När vägarna försvinner

Idag var jag ute och sprang i Bökebergsskogen, och konstaterade att vägarna i princip har försvunnit sedan förra veckan. Nu har tydligen löven bestämt sig för att falla av träden, typ alla på en gång. Och ännu har inte höststormarna kommit igång med att städa undan dem, så det var som att springa på en prasslande matta.

Så vackert!

Jag hade inte tänkt att fotografera idag. Hade med mobilen, men den var inkrånglad i sin armhållare med hörlursladd, och med ljudbok igång så som jag brukar ha det när jag springer. Och det är meckigt att plocka ur den och sätta dit den igen, så det brukar jag låta bli. Utom idag - då var jag tvungen att stanna två gånger och pilla loss mobilen så att jag kunde fota. Dessa löv! Gick inte att stå emot!

Detta är alltså "efter"-fotot

Studera noga detta hårsvall. Ägarinnan, hon under den lila hårslingan (ja, den är permanent lila fast det kommer att tvättas ur efter ett tag), ville slinga håret ljusare, klippa upp det och ur det så att det inte blev så tungt och tjockt som tidigare utan lättare att sätta upp. Mamman, numera med heltidslön och med känslan av stor rikedom särskilt den 27e varje månad, sa ja till detta.

Så idag lämnades en dotter hos hårfrisören vid 13-tiden, och hämtades 16.15. (Det tar TID att slinga ett hår som hon har!) Hela kalaset kostade 1250, och modern betalade och log - men tyckte inom sig att dotterns hår såg ut ganska väldigt mycket som före de där dryga tre timmarna och de ettusentvåhundrafemtio kronorna.

Men modern har i vanlig ordning fel, förstås. "meh, mamma... det är mycket ljusare nu. Och det är precis som jag ville ha det."
OK då. Bra. Det var ju ändå det som var meningen. Moderns dramatiska utflykter i frisyr- och hårfärgsvärlden i de sena tonåren behöver vi inte ta upp här, och nog skönt om dottern låter bli det svarta och brandbilsröda ändå?

Bilder från en Bornholmshelg

Jag och Håkan har varit på Bornholm över helgen. Vi har bott tillsammans med Evelina och Linus i en lägenhet i Gudhjems Feriepark (himla fin lägenhet, förresten, jag kan lätt tänka mig någon semestervecka där någon gång senare, gärna sommartid) och vi har sprungit orientering i Bornholms Höst Open 2015.
Det har varit hisnande utsikter, blöt skog, tunga backar (ja, Bornholm är backigt!), god pizza i Rönne, promenader längs med klipporna i Gudhjem, slappande i soffa, ätande av godis, väntan i duggregn, vidunderlig startplats vid en sjö, hämtmat från thailändsk restaurang och väldigt mycket mys. Allra mest känner jag nu att "vi måste hit igen!!".

Alltså - den här ölen? Svingod! Prova! Kommer från Bornholm - vi köpte en låda med olika sorter.

Evelina - lägenhetskompis

Här är orienteringstävlingens TC, och det ser ut som vilket svenskt TC som helst. Inte så konstigt - det var långt fler svenska löpare än danska på den här tävlingen.

Typiskt monster en orienterare kan stöta på.

Jag gick längs med klipporna från Ferieparken bort mot Gudhjem - så här fint var det.

Där längst bort ligger så downtown-Gudhjem

Gudhjems lilla fina bibliotek. Det håller öppet tisdag och torsdag eftermiddag - men har meröppet alla dagar 7-22 för dem med lånekort. Det hade ju inte jag, så fick nöja mig med att kika in genom fönstret. Bibliotek med havsutsikt...

Det här lilla thailändska matstället fick förse oss med lördagens middag. Mycket gott - och billigt! Maten jag fick för 59 spänn (röd curry med kyckling och ris, i mediumboxen) var så riklig att jag inte orkade äta upp allt.

Söndagens TC hade utsikt över de här klipporna - och de flesta löparna hade dessutom kontrollen som sitter bakom trädet där i mitten. Kul att titta på! (ja, det är en orienterare med i bilden om du kollar noga) Lite mindre kul var det när man själv skulle ta den där kontrollen, och hörde en klubbkompis hojtande "Heja Carolina!" bortifrån TC. Då blev jag helt nervös.

