Något jag inte kan minnas att jag egentligen gick med på alls utan som liksom bara kastades på mig när jag började bli äldre är glasögonen. Nej, jag menar inte det enda paret glasögon. Jag har ju haft glasögon sedan jag var kanske 9 eller 10 år gammal eftersom jag är så väldigt närsynt. Många år hade jag linser i stället, och det var ju väldigt skönt och funkade bra. Tills det inte gjorde det längre. Mina ögon blev för torra, och "det beror ju på din stigande ålder" informerade mig läkaren om då. Jag var drygt 40 år och funderade på om jag skulle slå besöksstolen i huvudet på läkaren eller helt sonika slänga ut honom genom fönstret.
Konflikträdd som jag är så lät jag läkaren vara och började använda glasögon större delen av tiden i stället. Kul var det ju inte, men saker jag inte kan slåss mot lär jag mig leva med, helt enkelt. (jag kollade ju en gång om operation skulle hjälpa mig, men då fick jag veta att jag var för ung...(skrev om det här på bloggen då, läs det inlägget här, och inser nu att det där var 2013! Herregud 1: oj vad de åren gick fort... och Herregud 2: tänk att jag skrivit i den här bloggen så länge...?)
Men nu har alltså åren gått, åldern stigit, ögonen är fortsatt torra (bibliotekarieyrket känns i efterhand som SÅ fel karriärväg att gå ur torr-luft-perspektivet) men det som de senaste tio åren eller så har hänt är att det nu ska vara så många OLIKA glasögon. Jag byter fram och tillbaka mellan dem så jag ibland blir helt förvirrad och måste känna på skalmen för att komma ihåg vilket par jag har på mig och varför jag har det.
Jag har:
- ett par progressiva glasögon som egentligen ska funka i alla situationer men som i verkligheten funkar nästan bra i många situationer. Jag kör bil i dem och ser hyfsat bra men inte perfekt. Jag kan stå vid datorn ute i lånedisken på jobbet och se vad som står på skärmen rätt bra (om skärmen är rätt vinklad och jag lutar huvudet lite bakåt) men också hur människor ser ut som kommer in i lokalen och vad som står på telefonen om jag ska kolla på den. De är väldigt starka. (Alla ni som känner mig vet att Carolina är "hon den där med de jättejättestarka glasögonen". Folk som inte känner mig känner inte igen mig om jag tar av dem.) Men alltså aldrig perfekta.
- ett par enkelslipade glasögon som funkar bra på lite närmare håll, tänk sitta-med-bok-vid-köksbordet. Dessa har jag hemma just när jag sitter-med-bok-vid-köksbordet-eller-i-läsfåtöljen-eller-vid-köksbordet-med-Happy-color-appen-på-Ipaden. De är mina läsglasögon, men de är inte "läsglasögon" som de där många andra har för att de annars inte kan läsa tidningen/se på telefonen men annars ser bra, utan dessa är rätt starka de också och slipade för närsynthet, bara inte lika starka som de progressiva.
- ett par terminalglasögon, inte progressiva, som funkar på avståndet när jag sitter på stol och ska glo in i en skärm. Detta inträffar ju på jobbet, men också hemma när jag ska spela jobba hemifrån eller sitta vid min andra dator och spela datorspel. Även om det handlar om ett par decimeters skillnad i avstånd så funkar inte mina läsglasögon ovan till att se på skärmen. Välkommen till mitt liv.
- linser - jo, jag använder dem fortfarande när jag ska ut och springa, särskilt när det handlar om orientering. Men då uppstår nästa problem, och det är att linserna inte är progressiva så nu kan jag knappt längre läsa kartan utan behöver...
- ... ja, läsglasögon. Fast av den där vanliga sorten man köper på Claes Ohlsson, macken eller ICA. Dem har jag alltså på mig när jag har linserna i och behöver läsa något, karta/telefonen/whatever.
- solglasögon... har jag tyvärr inga slipade. I mina styrkor kostar de en förmögenhet om de ska vara progressiva och ingår ALDRIG i "köp ett par få två". Så jag har sådana där asfula solglasögon man har utanpå de vanliga glasögonen. De är så fula så de får ligga i bilen och enbart användas där - men jag måste ju ha dem när jag kör bil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar