torsdag 25 december 2014

En liten bit av Polen?

Min son önskade ju sig, något oväntat, "en liten bit av Polen" till jul.

Och jag hade ju ett visst bry huruvida den där önskan skulle uppfyllas eller ej. Och i så fall hur.

Det löste sig av sig själv! Klart killen fick en liten bit av Polen i julklapp! I ett brev, via sin moster som läser den här bloggen och tydligen har polska försänkningar, kom en bit av Polen och damp ner framför honom på julafton. Utan vapenskrammel eller erövringståg. Heller var inga pengar inblandade. Inga maffiafasoner. Inga hot eller otrevligheter. Bara ett litet blogginlägg. Tänk, så bra det kan bli ibland!



Och när jag ändå är inne på ämnet fördelar-med-att-blogga så måste jag förstås berätta att jag numera har hela plåsterlådan fylld. Jag gnällde lite i ett blogginlägg över hur kassa dagens plåster är, och detta gnäll nådde en person som jobbar på Cederroth. Hon mailade mig och tyckte att det visst finns bra plåster, och hon kunde skicka mig några paket så att jag fick prova dem. Så nu har jag flera paket med plåster som ska testas. Återkommer med rapport senare (har faktiskt inte hunnit testa ett enda ett ännu, och det är väl en bra sak förstås).

onsdag 24 december 2014

23:35, lillejulafton

Idag på eftermiddagen efter jobbet (sista jobbdagen på länge!) skulle jag bara in och handla några sista-minuten-julklappar och andra småsaker. Jag visste vad jag skulle ha, körde till ett köpcentrum där jag visste det fanns gott om parkeringsplatser och tänkte att "det går nog rätt fort ändå".

Ni vet, vissa gånger man ska ha "några särskilda saker, vet redan vilka"? och de inte finns? Slutsålda, fel storlek, fel färg, fel allting? Och all planering bara faller? Idag var en sådan dag. Inte rätt dag. Ingen tid för omgruppering, liksom. Inte själsro för att smida nya planer med I'M DREEEEEAMING OF A WHIIIIITE CHRISTMAS vrålandes i öronen och kundvagnar som kör på en på hälarna. Ingen inspiration av att titta på tusen andra sista-minuten-människor med hysteri i blick. Varmt så att paniken närmade sig. Blodtrycket på en säkert farligt hög nivå.

Känslan när jag kom hem (med inte-riktigt rätt saker i kassarna):



Och så hade vi sparat nästan all julklappsinslagning till ikväll. Jag vet att det finns mängder av människor som älskar det där. Prasslet, välja snören, fnufsa till det med glitter och stjärnor och jämra julgranspynt. Lacka och rimma och förväntas och tindra och allt det där? Håkan och jag är INTE två av dessa människor.
(-meh! hur kul är det att slå in ett presentkort, va?
- meh! hur kul är det att slå in den här gigantiska och mjuka saken, va?
- meh! detta måste vara den sämsta tejpen som någonsin funnits!
- meh! jag VET att vi hade två rullar till med julklappspapper. Oöppnade. NÅGON måste ha tagit dem.
osv osv osv)
Inget tinder där inte.

Lite sånhär känsla nu:




måndag 22 december 2014

Vad man inte riktigt förväntar sig att hitta i sin trädgård den 22 december:

Rosor som håller på att slå ut.



Kaprifol i blom.



En badboll.


Känner sommarkänslorna kvillra i mig...om det bara inte hade ösregnat och blåst samtidigt, och blivit mörkt vid halv fyra på eftermiddagen.

söndag 21 december 2014

Det kallas lågintensiv träning, har jag hört

Detta insåg jag häromkvällen:

Om jag inte hysteriskt är ute och springer flera dagar i veckan eftersom någon tok (inga namn) har anmält mig till något jämra maratonlopp eller så? Eller om jag råkar vara inne i en period när allt som handlar om orientering bara låter som gå-upp-tidigt-köra-långt-bli-lerig-komma-sist? Eller när det där med att köra iväg till något F&S-pass med tid jag måste anpassa mig till känns oöverkomligt jobbigt att pussla in i vardagsschemat?

Om jag inte gör något av allt det där? Då rör jag mig inte en enda meter om dagarna. Jag har ett stillasittande jobb, jag kör bil till jobbet, och hemma sitter jag allra mest i läsfåtöljen eller framför skrivbordet. Jag går inte ut med någon hund, jag jobbar inte i någon trädgård, gör ingenting som ens får  mig lite varm över ryggen av ansträngning. Ändå äter jag med precis lika frisk aptit som om jag gjorde alla de där nyttiga saker jag periodvis gör (springer, orienterar, gympar).

Är det då så himla konstigt att jag går upp i vikt? Får ont i höftleder och fotleder? Känner mig däst och håglös???

Nej. Alltså ska jag från och med nu ta efter min überduktige son. Han går nämligen på ensamma och långa promenader flera gånger i veckan. Helst varje dag, faktiskt. Han lunkar stillsamt fram längs med landsvägarna, lyssnar kanske på någon podcast eller bara på sina egna tankar. Och han verkar må oerhört bra av det där.

Gå en promenad kan jag göra även om det är snormörkt ute, även om jag precis har ätit middag, även om jag inte känner för att starta hela byta-kläder-och-utrusta-mig-inför-löptur-apparaten, även om det är snö, is, kallt, halt, jobbigt. Lagom jobbigt, liksom. Och så kan jag lyssna på ljudbok. Och känna mig duktig, som faktiskt motionerar fast jag inte flåsar och svettas och springer löjligt många kilometer.