Söndagens karta - måååånga höjdkurvor och ganska ordentligt kuperat. Men rolig terräng! Kontroll 13 är alltså den som kunde ses från TC.

Lördagens karta - ett strikt rutnät. De små vägarna var dock både igenvuxna och översvämmade, så det gick snabbare att springa genom skogen. Jag upptäckte det redan på väg mot första kontrollen när jag plumsade i en pöl i ett hjulspår, och stod med vatten upp till låren. Så djupt vatten var det - på en väg!

Vet inte riktigt om det är 48 eller 84 jag fyller nästa vecka?

Skåden denna babyblå fleecejacka. Man kan ju tycka att den borde synas rätt bra?  Att det inte vore möjligt att den här bloggskribenten det senaste dygnet varit helt av med den. Inte av med på det viset att hon glömt den någon annanstans, typ på jobbet eller så. Nädå - av med den på viset "nämen nu blev det lite för varmt, skalar av mig fleecen och dumpar den i min omedelbara närhet" någonstans i huset - och sedan inte kan hitta den.

Den var väck. Jag letade på alla de vanliga Carolina-har-dumpat-fleecen-platserna: köksstolarna, läsfåtöljen, skrivbordsstolen, badrumsbänken, och så de mer ovanliga platserna: klädkrokarna i sovrummet (den rätta platsen), uterumsmöblerna, inuti tvättmaskinen, röran i Lisas rum, minutiösa ordningen i Eriks rum... nope. Jag var fullständigt övertygad om inblandning av 1. inbrottstjuvar eller 2. möss med extravaganta vanor eller 3. elaka familjemedlemmar som vill skämta sin stackars mamma aprillo. Eller varför inte 4. utomjordingar?

Till sist hittade Lisa den. Vid min läsfåtölj, men lömskt inkilad under en kudde. "Meh, mamma, hur tydligt som helst - hur kunde du INTE se den? Är du blind?"

Detta gör mig lätt oroad över min hjärnas tillstånd. Börjar den luckras upp? Borde jag sysselsätta mig mer med korsord, ni vet så där man bör göra på ålderns höst för att "hålla hjärnan igång"? För inte nog med detta - idag när jag snabbt hade plockat ihop alla prylar på jobbet och skyndat mig ut för att hinna med en något tidigare buss (tidigare men långsammare = mer lästid på bussen, bra sak)... så kom jag plötsligt på en sak. Den lilla detaljen att jag hade kört bil till jobbet idag.

Tur att jag kom på det innan jag hann gå på bussen. Tur att jag har en dotter som håller reda på mina klädespersedlar. Vänta du Lisa - det här är troligen bara början. Dina dagar kommer att fyllas av telefonsamtal från din mor, som prompt vill veta var hon har lagt sin bok, sina piller, sin bil, sina kläder, sin hjärna och sig själv.

En vanlig sketen onsdag

Det här som är mitt nya liv? Att jobba i en skolbibliotekariepool där ännu inga rutiner är fastställda, och där jag jobbar överallt men utan egen plats? Det har ännu inte blivit någon grå vardag. Inte alls! Ingen dag är den andra lik, och just nu trivs jag alldeles förträffligt med det. Ta till exempel denna onsdag som började inne i Malmö med en fortbildningsdag om läsfrämjande för unga. Redan det faktum att det på morgnarna är bilkö för att komma till Västra hamnen i Malmö var för en lantis som mig oerhört fascinerande - hade ingen aaaaning fast jag borde fattat att det bland allt annat nybyggt därute också har byggts många nya kontorshus.

Nå - jag hittade parkering, och rätt kontorshus, och fick lyssna på många intressanta ting. Jag antecknade en hel del, och det som jag inte hann anteckna fotade jag med mobilen. Fast här gick det lite fel:

Jag lyckades trycka av exakt samma tiondels sekund som föreläsaren bytte powerpointbild - chansen för det? Och hade jag försökt fota just den stunden hade jag aldrig lyckats. Jag lade upp bilden på fb, och fick en kommentar att det där kunde varit text som en dyslektiker uppfattar den. Passande, på en föreläsning om just läsning.

