Alla dessa vardagar som gått. I en hög.

Idag var det dags att flytta över mitt liv till den nya jobbkalendern, den för 2023. Jag har burit med mig två olika ett tag eftersom jag skrivit in grejer i både den för nästa år och för de sista veckorna detta året - och JA, jag är en person som behöver en analog kalender att SKRIVA i, med rutor och klockslag för inbokade saker så jag visuellt ser hur stor del av dagen de tar, med plats för att-göra-listor i punktform och annat jag bara måste ha för att funka som människa. Jag har såklart en digital kalender i Outlook också, så jobbgrejer finns med lite parallellt i bägge kalendrarna och det är säkert omständligt -  men jag har försökt sluta använda papperskalendern förr och bara köra digitalt men nästan fått panik när jag inte fått skriva in saker med penna på papper så snabbt återgått till mitt dubbla system igen.

Well. Det var egentligen inte mina kalendervanor jag skulle skriva om här. Utan det som de leder till: kalenderarkivet. Jo, för nu när jag gick över till 2023 så skulle jag lägga min 2022-kalender bland de andra utgångna kalendrarna. Men i den lådan var det fullt. Överfullt. Hmmm, tänkte jag, jag kunde kanske rensa lite här? Jag är ju professionell bibliotekarie, vi ska ju kunna det här med att gallra i samlingar? Ganska många år använde jag Filofax, och då får man ju bara en bunt papper att spara, eftersom själva bokpärmen återanvänds. Och dessa pappersbuntar kunde jag väl kanske göra mig av med? 

Började kolla lite. Och fastnade. Här var oktober 2015... åh, då hade jag precis börjat jobba i Trelleborg och skulle åka på bokmässan med Kulturkollo-gänget. Och här var... OJ! länge sen, 1992,när jag jobbade på SJs biljettförsäljning och skrev in alla arbetstider med särskilda sifferbeteckningar eftersom vi hade väldigt oregelbundna arbetstider och hade olika "turer" som det hette. Tidigaste turen började 5.15 på morgonen, för att vi skulle hinna öppna före 05.30 eller vad det var, för då gick dagens första tåg mot Stockholm och det var en så kallad "Röd avgång" (minns ni dem?) och det var en hel del folk som ville köpa biljetter till den.
Och här! 2001, i maj! Här var jag gravid med Lisa, har tid för barnmorskan på måndagen och ett utvecklingssamtal på Väderlekens förskola på onsdagen, och går på söndagen tydligen in i vecka 39+0 i väntans tider. 
I en annan kalender hittar jag vaccinationstider för våra katter Emma och Hobbe, numera saligen hädangångna sedan många år tillbaka.

Herregud. Det är ett helt liv som ligger i den där lådan.

Jag KAN inte rensa. Absolut inte. Jag får hitta en låda till för förra årets kalender, och kommande kalendrar.

Om runor, fjärilar och Pokemon Go

Sak som jag har lagt orimligt mycket tid på de senaste dagarna: Pokemon Go, och det faktum att det nu i spelet går att samla på små larv-pokemons, som efter ett tag går att utveckla till fjärilar. Grejen är att det finns 18 olika fjärilar, med olika färgkombinationer på vingarna, och de 18 skiljer sig beroende på var i världen den här lilla larven kommer ifrån. 

Herreminje (tänker ni som inte sysslar med Pokemon) - har du inget vettigare för dig än larver som inte finns på riktigt?

Men det är här som det börjar bli spännande! Spelet utnyttjar det faktum att man inom spelet kan få pokemon-go-vänner över hela världen. Och att dessa kan skicka "presenter " till varandra, innehållande vykort från den plats där de snurrat pokestops. Och när man fått tre vykort från samma region så får man en sån här liten "larv" som sedan alltså kan utvecklas till fjärilen med färgerna från, säg, Japan. Och vill man då samla ihop alla 18 fjärilarna så får man skrapa ihop vykort från folk över precis hela världen, via spelchattar och liknande där man kan hitta nya vänner.

Jag har nu fjärilslarver för alla regioner utom för "Sandstorm" (som är Mellanöstern) och "Ocean" (som ungefär är öarna i världshaven) - och har vykort från mina "vänner" i alla möjliga länder: Finland, Indonesien, Australien, Kap Verde, Mexiko, Brasilien... överallt! 

Med största sannolikhet kommer jag aldrig att träffa en endaste en av alla dessa personer, eller ens få veta vad de heter på riktigt (eftersom man använder nicknames i Pokemon) - men jag får små bilder från platser i deras vardagar och liv. Och även om jag skulle resa till dessa länder så skulle jag förmodligen aldrig komma till just de här platserna eftersom de nästan aldrig är vid de vanliga turistmålen. Det kan vara lokala stadsparken eller kvarterets postkontor eller en lekplats eller vadsomhelst...

Och det som driver oss alla till att skicka alla dessa vykort till varandra är den kollektiva lusten att äga 18 olika pokemonfjärilar... 

Vilket vykort jag allra oftast skickar ut i världen? Jo, pokestoppet utanför vårt hus: runstenen i Vismarlöv, den med (oläsbara) inskriptioner från 1000-talet. Nu förbryllar de personer i Indonesien och Guatemala :)

Carolina-kalender i mörkrets tid: 24

Så gick min Carolina-kalender i mål med stor julefrid. Julafton har vi tillbringat här hemma i vårt hus, mestadels med att äta någonting (känns det som)(precis som det brukar kännas alla jular?). Sill åt jag väldigt mycket, och det har jag fått sota för mest hela dagen (fasen vad törstig man blir). Och vi har ätit choklad på längden och tvären, och förskräckligt mycket risgrynsgröt (det är väldigt gott med risgrynsgröt!) - men Janssons frestelse åt jag inte så mycket av eftersom jag efter några tuggor insåg att delikatessen på ICA Karlssons är duktiga på att göra många saker men Janssons frestelse tillhör inte dem. 

Temat för årets julklappar var dofter - sonen fick några paket med kaffe, alltså hela kaffebönor av lite spännande sorter. Kaffebönor doftar som bekant rätt starkt. Även när de ligger inslagna under en julgran. Det gjorde också alla de paket som innehöll badbomber från Lush (och som var till mig från Lisa). Det låg många andra saker i julklapparna under granen också, men kaffe- och badbombsdofterna låg liksom över alltihop.

Och vi har spelat spel! Julklappsspelet, och efter paketöppningen spelade vi På spåret eftersom tomten snällt nog hade varit på Emporia häromdagen och köpt det åt hela familjen (och sedan svurit över paketinslagningen). Det var ett roligt spel! Jag är inte ett dugg bitter över att team Lisa/Håkan gav team Erik/Carolina storstryk. Inte alls. 

Och nu när jag sitter och skriver detta så sitter mina familjemedlemmar och bygger ihop de små meccanomodeller som tomten också tyckte att de kunde få. Ett flygplan, en grävmaskin av något slag samt en racerbil. De är sååå lyckliga.

Redan imorgon behöver vi spela På spåret igen. Inte för att jag är bitter (nejdå, inte alls), utan för att det är bra att spela nu medan vi har reglerna inlästa och i gott minne. OK då, lite för att jag har lite revanschlust.

God jul på er!

Carolina-kalender i mörkrets tid: 23

Idag har jag varit kompledig. Tydligen främst för att kunna sitta onödigt länge vid frukostbordet och spela Paint it back på min Ipad. Tanken var dock att jag skulle göra vettiga saker, så när sittfläsket började göra ont så reste jag mig, tog på mig mer vettiga kläder (dvs inte mysbyxor och slafsig t-shirt)(ibland tar Carolina på sig normala kläder och blandar sig obemärkt med vanliga människor i affären - gammalt djungelordspråk), satte mig i min fina bil och körde till ICA Karlssons i Svedala för att handla julmat. 

Tänka sig - det var fler än jag som gjorde precis samma sak! Många, många fler. Men jag kände mig sjukt effektiv utrustad med min inköpslista där jag trots folkhorderna lyckades hitta allt. Även den passionsfruktjuice som sonen beställt. (han ska bjuda på mystiska drinkar på julafton säger han, bland annat en som smakar som Solero och då krävs tydligen passionsfruktsjuice)(en annan lär ska smaka som äppelpaj, tror jag, och till den har nu både äppeljuice och vispgrädde införskaffats) Och de grejer till julbordet som vi tycker att vi vill ha. Vi har ett mycket begränsat julbord, och vi lagar inget själva till det, så jag lät delikatessen på ICA förse mig med både julskinka (färdigskivad) och Janssons frestelse, och sillburkar fanns i mängd i kyldisken. Tänk så mycket tid som sparas på detta!

(tid som tydligen är helt OK att lägga på Harry Potter Puzzels and Spells på mobilen samt Paint it back på Ipaden)(men ja, det är viktigt med egen kvalitetstid)

Jag har också (plats för applåder här) varit ute och sprungit en bra runda. Och det var solsken! När vintern bär sig åt så här, solsken och barmark och nästan vindstilla, så tycker jag den är helt OK. 

Och julstädat! Julstädningen bestod förvisso av exakt samma städning som annars sker här varje vecka: jag städar badrummet. Håkan dammsuger huset. Sen är vi färdiga. 

Och så hann jag också en vända till Vismarlövs bageri för att köpa vörtbröd - de har möjligen världens godaste vörtbröd. Dessutom köpte jag några vörtbullar. Vilken fin uppfinning - vörtbullar! Sen åt jag en vörtbulle med julskinka, drack julmust till det och solen lyste in genom fönstret. 

Nu skyndar jag mig att skriva dagens blogginlägg så att jag ska vara färdig tills barnen kommer hem. För ikväll kommer de! Och stannar åtminstone till juldagen! (då det har aviserats utegång till diverse klubbar) Hurra! Älskar att ha båda våra barn hemma!

Carolina-kalender i mörkrets tid: 22

Kort rapport från tejphelvetets land:

Jag satt och slösurfade på Instagram igår, och fick upp flera filmklipp på händiga människors paketinslagning. De vek så snabbt och geschwindt vackra papper till rena origamin, krusidullade snören så de blev små granar eller konstverk eller fan och hans moster. Vek själva pappret så det blev som solfjädrar. Garnerade med kulor och konfetti. Och andan över det hela var: "testa att göra så här! Så fint kan det bli med enkla, smarta trix!"

Fy fan för paketinslagning, säger jag bara.

I det här huset, med undertecknads paketinslagning, förekommer inga jämra krusiduller eller julgransformade snörningar. Inget bling-bling. Undertecknad har nämligen sju fingrar på ena handen och tre på andra, varav en är tummen och den sitter i mitten på handflatan. Undertecknad hatar allt pyssel och småfippel och tejp och klister och allt sånt pims. Julklapparna får papper om sig. Pappret fästs nödtorftigt med tejp. Snöre vrids om och krusas. Etiketter skrives och sättes på. Ingen julmusik, ingen stämning, bara lidande. Jag förbannar varenda pryl jag köpt. (och hur dumt var det inte att igår "jamen jag kör på Emporia och köper några FLER onödiga presenter, billiga men bara för att det är kul att ha många klappar under granen..."???) (hur TÄNKTE jag? vem trodde jag skulle slå in dem? tomtenissarna?)

Och mitt paket till oäkte maken är av den stora sorten. Riktigt otympliga sorten. Gick åt en hel förbannad rulle julklappspapper. Vet inte om han är värd det. 

(det beror helt på vad han har köpt till mig)

OK. Det blev en ganska lång, och upprörd rapport. Alla har vi våra svaga sidor. Min är pyssel och paketinslagning, om ni inte visste det sedan förut. 

(kan ha förvärrats till hat genom alla de där julklappskalendrarna vi kämpade med när barnen var något yngre ända tills jag bara sa "nej" till dem. De ylade, men jag menade på att de var vuxna nog att ta den besvikelsen. Fatta bara: år efter år av 48 små paket som skulle slås in med tejp och snören och skit.)(men gud som de älskade sina kalendrar)

Carolina! Gå genast tillbaka till presentinslagningsbordet! Du är inte färdig än. 

Carolina-kalender i mörkrets tid: 21

Egentligen hade jag handlat färdigt alla julklappar - men de jag köpt kändes så... nyttiga? beställda? Vi är duktiga på att skriva önskelistor i familjen L-G, men nu kände jag att jag ville köpa några julklappar utöver vad som stod på listorna. Inte så dyra, lite knasiga, lite för att det är kul när det ligger många klappar under granen. Så jag körde till Emporia och gick en stund på Flying Tiger och hittade ett antal i typ 20-50-kronors klassen till min familj. De kommer att bli sååå lyckliga. 
Vi har också lyxen att ha fått en hög färdiginslagna paket enbart avsedda till julklappsspelet. Mamma har fixat, slagit in och skickat till oss för hon tycker att det finns för lite julklappsspel i våra liv. Det tycker vi också, och tackar och tar emot. 

Jag var också på Unilabs för mammografi, den där kallelsen som kommer varje eller vartannat år eller vad det är. Jag beundrar sköterskan som jobbar med detta - det är alltså enbart en mottagning för mammografi. Och min undersökning tog max 5 minuter. Max! Med avklädning, bildtagning och allt. Så det bör ju vara minst 50 besökare varje dag, säkert fler. Och varje person ska instrueras om att ta av sig på överkroppen, ställa sig rakt framför apparaten, slappna av, hålla huvudet hitåt, nu kommer det spänna lite, nu håller du huvudet åt andra hållet, nu vänder du kroppen hitåt och håller armen här och nu vänder du dig åt andra hållet, och så kommer provsvar inom 4-6 veckor. Och varenda gång jag har varit där har sköterskan alltid varit lugn, proffsig, tålmodig. Hur orkar man det? Med så många varje dag? Varje vecka? Alltid? Jag hade skrikande sprungit därifrån efter bara några dagar, efter att ha pressat in min laptop i mammografi-apparaten och vält ut pennstället och vrålat något om att jag inte vill se fler nakna bröst i hela mitt liv. 

Men jag har aldrig gillat jobb som går ut på likadana dagar alltid. Vilken tur att det finns andra som gör det. Tålmodiga, vänliga sådana andra. 

Vad har jag mer gjort idag än köpt onödiga julklappar och haft vråla-om-bröst-visioner? Jo, det är ju vintersolståndet, och som alla vet så händer inte det om inte jag och Lisa går ut på vår traditionsenliga vintersolståndspromenad i snormörkret. Så det har vi gjort. Vi gick dit vi brukar, konstaterade att "satan, vad mörkt det är". "Jo, men nu vänder det." "Eller, nja, det vänder 22.47 så det är ett par timmar kvar." "Jo, men nu stampar vi lite på landsvägen här och hjälper jordaxeln eller jordmaskineriet eller lutningsgudarna så att de kommer igång". 
Sen gick vi hem igen. Och nu blir det ljusare tider. Bra va?