Heja mig. Har redan börjat. Så om ni framöver ser någon som lunkar längs med vägarna häromkring så är det faktiskt inte längre säkert att det är min son. Det kan vara jag också.

tisdag 16 december 2014

Vad vi lyssnar på

Jag skriver också på kollektivbloggen Kulturkollo. Just idag håller jag där i veckans utmaning, och så här skriver jag då:
"Juletid är för mig en tid när jag alltmer försöker sortera bort det som är onödigt stressande, för att i stället kunna njuta mer av det jag tycker väldigt mycket om. Julklappar går rätt mycket bort, julmat lagar jag så lite som möjligt, julpyssel får jag allergiska utslag av, och jag är inte mycket för att umgås med folk utöver min egen älskade familj, så därför går så många julkalas bort som möjligt.
Men det här älskar jag: Ljusen. Och julmusiken! Åh, vad jag älskar julmusiken!
Faktiskt är det så att jag redan i oktober kan börja skråla på jullåtar i bilen eller duschen (jag har ett förflutet med körsjungande, så jag kan dem alla utantill...)(poor family). Och den enda gången om året jag sätter mig vid pianot är ungefär så här års, då jag med mycket oväsen försöker klinka fram Stilla natt och annat vackert (jamen, om jag ställer in mitt elektriska piano som "orgel" så låter det rätt mäktigt och fint).
Och givetvis har jag en omfattande spellista på Spotify som heter Julmusik och annan skönsång. Den rullar nu konstant här hemma...ibland så att barnen sliter sitt hår och oäkte maken får något vilt i blicken och drar på sig joggingkläderna och sticker fast det är decemberregn på tvären och mörkt ute. På den spellistan finns förstås Gläns över sjö och strand och O helga natt (med Tommy Körberg!) och annat ryggrysningsframkallande fint. Men där finns också Fairytale of New York (älskar den! Älskar!), John Lennon och George Michael, och så ängelkillen Aled Jones. Har ni hört Aled Jones? Alltså, denna röst..."
Kulturkolloutmaningen går alltså ut på att alla som vill ska dela med sig av sin egen spellista med julmusik (och sen tänkte jag lägga till så många låtar till min egen lista att den räcker ända tills midsommar).
Och det här inlägget, med sitt långa citat, kommer nu alltså att mynna ut i att jag delar med mig av min egen spellista, om det är någon som är sugen på att lyssna på den:

Här hittar du hela Julmusik och annan skönsång.

Och här nedan inledningen på den (ja, bokstavsordning, alltså alla Aled Jones först...)





måndag 15 december 2014

Ett oändligt tålamod

Så här är det: vår son är en ensamvarg som allra helst håller sig på sitt rum och njuter av sitt eget sällskap. Frågar vi något om vad han gör får vi Mycket Kortfattade Förklaringar (och det är en underdrift - ofta är svaret bara någon irriterad grymtning). Palla liksom förklara för oss trögfattade och mossiga föräldrar vad det är han lyssnar på, tittar på och håller på med som är intressant. Vi är ju födda på stenåldern, va, och fattar ändå ingenting.

Men denne son blir någon helt annan när det är ett barn som frågar honom om något. Med barn har han ett oändligt tålamod, och kan visa noggrant, förklara pedagogiskt, leka utan att någonsin bli irriterad. Det är faktiskt något alldeles fantastiskt att se Erik tillsammans med små barn.

I somras jobbade han på O-ringens barnpassning, långa pass i stekheta och dammiga tält - han byggde slott, krigade med dinosaurier och höll ledsna barn i knäet. Och på sin prao-vecka i höstas var han på ett dagis här i byn. Kul, men "nog inte det jag vill jobba med i framtiden, ändå".

Nä, nä. Inte jobba med barn, kanske - men det känns ändå så fint i mig när jag ser honom så helt bli en trygg person som trivs med livet när han är med barn.

Igår var vi på ett kalas. Det tog inte många minuter innan kalasets enda femåring satt väldigt tätt intill Erik och stannade där resten av kvällen. Erik hade ett 3DS. Och han lät femåringen spela. Han visade, förklarade, och tog över spelet ibland när det var dags för bossarna eller andra svåra partier. Han var Kvällens Idol.


lördag 13 december 2014

Men...så har vi ju aldrig gjort förut?!

Traditionsföljande 1: Lucia. Moder bär ner två kartonger fyllda med julpynt, tomtar och grejs. Dunkar ner dem på bordet, pekar med hela handen åt barnen: Varsågoda. Pynta!

Barn pyntar. Moder gör annat.

Traditionsföljande 2: Medan moder gör annat, så sätter hon också på sin spellista med julmusik på hög volym. Barn sliter hår. Oäkta make sätter på sig hörlurarna för att kunna spela datorspel.

Traditionsföljande 3: brukar vara att "lillejulafton klär familjen granen under vänskapliga och trevliga former...". Men i år:

Traditionsbrytande faktum 1: Vi har klätt granen idag. Lucia. Gasp!

Traditionsbrytande faktum 2: Vi har bestämt oss för att INTE släpa in ett träd i huset i år, med tillhörande barr och läckande julgransfot, för en löjligt dyr peng som chockar oss lika mycket varje år. I stället har vi köpt en...konstgjord gran. Och inte nog med det (gaspgaspgaspgasp...) - vi har köpt en VIT julgran.

Och nu står den alltså klädd och ..eh...fin (?) i vårt vardagsrum. Oäkte maken rös, sonen hånskrattade, jag och Lisa tycker den är ganska söt. Eller åtminstone...annorlunda.


fredag 12 december 2014

Tårar och ryggrys

På vår skola är det tradition att niorna står för luciafirandet. Så i år skulle alltså sonen vara med. De övade ganska många gånger innan, men Eriks rapporter från övandet var rätt uppgivna. Ingen av killarna kunde någon av sångtexterna alls, utan stod bara och hummade med. Och tjejerna sjöng för svagt. Och ibland hade alla glömt texten, så då hördes bara kompet men ingen sång. Hans rapporter blev allt dystrare ju närmare lucia vi kom - det här skulle inte bli bra, ansåg han. De ansvariga lärarna slet sitt hår, tydligen.

Så i morse var jag förberedd på ett tystlåtet, mumlande luciatåg med ett fyrtiotal nior som mest skulle stå och skrapa med fötterna och tycka att det var pinsamt. Jag var förberedd på flatskratt och pinsamheter, men OK, OK, det är ju tradition och de har åtminstone ljus i håret och så. Jag var förberedd på någon halvtimmes skämskudde, helt enkelt.