När jag väl kom hem från läsfrämjandet var min hjärna ungefär som snömos. Mycket info, mycket pratande, mycket att tänka på. Klockan var nästan 14, och lunch hade det inte blivit (det bjöds på frukt vid 11-tiden i stället). Jag åt lite mellis och beslöt mig för att ta kompledigt resten av dagen och låta mig och snömoshjärnan få komma ut i skogen i stället. Höst! Oktober! Färger! Luften! Lyssna på bra ljudbok! Massor av andra saker med utropstecken efter! (klart jag fotade! bilder nedan!!)

Och igår - då jobbade jag hemifrån en del av dagen och åkte i stället iväg på kvällen och pratade på ett föräldramöte i en förskoleklass. Tända ljus i ett mörkt klassrum, och så stå och prata om vikten av högläsning. Och i morgon? Då ska jag och tre av mina kollegor åka ut till två olika skolor och försöka prata med så många som möjligt, elever och personal, om det stundande läslovet och vår läslovsutmaning. Grå vardag? Icke. Inte alls.

Nu har jag tillbringat en timme med att leta efter en diktstrof jag vet att jag har skrivit ned någonstans. På vägen fastnade jag i stället i dagboken jag skrev när barnen var små, och läste om när Lisa hade lunginflammation när hon var bara 10 månader gammal. Återkommer till det i morgon, tror jag.
Men diktstrofen hittade jag inte. Den var ungefär så här:

October dresses in red and gold
like a lady afraid of growing old

Någon som känner igen vem som har skrivit??

Kuku slår Husar

Jag satt och läste en barnbok, där det plötsligt dök upp en bild på killekort. Dessutom har en killekortlek en viss betydelse i boken:

ur Dit ljuset inte når av Annika Thor

Kille! (det ska alltså uttalas "tjille") Det väcker ju massor av minnen från min barndom, det! När jag var liten kunde jag spela kille - nu när jag googlade det så såg jag att det fanns flera olika varianter. Vilken av dem jag kunde minns jag inte, men jag vet fortfarande exakt rangordningen på de där korten. Dessutom minns jag att jag kunde lägga någon slags patiens med dem.

Men allra mest minns jag den som lärde mig spela kille - min farmor. Hennes röst när hon irriterat kommenterade att hon hade dragit Blaren. Klirrandet från hennes alla armband när hon delade ut korten. Mer kommer tillbaka: ljudet av väggklockorna som slog i farmors och farfars lägenhet - först den mörkare, tyngre och strax efter den guldlockiga, stimmiga, snabba. Cigarettlukten.

Det var det vi mest gjorde hemma hos farmor och farfar: spelade kort. Och vi spelade om pengar, vilket gjorde det hela åh så mycket mer spännande. Nu pratar vi alltså tioöringar, och tjugofemöringar, eller den triumferande känslan när man tog hem storkovan och vann hela fem spänn. Wow! Mest älskade kortspelet var Issental. Vet inte om jag stavar det rätt, men vet exakt hur det sista kortet skulle dras och slängas på bordet med stor dramatik - då skulle man samtidigt utropa issental!

Men killekortlek, alltså. Jag har faktiskt inte sett någon sådan på  många år. Så här såg den ut som vi spelade med:

Någon som känner igen? Som spelade kille?

Bristande efterlevnad för att uppdatera mina poster i kontoavslutning...vojne vojne

Det är tur att jag då och då kollar igenom skräpposten som filtrerats undan i mitt mailprogram. Annars kunde jag ju missa viktig information som den här:

Det som allra mest oroar mig är språkkunskaperna hos TeliaSoneras anställda. Inte använder man väl "kommer" i stället för "har blivit"? Dessutom borde "inaktuell" stå i plural eftersom kontofaktureringsinformationsposter står i plural.

Och så undrar jag över de ordinarie? Om alla reserver rättigheter, har inte ordinarie rättigheter också?

Jag ligger sömnlös. Hur KAN jag ha låtit mina kontofaktureringsinformationsposter bli inaktuella? Hur ska det nu bara gå? Känner mig dock något lugnad av att det trots allt är Tele2 och inte Telia som är vår leverantör av både det fasta telefonabonnemanget och internetuppkopplingen. Men nog säkrast ändå att jag klickar på den där länken, och skriver in alla mina bankkontouppgifter, tillsammans med lösenordet till mitt mobila BankID, mitt personnummer och så resten av mina lösenord också när jag ändå håller på? Så att TeliaSonera blir glada?

Söndagsbilder

Idag kom jag ihåg att plocka fram mobilkameran då och då och fota lite. Det blir attans så mycket roligare att blogga då. Vi börjar med den här dörren:

Så där ser alla dörrar ut på insidan på toaletterna inne i Sanitetshuset på Revingehed. Beväringsklotter, antal dagar till muck och ganska mycket trams. Det man lite lätt kan undra är förstås vad en Carolina gjorde inne på toaletterna på ett militärt övningsområde? Jamen orienterade, förstås! NEJ, jag orienterade inte INNE på toaletterna, men väl ute i skogen och ute på heden. Det var samma tävlingsområde och samma samlingsplats som i fredags när jag satt i sekretariatet, men den här gången var jag bara en av alla tävlande. Några andra satt i sekretariatet med datorer, fukt och nervositet. Här är en bild på dem, bara för att det nu var de och inte jag:

Och fler bilder från TC (=tävlingscentrum, som det fint kallas där start och mål, duschar, sekretariat och marka finns på en orienteringstävling)(fast numera kallas det ofta ännu finare för "arena" vilket känns som en lätt overkill när "arenan" är en hyfsat lerig åker mitt ute i ingenstans som ofta är fallet). Här är ryggsäcksparkeringen i klubbtältet (så slipper ryggsäckarna bli våta om det regnar under tiden vi är ute och springer, plus att det är himla skönt att sitta i ett tält efter man har duschat och gått till markan för att köpa sig en hamburgare...

...eller något fint kaffebröd. De här små konstverken till cupcakes såldes i dagens marka, och jag frågade tjejerna som stod och sålde dem (de var väl i sisådär 12-årsåldern) vem som hade bakat dem. Det var de själva som bakat, visade det sig. Visst hade de rätt att vara stolta?

Och hur gick orienteringen, då? Ungefär så bra som man kan tänka sig, om det är så att man inte har sprungit någon orienteringstävling sedan i somras, och inte överhuvudtaget har sprungit någon enda gång alls de senaste veckorna. Lååååångsamt, alltså.

Typisk Revingehed-skylt

Jag hann också med en runda till Trelleborg idag. Nä, jag skulle inte till jobbet på en sönda, men det ligger en affär med köksprylar i köpcentrumet där, och den affären hade 25% på allt just denna helgen. Och er kära bloggskribent fyller år om en vecka, och hade generöst nog gått med på att köpa en kaffebryggare till sig själv. Inte vilken kaffebryggare som helst, utan kaffebryggarnas Rolls Royce - en Moccamaster. Modellen jag ville ha kostar runt 2500 spänn, och då blir 25% en hel del pengar. Nu står den hemma hos oss, röd och grann. Nä, jag slog inte in den till mig själv, utan slet upp den direkt och bryggde en kanna kaffe - 8 dagar före födelsedagen. Jag tänkte att den ändå inte riktigt hade blivit någon överraskning...

Och de här då? Jo, de bor i Trelleborg, i parken mitt inne i stan, men brukar yra omkring på cykelvägen utanför parken, på torget och utanför biblioteket. Jag har sett hela familjen fler gånger ända sedan de små kycklingarna var precis nykläckta, men glömmer alltid att fota dem. Nu så!

SekretariatsCarolinas välförtjänta långfrukost

Här kommer då ännu en bild ifrån våra köksregioner:

Och det är en detaljstudie av mitt frukostbord. Ingen rafflande frukost, bara flingor (JA, jag äter barnflingor)(FAST jag fyller 48 nästa vecka)(kommentarer på det?), knäckebröd och te. Och läsning av boken Ancillary Justice och så lite spelande av Candy Crush Saga då och då. Det här är nämligen en lördagsfrukost av den arten jag älskar allra mest, den där jag sitter kvar i flera timmar vid frukostbordet.

