi: Bornholm Höst Open är en stor tävling med många deltagare. Men våra barn tyckte av outgrundliga anledningar att de hade bättre saker för sig än att springa i bornholmsk skog i höstregn och rusk, så de stannade hemma.

Så, födelsedag, alltså. Med bokläsning, bokläsning och ännu mer bokläsning. Med ätning av danska ostbågar (de var OK men inte mer än OK. Knastret var rätt men inte smaken.) och allehanda danska bakverk (de kan det där med smördeg, danskarna - lär de sig det redan på hemkunskapen i skolan?)

Och så sprint-orientering på de små gatorna och bakgårdarna i Svaneke. Vansinnigt roligt, och vansinnigt svårt. Själva samlings- mål och startområdet låg otroligt vackert nere i en havsvik i Svaneke:

Och jag kom trea i min klass med 16 deltagare så jag kände mig helt förträfflig.

Middag, då? Nja. Det blev den där först-brynta-sedan-puttrade-kycklingen med ris och svamp och paprika och något annat, och den smakade mest... ingenting alls. Tur vi hade godis kvar. Rätt mycket godis.

Idag har vi varit i en skog söder om Hasle på västra sidan av Bornholm. Jag har sprungit - Håkan har stått kvar vid tävlingsplatsen i regnet och varit synd om eftersom hans vad/hälsena/eller-vad-det-är bråkar med honom och inte alls tyckte om sprint i Svaneke utan packade ihop och tackade för sig efter femte kontrollen. Så idag kunde han knappt gå. Men jag sprang, alltså. Delar av banan gick längs med havet där det regnade, blåste, gick höga vågor och var helt spektakulärt vackert (och svårorienterat).

Ikväll blir det restaurang - något familje-boefhus-pizza med danskt namn invid kyrkan i Allinge. Det blir nog bra. Jag ska inte äta kyckling.

Vissa dagar på jobbet är helt enkelt lite bättre än andra dagar på jobbet.

Jag har haft en ovanligt bra start på arbetsveckan - vi åkte iväg med jobbet på studieresa till Danmark. Själva studerandet och tänkandet bestod i att besöka först Ballerups bibliotek och sedan nästa dag Helsingörs bibliotek och givetvis också få höra mycket om hur de jobbade där, biblioteksplaner, marknadsföring, organisationer, strategier och annat intressant som vi ska ta med oss "hem". Plus att åtminstone jag blev helt grön av avundsjuka för sånt som ett fantastiskt sagorum, för berättarrekvisita som hängde i långa rader på en vägg, både handdockor och större utstyrslar. Typ får. Och drakar. Och korpar. Alltså... ååååh! Eller för läsfåtöljer i tidskriftsavdelningen med utsikt över hamnen och Kronborgs slott.

Bibliotekspersonal på vift. Förträffligt trevliga personer.

Här sitter jag i en av läsfåtöljerna på tidskriftsavdelningen Helsingörs bibliotek. (Nej, det är inte jag som bär rutig skjorta. Herr Skjorta bara råkade komma med på bild.)

Det här är skylten på dörren in till sagorummet i Helsingör!

Ifall man skulle behöva agera får.

Men! Långa studiebesök i Danmark i dagarna två innebär övernattning! Och - yej! - vi bodde på Skodsborg kurhotell. Med spa-avdelning! En stor spa-avdelning! Det fanns bassänger med turbostrålar som masserade axlarna, eller ryggen, eller (om man lutade sig mot ett särskilt räcke) fötterna. Det fanns fotbadsavdelning. Det fanns ångbastu, mild-bastu, tuffare bastu, bastu med bildskärm med avslappningsövningar, saltgrotta (som mest luktade gammal källare), infrarödsbehandlingsavdelning, fler bassänger, regnhimmel, iskall regndusch ifall man nu kände för en iskall regndusch när man kom ut ur tuff-bastun. Det fanns vatten med apelsin att dricka, vatten med några odefinierade gröna blad, vatten med kolsyra och vatten som bara var vatten och inte försökte göra sig till alls. Och te. Och hala golv. Och krossad is i ett krossad-is-med-skopa-skåp ifall man nu kände en obändig lust att hälla krossad is över ryggen. Det gjorde jag inte. Annars testade jag nog allt, vissa saker flera gånger.

Jag badade tills jag var halvt uppblött och väldigt, väldigt ren. Då gick jag upp till hotellrummet (och duschade också, för säkerhets skull)(det var dessutom ett väldigt fint badrum)(jeezus vad jag är lättimponerad) innan det var dags för middag. Mmmmmm-middag.

Tusen intryck, spa-badande tills huden blev skrynklig, och så all denna goda mat. Med vin. Då var det förstås godnatt typ vid 22. Jag var så trött. Men om jag nu inte hade varit det? Jo, då kunde jag djupdyka i den speciella kuddmenyn som fanns på rummet. Helt förutom de tre olika kuddarna som redan fanns i sängen, alltså.