Carolina-kalender i mörkrets tid: 20

Denna blöta och mörka tisdag var jag ändå rätt nöjd med tingens ordning eftersom det myckna regnandet hela natten före hade gjort att marken nu var snöfri, slaskfri och allmänt halkfri. Så då offrade jag ett par komptimmar och åkte hem tidigare från jobbet för att hinna komma ut och springa medan det fortfarande var ljust ute. Det var ganska precis jag lyckades med det - elljusspåret var tänt när jag kom tillbaka mot slutet av min runda i Bokskogen. Och det regnade en hel del de sista kilometrarna så sikten var väl inte så där bra, klafsandet ganska rejält så kläderna var blöta och leriga, och orken var definitivt inte vad den borde vara. Men! Jag var ute i dagsljus! Jag fick frisk luft! Och det bästa av allt: sen fick jag dra av mig de där blöta och leriga kläderna, slänga dem i väskan, gå in i duschen och... sätta mig i bastun! Mmmm, att få basta när man har sprungit i trist och kallt väder. Och dessutom få basta utan att ha någon tid att passa, eller någon som väntar på en.

Men fasen vad jag måste börja träna oftare, det här duger inte. Kroppen kändes tung och ovillig, och stel. Det är bara det att det är så väldigt svårt att komma iväg på kvällarna när det är mörkt när man kommer hem från jobbet - känns som att kvällen redan är slut och att det är helt legitimt att bara sitta vidare med sin bok eller vid sin dator med datorspelandet.

Förresten har familjen L-G lite déja vu från julen för två år sedan när vi körde covid i olika stadier och intensiteter hela familjen: nu har sonen fått covid igen. Fast han har fått tre vaccinationsdoser så det verkar bara vara som en lätt förkylning den här gången. Jag och oäkte maken tog ju fjärde dosen i söndags och känner oss lugna, och dottern tar sin fjärde dos imorgon eller om det är på torsdag. Så vi kör familjejul utan oro. Men ändå! 

Carolina-kalender i mörkrets tid: 19

Denna måndag har jag inte jättemycket att säga om, faktiskt. Den var full av iskallt duggregn på smältande slask, halkiga promenader till och från bussar, blöta glasögon och mörker och jag tycker hela dagen kan få glömmas rätt fort.

Så det får bli ett filmklipp jag hittade på facebook som gjorde mig glad. Jag är inte ett dyft intresserad av fotboll, så har inte brytt mig så där värst om fotbolls-VM. Men att Argentina vann efter förlängning och straffar vet jag. Och filmklippet nedan är från en stad i Argentina just när avgörandet sker. Alltså, den explosiva glädjen!! Jag får lyckotårar i ögonen av sånt här. Jag förstår mig inte på det de blir så glada över, men den där enorma glädjen i sig smittar av sig på mig så jag blir helt lycklig.

Lyssna med ljud!

Carolina-kalender i mörkrets tid: 18

Denna söndag har jag bland annat ägnat åt att stå i kö på vaccinationscentralen för att få min påfyllnadsspruta mot covid. Jag hade en bokad tid. Det hade många andra som kom också. Och så var det en hel del som kom drop-in. Alla dessa blandades friskt i en enda stor folksamling där de som satt i stolarna närmast vaccinationsrummen vinkades in först oavsett när de anlänt till stället. Ingen begrep något, och efter en (ganska lång) stunds artigt och svenskt väntande på att mitt namn skulle ropas upp (eftersom jag ju hade bokat tid) så ledsnade jag, vässade armbågarna och ställde mig längst fram. Precis som många andra gjorde. Stämningen var rätt passivt-artigt-irriterad ("men jag har ju faktiskt bokat tid" hördes från många). Well. Jag fick min spruta, oäkte maken också, och så körde vi och köpte julgran. Och julgransköp ägnar jag inte många minuter åt ("får den där plats? "ja, det får den nog" "OK, då tar vi den") så det var raskt överstökat. Hem igen för en välförtjänt fika med pepparkakor. 

Alltså. Pepparkakor! Det kan möjligen vara så att meningen med julen är pepparkakor.

Här kommer en rad påstående om pepparkakor. Någon är möjligen mer åsikt än fakta, och någon kanske inte är helt källkritiskt granskad. Men när det gäller pepparkakor är jag inte så sträng bibliotekarie:

• På den åttonde dagen skapade Gud pepparkakan. Allt var därmed fullbordat, och Gud kände sig sjukt nöjd med sig själv. 
• Det är socker i pepparkakor. Väldigt mycket socker. 
• Du blir snäll av pepparkakor. Ta en till. 
• Det är minuskalorier i pepparkakor, vilket innebär att ju fler du äter desto nöjdare blir du med dig själv och livet. 
• Pepparkakor är mycket nyttiga för dina tänder. Ta två till. 
• Det är alltid lika bra att ta dubbelt så många pepparkakor som du tänkte från början. Tar burken slut finns det drösvis av dem i affären. Vi måste stötta sockerbagarna. 
• Lägger du en pepparkaka i handflatan och knackar lätt i den med andra handens fingerknogar, och den går i tre bitar så får du önska dig något. Detta är sedan mycket gammalt.
• Inget, jag menar inget, luktar så gott som när man bakar pepparkakor hemma.
• Å andra sidan så är inget, absolut inget, så trist som att fippla med att dra bort pepparkaksdeg runt de uttryckta formerna och få loss eländet från bakbordet till plåten. Och det är lätt att bränna vid pepparkakor eftersom de gärna ska göras löjligt tunna.
• Så pepparkaksbak är inget jag ägnar min tid åt. Inte nu längre, när barnen behagar ha blivit stora och inte längre tindrar så mycket med ögonen åt sånt där.
• Och pepparkakor finns ju, som konstaterat, drösvis av i affärerna. Och sockerbagarna ska ju också leva.
• Pepparkakor innehåller många kryddor. E233, E453, E312, E566 och många andra klassiker.
• Ta två till.
• Pepparkakor åts redan på stenåldern. Man har funnit spår av pepparkaka i urnor från stenåldersbosättningar. 
• För att inte tala om att man har hittat pepparkaksformar i Kungsgraven vid Kivik.
• Det var alltså därför Norden kristnades. Präster och munkar och annat löst folk drog hit eftersom de hört talas om pepparkakorna, och beslöt sig för att skapa en hel högtid kring fenomenet. Nordborna skrattade rått åt dem, tog en pepparkaka till (eller sju) och menade att pepparkakor alltid ätits kring vintersolståndet. Enda som hjälper när det är så jämra mörkt, sa de, och knäckte en pepparkaka i handflatan, fick tre bitar och önskade sig en ny båt (en sån där fin med drakhuvud i fören).
• Carolina, lägg av nu. 
• OK. Var är pepparkaksburken?

Vad mer har jag gjort idag förutom att skriva fåniga punktlistor om pepparkakor? Jo! Jag har julpyntat här hemma! Och klätt den där köpt-på-en-minut-granen! Och lyssnat på julmusik!

Carolina-kalender i mörkrets tid: 17

Idag blir det inget långt inlägg - jag vill mest bara meddela att jag intensivt ägnat mig åt latning hela dagen. Jag har tittat ut genom fönstret, konstaterat att det var ett alldeles säkert fantastiskt vinterväder ute med snö och sol och alltihop, och blå himmel och glitter och allt vad det kan ha varit. Men att jag inte ville ta del av det. Jag ville ha en hel dag hemma, inomhus, och bara göra sånt som jag mår bra av. 

Så jag åt frukost, satt kvar vid frukostbordet flera timmar, läste tidning, läste bok, åt lussekatt, åt blodapelsin, spelade Paint It Back på Ipaden, läste lite till. Sen tyckte jag att jag behövde en scenförändring, så jag blåste ut ljusen i adventsljusstaken, tog min filt och min Kindle och gick upp till det som förr var Lisas rum men som numera är mitt läsrum. Bra sak ändå med att barnen flyttat hemifrån: man kan bre ut sig. Man kan ha rum i onödan, liksom, rum att inreda bara till en själv. Så, OK, hon sover där om hon sover över (men det är inte ofta) - annars är detta mitt läsrum:

Och där har jag suttit en stor del av dagen innan jag gick över till datorn för att spela lite datorspel. Det ska nu också bli lite middag innan det kommer att bli mer datorspel. Och ostbågar. 