Men just den här, idag 17 oktober? Jag har längtat efter just den. Mycket. Nämligen hade jag och Kristina igår kväll hand om sekretariatet till en nattorienteringstävling, en stafett med niomannalag. Och jag har länge våndats inför denna tävling, och oroat mig för att vi skulle få allt rätt. Det var ett nytt orienteringsdatorsystem för oss, och nya beräkningssätt för resultaten, eftersom den här nattstafetten som har alldeles egna regler fram tills nu har skötts av Lunds OK i stället för av Malmö OK. Vi har alltså fram tills nu med en suck av lättnad kunnat strunta i hur det går till att administrera en tävling med regler som följer:

Gemensam start sträcka 1-3. Förste löpare från sträcka 1-3 skickar ut sträcka 4-6. Förste löpare från sträcka 4-6 skickar ut sträcka 7-9 om alla från sträcka 1-3 kommit i mål. Segrare är det lag som först fått in samtliga lagmedlemmar i mål - vinnande lagtid är alltså tiden mellan gemensamma starten 19.00 och klockslaget när lagets sista medlem går i mål.

Stoppa nu in det där i ett orienteringsdatorsystem, tjugo lag med nio deltagare vardera, och hoppas på att det funkar. Avvakta alla triljoner lagändringar som uppstår i sista minuten (jag vill byta nummer på min SI-pinne, jag och NN vill byta sträckor i våra lag pga förkylning/hälta/nattskräck/totalförlamning-men-vi-orienterare-ger-oss-aldrig-och-springer-ändå, person 1 tar person 2s plats, som i stället ersätter person 3 som är sjuk, och person 1 ersätts av person 4 som har glömt vilket nummer hens SI-pinne har... etc etc etc)
Lyft ut några datorer i ett tält i skogen dit ström har dragits, en lampa hängts upp så att det går att se och hoppas på att skrivarna och kopplingarna vill funka även när vädergudarna har bestämt sig för att förgylla hela tillställningen med regn och ungefär allt i det där tältet är hyfsat fuktigt. Tänk positivt What could possibly go wrong? 

Jo, i en Carolinahjärna kan många, många kombinationer av misstag göras, och i princip kan alltihop go very wrong. Därav nervositeten sedan länge tillbaka.

Men vet ni? Det mesta gick bra. Och nu är det över.

Och om det är någon som vill studera och begrunda alla resultatlistor och filer och siffror och sekunder så kan denne någon göra det på den här sidan. Good luck.

Passa på att se detta!

Studera det här fotot, och njut av bilden:

Eh, vadå? Har Carolina gått över till att bli matbloggare? Eller sällat sig till skaran som dränker facebook och instagram med middagsfoton på sina lyxiga och goda anrättningar ("för VI har havskräftor en vanlig torsdag, pilutta er" liksom) så att alla vi andra fiskpinnemänniskor hela tiden får plocka fram skämskudden?

Nej. Det du ska studera är det där glaslocket som ligger på vår nyinköpta traktörpanna. Se vad... helt det är.

Två gånger de senaste femton (eller så) åren har vi fått/skaffat ny traktörpanna. Bägge gångerna med ett tillhörande glaslock. Men under minst fjorton av dessa år har vi ändå levt med att täcka de där traktörpannorna med ett illapassande grytlock. Jo, för att jag ganska omgående har lyckats tappa bägge de där glaslocken i golvet. Tunga glaslock som tappas i golv går i tre triljoner bitar kan jag tala om.

Nu köpte jag en ny traktörpanna för ett par veckor sedan, eftersom den gamla hade tagit slut. (jodå, sådana kan ta slut. Om de är belagda med teflon på insidan, och det där teflonet inte har legat kvar på ganska länge, och allt som steks blir bränt) En traktörpanna MED glaslock. Igen. Somliga lär sig aldrig. Och nu är det liksom som att vi alla håller andan när den där traktörpannan hanteras och locket lyfts, läggs, diskas eller torkas av. Trillar? Trillar inte?

Så njut av synen av en Landinsk traktörpanna MED glaslock. Du kan möjligen passa på att lägga in ett vad på hur länge detta locks livslängd kan tänkas bli. En vecka till? En månad? Till JUL? (höga odds på den)

Tonårssnack

En stor del av kvällen har det flockats tonåringar i vårt vardagsrum. I och för sig bara fyra stycken, men de tar sådan plats, de där, så de känns som fler än vad de faktiskt är. Men de som var här är av den snälla sorten, så det är rätt trevligt att ha dem här, och det är framför allt rätt roligt att lyssna på dem när de pratar. De spelade nämligen något tv-spel, och gliringarna och skämten var legio.

En grej har de hållit på med ganska länge när de pratar, och det är det här "du kan vara en..." alternativt bara "du är en..." och så sätts ett helt orimligt ord in i meningen. Speciella regler lyder för detta uttryck: det ska direkt studsa tillbaka på det den andre precis sa, och det ska låta lite lätt förolämpat, eller kränkt, eller nästan med ett sårat tonläge. Ungefär som att "fy vad du är taskig som använder uttryck mot mig som jag inte begriper" men sedan ska det hela ändå handla om helt vanliga ord, och dessutom alltid ord eller begrepp som det inte går att "vara" (och det hela handlar oftast om att tonåringen ifråga inte pallar ge ett ordentligt svar). Min son är absolut mästare på det här, och har slängt "du är en..." tillbaka till oss sedan något år eller något. Så här ungefär:

- Men använd facklan då, Tim! [i någon situation i det där tv-spelet]
- DU kan vara en fackla.

- Det måste du bara acceptera.
- Du är en accept.

- Gå och lägg dig nu, i morgon är det måndag.
- Du kan vara en måndag.

- Jobbig läxa med långa mattetal?
- Du är ett långt mattetal.

Osv osv med alla möjliga variation på temat... visst känner ni igen det? Visst är det knäppt? Och jag gillar det - kan aldrig låta bli att skratta när det jag "är" blir något fullständigt utflippat.

Om multi-tasking och lugnet före stormen

Att jobba hemifrån är en himla fin grej att kunna göra. Just nu sitter jag och bloggar läser BTJ-häften (för alla icke-bibliotekarier: sånt bibliotekarier måste läsa för att hänga med i bokutgivningen) på min jobb-laptop, iförd mina skönaste joggingbyxor och min slafsigaste t-shirt.

Samtidigt låter jag min egen stationära pc få sin vilja fram - den har i månader nu tjatat om att jag bör uppgradera GRATIS GRATIS NEMA PROBLEMA till Windows 10. Jag är en skeptisk typ och har mest trott att det där är någon slags bluff eller malware eller att det finns någon hake med det hela. Men har nu läst på lite och det verkar som att det hela är OK. Windows 10 gratis it is, alltså. Så den datorn står nu och hämtar hem den där uppgraderingen och ska senare få syssla med att uppgradera sig själv till nya kläder.

Samtidigt som jag alltså sitter och jobbar vid ena datorn och låter den andra datorn jobba själv så sitter jag och väntar på att det ska dyka upp en rörmokare här. Denne rörmokare ska göra något åt vårt avlopp. Nej, inte den stora giganto-grejen med anslutning till kommunalt VA (det där är REJÄLT försenat), utan mer en vanlig köra-med-någon-rörmokarmaskinsgrej-i-rören så att det som stoppar upp där försvinner. Vi har haft dålig avrinning från köket och toan ganska länge nu, och en jobba-hemma-dag innebär också kunna-vänta-på-hantverkar-dag.

MÖJLIGEN kommer allt inte att vara lika stor frid och fröjd senare i eftermiddag? Då, när jag har slängt ut datorn genom fönstret för att uppgraderingen till Windows 10 fuckade upp hela systemet och all hårdvara? Då, när rörmokaren ännu inte kommit och jag måste sticka hemifrån för jag har en klipptid 16.30?
Ja, jag är luttrad. Och fortfarande rätt skeptisk.

Nu åter till BTJ-häftena.