Kristi himmelsfärdshelgen - med golf, svordomar och fantastisk sång

Det gick en kristi himmelfärdshelg, och jag tillbringade den med ungefär det bästa jag kan tänka mig: golf, husbilsutfärd, ännu mer golf, körkonsert och så många, många timmars tittande på golf på TV. 

(alltså, ja, det där är personen jag nu har blivit)

Om golfen kan vi sammanfatta att den innehöll i runda tal 

• 7 amen-vad-fan-ska-det-regna-nu-igen-kan-vädret-bara-bestämma-sig-tillfällen när alla regnkläder skulle på igen
• 15 herregud-vad-livet-är-gott-att-leva-i-maj-moments när det bara var att blunda, lyssna, lukta och njuta, när det var sol, grönt, näktergalar och perfekt liv
• 18 fjutt-chippar som var tänkta att landa nära hålet men som kom kanske 1 decimeter framåt pga Carolina-är-dum-i-huvudet-och-tvekar-i-tillslaget
• 24 fjång-chippar som också var tänkta att landa nära hålet men som flög över green, närliggande kullar och medspelare och annat oskyldigt pga Carolina-skulle-kompensera-för-fjutt-chipparna
• 348 rätt osmakliga svordomar uttalade av sagda mäster-chippare
• 23 fantastiskt bra slag (jodå, de fanns)
• 3 underbara människor att umgås med under golfrundorna och middagen varav 1 var den äkte maken och 2 var gifta med varandra
• 4 18-håls golfrundor på 4 dagar (ja, vi var trötta på söndagskvällen)
• 0 avbrutna klubbor
• 2 trasiga blixtlås på rätt nya bagen
• ca 30 timmars gloende på skärm (större delen I-paden) för att följa Ludvig Åbergs framfart i PGA championship
• x antal timmars sömn och vad det än var så var det för lite
• 1 körkonsert

Den sista punkten får jag utveckla lite. Det är Lisas kör vi pratar om, den hon gick med i våras. Den heter Bella Voce - Lunds Studentsångerskor, och de är bra. Alltså, riktigt, riktigt bra. Jag hade fått höra dem i några korta klipp jag fått av Lisa via sms, och hade stora förväntningar för i söndags kväll hade de alltså en timmes konsert i Allhelgonakyrkan i Lund, och akustiken där är fantastisk.

Redan 15 sekunder in i konserten hade jag gåshud av Hur Jäkla Bra Det Här Är, eftersom de valde ett upplägg som verkligen utnyttjade akustiken. Klockan blev nämligen 17.00, då konserten skulle börja, men ingen kör syntes till. Dock kom körledaren nu fram och presenterade kören och vad konserten skulle innehålla - sedan gick hon till pianot och slog an några toner, och sedan började kören att sjunga. Det visade sig att de mycket diskret gått och ställt sig längs med kyrkans väggar, utanför läktarna, på så stort avstånd från varandra att de täckte in hela kyrkan. Så när de nu började sjunga så fylldes hela kyrkorummet av sång, av sångare som i princip inte syntes. Det var fantastiskt. Och så vackert! Mot slutet av sången gick de sakta fram och ställde sig vid koret och avslutade, och sedan höll de sig där framme i god ordning - men de stod inte strikt i stämmor utan rätt blandat så där jag satt så hördes hela kören. (annars är det lätt att man får lite för mycket av en av stämmorna om man sitter framför just dem) Och sen sjöng de programmet nedan. Jag har lagt in två korta filmklipp (Klinga mina klockor, och Now is the Month of Maying) och ett längre (Vargsången). Lyssna! Det är så tätt, så tonsäkert, så perfekt! De har inga noter, inga texter utan kör allt utantill. Jag är så sjukt imponerad så det är inte klokt. Och stolt, så klart. Min dotter är en av de där fantastiska där framme.

Golf är en material- näktergals och humörsport

 Idag är det en förträfflig fredag, för idag är jag ledig. Jag är det var tredje fredag (eftersom jag jobbar var tredje lördag) och idag när naturen gjorde sitt allra bästa så kunde jag alltså vara ute på golfbanan. Yej för detta!

Det var tävling, en med Väldigt Hög Prestige, nämligen Vasatorpsutbytet. Denna inträffar två gånger om året och innebär att herr- och damkommittén för Bokskogens golfklubb (där jag alltså ingår i damkommittén)(herregud, ja, golf har blivit en så stor del av mitt liv att jag är djupt engagerad föreningsmänniska och är med i en sån här kommitté - jag är ekonomiansvarig)(ok, ingen annan ville bli det och jag gillar ju excelark)(var var jag nu...?)... jo, alltså ett lag från herr- och damkommittén möter ett motsvarande lag från Vasatorps golfklubbs kommittéer. Bästa lag vinner en pokal som vandrar fram och tillbaka mellan våra klubbar. Mest verkar den vandra till Vasatorp som har fräckheten att oftast vinna dessa tävlingar. Det gjorde de även idag. 

Dagen började vid 8.00 med gemensam frukost, och sen var tanken att jag skulle gå ut på drivingrangen för att värma upp. Det gjorde jag i ungefär 3 slag. Sedan behagade min kropp glömma bort hur man gör när man slår ett golfslag. Jag kunde inte träffa bollen vilken klubba jag än använde och fattade inte själv vad jag gjorde för fel. Jag som hade ny tröja på mig och allt!! Fan. Jag gick undan, snöt mig, tog tio djupa andetag, tog en ny klubba och svingade den i fakking ultrarapid - och lyckades få iväg bolleländet. Sen släppte förbannelsen eller vad det var och kroppen kom åter ihåg hur det skulle gå till. Golf är världens svåraste sport, så är det bara.

Sen fortsatte golf vara världens svåraste sport i ungefär tolv hål när vi kom ut på tävlingen. Jag undersökte hur det var att slå bollen i vatten, att slå bollen ner i bunker och inte lyckas slå upp den igen, att slå ett vansinnigt bra och långt utslag med drivern bara för att följa upp det med ett slag som var tänkt att gå jättejättelångt, helst upp på green och ner i koppen, men som i verkligheten kom ungefär tio meter längre fram i tjockt gräs. Ja, så där ungefär, i tolv hål. Men sen, på tolfte hålets green, som låg invid ett stort busksnår, där kom hjälpen! Nämligen:

Jag hörde årets första näktergal!

Det satt en i busksnåret där vid tolvans green och sjöng så att mitt hjärta höll på att spricka. Är det något jag älskar så är det näktergalssång, och den här tiden på året när man kan höra den är den absolut bästa. Och här var den nu! 

Jag blev så lycklig att hela jag liksom startade om, och sen började jag spela fantastiskt bra golf. Alltså, det är sant! Hål 13 - par, hål 14 - par (har aldrig haft par där förut), hål 15 (nja), hål 16 - par (2 cm från birdie), hål 17 - par och hål 18 - bogey (jättejättenära par där också). Gick från att ligga typ sist i resultatlistan till att sluta någonstans i mitten. Allt tack vare näktergalen. Jepp. Så är det.

Så om ni ser mig stå stilla och blunda någonstans utomhus vid den här tiden på året så är det förmodligen för att jag just då står och lyssnar på någon näktergal och är lycklig för att jag får finnas till och uppleva ännu en absolut bästa tiden på året. Den som är nu. 

Vad medelålders människor gör på valborg och första maj

Valborgsafton, eller ja, förlåt, siste april, bjöd som alla vet på ett sällan skådat fantastiskt väder. Detta firade jag med att mestadels idka inomhusaktiviteter. Först jobbade jag och stod bakom disken på biblioteket och höll med alla besökarna om att 1. ja, det är ett alldeles fantastiskt väder där ute och 2. är det inte heeelt galet hur många ungdomar som just nu är i stadsparken i Lund, att de varit där redan sedan ottan och är fulla och galna redan före normalt folk har elvakaffe? Sedan tog jag ut några timmars kompledighet för att... nej, inte åka ut till den underbara naturen (eller sälla mig till ungdomarna i Lund, det finns mycket som lockar mig men att sitta på brassestol i folkmassa och dricka ljummen sprit tillhör inte den kategorin. Alls.)(plus att jag är sisådär 30-40 år för gammal för att smälta in på ett bra sätt). Nej. Istället körde jag till Emporia för diverse ärenden varav ett var att desperatsöka efter en fölsepresent till maken som han inte själv redan varit med om att välja ut. Något kul. Hittade jag något? Njae. Nej. Jag hemförde en t-shirt med Starwarstryck, men han trillade inte av stolen av förvåning när han fick den. Men jag fick bytt skärmskydd på telefonen, alltid något. Det gamla gav mig skärsår i fingrarna efter en kollision med en trappa.

Nå. Sen körde jag hem och... gick inte ut i trädgården. Solen strålade verkligen och lavendeln skrek på mig att jag skulle komma ut och klippa den. Men... jag hade med en bok hem från biblioteket, och jag började läsa den. Och sen satt jag med den till en bit efter midnatt. Underbart, eftersom herregud jag läser men dumt eftersom...

... första maj startade klockan dum-i-huvudet. Maken och jag hade nämligen kommit på den lysande idén att hans födelsedag borde firas med att vara med i en golftävling på Bokskogen. Gemensam starttid 8.30 då vi skulle stå uppvärmda och klara ute vid tee på 13 hålet. Då behöver jag gå upp tidigt för frukostätning är inget som hoppas över i mitt liv, inte heller uppvärmning av kroppens muskler på drivingrangen, och hål 13 ligger typ längst bort från klubbhuset och... nå. Det var en helt underbar morgon så när jag väl stod där vid tee var livet helt enkelt fantastiskt och tanken var att vi (det var en lagtävling) skulle spela världens bästa golf och vinna alltihop. 

Sedan slog maken ut. Bollen landade kanske 40 meter från tee, vilket ju inte riktigt var världens bästa golf. Sedan slog jag ut. Bollen var inte intresserad av att landa på fairway utan lade sig bakom en massa träd. Andra slaget skickade bollen rätt i en av trädstammarna och ner i marken. Och sen fortsatte det ungefär så resten av golfrundan.  Vi kom inte sist, men det borde vi nästan ha gjort för vid vissa tillfällen hade jag stor lust att slänga golfklubborna i Yddingen och promenera hem. Men vädret var fortfarande fantastiskt. 

När vi hade förödmjukat oss klart på golfbanan körde vi inte hem för att vila oss. Eller, jo, maken lade sig i soffan, men han fyllde ju 58 år och kände sig säkert extra gammal och skör. Själv körde jag och hämtade sonen vid bussen och så körde vi till Bökebergskogen och sprang. Eller, ja, han sprang och jag hybridade. Det ordet finns såklart inte som verb, men om man gör en kombination av att gå och springa så är det väl en jogginghybrid, alltså hybridade jag. Och det kändes även den här gången helt OK. 

En väldigt snabb dusch senare drog den vackert röda Minin med mig, födelsedagsbarnet och sonen mot Lund och den österrikiska restaurangen Rauhrackel eftersom födelsedagsbarnet hade uttryckt en önskan om att födelsedagens middag borde utgöras av äkta wienerschnitzel. Dottern med vidhängande pojkvän anslöt, och så åt vi wienerschnitzel av hjärtans lust (förutom pojkvännen som fördjupade sig i den veganska bratwursten i stället). Om Rauhrackel har uteservering där vi kunde sitta och njuta av hur majsolen log? Nope. Man går ner i en källare, och väl där nere kunde det troligen ha varit december utanför utan att vi sett någon skillnad (förutom på folks kläder). Och stämningen var väldigt skidsemester inklusive umpa-umpa-musik ur restaurangens högtalare.

Well. Nu har det blivit lördag, solen strålar fortfarande och lavendeln skriker nu så mycket efter ans och vård att det troligen hörs till Staffanstorp. Ogräsmattan har mopsat upp sig så mycket att den numera kallar sig sommaräng och tycker den gör en insats för humlor och bin. Jag ska alldeles strax ut och lära dem veta hut.

Unga bilentusiaster, unika väldofter och annat sånt

Häromdagen bestämde sig vädret för att inte regna så mycket som vanligt, lugna sig med blåsten och inte ens vara särskilt kallt, så jag och oäkte maken tog våra klubbor och körde till golfbanan och spelade lite golf. Det var ganska (eller, OK, väldigt) lerigt. vi hann inte mer än fjorton hål innan det blev för mörkt och de första fem hålen eller så spelade jag sämre än en påse lussekatter. Men sen blev det bättre, och sammantaget, trots lera och allt det där, så var det himla kul. Att få komma ut, gå i några timmar, få frisk luft och golfpirret i kroppen! Jätteskönt! 

Eller, på tal om frisk luft: väl tillbaka till klubbhuset så skulle jag bara in på toaletten innan vi körde hem. Och golfklubbens samtliga toaletter har någon typ av automatisk doftspray i rummen, har aldrig tänkt på hur det där går till men det är en trevlig doft med något friskt och diskret som inte stör utan känns ren på något sätt. Men nu när jag satt där på toan så hörde jag plötsligt ett tydligt pysande intill mig, helt oväntat och jag hann haja till och undra vad i huset som gick sönder nu - innan jag med stor tydlighet förstod att det där var doftsprayen som tyckte det var dags att pysa lite. Rätt på mig. Jag tog alltså med mig denna friska, rena och nu väldigt överväldigande doft över hela mig. Och rumsväldoftsprayer (eller vad de nu heter) i all ära - de passar inte att använda som eau-de-toilette. Kan jag säga av erfarenhet.

Medan jag satt där i bilen och doftade (väldigt) friskt och vi körde hemåt så körde vi förbi en mycket ung man, sisådär treårsåldern, med vidhängande förälder. Den mycket unge mannen ägnade sig åt att köra runt någon typ av grävmaskin. Av plast. Nästan lika stor som honom själv. (vilket ju iofs inte var jättestort, men ändå) Jag gissade att denna fantastiska grävfarkost i plast var Årets Bästa Julklapp för denne unge man, och att den nu skulle ut och köras, oavsett väder. Och så började jag fundera på vår egen unge man, han som nu tycker att han är vuxen och vet allt som är värt att veta. När han var i samma ålder som grävmaskinisten här så kretsade hans liv runt bilar och motorfordon av alla de slag. Han älskade att kolla på lastbilar, grävmaskiner, traktorer och allt sånt som var stort och hade hjul och motor och lät högt. När vi skulle läsa högt för honom blev han lyckligast när vi läste böcker om vägmaskiner och annat aptråkigt. Hans första ord (efter mamma och pappa) var "ta-too" vilket betydde "traktor". Han lade oändligt många timmar på att ställa sina leksaksbilar i långa biltåg, sortera dem, köra med dem. 

När han var sisådär tre år, alltså. Sedan gick åren och det där bil- och fordonsintresset vissnade och dog. Nu är han absolut noll och intet intresserad av bilar, traktorer eller ens de mest fantastiska vägmaskiner och är det inte lite konstigt ändå? Fast det var inte jättekul med högläsningen om hjullastare och dumpers, det var det inte.

Annars kan man sammanfatta mina dagar just nu med ett ord: filt.

(Jag har förresten fått två filtar i julklapp: en mjuk röd i vanlig storlek som jag har över benen när jag sitter vid köksbordet och läser. En annan, gigantisk, tjock och fodrad med fluff, dessutom med två "ärmar" så att jag halvt kan krypa in i den när jag sitter i min läsfåtölj med dator eller bok. Den går det bara inte att frysa i.)

Carolina-kalender i mörkrets tid: 10

Om man nu inte kan spela golf en lördag i december? (eller det kan man väl egentligen, men hur kul är det med någon minusgrad och vintergreener och kalla fingrar?) Vad gör man då?

Spelar golf inomhus, förstås!

Med listig utrustning som mäter exakt hur man slår klubban och träffar bollen, och sedan låter oss få se det via en skärm (systemet heter Trackman) så kan man stå inomhus i en studio och låtsas att man är ute på en golfbana och spelar. Och riktigt roligt är det när man dessutom kan välja en golfbana som finns på riktigt, och låta datorn och skärmen räkna ut exakt hur man hade spelat och var man hade kommit om man hade befunnit sig på den där banan, utifrån slagen man slår stående på en grön matta inomhus. I värmen. Det är ju såklart inte samma grej som riktigt golf, men som träning eller ren underhållning är det väldigt roligt. Och varmt. Och går att genomföra året om när de vanliga golfbanorna är stängda för att det är frost eller snö eller för att gräsmattorna behöver gå i vinteride.

Idag spelade vi på Simgolf, ett nyöppnat ställe på Mobilia i Malmö. Det fina här är att det är kombinerat med restaurang, och deras specialitet är danska smörrebröd. Mmmm....älskar smörrebröd. 

Så idag valde vi att spela på golfbanan St Andrews Old Course som normalt ligger i Skottland men som idag alltså låg på bekvämt avstånd från Vismarlöv. Själva golfspelandet ska vi prata mindre om (åtminstone mitt spelande, eftersom min boll för det mesta seglade iväg någonstans där gräset var högt och det inte alls var tänkt att man skulle landa) - men väldigt roligt hade vi.

Och när vi hade gått (eller stått) 18 hål, utan att vara sönderblåsta i huvudet eller ruinerade av flygbiljetter, så satte vi oss vid ett bord och åt smörrebröd så det stod härliga till. Perfekt.

Carolina-kalender i mörkrets tid: 4

Söndag andra advent bjöd på 1-gradigt mörkgrått väder med dugg lite till och från, så mörkgrått att det fortfarande var mörkt vid 9-tiden på morgonen. Vad gör då en Carolina? Sover länge, sitter med frukost ännu längre med bok, adventsljus och sånt där man kan unna sig på vintern?

Nope. Hon drar, tillsammans med oäkte maken som är lika knäpp, iväg till golfbanan. Där var det ingen trängsel direkt idag. På driving-rangen var det ingen alls, förutom det där dubbel-knäppa paret Landin-Grubb då förstås. Bollmaskinen var avstängd så först fick man börja med att ta en hink och gå ut i det leriga gräset och plocka sina bollar. Sen stå och slå med fingrar som blev allt mer missnöjda och kalla. Och sen alltså ut för att spela golf i blött och lerigt underlag. Joråsåatte.... på en dum-skala kom vi nog snubblande nära max. Men nio hål fick räcka. 

För sen åkte vi hem och... lindade in oss i filtar och belönade oss efter golfrundan med datorspel, bokläsning och tv-tittande? Nja. Oäkte maken gjorde det. Själv körde jag till Lund, hämtade sonen, körde med honom till Bokskogen (var vi inte där nyss?)(jo) för att ta en löprunda. Så där som man gör en mörkgråmulen decemberdag. Sonen sprang längre, jag sprang kortare och hann under väntetiden duscha och (framförallt) ta en bastu. Det var skönt. 

Men här kommer dagens dummaste (och det var INTE jag): sonen tyckte att rätt klädval för att springa 13 km denna 1-gradiga decemberdag var: korta shorts och en kortärmad funktionströja. Och vantar. Ingen mössa. Inget underställ. Ingen vindjacka. Inga långa byxor. Gaaaahhh....! Själv hade jag underställ, tights, ullfrottétröja, mössa, vantar, vindjacka... Men sonen jag uppfostrat så gott jag kunnat intar en överlägsen attityd till vårt nordliga väder, ungefär "ignorerar jag det så finns det inte". Eller, jag vet inte. Jag kan inte försvara det. Jag tjatade och gnällde och försökte komma med bra argument hela vägen från Lund till Bokskogen där huvudinnehållet i det jag framförde var "Ta Bättre Och Varmare Kläder På Dig För Fan". Men sonen är en äkta Landin, vilket (som alla som känner oss vet) innebär att han är envisare än synden, och han skulle inte ta varmare kläder på sig. Punkt. 

Well. Han fick väl frysa, då. Tänkte jag, där jag satt i bastun och filosoferade över små barn v/s stora barn och ungefär när i tiden jag fråntogs rätten att bedöma klädval utifrån väderlek. Måste ha varit någon gång när de gick på mellanstadiet? Eller var de äldre? 

Sen tinade han upp sig själv hemma i vår dusch och bjöds på lasagne till middag, och så blev det söndagkväll. 

Carolina-kalender i pestens tid: 20

 Det är söndag, och det är fjärde advent, och vi har julstädat. Omfattningen på den städningen var i och för sig exakt lika stor som den är varje söndag (jag städar badrummet, oäkte maken dammsuger huset och tömmer sopsorteringskärlen) - men den här veckan fick den heta julstädning. 

Och vi har tagit in och klätt granen! Här är julstämning så det kryllar sig i presentbanden! När jag skriver "vi" så menar jag "jag" även om oäkte maken gjorde sin sedvanliga insats med att skruva i julgransfotens skruvar. Även detta år befanns skruvarna vara alldeles för korta eller om det var julgranens stam som var för smal. Detta vet man inte. Graneländet lutade i alla fall betänkligt i sin fot hur hårt skruvarna än drogs åt. Men detta fixades händigt med ett antal små brädbitar som trycktes ner innanför skruvarna (efter att mitt förslag om att man nog kunde trycka ner tvättsvampar för att stabilisera hånskrattades ut)(jag provade ändå, eftersom jag är en Landin och vi alltid har rätt)(jag hade fel, det funkade inte jättebra med tvättsvampar).

Men "jag" som i "klädde granen". Tydligen finns det ett "rätt" sätt att sätta i ljusslingan i granen, har jag nu förstått. Och mitt sätt (att slita ut alla ljusen ur kartongen direkt i en enda härva och sedan fästa dem lite hipp som happ fast korrigera lite i efterhand så det ser OK ut) är helt uppenbarligen inte det rätta sättet. Spelar roll, det är ett fakking träd som står mitt i huset med grejer hängande på, inte kommer det någon belysningsspecialist farande med måttband och kollar korrekt avstånd och placering av julgransljusen, inte! Nu står granen där, med kulor och ljus och paket. Det enda som saknas är barn som tindrar med ögonen. Men de kommer snart.

Annat jag gjort idag: spelat golf igen. Den här gången ensam, på närliggande Naturligtvis GCC (f.d. Assartorps GK). Jag fick ha vagn, jag behövde inte slagmatta, jag slog inte lika bra som igår men inte heller i några vatten eller bunkrar så det gick rätt bra. Men jag gick alltså ensam, så jag räknade inte några poäng eller slag så värst noga. Kul var det ändå. 

Carolina-kalender i pestens tid: 19

Decemberlördag sista helgen före julveckan. Vad gör man då? Spelar golf, förstås! Det var ju... någon typ av uppehållsväder i alla fall. Vi spelade på Kvarnby golfklubb i Malmö, den klubben oäkte maken var med i många år innan hans långlånga golfuppehåll kom (ungefär ungefär samtidigt som orienteringen introducerades i våra liv). Så han var bästa banguiden. (bra, för vi fick inte med oss någon i pappersformat och ingen alls fanns vid utslagsplatserna heller)

Missräkning 1: skylten som stod på dörren till receptionen om "Vagnförbud från 18/11". Jahaja, tack för den. Ingen info om detta gavs när vi bokade (och betalade) vår greenfee i förväg, vare sig i mail eller på hemsidan. Det blev till att koppla loss våra bagar från vagnarna och kånka dem över axeln. Eftersom de är vagnbagar har de inte någon sån där fiffig sele som bärbagar har. Eller stödben när man sätter bagen ifrån sig. Så jag lade bagen ner varje gång jag skulle slå (annars välte den ändå förr eller senare) - och både bagen, mina byxor (där den sedan skavde emot), jackan och ungefär allt blev kletigt av lera. Kul utomhussport detta.

Missräkning 2: (fast detta visste vi i förväg) Det var obligatoriskt att använda slagmatta på alla slag utom på green. Vanligt på vintern, och innebär en liten löjlig plastmattebit typ som en fjärdedels dörrmatta som ska läggas under bollen innan man slår för att skydda gräset. Det var första gången jag använde sån, och det var ett pysslande varje gång man skulle slå. Lägga bagen, lägga lilla slagmattan, gräva upp peg och boll ur fickan (de ligger normalt i vagnen, men... se "missräkning 1", försöka att slå på bollen och inte på mattkanten...

Men.

Glad överraskning 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12 (Kvarnby har 12 hål numera): tydligen fick denna lilla löjliga slagmatta mig att skärpa mig enormt på att träffa bollen rätt. Och jag spelade skitbra. För att vara mig. Fick ihop många poäng (41 p när datorn räknat om "som om jag hade spelat 18 hål") och var så nöjd med alltihop att jag förlät Kvarnby bagkånkandet och slagmattorna, och december för att den roade sig med dimma och fukt och lera. 

Golf är en himla kul utomhussport.

Väl på plats i bilen så körde oäkte maken, och jag deltog i en digital julfika med mina kulturkollokollegor. Så klart det hade varit bäst på plats hemma med dator och hörlurar och sånt där, men nu är ju golf en livsviktig sak, så det fick bli deltagande från bilen, via mobiltelefonen. Och det funkade fint. Tänk så fantastiskt, ändå? När jag jobbade på Tetrapak för sisådär 15 år sen var videokonferens fortfarande något tekniskt imponerande som försiggick i vissa speciella konferensrum med rätt utrustning.Och nu? 8 pers har möte med bild och ljud, och jag deltar via min mobiltelefon, på väg i en bil...! 
Det var ett väldigt trevligt möte, för övrigt. Men oj, som jag längtar efter att få träffa de här människorna på riktigt snart. Ha en läshelg tillsammans, sitta och äta frukost (och fika och middag och...) tillsammans länge, länge med prat om böcker och livet. Till våren kanske? Eller i sommar? Hoppas! 