Även om nu ingen av de tre befintliga kuddarna (utan lavendeldoft) egentligen tilltalade min kräsna lekamen så spelade det ingen roll - jag tog den som var ungefär i mitten och somnade som en gris.

Imorgon är det en helt vanlig onsdag. Med matlåda.

Sektsöndag med akutchoklad

Syn i Kungsparken, Malmö, 13:11 idag söndag:

Vad gör de?? Ska det bli allsång? Ska sektledaren tala? För det är ju inte picknick på gång, alla står upp och liksom tittar in mot mitten. Lågmälda samtal förs.

Och kolla: alla har en mobil i handen.

Det är Community Day i Pokémon Go. Under några timmar finns det extra många av en särskild pokemon (Beldum) att fånga, och allra flest finns det i parkerna. Alltså drar jag och alla de som är som jag till en bra park. Men det är inte Beldum som drar just när jag tar bilden - det är en raid i ett pokegym, och vi ska ta ner en level 5 boss som kallar sig Mew Two:

Med så många som hjälpte till var det gjort på ett kick. Sedan får man som spelare ett antal chanser att fånga raidbossen ifråga också. Jag hade åtta bollar - på den andra bollen fångade jag den. Och blev sedan glad som en speleman hela dagen och hela kvällen, för detta är - min hyfsat långa pokemonkarriär till trots - den första level 5-boss jag fångat.

Jaha?? Gjorde jag något mer idag, då, förutom att fånga stöddiga rosa katter som inte finns på riktigt? Jadå. Jag var på bokcirkel och fick soppa, äppelkaka, bebismys och pratande om Stanna hos mig av Ayobami Adebayo (bra bok, läs den!) och ännu mer pratande om livet och sånt. Egentligen borde vi kalla de här träffarna för livscirklar, tror jag.

Under hela tiden jag fångade beldumar, pratade livet och åt äppelkaka, och före det satt flera timmar och åt frukost så satt min dotter och svettades i en sal på Malmö högskola: hon gjorde högskoleprovet. Min moderskärlek var inte ens djup nog att jag skulle stiga upp vid 7 för att köra henne dit så att hon slapp ta en löjligt tidig buss ("min enda sovmorgon den här veckan? nänä, det går säkert bussar, kolla upp det..."), inte heller hade jag tid att lyssna på hennes halvtidsrapport när hon ringde mig på någon rast för att berätta hur det gick ("jodå, jag är intresserad, men nu har jag jagat Beldum i parken så att jag är hemskt sen till bokcirkeln, hinner inte prata, puss puss"). Hennes pappas faderskärlek var däremot djup nog att gå upp i ottan för att köra dotter. Väldigt många pappapoäng där. Medan jag nu ligger på minus på mammapoängen tydligen. Trots att jag hämtade henne när hon var färdig, och trots att vi stannade för att köpa akutchoklad som behövdes så mycket att hon var tvungen att skicka sms om det i förväg. (Akutchoklad går, som alla vet, direkt till söndertröttade hjärnceller och bygger upp dem till normal verksamhet)

Annan bra sak jag har gjort idag: bokat tid hos kiropraktor. Jag har fått en idé om att en sådan kan bota min fot. För över tjugo år sedan hade jag problem med ett knä, sökte kiropraktor för ett ryggproblem varpå han konstaterade att mina höfter var vridna så att ena benet var någon cm längre än det andra, och att knäproblemet berodde på det. Han vred höfterna rätt, och si: knäproblemen försvann efter någon vecka. Nu tänker jag så här: jag har bara ont i en fot. Kanske jag snedbelastar igen? Kanske höfterna har vridit sig igen? Kanske herr (för det är en herr) kiropraktor kan vrida höfter och bota mig så där mirakulöst snabbt en gång till? GDSGD.

Lördagsrapport medan jag väntar på att Niyoms kök ska laga färdigt min middag

Idag studsade jag, pigg som en nyponros, upp vid sju fast det är lördag, och fast vi inte skulle iväg på någon orientering. Men vi skulle följa med goda vänner ut på vandring på Romeleåsen, och vandring är sånt jag nuförtiden går igång på och tycker är ungefär det roligaste man kan göra. Gå upp sju fast vi inte skulle träffas förrän vid tio är en annan grej jag inte skulle sysslat med förr i tiden - men jag älskar att lalla runt länge på morgonen och äta frukost i godan ro, så... jodå. Jag känner mig rätt vuxen nuförtiden, det gör jag.

Barnen var förvisso välkomna att följa med, men hade aviserat ointresse. Sonen skulle sova minst till lunch, och därefter åka till sina rollspelskompisar för att fysiskt sitta vid ett köksbord och kasta tärningar men i anden befinna sig i någon annan värld och medelst svärd och annat ta kål på elaka demoner. (Vi hurrar mycket för detta fritidsintresse och känner att vi har lyckats väl i vår uppfostran) Dottern skulle åka på barnkalas där barnet ifråga fyllde sexton men ändå ville ha fiskdamm & co.