Men vad jag inte var förberedd på var att stå överväldigad, med ögonen fulla av tårar och den där klumpen i halsen. Att få rysningar efter ryggen. För att det var så fint!

För det hade han inte förberett mig på, den rackarn. Det var stämningsfullt, det var inte tyst, alla hördes sjunga och de skred in i perfekt ordning. Nästan alla killarna var stjärngossar, tjejerna hade levande ljus, och det var snyggt. Det var när de sjöng Jul, jul, strålande jul som tårarna kom. Åh! För att inte tala om när en tjej sjöng O helga natt, och gjorde det med bravur. Tårar och ryggrys. Och så ännu mer tårar när de sjöng Cohens Hallelujah. Jag fick julstämning, luciastämning och all möjlig stämning, och jag har varit glad hela dagen.

Ska aldrig mer lita på sonens katastrofrapporter.



onsdag 10 december 2014

Vad en skolbibliotekarie kan få vara med om en vanlig sketen förmiddag i december

För en liten stund sen satt jag här på jobbet och gjorde hyfsat tråkiga saker vid mitt skrivbord. Då hördes några barn fråga "Var är Carolina?" utanför kontorsdörren.

"Här är jag!" svarade jag varpå de självklart meddelade att "Vi ska intervjua dig."

Inget utrymme för förhandlingar, alltså. Jag följde dem till ett bord ute i biblioteket. De tog av sig jackorna (dyblöta) och halade fram sina svenskaböcker som de gömt under tröjorna för att skydda dem från det ylande decemberregnet. Och så kunde vi börja.

Tre killar i tvåan var det. Om jag känner dem rätt så var det de tre tuffaste killarna i klassen. Två av dem hade mycket moderna kortklippta frisyrer med lång snedlugg som måste fösas åt sidan hela tiden. Den tredje är min favorit - han har fortfarande ansiktet, huvudformen och frisyren hos en tvååring eller så, och så med långa mörka ögonfransar.

Och de ställde sina i förväg gjorda frågor, av arten "vad ville du bli när du var liten?" (författare) "vad är din favoritmat?" (lasagne, fast de hade enorma problem att stava till det. lasanj kom nog närmast), och så skrev de alla tre ordentligt och mödosamt ner mina svar innan de gick vidare till  nästa fråga.

De var så gulliga att jag nästan dog. Jag fick klämma fast händerna mellan benen där jag satt för att inte klappa dem på huvudet.

Sen gick jag tillbaka till det där ganska tråkiga jag höll på med vid skrivbordet, men nu med ett leende i hela ansiktet. Hur ofta händer sånt här en banktjänsteman? En arborist? En parkeringsvakt? Att tre killar som nyss lärt sig skriva kommer och helt sonika meddelar att "vi ska intervjua dig" och så förgyller hela ens onsdag?

måndag 8 december 2014

Sönne...

Jag upptäckte att det fanns en reva i sonens örngott. Han använder alltid samma örngott (jodå, vi tvättar det då och då...) - ett med ett manligt marint motiv. Eller, nja, det är ganska gulligt i blått och grönt med små fiskar och krabbor och sånt där. Han har haft det ända sedan han var nyfödd (och vi får väl nu anse det som färdiganvänt...).

Och den där revan fick mig att tänka på ett av mina käraste minnen från när Erik var liten. För honom var det en förfärlig och traumatisk stund, men jag kan aldrig tänka på det utan att börja le:

Jag mötte nämligen en helt olycklig och storgråtande liten pojke på väg ut ur sitt rum. I handen kramade han förtvivlat just det där örngottet med fiskarna & co. Han kan väl ha varit nästan två år eller så. Han höll upp örngottet mot mig och grät: "Sönne...!"

"Sönne" kallade han allt som var sönder, eller fel, eller trasigt. Och hur ska en liten kille kunna veta att den där kudden han gosigt sover med varje natt består av dels en kudde, dels ett örngott man drar utanpå? I handen höll han bara ett sladdrigt lik av en kudde - klart han var förtvivlad!

Det tog en stund att trösta. Vi stoppade in kudden i örngottet, och täcket i påslakanet och sängen stod där i sin nytvättade och lagade glans - men hur skulle han kunna lita på det?

(lika förtvivlad blev han för övrigt när vi vid ungefär samma tid i hans liv gjorde oss i ordning för att åka till KK i Malmö eftersom lillasyster var på väg ut i världen. Jag hade ont, förstås, och påklädandet gick långsamt och med många pauser. Erik såg det, och frågade mig darrande "Mamma sönne...?")

fredag 5 december 2014

Ett lååååångt år kvar...

Det är inte ofta det jublas över nya filmer i den här bloggen (jag är ju som alla vet helt hopplös på det här med film, bio och TV). Men nya Star Wars-filmen, episode VII, som kommer om ett år? Den ska jag se! Och oj, vad jag längtar! I vår familj är det så att vi alla kan varenda Star Wars-film utantill, i detalj... så ni kan tro att det pratas om den är kommande filmen hemma vid matbordet.

Här är trailern för Star Wars: The Force Awakens, The Official Teaser:



Så här glad blev jag när jag fick se den...


torsdag 4 december 2014

Oväntade saker

Att veckohandla är väl så där lagom upphetsande att göra. Brödet först (så att det säkert blir ordentligt hoptryckt och trist där underst i kundvagnen)(varför placerar så många mataffärer brödet först i affären?). Frukten och grönsakerna, trista letandet efter de där småprylarna man inte köper så ofta (VAR har den här affären russin? Vid baksakerna? Efterrätterna? Fruktavdelningen...?), lassandet av mjölkpaket efter mjölkpaket, svettandet över det dyra köttet...

Men ibland finns det ljuspunkter. Ibland hittar jag något jag inte hade väntat mig - något som inte ingår i det ordinarie sortimentet, eller är något speciellt för just den affären. Som i fredags, när jag handlade på City Gross i Staffanstorp och råkade gå förbi en hyllkortsida där det låg mängder och åter mängder med genomskinliga plastpåsar med godis. Med lakrits! Färsk finsk lakrits! Åh, jag som fullständigt älskar lakrits! Jag KUNDE inte låta bli att köpa. Där fanns hur många sorter som helst - söt lakrits, salt lakrits, lakrits med häxvrålsfyllning, med hallonfyllning, hård lakrits och mjuk. Fastnade till sist för en påse vardera av lakrits med citronfyllning och lakrits med fruktöverdrag. Bägge sorterna är vansinnigt goda, och nu hoppas jag verkligen på att den där lakritsen finns kvar nästa gång jag handlar där. Annars får jag väl leta upp det där företaget på nätet - verkar vara någon specialimport av något slag.

(och aj, aj, aj, att jag skulle hitta detta just nu när jag är inne i en mycket-lågintensiv-träningsperiod...)(tandläkaren lär väl inte heller hoppa jämfota av lycka nästa gång jag kommer dit)


onsdag 3 december 2014

Kattblicken

Jag kom körandes till jobbet i morse, och var för en gångs skull i god tid. Det var nog tur, för alldeles precis innan jag kom fram till skolan skred det ut en stor, röd katt på trottoaren. Han (jodå, absolut en han med den röda färgen och den kroppen)(fast med ett rosa halsband, mycket omanligt)(hur kan någon sätta ett rosa halsband på en röd katt?) såg inte direkt ut som att han tänkte sig att stanna där och låta mig köra förbi. Nej då. Han gav mig Kattblicken, och stegade sedan självsäkert vidare ut i gatan.

Och som väl var körde jag inte fort alls, för jag fick ju helt enkelt stanna bilen och stilla vänta medan Herr Röd Katt sakta skred över gatan. Han skyndade sig inte. Nejdå. I stället sträckte han riktigt på sig så att jag kunde beundra hans stora och mäktiga figur. När ännu en bil fick stanna bakom mig så stannade han helt upp och gav oss ynkans människor ännu en Kattblick innan han ryckte på svansen och skred vidare.

Det var den här kattens Egen Gata detta, förstod man. Och valde han just denna stunden till att vandra över gatan till de yttre av sina domäner så fick helt enkelt bilar och människor vänta.

Åh, katter! Som de kan titta på en med den där Blicken i två sekunder och sedan avfärda en. Malliga djur. Det är inte utan att jag med en liten tår i ögat minns Hobbe. Den röda och obestridliga Kungen av Vismarlöv. Det var Hobbes Gata. Det var också Hobbes By, Hobbes Åker och Hobbes Hus. Egentligen är det otroligt att vi klarar oss utan hans ledning och grönögda Blickar. Men det får vi ju göra.

tisdag 2 december 2014

Kanske dags för gasbinda och tejp?

Nu ska jag be att få gnälla lite.

Men - dagens plåster. Är inte de väldigt usla? Spelar ingen roll vilket märke man köper tycker jag, för antingen så sitter de dåligt kvar. Eller så sitter de kvar så inihelvete, med megaklibbigt klister som blir som en svart sörja som säkert sitter kvar tills nästa sommar eller så.

De där plåstren barnen använde förr, med gulliga motiv på - de satt mycket bättre. Tjockare plast, lagoma storlekar och så som plåster ska vara. Men det är inte OK med färgglada plåster med Batman på längre. Inte på mig heller. När barnen var små funkade de för mig också, för alla fattade ju jo klart hon använder hello-kitty-plåster för de har små barn hemma och säkert de enda plåster de hade. Men skulle jag sätta på mig ett Shrek-plåster nu så hade det liksom varit för att jag gillar shrek-plåster, och gränsen måste väl dras någonstans, va?

Därför köper vi vanliga, hudfärgade plåster. Som inte funkar lika bra som barnplåstren. Som trillar av. Eller som tatueras fast i svart sörja.

Det var bättre förr. Det minns jag bestämt. Då, för länge sen, när inga barnplåster fanns och man kunde lita på ett hudfärgat Salvekvick.


måndag 1 december 2014

Klart killen ska få det han önskar sig i julklapp....eller vänta lite här nu?

Igår levererade vår son sin önskelista inför julen. I vanlig ordning var den fullpackad med diverse detaljerade önskningar om olika spel till olika maskiner. Det är lite därför vi vill ha en skriven önskelista, för att få det så rätt som det går.


Det som bekymrar mig lite nu är den sista punkten. Zoomar in på den:


Jahaja. Vad gör en duktig förälder nu? Gör upp lite snabba erövringsplaner? Låter lille ponken få en yttepytteliten bit av Polen när han nu så gärna vill? Det kan väl inte skada någon...? Eller sätter oss i ett längre och utredande familjeråd, prata om krig och fred och modern historia och kärleken till människorna?

Till födelsedagen nu i våras var sista punkten på hans önskelista "thorium". Jag undrar i mitt stilla sinne vad grabben egentligen håller på med där inne på sitt rum dit dörren alltid är stängd?

söndag 30 november 2014

30. Kom ihåg

Tiden bara rasar iväg, och barnen blir stora så fort, så fort. Ibland känns det som att jag skulle vilja hålla kvar varje ögonblick i mina händer, och alltid minnas dem. Men det går ju inte, och jag känner att rätt vad det är har barnen flyttat hemifrån och alla de där barnaåren har runnit som sand genom mina fingrar.

Åh, om jag hade fått hålla lille sexmånaders-Erik med tofsen på huvudet mot min axel bara en gång till! Och åh, om jag hade fått se Lisa, två år, vandra ut i hallen för att ekipera sig i vantar, mössa och sockor på alla möjliga sätt som går, bara en gång till.

Det jag har är fotografier. Och så mina minnen som jag känner på mig kommer att försvinna från mig, ett efter ett. Och så har jag ju förstås fortfarande barnen, tonåringarna, som ännu fyller mina dagar och mitt liv med fantastiskheter.