Skärmdump från mobilen

via GIPHY

Carolina-kalender i pestens tid: 6

 Söndagsmorgonen började som lördagsmorgonen: tidigt. Och ja, jag skulle ut och spela golf igen. Oäkte maken stannade hemma dag och vårdade det skärskadade finger han borde låtit bli att spela golf med både igår och förra söndagen. Fingret tackade honom, och jag körde min fina lilla Mini till Löddeköpinge och Björkenäs GKs 12-hålsbana. Sedan golf i vad som inte alls egentligen borde klassas som decemberväder (mest sol, vindstilla och 7 grader) tillsammans med golfvännerna som inte heller ser något konstigt med att gå upp klockan-dum-i-huvudet både lördag och söndag för att hinna spela innan det blir kö (bollränna) eller mörkt.

Björkenäs GK ligger precis invid en julgransförsäljning som var i högform med många granar, ljusgirlanger och kommers. Jag tänkte att "aha! smart! jag passar på att köpa med mig en gran hem idag så kan jag välja medan det finns många och hitta en som både är lagom hög (liten) att stå i vårt hus och som inte ser ut som "sista-granen-som-ingen-ville-ha" som annars brukar vara fallet i våra julgransköp. (vem bryr sig egentligen? Den ska ju ändå täckas med grejer och sedan ändå bara kastas ut)(och vi brukar inte köpa gran i god tid, om vi ens köper gran - ibland använder vi vår vita plastgran som är... ja, fulast av allt)

Sen betraktade jag min lilla, fina orange Mini. Huvudet gjorde en kort räkneoperation: Golfbag + golfvagn + gran + bilförare... nope. No way, faktiskt. Det får bli gran en annan gång. 

Jag körde hem och belönade mig med vörtbröd, julskinka och nyponsoppa. Och datorspel. 

Annat kul jag gjort idag: via facetime följt med ner i avloppet i Lisas dusch. Jo, för hon undrade om och i så fall hur hon skulle bli av med lukten som kom från det. Man kan sticka in en mobiltelefon ganska långt in i ett avlopp så ens mamma verkligen får uppleva alla dess delar (utom lukten)(tack för det). Och eftersom jag när jag blev mamma utrustades med superkrafter och en enorm visdom och alla världens praktiska kunskaper så kunde jag ge adekvata instruktioner för lämpligt tillvägagångssätt. Dottern avslutade telefonsamtalet, vild av iver att få sätta igång med sin roliga söndagskväll.

Själv återgår jag till Egyptens alla mysterier och ondsinta soldater som bör has ihjäl i Assassin's Creed Origins. 

Så som min bil INTE ser ut

Carolina-kalender i pestens tid: 5

 Det är lördag! Tjoho! Sover Carolina till 10 för att sedan inta lååång-frukost läsandes bok? Nej! Carolina stiger upp nästan lika tidigt som en vardag - eftersom hon ska spela golf. Men, säger alla vana och rutinerade golfare då, december är väl ingen kul månad att spela golf i? Det är kallt om fingrarna, det är lerigt på banorna, banorna är inte ens sig själva utan styr om sig till särskilda vinter-tee och vinter-greener och vissa banor stänger helt ner sig för vintersömn? Och det är risk för frost och snö och allsköns elände som gör att banorna har startförbud från den ena dagen till den andra så att bokade tider ställs in och... hördu, kan du inte vänta till våren när allt som har med golf att göra blir så mycket trevligare?

Nej! säger Carolina då. Jag är nybörjare på det här, och det hör tydligen till (här suckar alla rutinerade gamla golfare och minns sin egen nybörjartid) att man är helt vansinnig i början och spelar typ all tid som går att få till. ("ja, ja, så där höll vi också på, men vi lugnade oss så småningom") Kyla går att övervinna, och lera går att tvätta bort. Och eftersom alla vardagskvällar går bort (jämra mörker!) så måste måste det spelas golf både lördag och söndag. 

Jorå. Och oäkte maken följer med. Och så har vi ett par vänner som har spelat några år, men som fortfarande känner att all ledig tid = golftid, så de hänger också på allt. Eller om vi hänger på dem på allt. Spelar golf gör vi stup i kvarten, i alla fall, och drömmer om sol och vår och golfresor när coronan farit sin kos. Och jag drömmer om att få sänka min handicap åtminstone lite, för ännu så länge spelar jag så fruktansvärt ojämnt att den stadigt ligger på 54. (det går inte att få högre, alltså, för er som mot all förmodan inte vet)

Jag har önskat mig golflektioner av tomten i julklapp. 