Så vid tio gick vi alltså iväg från Veberöd kyrka, där vi ställde bilarna. Steniga stigar och mjuka skogsvägar fyllda med höstlöv, ängar med kor, ängar med hästar, stenhällar och stenmurar. Stigar som korridorer genom buskage, eller stigar med storslagen utsikt över flera mil Skåne. Stättor och spänger. Lite regn, mycket luft. Orange löv, gula löv, gröna löv, bruna löv, alla möjliga färger på löv. Flås i uppförsbackar och försiktighet i hala nedförsbackar. Fika med utsikt.

Tanka liv och energi.

Jag verkligen älskar det här - skulle kunna göra det varje helg.

Jag kallar den: "Äggmacka With A View"

Mässa, höstlöv och andras vänners hus i Portugal

Så idag var jag på Malmömässan där det kryllade av skolfolk av olika slag som petade på robotar och fick broschyrer om digitala verktyg till undervisning och grävde i skålar med godis som står överallt. Malmömässan ligger i mitt huvud fortfarande i hamnen någonstans eftersom jag inte har varit där på tydligen jättelänge. Hur länge sen är det den flyttade därifrån, 15 år? ännu längre?? Men mitt huvud bara: "så bra, kan jag ju gå in på stan och äta lunch...". Men där den ligger nu är hur bra som helst, ju, två minuter från Hylliestationen, och givetvis blev det alltså lunch inne på Emporia. Eftersom jag var ensam och det var vääääldigt många andra som också skulle äta lunch på samma ställe samtidigt fick jag dela bord med några jag inte kände. Och som jag raskt förstod inte riktigt levde i samma värld som jag. Det skulle resas till Boston över höstlovet, och så var det bry med var julen skulle firas (inte som i "hos vilken släkting" utan som i "i vilket land"). Det var vänner som hade köpt något hus i Portugal men som ändå behöll sommarhuset i Torekov för där är ju fint och.... ja. Sånt. Jag blev lite trött. De åt ändå, precis som jag, sin bibimbap med en gaffel och inte med pinnar, så så där himla världsvana var de säkert inte ändå. Plus att karln som skröt mest hade fula glasögon. OCH hade den där fasansfulla modegrejen med byxor som slutade på ankeln ovanför färgglada strumpor i dyra skinnskor.

Vadå, jag bitter?

Nädå. Inte alls. I stället muttrade jag över de 28 kronor mässkaffet kostade och gick en extra runda runt mässgolvet för att åter lokalisera utställaren som hade en skål med geisha att bjuda på. (gratis) Hus i Portugal... sss.

Väl hemkommen från mässan var jag så trött i huvudet av föreläsningar, kloka människor, mässoväsen och Bostonresor att jag bryskt öppnade sonens dörr och frågade om det ville följas med till Bokskogen för att springa. Det villes det. Och vilken tur, för tänk så fint det var att springa i skogen idag! Alla löven har plötsligt trillat ned från träden nästan allihop och lagt sig på löpstigen, så det var som att springa i en orangebrun tunnel, mjukt och fint. (Portugal kan faktiskt dra något gammalt över sig.)

Erik var förresten väldigt pratsam när vi körde till skogen. Han brukar vara det då, och det är väldigt mysigt. Idag fick jag höra om Teslor som skjutits ut i rymden, om parkeringsregler i Sahara, och att han lärde sig morsealfabetet idag. "Vadå, hur det går till?" "Nej, jag lärde mig hela alfabetet. Det fanns på nätet, och på ett annat ställe hittade jag en lektion med minnestekniker för att lära sig alla bokstäverna, och så gjorde jag det. Så nu behöver jag öva det mycket för att inte glömma."

Eh. OK. Morsan ställer dåligt upp på konversationsövningar på morsekod när kunskaperna sträcker sig till tre långa, tre korta, tre långa. Så sonen får väl gå runt och muttra dididattdattdatt i huvuudet framöver.

Och så när jag skulle ta ett bad på kvällen och få bort löpturssvetten så lossnade badkarskranen (ja, ja, det heter säkert blandare men det tycker jag låter så otillräckligt) från väggen. Mycket märkligt - den har ju bara hängt lite löst i arton år? Dåligt av den. Jag hängde hjälpligt upp den igen på skruven den borde sitta fast på, och meddelade oäkte maken att "det nog går att fästa fast den med lite ståltråd, kanske" för jag tycker badkarskranar är trista ting och borde sitta där man fäst dem.

Arge snickaren hade blivit så arg om han kommit in i vårt badrum att han förmodligen hade spruckit. Eller, vänta här nu. Arge rörmokaren, va? Finns det något sånt program? Kan man få hit dem och eländet fixat gratis?

Hårsnoddar, järnvägsbommar och annat sånt.