Men om det här blogginlägget ska handla om "kom ihåg" så får det bli några foton från när barnen var mindre. Såna där stunder som jag för allt i världen inte vill glömma bort.

(klicka på bilderna så blir de större)

Stenberget vid Höör, en aprilkväll
Lisa på läger med dagis, Romeleåsen i maj
Nattlinnena!
En snögrotta i VÅR trädgård, i Vismarlöv
När Erik var sådär 3-4 år var han hysteriskt rädd för Darth Vader och imperietsoldaterna. Alltså, jag menar galet bli-hysterisk-rädd. Så han har kommit en mycket lång väg på det här fotot. Och är sjukt stolt.
Julikväll i Västmanland
Lisebergs camping - en dag som ska tillbringas på nöjesfältet kan väl inte börja bättre än så här
Det är påskmaskerad på dagis. Han är utklädd till kyckling.
Nyfödd lillasyster, som presenterades som "din Lisa, Erik". Han är så stolt och spänd och upphetsad här.

Sommardag på Gotland
Någon slags ledig dag, med två barn som inleder förmiddagen med att titta på TV.
Han är finklädd, och nyklippt, och har hårgelé och är bara så snygg.
Det här är ett foto från en dag som jag minns som perfekt. Vi var glada, vi åkte till Folkets Park i Malmö och åkte karuseller. Lisa hade nya hårspännen i håret och en ny klänning.
Från den där tiden i livet när Lisa titt som tätt gick ut i hallen och tog på sig mössa, sockar, en stövel och halskrage... 
En annan påskmaskerad på dagis. De är världens sötaste kaniner.

Detta är det sista inlägget från listan med bloggrubriker för november: en bloggrubrik för varje dag

lördag 29 november 2014

29. Det var onekligen väldigt roligt när…

...jag och Lisa igår hittade de här adventskalendrarna på CityGross:


De är gigantiska, och tjocka, och alltså fyllda med m&m-godisar och Mars och Bounty och Snickers (som är "vännerna" då tydligen). De kostar 79 kr styck, och som ni ser har två av dem hittat till Vismarlöv.

Vad är det som är så himla roligt med det, då?

Jo. Jag sade till Lisa att "ni kan få varsin sån, om ni i stället går med på att skippa presentadventskalendrarna i år". Hon ringde hem till Erik, de konfererade en stund. Och sedan: de gick med på förslaget!!! Jamen.....hurra!! Inga 48 små presenter att köpa och slå in! Unexpected happiness! 
Hela den vanligtvis rätt så trista veckohandlingen, och resten av fredagskvällen så kände jag mig ungefär så här:



Yej!!



Detta är ett inlägg från listan med bloggrubriker för november: en bloggrubrik för varje dag

fredag 28 november 2014

28. Hepp! Det här tycker jag alla bör läsa.

Jag tycker att alla vuxna borde ta sig en runda in bland barn- och ungdomshyllorna i biblioteket eller bokhandeln någon gång, och där hitta böcker åt sig själva. Det skrivs så väldigt många bra barn- och ungdomsböcker som lika gärna skulle kunna vara allåldersböcker, och då tänker jag inte bara på ungdomsböckerna där målgruppen är "unga vuxna" utan också en hel del böcker som egentligen är skrivna för yngre.

Ni missar så mycket, hörni! Filosofiska vardagsfunderingar, skräck, roligheter, dystopier och kvillrande kärlek.

Och tänk vad bra det är att sticka in en ganska snabbläst barn- eller ungdomsbok mellan två tyngre och tidskrävande vuxenböcker. Omväxling! Eller om det är så att du är inne i en lässvacka och inte har ork eller lust att ta dig an någon bok. Läs då en barnbok! Kolla upp böckerna bakom de aktuella filmerna som går på bio. Läs om någon bok du minns att du läste när du var sisådär femton. Upptäck att den fortfarande är bra, fast på ett annat sätt. Läs om Astrid Lindgren!

Du KAN helt enkelt inte gå runt här i världen och inte ha läst till exempel de här böckerna:

Förr eller senare exploderar jag (The Fault in Our Stars) (John Green)
Hungerspelen (Suzanne Collins)
Tonje och det hemliga brevet (Maria Parr)
Våffelhjärtat (Maria Parr)
Eleanor & Park (Rainbow Rowell)
Boktjuven (Markus Zusak)
Kurt och fisken (Erlend Loe)
Sju minuter över midnatt (Patrick Ness)
Balladen om en bruten näsa (Arne Svingen)
Den utvalde (Lois Lowry)
Muminböckerna (Tove Jansson), ex Kometen kommer, Pappan och havet
Älgbarnet (Meg Rosoff)
Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian (Sherman Alexie)
En ö i havet (Annika Thor)

(jag har länkat dem till mina inlägg om dem på Carolina läser... om jag har skrivit om dem där)



Detta är ett inlägg från listan med bloggrubriker för november: en bloggrubrik för varje dag

torsdag 27 november 2014

27. Ibland skulle jag vilja…

...göra mig av med alla prylar och bara bo i husbilen med precis det vi behöver. Alltså, verkligen. Jag kan ibland känna att det tynger mig att ha ett hus, som borde målas och vårdas och bytas elpanna för svindyra pengar och anslutas till kommunalt VA och rensas ogräs och oroas för. Att ha en vind fylld med grejs vi inte behöver. Att behöva städa allt det där. Att ha en garderob full med kläder jag inte tycker om eller passar i längre. Att äga mer än vi någonsin kommer att behöva men samtidigt ha lån på banken som vi aldrig någonsin kommer att helt amortera av.

Det är så skönt när vi är iväg på husbilssemester och känner att vi bara behöver det lilla, eller om vi kanske saknar något för stunden så får vi helt enkelt klara oss ändå. Det går alltid bra. Det är aldrig några måsten som hänger över en då utom matlagande och diskande - och det är till och med skönt att diska undan i husbilen eftersom vi bara har en uppsättning tallrikar och glas och diskandet känns så nödvändigt men aldrig stort och jobbigt.

Och i den där husbilen (som i så fall skulle vara några modeller större och bekvämare) skulle vi förstås ha datorer (som ändå är det vi sitter med om kvällarna) och läsplattor (behöver inte längre ha en stor dammig bokhylla)(och behöver vi fler böcker går det utmärkt att låna böcker på bibliotek). Vi skulle ständigt haft tillgång till naturen och alltså inte behövt någon trädgård att sola i eller grilla i (eller uppröras över ogräs i).

När jag blir på det där vad-ska-vi-med-alla-prylar-till-egentligen-humöret så glömmer jag behändigt allt det jag trots allt älskar med att ha hus. Badkar. Bredare säng. Tvättmaskin. Möss.

Fast, nej. Erik skulle aldrig förlåta mig ifall jag drev igenom husbilsvagabondidén. Han avskyr och hatar husbilsliv från botten av sin själ. Ser vi nuförtiden någon husbil ute på vägarna så brukar han säga "stackars människor, vad de måtte lida" om dem som sitter i förarhytten och ser glada ut.


Detta är ett inlägg från listan med bloggrubriker för november: en bloggrubrik för varje dag

onsdag 26 november 2014

26. Kolla! Här jobbar jag.

Och då blir det en stilstudie av mitt skrivbord på jobbet. Alldeles just nu håller jag på att planera nästa veckas bokprat för klasserna 2B, 4A och 1A. Det är de sista tre bokpraten för terminen.

Ungefär så brukar mitt skrivbord se ut - en laptop, ett kollegieblock, att-göra-listor och så minst en boktrave. Bredvid skrivbordet står den för en bibliotekarie så oumbärliga bokvagnen. Där står alla de andra böckerna jag har lånat in för kommande bokprat - men den brukar vara så full att böckerna får ligga i diverse travar på skrivbordet också.




Detta är ett inlägg från listan med bloggrubriker för november: en bloggrubrik för varje dag

tisdag 25 november 2014

25. 5 grejer jag alltid har i kylskåpet

Det finns en hel del som alltid finns i vårt kylskåp. Men några saker är oumbärliga:

Oliver. Måste finnas.
Ett antal kalla såser finns alltid i vårt kylskåp. Det är en strykande åtgång på dem, och särskilt Erik känner att en måltid utan Rydbergs bearnaisesås är inte riktigt en måltid. Fetthalt ungefär 75%...
Ganska onödigt att kommentera, va? Öl måste finnas. Folköl till maten, Staropramen för att det är Staropramen, och så sådana där konstiga mörka till Håkan.
Mjölk. Massor av mjölk. Och tre olika sorter. Mellanmjölken är Lisas, den laktosfria är min och den vanliga standardmjölken är Eriks och till matlagning. Vi köper totalt ungefär 13-14 liter mjölk per vecka, alla tre sorterna sammanräknade.
Och så finns det såna där saker som alltid ligger i kylskåpet men som liksom är lite bortglömda. Grönsaker som har imploderat. Burkar med grönludet innehåll. Och så sådana här mystiska saker - påsar med innehåll man inte riktigt känner igen, så de får ligga där ett tag. (i den här låg den en bit färsk ingefära såg jag nu. Eller, den är färsk ett litet tag till. Sedan får den en mystisk färg och vill krypa iväg.)



Detta är ett inlägg från listan med bloggrubriker för november: en bloggrubrik för varje dag.

måndag 24 november 2014

24. Månadens klädesplagg är givetvis…

...något varmt. Elementen krånglar där hemma hur vi än luftar dem och vrider på reglagen och har oss. Vissa platser där hemma är varma. Andra är det inte. Särskilt inte Lisas rum.

Så...raggsockor. Fleece. Tofflor. Filtar.

Sen är det ju snart den tiden då det tar en evighet att klä på sig rätt grejer för att springa. Underställ, ullmax på längden och tvären, mellanlager, överlager, fan och hans moster. Fast  min älskade ullfrottétröja från Ullmax som man aldrig fryser i när man springer får ändå bli månadens plagg i januari - det är lite tidigt än.

Fleecetröjan, då. Den får bli månadens plagg för november.


Detta är ett inlägg från listan med bloggrubriker för november: en bloggrubrik för varje dag.



söndag 23 november 2014

23. Hepp! Dagens måltidstips!

Nuförtiden, när jag håller på att lära mig laga mat som inte bara innehåller stekt kött och pommes utan lite mer grönsaker och roliga grejer så har jag upptäckt massor av saker jag gillar. Kål, till exempel!
Kål har för mig alltid varit något omöjligt, något kokt som luktat illa när det tillagats och som legat som några sorgliga rester jag petat bort runt "dolmen" när jag bjudits på kåldolmar. Men nu! Kål är ju vansinnigt gott när det lagas på rätt sätt. Eller, det ska ju inte lagas så mycket - godast är när det är lite krispigt fortfarande. Det mättar, det knaprar i munnen och det tar smak av såser och kryddor. Helt fantastiskt.

Som i det här receptet, när kål strimlas och skickas in i ugnen insvept i aluminiumfolie tillsammans med lite andra grejer. Sedan blandas det med nudlar, en riktigt god sojasås och så något till det - stekta grönsaker kanske, eller kycklingstrimlor, eller som i originalreceptet: grillade kotletter. Riktigt Vansinnigt Gott är det.




Detta är ett inlägg från listan med bloggrubriker för november: en bloggrubrik för varje dag.

lördag 22 november 2014

22. Kolla! Här bor jag.

I en liten by på den skånska landsbygden bor jag. En bit utanför Malmö, en bit utanför Lund, en bit utanför Staffanstorp, Svedala och Klågerup. En bit bort från allting, men inte så långt bort att det är jobbigt att ta sig någonstans, egentligen.

Men vad heter den där byn, då? Det kan man tydligen diskutera. "Missablö" sade något av barnen för länge sedan när det var så litet att det också tyckte att vi hette "Langi-Buck" i efternamn. "Vismarslöv" tycker de flesta människor som inte bor här - det där extra s-et gör det tydligen lättare att uttala ortsnamnet lättare.

Kommer man västerifrån och anländer till byn så förkunnar vägskylten stolt att nu har ni minsann kommit till Vismarlöv:


Men om man kommer söderifrån, så förkunnar en annan lika riktig vägskylt minst lika stolt att ni nu befinner er i Vissmarlöv:


Förvirrande? Nåja, jag vet när jag har kommit hem, i alla fall. Det är då lugnet sänker sig i hela kroppen.

fredag 21 november 2014

Listigt värre

Jag har löst ett problem. Jag har haft problemet några år, och det har stört mig ganska mycket. Men nu! En lösning har uppenbarats.

Fakta 1: Jag kan inte längre dricka kaffe efter 16.00 eller så, för då kan jag inte somna på kvällen. 
Fakta 2: Varenda jämra fredagskväll när jag vill sitta och läsa länge, och njuta av att hela helgen ligger framför mig, så somnar jag som en gris i min läsfåtölj. 

Vad jag har kommit på som löser mitt gris-problem: att dricka kaffe efter maten på fredagskvällen. Och, tadaaa! Jag är vaken hela kvällen!

Det har tagit mig flera år och etthundramånga universitetspoängs listighet att komma på detta. Nobelpris i kemi kan vara aktuellt. 

21. 5 saker jag blir irriterad på i vardagen

Grus i hallen. Åh, allt detta eländiga grus i hallen som jag trampar i med bara fötter.

Tappade hårstrån som letat sig in under kläderna och ligger och kittlas.

När någon tagit sista toapappret och inte bytt till ny rulle. 

Att gå upp en kvart tidigare för att duscha. Avskyr att duscha på morgonen och gör det helst på dagar och kvällar efter att jag har tränat. Dusch utan föregående träning och svettning känns liksom så...onödigt. 

Saker som bränner sig fast i ugnen så att det nästa gång man sätter på den börjar ryka och lukta bränt och jävlas.


Detta är ett inlägg från listan med bloggrubriker för november: en bloggrubrik för varje dag.

torsdag 20 november 2014

20. Om jag skulle skaffa mig en ny ovana så skulle det bli…

Jag vill inte skaffa mig fler ovanor, och det är liksom lite svårt att tänka fram något jag skulle kunna lägga mig till med som ovana. Det är ju lite så att ovanor märker man först när de redan finns där. När det är något dumt man gör som sitter som berget och är svårt att sluta med.

Till exempel det eviga kollandet jag håller på med av mail, facebook, bloggar och andra sociala media. Jag vill verkligen inte lägga mig till med ytterligare någon sån ovana - Twitter t ex som jag bara kan se hur mycket tid det skulle ta om jag skulle slänga ut sisådär 4-5 käcka tweets varje dag som somliga gör.

Eller ostbågarna och godiset - att äta onödiga saker på kvällarna är en ovana jag har mycket svårt att bli av med. Jag planerar verkligen inte att utöka den till att äta lite kakor och chips också, liksom.

Jag vill inte ens fundera på vad jag skulle kunna skaffa för nya ovanor - de kanske hoppar på mig ifall jag tänker ut dem?


Detta är ett inlägg från listan med bloggrubriker för november: en bloggrubrik för varje dag.

onsdag 19 november 2014

19. Kolla! Det här åt jag idag.




Det här åt jag (och vi) till middag idag:

Ugnsstekt kycklingpyttipanna med örtsås, strimlade morötter med sambal oelek- och vitlöksdressing.

Om jag hade kommit på det här själv om vi inte hade City Gross matkasse?

Nej.


Detta är ett inlägg från listan med bloggrubriker för november: en bloggrubrik för varje dag.

tisdag 18 november 2014

18. Ibland retar det mig att…

Jo. Men det finns ju en del jag kan reta mig på.

Att folk som kör bil inte använder blinkersen innan de svänger i stället för samtidigt som de svänger (hallå! blinkersen är till för att visa vart du ska - inte en mekanisk pryl som gör det möjligt att svänga på ratten...)

Att jag inte hade en smart plan inför livet, så som att fortsätta plugga ekonomi när jag avslutat ekonomisk linje på gymnasiet, så att jag fick ett bra jobb, gjorde någon slags karriär och nu vore mycket rikare och mäktigare än jag är nu. Jag hade ju betygen och smartheten? (men inte viljan...)

Att jag inte går och lägger mig i tid på kvällarna.

Att jag inte längre kan ha linser om dagarna så att jag måste gå runt med tjocka och tråkiga glasögon.

Att det är mörkt så jämrans tidigt på kvällarna att jag sällan hinner springa.

Att vi inte har ett större och flådigare hus med tillhörande stor och insynsskyddad trädgård, gärna med pool (och poolskötare)(och trädgårdshjälp)(och städhjälp)(för övrigt läs punkt två)

Att jag inte kommer att leva i ettusenåttahundratrettiofyra år så att jag hinner läsa alla böcker jag skulle vilja läsa innan jag dör.

Men.

Det är inte så lönt att gå runt och reta sig på en massa saker. Det finns så mycket jag inte kan ändra på - andra människors trafikvett, jordklotets lutning, att jag är nattmänniska. Min förväntade livslängd. Och det faktum att jag inte kan leva om mitt liv - bara se till att leva det jag har. Då är det dumt att slösa bort tid på att gå och reta sig, eller hur?


Detta är ett inlägg från listan med bloggrubriker för november: en bloggrubrik för varje dag.

måndag 17 november 2014

17. Hepp! Dagens tv-tips!

Återigen gnäll från min sida - jag har ju inte valt rubriken själv, och TV är ju som alla vet inte min grej. Inget fördömande från min sida, utan bara det att jag brukar bli rastlös efter fem minuter eller så av alla dessa bilder och allt detta prat, ge upp och gå därifrån.

Ibland går det bättre ifall jag kollar via datorn, på tider jag själv bestämmer. Men oftast inte - just nu har jag gett upp precis allting, tror jag vad gäller TV. Jag har till och med slutat kolla på Downton Abbey - jag såg de två första (eller bara det första?) avsnittet på nuvarande säsong och kände att "nä, men det här har jag ju sett förut. Samma personer, ungefär samma intriger. Hur bra än Maggie Smith är så kan hon inte bära upp hela serien".