Hurra, vilken bra dag!

Carolina-kalender i mörkrets tid: 16

Sak som är riktigt skitjobbig med vuxna barn som innehar körkort och egen bil: att de ska ut och köra på vägarna när det är vinter och halt.

Jag har absolut inte slutat oroa mig för allt som mina barn kan råka ut för här i livet bara för att de har flyttat hemifrån. Långt ifrån. (jag har dessutom livlig fantasi så om ni bara visste allt de i min inbillning kan lida av eller råka stöta på eller vara offer för eller...) Men eftersom de inte längre är en del av mitt dagliga liv så kommer oroa-mig-stunderna mer lite när jag har en stund över, liksom. Hjärnan väljer gärna 03.00 eller 04.00 på morgonen som en lämplig tid för genomgång av diverse eventuella skräckscenarios för mina barn. 

Men ger sig barnen ut på grejer som jag vet om, typ när sonen ger sig ut att springa 12 km i shorts och t-shirt när det bara är en plusgrad ute, och jag är med och ser honom göra det: då lider jag. Sen kan han springa dag ut och dag in iförd ungefär vad som helst i vilka temperaturer som helst när han är hemma i Lund och jag inte vet/vill/veta/är med. Då oroar jag mig inte så mycket. 

Eller som nu. Det är halt på vägarna ute. Särskilt landsvägen ut till oss i Vismarlöv, eftersom det igår först snöade, sedan körde bilarna på det utan att det plogades, och sedan störtdök temperaturen ner till minus tolv så att hela landsvägen och alltihop frös ihop till en isgata. Ingen saltning, ingen sandning. När jag kör själv så vet jag hur, vet var jag måste köra sakta och i vilka backar och kurvor jag måste köra så eller så för att inte glida av vägen. 

Men nu ikväll skulle Lisa köra ut till oss för lite fredagsmys med På spåret. Och jag vet inte hur många gånger jag yttrade frasen "kör försiktigt". Fyrtiosju? "Ja, mamma, jag SKA köra försiktigt. Jag lovar."

I mitt huvud hade nu landsvägen hem till oss förvandlats till Yttersta Fasan. Hon kunde köra in i ett träd. Hon kunde få möte med någon som inte alls körde försiktigt och kom över på fel sida. Rådjur kunde springa upp på vägen. Allt, allt kunde hända. 

Jag tappade all värdighet och följde till och med dotterns framfärd i den käcka appen "Hitta din telefon" eller vad den heter, där jag kunde se pricken "LL" som var Lisa och hennes lilla blå bil på färd på ishala vägar mot moderns trygga famn:

Well. Hon kom fram helt utan problem. Hon hade kört försiktigt. Och nu har hon kört hem. Och kommit fram utan problem. Hon har kört försiktigt.

Men jag kommer aldrig, aldrig att sluta oroa mig.

Carolina-kalender i mörkrets tid: 15

 Alltså. Jag försöker. Jag försöker verkligen att hitta de positiva sakerna så här års, och inte bara försjunka i elände, mörker och gnäll, jag försöker skriva här om kärlek och ljusstakar och inomhusgolf och fan och hans faster som gör mitt liv lite gladare och får mig att låta lite mindre gnällig än jag egentligen känner mig. 

Men ibland bara pyser det över av fy-fan och jag måste gnälla av mig lite. Så här är en lista:

• Inte fick jag njuta av att det i morse bara var någon minusgrad - nä, för nu skulle det banne mig sätta igång att snöa. Hatar snö. (sorry, alla snö-fantaster och men-det-är-ju-så-ljust och barnen-blir-ju-så-glada. Jag hatar snö. Alla former.)
• Så jag gick ut till bilen några minuter tidigare för att ha tid att sopa av snön från den så jag skulle hinna köra försiktigt ner till Klågerup och busstationen pga bor på landet och därmed sist i prio-kön för snöröjningen. 
• Bra att jag gjorde det, eftersom den borste jag alltid har liggande i bilen till just detta borsta-bort-snö-syfte nu hade bestämt sig för att gå upp i rök, upphöra att finnas, eventuellt emigrerat till Thailand. Vad vet jag. Den fanns inte i bilen längre. Jag letade överallt. 
• Och med överallt menar jag "fick öppna alla dörrar för att komma åt att leta och för varje jämra dörr jag öppnade dråsade såklart en säck med lössnö in i bilen". Som jag då inte kunde borsta ut eftersom...ja.
• Fan.
• Till sist fick jag ge upp och dra bort värsta snön med hjälp av handskar, jackärm samt vanliga frostskrapan. 
• Hann till bussen. Idag glad busschaufför, men nu skulle jag ju gnälla så passar på att nämna gårdagens busschaufför som var sur och menade att jag minsann inte skulle försöka smita på bussen förrän han angav att det var OK (bussdörren stod öppen, jag gick in, klockan var 7.48, bussen ska gå 7.50, men detta var tydligen icke tillåtet)(han behöver nog också ha en blogg att gnälla av sig i, den karln)
• Jobbade, men utan något särskilt att gnälla över så jag hoppar direkt till kvällen, när jag kom av bussen och gick till bilen. För att upptäcka att dess vindrutor hade frusit till is på insidan. Jo, för efter att ha legat runt nollan på mitten av dagen hade nu temperaturen störtsjunkit till minus fakking tolv grader. Jag förtydligar: -12 grader. På någon timme! Luften frös och hade blivit till dimma, och jag fick vänta med fläkten på i en god stund innan den hade flåsat upp sikt genom vindrutan nog att köra säkert hem. 
• Nu är det minus tretton ute, och nästa månads elräkning kommer att vara läskigare än Exorcisten. 
• Och så spelade jag ut Mass Effect 2 igår kväll och har världens separationsångest. 

Jaha. Det var gnälligt. 

Men - nu när jag har fått gnälla av mig lite så får jag komma med något litet som motverkar det. Som den här: det finns alltid någon som har det värre än en själv. I morse, när jag väl kom till jobbet och inomhus så började jag med ett möte. Och när jag kom in i mötesrummet så såg jag ut mot huset mittemot:

Kolla noga. Ser ni den stackars människan där som denna dag jobbar med att putsa fönster? Honom såg jag också, och då kändes min emigrerade snöborste något futtig i sammanhanget. 

För övrigt var det nästan ingen snö alls inne i Malmö. 

Carolina-kalender i mörkrets tid: 14

Idag har jag suttit på en konferens på ett hotell i Malmö hela dagen, med efterföljande middag på kvällen. Inget särskilt att säga om allt detta mer än att det var mycket sittande, och mycket ätande, och mycket pratande, och att jag är trött i huvudet nu på kvällen.

Men detta var en stunds läskigt:

När jag satt där i konferenssalen så såg jag att min telefon ringde. Ljudet var avstängt, jag kände inte igen numret som ringde, gissade att det var någon typ av jobbig telefonförsäljare, så jag tryckte bort samtalet och lyssnade vidare på den som talade på konferensen. Men så tänkte jag att "jag kan ju ändå googla telefonnumret för att se om det var någon jag borde ringa upp, eller om det verkar vara en telefonförsäljare som jag bara kan strunta i". Googlingen visade att det inte var ett telefonnummer från någon typisk telefonförsäljare, utan snarare från någon typ av företagsväxel. Och nu rusade tankarna: å gud å gud det har hänt något. Erik. Lisa. Håkan. Mamma. Pappa. Vad har hänt? Har det hänt något? Jagar jag upp mig i onödan?

Tänk hur ens liv skulle kunna förändras totalt. Bara genom ett telefonsamtal.