Jag försöker åka buss och tåg till jobbet i Ystad nu så mycket det går. Visst går det OK snabbt att köra dit via E65, men jag är så himla less på att köra bil nuförtiden och vara nervös för allt vad älgar, hjortar, opålitliga medbilister och elaka vädergudar kan hitta på, på vägen, vid sidan av vägen och på och/eller i min bil. Så att sitta på en buss, läsa Sydsvenskan på telefonen och låta någon annan köra är jätteskönt. För att inte tala om att därefter sätta sig på tåget en halvtimme med en bok!

Men det ska ju funka med tider och livet också, och idag var det en sån där dag där jag inte fick ihop det (om inte förmiddagen ägnades åt diverse kollektivtrafikåkande och lunchen uteblev). Förmiddagen satt jag nämligen mestadels vid mitt skrivbord på Ystad stadsbibliotek och studerade mässprogrammet för den mässa jag ska gå på i Malmö torsdag och fredag, och så satt jag med på APT någon timme och fick höra om bokmässerapporter och e-bokstrender. Jag hann också med att läsa en artikel om högläsning och äta en kryddig fiskgryta innan jag i god tid körde till Trelleborg för en (håll i er nu pga långt ord) skolbibliotekssamordnarenätverksträff. "I god tid" som lyckades bli "15 min sen" pga att jag missade att svänga av i rätt rondell, och i nästa rondell pågick det någon slags upprörande trafikincident (nog inte olycka men typ nästan-olycka eller kanske en felparkerad dinosaurie eller vad vet jag - trafiken stockade sig och folk började göra mystiska undanmanövrar och u-svängar) som tvingade ut mig på en onödigt krånglig felkörar-omväg-detour runt halva Trelleborg och gjorde mig missnöjd med livet.
När skolbibliotekssam...etc etc-mötet var nästan klart fick jag köra lite bil igen och nästan (tack, järnvägsbommarna, ni kunde inte väntat 5 sek??) hinna i tid till frisörstid i Svedala där frisör Therese gjorde mitt hår lite brunare och ospretigare och allmänt mer välfriserat och fönblåst, varpå jag raskt pajade alltihop genom att sätta upp håret med en trist hårsnodd och åkte hem för att äta potatis-rotfrukts-baconsoppa som oäkte maken hackat och kokat ihop.
Mmmmm tyckte jag,  ... tyckte barnen och kompletterade med mackor. Tjoho, tyckte maken och satte sig sedan i sin bil för att trotsa hjortar och älgar och bilköer och myror och allt vad det är på vägarna för att köra till Höör eller eventuellt Hörby (något Hö... i alla fall), sitta med på någon typ av orienteringsföreningsbestämmarmöte och äta smörgåstårta.

Vilket ju alla vet innehåller oändligt mycket mer majonnäs och klägg än vad potatisrotfruktsbaconsoppa gör.

Vad hade jag egentligen tänkt skriva om idag? Har ingen aning. Nu fick ni ta del av min onsdag i stället. Förresten, viktigt just nu i mitt liv: att generation IV i Pokemon Go släpptes igår kväll, så nu finns det nya pokisar att fånga. Jo, det är viktigt.

När längtan efter en enskilt belägen stuga i skogen blir ganska stark

Vi känner alla igen den. Datorfrustrationen. Fast... normalt brukar det då gnällas över program som kraschar, långa uppladdningstider, virus och konstigheter? Inte alltid. Tillåt mig att i stället dela med mig av tre frustrerande datortillfällen från den senaste veckans jag-lever-med-två-tonåringar-och-det-är-kul-för-det-mesta-men...-liv:

1. Att stå i en trappa och balansera en laptop med ena handen samtidigt som man försöker ändra typsnitt på ett diagrams etiketter i google kalkylark med andra handen. "Mamma? Kan du excel? Asså, google kalkylark är typ ungefär likadant?" (Nej, det är det inte.)(Och varför kunde vi inte sätta oss ned vid, säg, köksbordet med det här?)(jo, pga det eviga "måste ha svar på detta nu och ens föräldrar lives to serve, 24-7, och har inget viktigare för sig än stå-i-trappan-teknisk-support")

2. Att sätta sig ned för att i god tid anmäla sig till en flerdagars orienteringstävling på Bornholm om några veckor. Att dottern samtidigt ställer sig precis bredvid för att öva fiol. Att upptäcka att anmälningstiden på den där jämra tävlingen redan har gått ut, att behöva krångla med att göra efteranmälan, räkna ut hur himla mycket dyrare det är, skriva in kontokortsnummer och pengaöverföring och fatta danska instruktioner om detta och vara irriterad - samtidigt som fiolövandet just ikväll tydligen måste utgöras av skalor. Och inte bara skalor, utan några eländiga övningsskalor som i snigel-på-lyktstolpe-skalor upp upp ned upp ned ned upp upp ned upp ned, eller ambulansen-är-full-och-plågad-skalor tui tui tuituituituiiiiituuuiiignisselgniiiii.... (ack vad jag älskar fiolspel och så glad jag är över att min dotter fortfarande spelar)

3. Eller om vi fortsätter på musiken som gudomlig inspiration: kvällens nyligen genomlidna situation med att försöka samla sig och skriva ett länge uppskjutet blogginlägg om Austens och Brontes brevromaner för Kulturkollo som måste bli klart ikväll. Att sitta där och känna hur den redan sinande kreativiteten helt jagas på flykten av att dottern i ett kök alldeles för nära mig måste sjunga, nej, skråla, nej vråla längre utdrag ur Kristina från Duvemåla. Inget fel på denna fina musikal. Bara valet av tid och plats och ljudvolym.

Nejdå, jag vill ändå aldrig att de flyttar hemifrån. Ever.

Helgens...

Det gick en helg. Fasligt fort, som alltid. Och här är några best-of:

• Helgens proud moment: att jag tog tag i det här med att köra husbil, och gjorde det fram och tillbaka till Skäralid, där dottern och jag idkade läshelg. Och det gick bra. Förvisso fick jag slänga skräck-svett-tröjan direkt i tvättkorgen när vi kom fram (ja, jag var spänd och lyssnade inte ett dugg på Lisas hänt-under-dagen-pladder på vägen dit) - men: det gick bra.
• Helgens not-so-proud-moment: När jag på morgonen upptäckte att ojdå, då när jag tog ut elkablarna igår kväll från husbilsgaraget? Då glömde jag den lilla detaljen att stänga dörren efter mig. Dörren, som alltså stått på vid gavel hela natten. Tur att elaka skurkarna var någon annanstans än Skäralids camping den natten. 
• Helgens flås: Den blå vandringsleden i Söderåsens nationalpark inleds med jag-vet-inte-hur-många höjdkurvor rätt upp på ett jämra berg. Det är trappor och trappor och ytterligare några trappor, och så lite uppförsbacke på det, och några till trappor. Sen är man uppe vid Hjortsprånget där man kan se ut över typ hela norra Skåne. Det är vackert, och en nära-döden-upplevelse på många vis. Jag fick inte ta en selfie på oss när vi stod ute vid kanten för dottern tyckte vi skulle leva lite till. 
• Helgens hallå-hur-långt???: Den där blå vandringsleden? Den skulle vara sisådär 7,7 km eller nåt. Jag tror att den i verkligheten var 23 mil. Den var otroligt vacker, och slingrade sig genom bokskogar med utsikter att dö lite över. Sen fortsatte den. Och fortsatte. Klättrade ner i en klyfta. Slingrade sig fram där på en stenig stig. Slingrade sig och slingrade sig på spänger och stenar och längs bäckfåror. Och vi gick och vi gick och vi gick....
• Helgens nyttigaste mellanmål: ... tills vi kom tillbaka till Skäralid och hittade en kö inne på caféet/restaurangen som var nästan lika lång som blå vandringsleden, så vi struntade i den och tog oss varsin gigantisk skål med ostbågar i husbilen i stället. Nyttigt och mättande. 
• Helgens det-är-så-himla-trist-att-laga-mat 1: färdiggrillad kyckling med chips till middag
• Helgens det-är-så-himla-trist-att-laga-mat 2: findus köttfärssås med spagetti till middag 
• Helgens parkeringskaos 1: Det vid Skäralid. Bilar på alla normala parkeringsplatser. Och på de onormala. Och på de ytterst kreativt påhittade platserna också. Och på vägen utanför. Och på vägen som ledde från vägen. Och i skogen. Och på campingplatsen. Jag tror att större delen av Skånes befolkning tyckte att denna vackra höstdag bäst upplevdes i Söderåsens nationalpark.
• Helgens parkeringskaos 2: De som inte körde till Skäralid körde i stället till Bokskogen. Eller om de möjligen gjorde bägge (som jag). På söndagseftermiddagen körde jag och Erik till Bokskogen för att springa. Bilen parkerades inte på parkeringsplatsen för den var full. Så ock vägarna som ledde till den. Tur det är en liten bil (Eriks lilla smurfbil) som får plats på en hörna i närheten av en nästan-parkeringsplats.
• Helgens folkliv: kunde alltså beskådas i skogen. 
• Helgens felbenämning: "läs"helg. Byt ut till "frilufts"helg så passar det bättre. I och för sig väldigt bra det med. 
• Helgens antal lästa böcker för modern: 1 
• Helgens antal lästa böcker för dottern: 2
• Helgens antal sovtimmar: mmmmmmmmm.....
• Helgens antal ostbågar: talar vi tyst om

Några av alla dem som ville se...

... och fota det här. 