Och Outlander har paus tills april eller vad det är.

Jag och Lisa kollar också på Doctor Who men projektet verkar ha avstannat efter femte avsnittet på första säsongen...

Något annat kollar jag inte på.

Så mitt tv-tips blir helt sonika: stäng av TVn och läs en bok!


Detta är ett inlägg från listan med bloggrubriker för november: en bloggrubrik för varje dag.

söndag 16 november 2014

16. Kolla! Så här ser min autograf ut.

"Autograf" vet jag inte... jag väntar ännu på att den fasen i livet ska inledas då jag får skriva autografer.

Däremot namnteckning - det kommer jag ju inte undan. Att skriva sin namnteckning är ju något från gamla tider som märkligt nog har stannat kvar - bara för att jag skriver en krumelur som ska vara mitt namn, på papper och för hand så ska det på något sätt vara juridiskt bindande? Konstigt, egentligen. Jag tror egentligen mycket mer på sifferkoder och lösenord - de är det i alla fall tvunget att få till exakt likadant varje gång. Men namnteckningen? Den förändras ju beroende på penna, situation och min egen ålder.

Jag har en namnteckning som ser ut ungefär så här:


Det är den när jag faktiskt tagit mig tid att skriva ut hela namnet, och nog det som allra mest är min egen "äkta" namnteckning. Så ser den ut i mitt pass, på mitt körkort och på baksidan av VISA-kortet.

Men så ser den inte ut när jag ska skriva under saker. T ex när jag handlat något med kort, eller när jag ska skriva under viktiga papper på banken och sånt. Då blir den mer katastrofliknande:


Jag KAN inte skriva den riktiga då. Det är precis som att fingrarna krampar till och jag bara kluddar något. Hur jag än tänker att "nu, nu ska det bli den rediga namnteckningen, den som går att läsa". Början går bra, C och A... men sen blir det bara en krampryckning och en bläckhög liksom. Fast lägg märke till att jag ändå slänger till pricken över i:et (som inte går att se att det finns med).

Sen har jag den riktigt oengagerade namnteckningen, den som jag sluddrar till när det kommer paketbud till biblioteket, och budet vill att jag signerar att jag tagit emot paketet. Då har han en slags elektronisk platta där jag ska skriva, och den namnteckningen är inte någon namnteckning alls utan mer ett slags bomärke. Man kan se att det börjar med C. Kanske. Eller möjligen ett litet a:


Helt ärligt: vad är det för mening med namnunderskrifter, va? Om det nu skulle komma någon slags undersökning av just "Vem tog emot paketet från AdLibris som levererades 14 oktober 2014?" - hur skulle någon någonsin kunna se att det skrevs under av Carolina Landin, bibliotekarie? "Hmmm....jo, det skulle kunna vara någon som börjar med C..."


Detta är ett inlägg från listan med bloggrubriker för november: en bloggrubrik för varje dag.

lördag 15 november 2014

15. 5 saker jag blir glad av i vardagen

- När jag kan sjunka ner i min läsfåtölj och veta att jag kan sitta kvar där många timmar och läsa, slappna av och ha det bra.

- Att kunna ta ett långt varmt bad efter att kanske ha varit ute och sprungit i lera och kyla.

- När något av mina barn frågar om jag vill ha en kopp te, gör den till mig och kommer med den till mig på en bricka, och så med en kaka till.

- Att få ha sovmorgon. Klockan ringer 06:00 varje vardagsmorgon, så när lördagen och söndagen kommer och vi inte ska på någon jämra orienteringstävling eller något annat måste, utan jag får sova tills jag vaknar av mig själv...det är en riktigt bra sak.

- Varje gång jag får en kram av något av mina barn. Vi är rätt kramiga av oss, så jag får det många gånger varje dag, faktiskt. Det är lite grann sånt som gör livet värt att leva.


Detta är ett inlägg från listan med bloggrubriker för november: en bloggrubrik för varje dag.

fredag 14 november 2014

14. Om jag skulle skaffa mig en ny hobby så skulle det bli…

Det här är lite svårt - jag vill nog inte skaffa mig någon ny hobby för jag är fullt nöjd med det jag redan håller på med på fritiden. Men OM jag hade lediga dagar också så hade jag, som jag redan skrivit om en gång, gärna lärt mig att spela cello. Och fiol.

Sen tycker jag mer och mer om att fotografera saker. Natur, detaljer, roliga saker jag hittar i världen omkring mig. Men fotografering som hobby låter genast som att jag måste skaffa mig saker. Kamera och sånt. Och jag gillar inte att göra saker som kräver särskilt utrustning, helt enkelt. Eller innebär att jag måste förbereda mig för att utföra dem. Typ: nu ska jag ut och fotografera. Ta fram fotograferingskläderna, kameran, ryggsäcken och vad det nu är som krävs för denna aktivitet. "Planera", "packa", "förbereda" - alla tre är ord jag inte gillar. Jag gillar ju numera att fotografera saker eftersom jag alltid, alltid har telefonen med mig i fickan, och snabbt kan slita fram den och fota saker jag råkar hitta.

Materialgrejs överhuvudtaget är inte min grej - det är därför jag gillar löpning som ju bara kräver ett par skor. Skidåkning? Ryyyys... Cykling....nej. Sitta och undersöka olika prylar på nätet, jämföra, fundera och sedan köpa in för att förbättra min prestation eller upplevelse av något? Nej tack.

Fast man skulle förstås behöva köpa en cello för att lära sig spela på den. Hmmm.


Detta är ett inlägg från listan med bloggrubriker för november: en bloggrubrik för varje dag.

torsdag 13 november 2014

Fler fina platser

När jag letade efter Falsterbobilderna till förra inlägget så hittade jag också några fina höstbilder från 2012. De får också vara med. Det översta är från stranden vid Stenshuvud, de andra från Söderåsen.