Efter en stund hade vi en kort paus i konferensen, och jag kunde gå ut och ringa upp det där numret. Det var vaccinationscentralen som behövde boka om min tid för påfyllnadsdosen mot covid jag skulle tagit nästa vecka. Det var inte något som hänt. Jag hade jagat upp mig i onödan. 

Som väl var.

Carolina-kalender i mörkrets tid: 13

Egentligen skulle jag ha haft ett möte på stadsbiblioteket idag på förmiddagen (och kunnat passa på att lämna tillbaka mina låneböcker). Men det blev inställt på grund av sjukdom. Tråkigt för den sjuka, men jag var lite lättad eftersom det innebar att det inte skulle bli så stressigt tillbaka till kontoret till lunch. För på lunchen skulle vi nämligen göra något jättekul: gå luciatåg med vår lunchkör i lunchrummen på de olika våningarna på grundskoleförvaltningen (alltså, den är gigantisk och det är galet många människor som jobbar där). Vi skulle sjunga tre sånger, varav två i stämmor, och vi hade väl inte hunnit öva jättemycket eftersom vi inte träffas så ofta och den extra luciaövning som skulle varit igår blev inställd. På grund av sjukdom.

Det blev ingen stress alls, visade det sig. För hela luciatåget blev nu inställt. På grund av sjukdom. Noooo....! Och jag som hade köpt ett litet tärneljus och allt! 

Så när det varken blev stadsbibliotek eller luciatåg så stannade jag hemma och jobbade idag istället. 

Bra saker med att jobba hemifrån:

Man kan linda en filt runt benen när man sitter och jobbar. Det är väldigt skönt.

Man kan sjunga Koppången väldigt högt. Testa den i olika tonarter. Testa om den går att humma fram. Vissla. Sjunga den som om man vore Chewbacca. Vet inte om Chewbacca hade gillat min tolkning eller om han ens gillar Koppången, men fasen vilken inspiration detta sjungande ger till att förbereda resultatdialogen till morgondagens konferens med utvecklingsavdelningen.

Man kan tända sina egna ljus i sin egen adventsljusstake när man tar sin förmiddagsfika.

Och:

Man kan ta en lunchpromenad i sol. Det kan man säkert göra på jobbet också, men då är det jämrans kallt och man gör det snabbt och lidande om det är i december. Hemma? Då kan man dra på sig termobyxor och grovkängor och gå ut på landsvägar som glittrar. 

Carolina-kalender i mörkrets tid: 12

Jamen, måndag. Och mörkt. Satans mörkt. Och kallt. Jämriga minus tio grader visade bilens mätare när jag äntligen skrapat fram fri sikt, gnisslat upp dörren och halkat iväg mot en ny arbetsvecka. Minus tio! För fasen, hade jag velat ha så här mycket vinter hade jag väl bosatt mig i Luleå! 

Gnöl.

Så när jag var på väg hem från jobbet (i mörkret)(och kylan)(och mörkret, nämnde jag det?) mot bussen med mössan ner till ögonfransarna, halsduken gosigt lindad runt halsen och dragkedjan stängd ända upp så att kragen täckte nedre delen av ansiktet. Bara näsan stack fram. Den var röd. Och glasögonen också. De var immiga. Hej och hå. Var var jag? Jo, så när jag var på väg där, i rätt kläder för väder men utan långkalsonger för vafan jag har ju dunkappa, så försökte jag mig på att tänka lite positiva tankar ändå. Först muttrade jag lite för mig själv typ att det finns väl inget positivt med en mörk kall måndag i Malmö. Men sen föddes en tanke som utvecklades:

Just nu idag, någonstans, möts två människor och blir kära i varandra. Den 12 dec 2022 kommer de alltid att minnas som "dagen då vi möttes, vår dag".

Och:

Just nu föds ett barn. Ett nytt liv tar sin början. Två människor blir föräldrar, och kommer kanske alltid att minnas just den här stunden och den 12 december 2022 som det största i sina liv.

Och:

Just nu träffas två människor som älskar varandra, och som inte fått träffas på flera månader. De kramas och kramas och vill inte sluta, tar på varandras ansikten och håller varandras händer, och "äntligen, du är HÄR!". Som de har längtat! Och nu har det äntligen blivit 12 dec 2022 och de får se varandra igen. 

Ni vet, som i inlednings- och slutscenerna på filmen Love Actually, med filmklipp från en ankomsthall på en flygplats på människor som återförenas. Det är så fantastiskt vackert, jag gråter varenda gång jag ser det där. Här är ett klipp med just de scenerna. Bär med er bilden av all den kärleken i decembermörkret!

Carolina-kalender i mörkrets tid: 11

När jag städar badrummet så vill jag ha musik på. Det känns mer OK att slabba runt med trasan när man får skråla med i någon låt. Och idag var det min spellista med julmusik som fick göra jobbet roligare. När jag hjälpt Tommy Körberg att framföra O helga natt (med mycket magstöd och känsla)(var var alla talangscouter egentligen?) så kom jag på en låt jag saknade på listan. Den där som var min favorit av luciasångerna det året när Lisa sjöng med i Malmös lucia. All is well heter den, och gav mig gåshud av lycka när jag hörde dem sjunga den. Särskilt i slutet när de gör en tonartshöjning som bara är helt underbar.

Så jag avbröt toalettstädandet för att söka upp en kör som sjöng All is well på Spotify. Det här var ju en viktig grej, och inte fasen kan man dutta runt med toaborste när ens kulturliv måste berikas? 
Och jag hittade flera varianter av låten, både med soloartister och körer, både bra och nja. Men ingen var den "rätta" liksom, ingen var framförd av en mindre kör där rösterna mer kunde urskiljas (som jag var ute efter, heter det kammarkör?), och framför allt hittade jag ingen All is well med den där tonartshöjningen jag gillade så. 

Kanske det bara var Lisas gäng (med Thomas Tegler, musiklärare på Malmö Latin, som körledare) som sjöng ett speciellt arrangemang till Lucia då när hon var med? Jag vet inte mycket om musik och körarrangemang - men jag vet vad jag gillar att höra. Och i mina öron var deras framförande bättre än något av de jag hittade på Spotify.

Nu har jag bara klippet jag spelade in med mobiltelefonen på luciakröningen som var deras första konsert, men jag lägger in det nedan under den Spotifyversion jag valde, så kan man jämföra. Tänk sedan att de framförde kanske 60-talet luciakonserter efter den nedan, så i slutet när de de sjöng så gjorde de inga misstag, och sjöng oerhört tajt (heter det säkert inte, men den där känslan när kören är ett helt liksom). Då fick jag tårar i ögonen för att det var så bra. Särskilt All is well.

(ja, ja, mamma, du tycker inte att du är lite partisk nu?)
(absolut inte, detta är i princip professionellt tyckande, obundet och opartiskt, och fasen så mycket roligare det är att städa när man får yla med i en tonartshöjning i en julsång...)

Carolina-kalender i mörkrets tid: 10

Om man nu inte kan spela golf en lördag i december? (eller det kan man väl egentligen, men hur kul är det med någon minusgrad och vintergreener och kalla fingrar?) Vad gör man då?

Spelar golf inomhus, förstås!

Med listig utrustning som mäter exakt hur man slår klubban och träffar bollen, och sedan låter oss få se det via en skärm (systemet heter Trackman) så kan man stå inomhus i en studio och låtsas att man är ute på en golfbana och spelar. Och riktigt roligt är det när man dessutom kan välja en golfbana som finns på riktigt, och låta datorn och skärmen räkna ut exakt hur man hade spelat och var man hade kommit om man hade befunnit sig på den där banan, utifrån slagen man slår stående på en grön matta inomhus. I värmen. Det är ju såklart inte samma grej som riktigt golf, men som träning eller ren underhållning är det väldigt roligt. Och varmt. Och går att genomföra året om när de vanliga golfbanorna är stängda för att det är frost eller snö eller för att gräsmattorna behöver gå i vinteride.

Idag spelade vi på Simgolf, ett nyöppnat ställe på Mobilia i Malmö. Det fina här är att det är kombinerat med restaurang, och deras specialitet är danska smörrebröd. Mmmm....älskar smörrebröd. 

Så idag valde vi att spela på golfbanan St Andrews Old Course som normalt ligger i Skottland men som idag alltså låg på bekvämt avstånd från Vismarlöv. Själva golfspelandet ska vi prata mindre om (åtminstone mitt spelande, eftersom min boll för det mesta seglade iväg någonstans där gräset var högt och det inte alls var tänkt att man skulle landa) - men väldigt roligt hade vi.

Och när vi hade gått (eller stått) 18 hål, utan att vara sönderblåsta i huvudet eller ruinerade av flygbiljetter, så satte vi oss vid ett bord och åt smörrebröd så det stod härliga till. Perfekt.

Carolina-kalender i mörkrets tid: 9

 Nyckelorden för denna fredag kan nog sägas vara svält, bussåkning och kyla. Och det låter ju rätt tragiskt, men det är det inte.

Om vi börjar med bussåkningen: den gillar jag. Det är skönt att bara köra ner till Klågerup och ställa bilen där, inte bry mig om halt/inte halt, mörkt, rådjur och bristen på parkeringsplatser runt min arbetsplats. Och så gå in och sätta mig på bussen (bra nog hoppar jag på ändhållplatsen så bussen står alltid inne när jag kommer, och oftast släpper busschauffören in en i förtid) och låta någon annan köra mig medan jag läser bok. Jag läser och läser och läser, och bussresan är lång nog för att jag ska hinna en bra bit i boken innan jag är framme (och ibland blir jag irriterad för att vi ÄR framme, eftersom: vill läsa vidare).

Och just nu läser jag två böcker, den ena i min Kindle (som funkar på morgonen när det är mörkt på bussen), och den handlar om människor som svälter. Fy farao, som de svälter. Barnen också, och det blev så jobbigt att jag fick skumma lite i texten tills det värsta svältandet verkade vara över. (och då blev en av dem anfallen av en björn)(sen kunde de äta björnen, vilket ju var en bra grej i allt elände). Den andra boken är en vanlig pappersbok, som jag också hade med mig, och den läste jag i bussen på vägen hem när dagsljuset tillät det. Och banne mig: där svälter de också, människorna. Barnen också. De svälter och svälter - samtidigt som de tvingas laga mat åt soldater som ockuperar deras land.

Är det då konstigt att jag tyckte att jag och Håkan skulle äta smörgåstårta till middag idag? För att det är fredag, och för att vi kan? Nä, det är det inte. Så smörgåstårta blev det.

Och kylan, då? Utomhus, obviously, eftersom vintern just nu är på besök i Skåne. Skrapa bilrutor och sånt. Och dessutom inomhus, på kontoret, eftersom elementen där tycker att livet är jobbigt och de borde kunna ta julledigt nu och fram tills februari. Eller om det är kommunen som dragit ner på värmen för att spara el. Fast det är ju skillnad på "dra ner" och "stänga av", så jag tror mest på att det är elementen som har en fis på tvären. 

Nå, nu sitter jag med en filt runt benen framför min dator och tänkte fira fredagskväll genom att spela datorspel fram till midnatt eller så. Ha det fint så ses vi imorgon!

Carolina-kalender i mörkrets tid: 8

En torsdag som bestått av möten av olika slag: först ett frukostmöte av typen väääldigt många människor sitter i en stor konferenssal, med kaffemugg i ena handen och en macka på ett fat i den andra. Längst fram står ett antal människor med mikrofoner och talar i tur och ordning på olika vis om förvaltningens arbete. Med jämna mellanrum pausar de, och då är det meningen att alla vi som sitter i publiken ska vända oss mot varandra och föra lite intimare diskussioner om det som sagts på "scen". Och då och då är det längre raster, och då är det meningen att vi i publiken ska upp och röra på oss, hämta mer kaffe och macka, men framförallt mingla. 

Ja, ni vet. Konferens på jobbet. 

Detta var på ett hotell i Hyllie. Praktiskt nog hade jag sedan nästa möte inbokat på Holmaskolan som ligger i ungefär samma område av Malmö. Vilket innebar att jag kunde äta lite vardagslyxig lunch inne på Emporia och också hinna köpa några julklappar på lunchrasten innan jag promenerade bort till Holmaskolan för ett möte med skolbibliotekarien där. 

Och på kvällen var jag också på möte - men nu handlade det inte alls om skola och biblioteksvärld, utan om golf. Jag har precis kommit med i damkommittén på golfklubben, och nu träffades vi, åt soppa och planerade nästa års aktiviteter och möten. Och hade trevligt. 

Väl hemma var jag så överväldigad av allt mötande och pratande att jag fick lugna ner mig med en stunds datorspel, och höll nästan på att glömma min Carolina-kalender. Men! Here it is! Och ett inlägg om möten blev det, för så var min dag. Och nu är klockan men-herregud-inte-igen-sent-att-du-aldrig-lär-dig så jag ska gå och lägga mig innan det råkar ha blivit fredag.

Carolina-kalender i mörkrets tid: 7

Det har varit onsdag, och idag har jag jobbat hemifrån hela dagen. Det innebär att jag inte har varit utanför den här på hela dagen:

Alltså, inte ens stuckit näsan utanför.

I stället har jag suttit i den här:

Den är min arbetsplats när jag jobbar hemifrån. Datorn i knäet, telefoner, pennor, anteckningsblock, glasögon och annan parafernalia ligger på soffans armstöd. Filten över benen. Och faktiskt sitter jag väldigt skönt när jag jobbar så här - aldrig ont i ryggen, skön skrivställning för armar och handleder. Det är tyst och lugnt, jag blir inte störd av någonting och jag tänker väldigt bra när jag jobbar hemifrån. Får saker gjorda. 

Men det är ju det där med att jag inte kommer ut. När jag stänger igen datorn, reser mig från fåtöljen och tittar ut genom fönstret och inser att "jaha, var det någon slags dag där ute medan jag satt här? Missade den." Det är mörkt.

Så jag bara måste ha alla de här (levande, batteridrivna och elektriska):

Och så när jag sitter efter maten, med de där levande ljusen i adventsljusstaken, med den här gigantokoppen med te:

Jo, då känns livet ändå rätt OK. Fast det är december.

Carolina-kalender i mörkrets tid: 6

Idag skulle jag också ta mig ut till en av Malmös skolor för ett möte. Jag har ett rörligt jobb, och jag trivs så bra med det! (utom när vädret envisas med att regna) Idag var det dags för en nätverksträff för skolbibliotekarier, och vi skulle för dagen vara på Nydalaskolan. Och vädret sa: OK då. Inget regn. Kallt får du leva med, men jag kan låta bli att regna. 

Yej! Det innebar att jag kunde cykla ut till Nydala! Och jag gillar att cykla i Malmö - det går så fort och smidigt. Finns cykelvägar överallt. Och sååå mycket snabbare än de gröna bussarna. 

På mitt jobb finns tjänstecyklar som i och för sig är bra och trevliga på många sätt. Men de måste bokas. Och när man har haft sitt möte ute på någon skola eller något bibliotek - så måste cykeln förstås tillbaka till Rönnen där kontoret är. Det kan bli lite stressigt om jag sedan ska hinna med en buss hem som inte kommer till Klågerup klockan men-var-fan-tog-kvällen-vägen-sent.

Så jag upptäckte (ja, ja, de kom för ett antal år sedan men jag ÄR en late bloomer) "Malmö by Bike". För er som inte bor i Malmö: en slags hyrcyklar som hämtas och lämnas på olika stationer i Malmö. För 200 spänn om året får jag använda dessa hur mycket jag vill. Sjukt smidigt! Jag plockar alltså en cykel vid en station som ligger alldeles intill kontoret där jag jobbar. Cyklar till Nydala torg där det finns en annan station. Det tar 15 minuter. (bussen hade tagit 30 min, minst) Parkerar cykeln i stationen där. Jag behöver inte lämna tillbaka den där jag tog den. Jag behöver inte oroa mig för att få cykeln stulen. Och när mötet var slut - och vädret sa: "lite iskallt duggregn känner jag för nu" - så kunde jag ta bussen direkt (eller, nja, med bussbyte) hem till Klågerup.

De är inte jättesköna att cykla på, de där cyklarna. Men de har tre växlar, de funkar, sadeln är lätt att ställa i olika höjder, och de tar mig snabbt dit jag ska. Jag gillar!

Carolina-kalender i mörkrets tid: 5

Men alltså - denna måndag är precis en sån där dag som man ba: skriva blogginlägg? Om IDAG? En så sällsynt mörkgrå, regnig och dyster decembermåndag?

Så jaha:

Välkommen till ännu en glamorös dag i utvecklingssekreterarens liv i storstadens nöjesvirvlar!

Den inleds av: grått kallt regn. Fortsättes i kall bil (fin bil, men kall) från Vismarlöv till Klågerup. Byter till bussåkande från Klågerup till Malmö, busshållplats Håkanstorp. Avstigning. Grått regn. Förbannat iskallt regn. Ny buss, en grön den här gången, två hållplatser längre fram (då slipper man regnet och kommer dessutom i tid till arbetslagsmötet som börjar 8.30 varje måndag). Arbetslagsmöte. Följt av APT (alltså Arbetsplatsträff för er som inte benämner avdelningsmöten med just den förkortningen). Följt av lunch bestående av uppvärmda rester från söndagens middag (fast det var lasagne så helt OK). Följt av... tadaa... promenad i mörkt grått iskallt jävla regn bort till Värnhemstorget. Bussåkande igen. Nu grön buss nr 4 från Värnhemstorget till station Linnéskolan ute i Limhamn. Därefter följer möte med diverse löst skolfolk, där mötet större delen av tiden består av att jag pratar om skolbiblioteksverksamhet och det lösa folket lyssnar och nickar och funderar över vad de ska laga till middag ikväll. Därefter (hurra): bussåkande igen. Grön buss igen (och som alla Malmöbor vet: de gröna bussarna stannar ofta och man får ha stort tålamod - egentligen går det snabbare att cykla, men när det är tvågradigt grått decemberregn så får det bli buss), nu åter från Limhamn till Värnhemstorget. Väntan i en kvart. Ja, det regnar fortfarande. Byte till nästa buss: nu en gul buss som (med något färre stopp men med väldigt många passagerare) tar oss från Värnhem ut till Klågerups busstation. Just det ja, vid hållplats Gyllins trädgård måste vi av okänd anledning alla gå av bussen, ut i regnet, över till en annan gul buss som väntar där, för vidare färd ut mot landsbygden. Fan vet vad som hänt med första bussen. Den har troligen fått en fis på tvären, eller blivit sur av regnet. Well. Ut i regnet i Klågerup, in i bilen (som är väldigt fin, men väldigt kall...) och så hem. Upp med datorn på bordet och svara på de mail som behöver svaras på pronto och som inte hunnit under dagen pga möte 1, möte 2 och långa möte 3. Ner med dator i ryggsäck igen, och dags för middagslagning. 

Så där, ungefär. Fast, alltså, det var egentligen en bra dag, för de där mötena var med trevliga människor. Men: regnet... Alltså. Decemberregn kan ju ta kål på allt roligt.

Kuzco Emperors New Groove GIFfrom Kuzco GIFs

Carolina-kalender i mörkrets tid: 4

Söndag andra advent bjöd på 1-gradigt mörkgrått väder med dugg lite till och från, så mörkgrått att det fortfarande var mörkt vid 9-tiden på morgonen. Vad gör då en Carolina? Sover länge, sitter med frukost ännu längre med bok, adventsljus och sånt där man kan unna sig på vintern?

Nope. Hon drar, tillsammans med oäkte maken som är lika knäpp, iväg till golfbanan. Där var det ingen trängsel direkt idag. På driving-rangen var det ingen alls, förutom det där dubbel-knäppa paret Landin-Grubb då förstås. Bollmaskinen var avstängd så först fick man börja med att ta en hink och gå ut i det leriga gräset och plocka sina bollar. Sen stå och slå med fingrar som blev allt mer missnöjda och kalla. Och sen alltså ut för att spela golf i blött och lerigt underlag. Joråsåatte.... på en dum-skala kom vi nog snubblande nära max. Men nio hål fick räcka. 

För sen åkte vi hem och... lindade in oss i filtar och belönade oss efter golfrundan med datorspel, bokläsning och tv-tittande? Nja. Oäkte maken gjorde det. Själv körde jag till Lund, hämtade sonen, körde med honom till Bokskogen (var vi inte där nyss?)(jo) för att ta en löprunda. Så där som man gör en mörkgråmulen decemberdag. Sonen sprang längre, jag sprang kortare och hann under väntetiden duscha och (framförallt) ta en bastu. Det var skönt. 

Men här kommer dagens dummaste (och det var INTE jag): sonen tyckte att rätt klädval för att springa 13 km denna 1-gradiga decemberdag var: korta shorts och en kortärmad funktionströja. Och vantar. Ingen mössa. Inget underställ. Ingen vindjacka. Inga långa byxor. Gaaaahhh....! Själv hade jag underställ, tights, ullfrottétröja, mössa, vantar, vindjacka... Men sonen jag uppfostrat så gott jag kunnat intar en överlägsen attityd till vårt nordliga väder, ungefär "ignorerar jag det så finns det inte". Eller, jag vet inte. Jag kan inte försvara det. Jag tjatade och gnällde och försökte komma med bra argument hela vägen från Lund till Bokskogen där huvudinnehållet i det jag framförde var "Ta Bättre Och Varmare Kläder På Dig För Fan". Men sonen är en äkta Landin, vilket (som alla som känner oss vet) innebär att han är envisare än synden, och han skulle inte ta varmare kläder på sig. Punkt. 

Well. Han fick väl frysa, då. Tänkte jag, där jag satt i bastun och filosoferade över små barn v/s stora barn och ungefär när i tiden jag fråntogs rätten att bedöma klädval utifrån väderlek. Måste ha varit någon gång när de gick på mellanstadiet? Eller var de äldre? 

Sen tinade han upp sig själv hemma i vår dusch och bjöds på lasagne till middag, och så blev det söndagkväll. 

Carolina-kalender i mörkrets tid: 3

Inomhusorientering? Vad är ens det? Jo! Det är jätteknäppt men vansinnigt roligt! Det handlar inte jättemycket om att orka springa fort, eller ens springa (ganska mycket står man still och sliter sitt hår) - det handlar mer om problemlösning och hjärngympa. Som att vara inne i någon slags tredimensionell labyrint full av återvändsgränder och fällor.

Idag sprang (gick...) vi inomhusorientering på Rönnowska skolan i Helsingborg. Det var andra gången jag testade detta, så jag var lite beredd på klurigheter och kontroller som satt gömda i diskhoar, på folks skrivbord, bakom hyllor. Och jag visste att jag skulle börja med att bara stå och titta på kartan en god stund för att ens komma på vart startpunkt och första kontroll var.

Men... hallå?!

Hus 1 och hus 2 och herreminje och många våningar och VAR ÄR JAG?? Men... efter en stunds fundering hittade jag både var jag var och hur jag skulle springa, och sen var jag igång. Ända tills jag hade tagit kontroll 13. Sen var det ju bara att springa den där korridoren... men vad fan? Vem har byggt en vägg här? Jag behöver ju komma igenom här? Hm. Nähä. Men... jag kommer ju inte upp genom trappan jag behöver eftersom det är en spärr där. (kolla noga på kartan - tjocka lila sträck är alltså avspärrningar, där man inte får passera, och jodå, det står kontrollanter på plats och kollar så man inte fuskar. Kontrollanter finns också på de platser som är "enkelriktade") Och nästa våning har också en spärr där jag behöver komma fram? 

Jag gick totalt i baklås. Stod stilla med min karta och försökte på olika vis hitta mig fram till kontroll 14. Höll på att förtvivla för det GICK inte. Tills jag efter 23 minuter (23 minuter stod jag STILLA och läste kartan!!) hittade den kluriga lösningen som handlade om trappa C upp till toppen, labyrint, trappa A ner i källaren, klur fram till trappa V som sedan tog mig till kontroll 14 som låg i en slöjdsal. (Rönnowska skolan är ett praktiskt gymnasium, och vi sprang alltså i undervisningssalarna som var alltifrån bygg, VVS till vård med sjukhussängar och handikapptoaletter)

Totala sträckan var alltså drygt 1 km eller nåt - och jag höll på i över 80 minuter. Många trappor, mycket hårslitande, men jag gav inte upp (trots de 23 minuterna till kontroll 14). Och roligt var det!

Eftermiddagen tillbringade oäkte maken tillsammans med dottern ute i mysvädret med att byta till vinterdäck på våra bilar. Jag roade mig (tillsammans med många, många andra) på ICA Maxi. Och dottern stannar kvar tills ikväll - vi har lockat med middag. Så det känns väldigt bra alltihop.

Carolina-kalender i mörkrets tid: 2

Kolla, jag riktigt chockar mig själv med att komma ihåg att skriva inlägg nr 2 i denna svit!

Chockad av mig själv blev jag också i morse när jag med goda intentioner packade gymväskan. Det var knappt jag mindes hur man gjorde. Och ännu mer förvånande: att jag efter jobbet faktiskt kom iväg till det där gymmet. Halleluja! Det var som sagt så länge sen att jag var lite nervös för att inte komma ihåg rätt sekvens i det här med att läsa kort-läsa kort-läsa fingeravtryck-ta det lugnt-det löser sig nog-läsa kort igen-läsa fingeravtryck-hurra! för att komma in på gymmet. Men det gick bra. Dörren blev dock rätt så upprörd över mitt beteende så den tyckte den skulle fastna i min ryggsäck, varpå den blev ännu mer upprörd, stängde sig igen, och så fick jag börja om från början med kort och fingeravtryck. Well. Värdig entré, verkligen.

Ja, och sen gymmade jag. Jag är så himla fantasilös där, orkar inte tänka ut något särskilt program eller övningar med fria vikter, utan jag bara står och drar och sliter och lyfter och trycker i olika maskiner, och så slutar jag med att springa lite på bandet. Men musklerna berättade för mig att de minsann tyckte det här var väldigt bra, fast de ska göra ont i morgon bara för att hämnas för att de varit utan de här övningarna så länge. 

Jahaja. Nu är det fredagkväll, och det är fint. Pizzan är beställd, Håkan har köpt den rätta ölen (stora flaskor med tjeckisk öl, tror den heter något i stil med Baron Trench), och det ska tittas på "På spåret". Ja, jag vet, nu chockar jag dem som känner mig, men det händer stundom att jag tittar på TV. På spåret började jag titta på lite förra säsongen och nu har det blivit fredagsrutin. Vad är de inne på, säsong 324? Nå, jag är en late bloomer.

Carolina-kalender i mörkrets tid: 1 (möjligen av 1 totalt)

Förmiddags-Carolina (full av energi och nyvaknad skriv- och blogglust): Jag vet! Jag skriver på Carolina lever-bloggen också! Det är ju första december idag, skitbra ju, jag kan ju starta en sån där kalender-blogg med ett inlägg varje dag fram till jul! Fantastisk idé! Jag börjar ikväll!

Kvälls-Carolina (efter middagen, sitter vid köksbordet med en kopp te, energin är väl... sådär?): Kalender-blogg, sa du? Amen... palla. Då måste jag ju skriva varje dag. 

Förmiddags-Carolina: Ja! Så där som du gjorde för något år sen! Eller om det var två. Du skrev varje dag! Med stor framgång!

Kvälls-Carolina: Var det inte då pandemin satte igång som värst och vi tillbringade julen med corona hela familjen?

Förmiddags-Carolina: Alltså, jo, men det var ju inte ditt fel. Kom igen nu, blogga varje dag! Du har ett skitintressant liv, vetja. Senast häromdagen var du och klippte dig. Och du såg flera polisbilar med blåljus igår, fattar du inte hur intressant allt detta är att delge resten av världen??

Kvälls-Carolina: Nej.

Förmiddags-Carolina: Och du har ju SÅÅÅ mycket att berätta! Det var ju mer än ett år sedan du skrev i den här bloggen. Du har... bytt jobb! Du har... monterat ner bokhyllan i vardagsrummet! Du har...eh... nej, inte bytt bil nä, det är fortfarande samma ostbågefärgade historia. Har du något annat nytt?

Kvälls-Carolina: Jag fick en ny golfklubba när jag fyllde år? En trätrea? Fast nej, lägg av nu, jag ska inte sitta och skriva om saker jag äger eller  inte äger. Skittråkigt.

Förmiddags-Carolina: Men kom IGEN nu då! Skriv om något du INTE äger, då?

Kvälls-Carolina: Mina barn. Dem äger jag inte. De har flyttat hemifrån och lever sina egna liv nu. 

Förmiddags-Carolina: Jaha, jo. Och på tal om stora, svarta hål i livet: var inte du hos tandläkaren idag? Är inte det kul att skriva om, kanske?

Kvälls-Carolina: Herregud. Nej. Tandläkare Susanna tog en titt i min mun, konstaterade dels att det ser bra ut ("fast du äter godis varje dag, hoppas du förstår att du har tur som har så friska tänder?"), dels att "du har någon typ av spänning i käken nu, det ser jag på dina tänder och din tunga, känner du dig stressad?" ("jo, har varit en del på jobbet i höst men HUR kan du se det?") "Du gör det omedvetet så det är tyvärr inget du kan göra något åt, men om du får problem typ huvudvärk och ont i nacken så kan du höra av dig så kan vi i och för sig fortfarande inte göra något åt det men vi kan skriva in det i vår journal". Hela besöket tog max 15 minuter. Jag är inte en av tandvårdens mest intressanta fall.

Förmiddags-Carolina: Susanna vet nog vad hon pratar om. Borde du inte dra ner på godisätandet, då?

Kvälls-Carolina: Nej. Eller jo. Men inte nu - jag har en helt ny adeventskalender! Från Lakritsroten! Första luckan innehöll två bitar av "Nordiskt Lakritskök Extra Salt - Resan tar sin början i den salta världen. Mjuk saftig saltlakrits pudrad med extra mycket salmiaksalt, inspirerad av nordiska vidder och nyfallen pudersnö." Sånt kan man inte avstå ifrån, förstår hon det, tandläkare Susanna?

Förmiddags-Carolina: Så. Kalenderblogg nu då? Skriva varje dag fram till jul?

Kvälls-Carolina: Vi får se. Nu ska jag gå och spela datorspel.