Ytterligare ett sånt där inlägg när Carolina skriver om typ en sketen bussresa och får den att låta som en eskapad till Nordpolen

Sitter ni spända av förväntan över att få läsa om hur jag lyckades komma vilse när jag reste hit och dit i Stockholm? Pilutta er, för det gjorde jag inte. Att ta sig ut till Älta från Birger Jarlsgatan var ungefär lika upphetsande som när jag tar mig till mitt eget jobb med buss och tåg. Eller mindre - missar man en buss i Stockholm under rusning går ju nästa bara några minuter senare - det är ju ingen sport alls. Möjligen blev det lite mer spännande när jag skulle ta mig tillbaka för mobiltelefonsavläsaren i spärren (ja, jag hade biljetten i en app) vägrade kommunicera med vare sig mig eller min telefon eller sure spärrvakten som var rätt övertygad om att jag var en slem app-biljett-förfalskare men till sist släppte igenom mig ändå för att jag nog mest ändå såg ut som en trött bibliotekarie på väg hem. Eller när jag gick igenom den där Brunkebergstunneln (som säker heter något kul) 21:57 fast den stänger 22:00. Living on the edge...

Eller då när jag på bussen ut till Älta minsann fick syn på en karl som hade mage att sitta och kolla på sin mobil fast han hade på sig en exakt likadan jacka som min älskade men lätt förvirrade son glömde kvar på bussen i våras. Samma märke, samma färg, samma storlek. Aha! Jag spände blicken i honom och väntade på att han skulle avslöja sig så att jag fick konfrontera honom. Men nähä, han bara satt vidare och glodde i sin telefon, såg väldigt oskyldig ut till att ha tagit en bortglömd jacka. Det var förstås i Lund Erik glömde kvar den - 60 mil söderut. Och det var förstås ett halvår sen. Så kanske karln var oskyldig ändå?

Jag är hemma igen. Eller, hemma och hemma. Fredagen har jag farit runt över stora delar av Skåne: först till Ystad för ett möte med styrgruppen för projektet jag jobbar med (presentationen jag visade fick jag göra kvällen före på det överfulla tåget hem från Stockholm, tyvärr med en sittplats i en fyrgrupp där jag inte fick plats med min laptop och fick ha den halvuppfälld i knäet och liksom sticka in fingrarna i den för att skriva, med ergonomi anpassad för en surikat ungefär. Jag kände mig hyfsat oproffsig). Sedan direkt till Kävlinge där jag fick vara med på skolbibliotekariernas fina fredagsmöte (med blåbärsvitchokladkaka)(alltså!!)(jag jobbar i fel kommun?). Och sen hem för att direkt sätta mig i husbilen tillsammans med Lisa för att köra till Skäralid vid Röstånga. Så det är väl bara nordöstra hörnet på Skåne jag inte var i under dagen?

Kan jobba på tåget.

Men läste ni?
1. jag körde husbilen. Jag har lite skräck för det just nu pga ovan och pga en trafikolycka vi var inblandade i för några veckor sen med husbilen (kan återkomma om den för har ju inte skrivit här) så det var mycket modigt gjort av mig tycker jag själv.
2. att Lisa och jag är med husbilen i Skäralid för läshelg. Hur skönt?! Hur underbart?! Och att naturen kring Skäralid kan vara en av jordens vackraste platser just nu med alla höstfärger, och i morgon ska det bli 22 grader, och vi ska förstås inte bara läsa utan ut och vandra lite, och... yes!! Det blir bildrapport i morgon.

Stockholmseftermiddag

Så här kommer en liten Stockholmsrapport. Jag är trött i huvudet sådär som man är när man suttit och nickat medhållande till kloka saker som sagts på föreläsningar av olika kloka människor en hel konferensdag, antecknat och tänkt att "ja, så där borde det vara och så där borde jag göra och det där ska jag kolla upp" eller "hur många minuter kvar till kaffe nu tro för nu sprängs huvudet snart".

Men igår hade jag timmar över på eftermiddagen eftersom ett möte jag skulle haft inte blev av förrän idag i stället. Hotellet jag bor på ligger precis invid Humlegården och Kungliga biblioteket, så jag bestämde mig för att gå dit och titta lite. KB var väldigt raskt avklarat (alltså, man går ju inte och "tittar" på ett forskningsbibliotek där material tas fram för att läsas i läsesalarna, jag vet ju det men blev ändå lätt besviken när den magnifika utsidan på insidan liksom bara blev människor med laptops som satt vid skrivbord och läste saker som var intressanta för dem) så jag vandrade vidare. Varför inte till stadsbiblioteket, då? Där hade jag ju aldrig varit, och det låg ju inte så himla långt bort från där jag var?

Så dit gick jag. Jag har ju sett interiörsbilder därifrån tidigare, med alla böcker i rotundan - men att själv komma in där var en helt annan sak. Så högt i tak! Så... runt! Så fullt med böcker! (ja, Carolina, det är ett bibliotek... ) Så fullständigt överväldigande! Så vackert!

(fast... den praktiska och cyniska bibliotekarien som ju är en del av mig viskade: vilka himla jobbiga och smala hyllor att jobba med dagligen, och var har de plats att skylta böckerna, och hur funkar de där magasinen egentligen ihop med bokvagnar och...)(fast jag bad cyniska bibliotekarien vara tyst och se det vackra i stället)

Well. När jag bokstavligen snurrat runt tillräckligt inne på stadsbiblioteket hittade jag till Observatorielunden bakom. Där jag hade jag ju heller aldrig varit förut. Där var en hel förskola utspridd med mycket stoj och stim - tror till och med det stod Observatorielundens förskola på personalens jackor. Gissar att de i så fall har starka ben efter alla trappor upp och ned dagligen? Men - vilken utsikt! Jag oooade och aaa-ade och tog foton innan jag tyckte att jag hade fått intryck så det räckte och satte mig på Espresso house för att läsa om Järfällas skolbiblioteksutvecklingsplan i stället. För den är intressant.

Nu ska jag alldeles strax leta mig ut till min syster i Älta för att bli bjuden på middag. Det ska bli tunnelbana och buss ut till Nacka i en kvällsrusning som är något folktätare än den på Svedalas tågstation en onsdagseftermiddag. Kan ju också bli intressant, fast på ett helt annat sätt.

Den mycket snöpliga sortens plums

Jag sitter på tåget, på väg mot Stockholm och två dagars konferens om det här med skolbibliotek som ju är mitt yrkesliv. Detta är förstås också två nätter på hotell, två hotellfrukostar och en Carolina ensam i Stockholm, vilket Carolina inte är så där värst van vid men faktiskt tycker ska bli himla kul.

Frågan i min hjärna inatt var dock om det också skulle bli två dagars men-vad-i-helvete-måste-jag-bli-förkyld-just-nu. Eller om det skulle bli två dagars människa-vad-du-oroar-dig-i-onödan-det-gick-ju-tillbaka. Eller bara två dagars lite-förkyld-rätt-trist-men-funkar-ju-ändå. Ögoninflammationen är kvar men lite bättre, ty jag snodde helt fräckt lite av dotterns Effektiva Receptbelagda Ögoninflammationssalva hon fick igår. (det blev vårdcentralsbesök)

Och jag har varit vaken sedan 4 i morse. Inte för begynnande förkylningen, inte för att jag har resfeber (hallå?). Utan för att det var då jag vaknade av att dottern trampade upp ur sin säng och ned på bottenvåningen och började rumstera runt där nere.

Jag blev rätt brydd. Det var inte gå-på-toan-mitt-i-natten-ljud. Det var inte heller vansinnigt-hungrig-tar-sig-en-macka-ljud. Inte heller var det förtvivlad-dotter-med-ögoninflammation-baddar-ögonen-vid-handfatet-ljud. Nä. Köksljud hördes. Och sitta i soffan-ljud. Så när lamporna släcktes och dottern tassade tillbaka till sin säng kunde jag inte låta bli att vara oroliga mamman och gå och fråga vad som stod på.

Jo. Inte nog med att hon 1. har ögoninflammation (och därför har en hink med vatten med en liten handduk vid sin säng, så att hon kan badda ögonen när det gör ont) och 2. är förkyld eller ens 3. har ont i handleden och höften sedan i lördags. Nu hade hon vaknat till, och tagit mobilen för att kolla vad klockan var. Lagt tillbaka mobilen... bara det att hon glömde den där hinken med vatten. Och mobilen lades inte på golvet, utan halkade ner i hinken. Plums.

Eftersom Lisa är den hon är fiskade hon raskt upp mobilstackaren ur sitt tidiga morgonbad, gick alltså ned och torkade den, slog upp sin laptop, googlade på "mobiler tappade i vatten", tog ur sim-kortet, fyllde en påse med ris och lade mobilen i den för att torka ut under 72 timmar.

Sjuk sjuttonårig tjej som nu dessutom är av med sin mobil - the bottom is nådd, liksom?

(vad gjorde då hennes mamma då när hon kom in i dotterns rum där arla morgon och fick höra vad som hänt? tröstade? förmanade? var ett stöd i eländet? Nänä. Hon skrattade så att hon nästan kissade på sig, och fick sätta sig på dotterns säng för att lugna ned sig)(ja, mamma, du vet, och du hade gjort precis likadant)(det är den sandbergska förbannelsen)(mer om den någon annan gång)

Skruttigt och synd om

Inte nog med att Lisa hade ont i handleden och höften hon trillade på i lördags. Nej, hon hade problem med ett svidande och rinnande öga också. Och jag avslutade lördagskvällen med att kärvänligt förmana henne att "inte använda mina ögondroppar, tack, för ögoninflammation smittar så lätt".

Ändå vaknade jag på söndagsmorgonen med ett igenmurat vänsteröga. Jahapp. Fast... jag kunde inte begrava mig i självömkan när dottern vaknade med full ögoninflammation på bägge ögonen. Röda ögon, svullna ögonlock och svullet under ögonen också. Det ser ut som att hon gått in i ett getingbo. Två gånger.
På apoteket inhandlades två tuber Noviform (så vi inte skulle smitta varandra mer än nödvändigt) och så förgick söndagen i systerskap framför spegeln där vi baddat ögon med bomullstussar och kläggat gul salva i dem (fast fasen vet om den hjälper - vet inte hur effektivt det är med gult klägg i ögonbrynen och på örngottet när inflammationen sitter i ögat?) och så en hel del tröstande av dottern som var förtvivlad. "Jag har körlektion i morgon!" "Skolan imorgon! Jag KAN inte gå ut sån här!" "Gaaaahh! Waaaahhhh!"

Kompisarna hon skulle åkt in till Malmö för att plugga med var helt förstående till att en sjuttonåring inte kan träda utomhus med röda, svullna ögon - så de kom ut till Vismarlöv i stället. Så förutom ögonbaddande har vi haft en trio tjejer som suttit vid köksbordet och omväxlande pluggat fysik och musikteori. Ibland gick de bort till pianot och spelade en trudelutt också.

Rätt mysigt, ändå.

Men det är rätt skruttigt med oss. Lisans förkylning och ögoninflammation, och så Erik som varit förkyld i över en vecka och de senaste dagarna också dragits med rejäl yrsel, säkert pga förkylningen, men så pass att han fått krypa nedför trappan ibland och hålla sig i väggarna. ("Det är som att vara full fast utan det roliga.")

Han verkar idag nästan botad med hjälp av näsdroppar och Måste Jobba, så han drog iväg till Spångholmsskolan för att vara lärarvikarie.

Hon däremot, hon fick vara hemma från skolan idag och förstås också skippa körlektionen. Hittills har hon ringt två gånger, ska höra av sig igen när hon fått tag på vårdcentralen. Det är synd om henne, och ännu mer synd om när mamman sitter i Ystad och jobbar (och inte ens vågar andas om att egna ögoninflammationen är rätt jobbig, tack så mycket) och inte kan vara med henne när hon är sjuk och måste ta vårdkontakterna själv.

Handleder, fotleder, sulor och böcker... I'm back!

När man låter bloggen dö lite grann så här som jag har gjort nu sedan början på sommaren - ja, då är det himla svårt att sätta igång igen. Hur ta upp alla stora och små, glada och sorgliga, livsomstörtande eller pyttiga saker som hänt sen sist? Struntar man bara i dem här och skriver på som om ingenting hade hänt (och känner sig som en känslokall jäkel?) Ja, det får bli så. Men tro mig - känslor har rasat hela sommaren. Höga toppar och djupa dalar - och ändå så landar jag nu i en...

... helt vanlig lördag i oktober. Fast vad jag älskar helt vanliga lördagar i oktober med inget inskrivet i kalendern! Då kan man till exempel åka till stadsbiblioteket i Malmö med sin dotter. Och så kan man där gå runt på ungdomsavdelningen och utropa sånt som "men läste du någonsin de här böckerna, Lisa? Inte? Men då måste du...!" eller "det är lika bra du lånar hela trilogin, ifall du tycker om första och vill ha de andra direkt" eller "jo, du har rätt många böcker där redan, men tänk om du inte tycker om någon av dem? Då måste du ju ha någon i reserv!".

Hon lånade åtta böcker. Jag lånade bara tre (men eftersom jag i förväg aviserade att jag "absolut inte behöver låna någon alls" så räknas de nog dubbelt).

Sen drog vi till Emporia för att hitta en snygg höstjacka (till Lisa), nya träningstights (till Lisa) och något annat (till Lisa) som jag glömt, men eftersom Lisan ifråga redan inledningsvis snubblade över någon elak klädställning inne på Stadium och handlöst ramlade i golvet och så där "såg någon mig??" snabbt reste sig upp men som sen hade rejält ont i både handled och höft - så förlorades all shoppinglust till jackor och tights. Istället fångades jag in av någon duktig skosäljare som fick upp mig på någon fotmätarmaskin och konstaterade att jag tydligen hade ovanligt höga fotvalv och att alla mina fotproblem (ja, en del av sommarens blöh)(det bidde inget Lidingölopp förresten) kanske kunde avhjälpas av specialsulor som gav stöd för dessa fotvalv. Som av en händelse stod fotmätarmaskinen och försäljaren just intill stället med de Fantastiska Sulorna, som jag provade. Och köpte.

Vi kom alltså hem utan det vi åkt iväg för att köpa - men med ett par sulor som var lika dyra som ett par skor (599 tror jag), löjligt många böcker, en värkande handled och ett begynnande stort blåmärke på en höft.

Lisa firade detta genom att deltaga i Svedalas Kulturkalas, där hon lämpligt nog satt och stickade ("stickgraffiti") med sin handled i fyra timmar.

Jag firade det genom att ta min vrenskande fot och mina svindyra sulor och ge mig ut i Bökebergsskogen för att skåda ljuset och smärtfriheten.

Jag vet inte. Nu gjorde det liksom ont på nya ställen? Fotleden? Hålfoten? (Plånboken?)

Men ja. Det var valda delar av en lördag.