I vilket fall som helst - vi skulle spelat på Malmö Burlöv GK både lördag och söndag. Av detta blev intet, eftersom alla bokade tider ströks där pga Vinterns Ve och Vila.  I stället spelade vi på närliggande Naturligtvis GCC som ligger i Assartorp typ 3 minuters bilfärd härifrån. Eller... de andra tre spelade golf. Jag spelade apa. Eller leken "gräva upp gräset med mina klubbor". Eller "slå ovanpå bollen så att den rullar iväg max 10 meter". Eller så slog jag i luften. Eller så slog jag till bollen så den faktiskt flög iväg i luften, hurra BRA slag... eller vänta nu, nu drar den till höger. Och där, till höger, där är det någon elak jävel som anlagt en damm. Och nu flyger min boll ner i den dammen. Plopp. 

Var sisådär trettonde slag? Då slog jag rakt och högt och bra. Resten glömmer vi. Jättekul sport, det här. Imorgon spelar vi igen, för den här gången kanske det blir jättebra och jag får många poäng och ... ja. 

Det är just det där spänningsmomentet som gör att jag måste spela igen, och igen, och igen. Och det där förträffligt trevliga "tick"-ljudet när jag får en ren träff som går iväg.

Har jag gjort något annat värt att nämna idag, då? Njaeej... jag låg två timmar i badet. Kan vara nytt personbästa. Och så har jag sprungit runt inne i pyramiderna i Giza och letat skatter. I Assassin's Creed Origins då. Nu ska jag återvända dit. 

Nu ni, nu är jag på gång...

Jag jobbar vidare med det här att lära mig att hålla armarna raka i svingen, titta på bollen och vara något mer rörlig än en sågbock. Spela golf, alltså. Två kvällar den här veckan har jag dragit med mig Håkan till golfbanan, och han har snällt stått med mig på drivingrangen och gått med mig på träningsbanan. Ja, alltså, han har ju också spelat, men han får ju iväg bollen...

Det är svårt, och det visste jag ju på förväg att det skulle vara. Men jag tycker verkligen att jag gör som jag är tillsagd, och att bollen och klubban är elaka när de inte bär sig åt som jag tycker att de borde. Igår bad jag Håkan filma mig med telefonen när jag svingade. På filmen ser jag inte alls ut som jag tycker att jag gör i huvudet. Nyttig grej att göra. 

Märkligt är det då att jag sedan ute på träningsbanan faktiskt lyckas både slå iväg bollen, och slå den rakt. I tisdags inte tillräckligt bra, men igår så lyckades jag få till det så pass att jag fick ihop tillräckligt med poäng för att klara "spelprovet" för grönt kort. För den nybörjarkurs jag gick gällde nämligen att jag skulle klara klubbens träningsbana (6 korthål) på 12 poäng. Igår fick jag 16...! 

Så nu har jag fått det här fina mailet som gör att jag får lov att börja spela golf "på riktigt". Hcp 54-are är säkert varmt välkomna i alla bollar, särskilt på helgerna när jag har tid att spela... Hehe. Jag är jättenervös för det där, att jag som nybörjare ska hålla på och göra bort mig medan andra rutinerade rävar står och ser på med ett tillkämpat leende och "ta det lugnt, vi har alla varit där" som replik men inombords ba: "men hur svårt kan det vara...?!".

Well. En annan grej är detta med sakerna. Alldeles just nu består min samlade golfutrustning av det ni ser på bilden nedan: Två bollar, en markör (som jag fått av Håkan), två peggar (som jag hittat), en greenlagare (som jag fått av Håkan). Jag har att jobba på här.

Så nu blir det alltså golf?

Om förra veckans vardagar var så vardagliga och o-bloggbara (jamen, hallå? "jag gick upp, jag körde till jobbet, jag körde hem, jag åt mat, jag sprang/tränade/struntade i att springa/struntade i att träna, jag lade ohälsosamt många timmar på Harry Potter Puzzles & Spells, mitt nya gift på telefonen...") - så var å andra sidan helgen så himla fullpackad att jag inte hann blogga innan jag störtade utmattad i säng. 

Jo, för i helgen hittade jag på något nytt: hela lördagen (10-18) gick jag nybörjarkurs i golf. Golf! Jag! Jodå, där stod jag på en driving-range med en hink bollar och slog och slog och slog, och vinklade handleden och sträckte på armen och böjde kroppen på konstiga sätt enligt instruktörens extremt tålmodiga och pedagogiska anvisningar. Jag stod också vid en bunker och slog och slog och slog. Och i bunkern. Och på en green. Och vid sidan av en green. Och så böjde jag mig ner efter bollar ungefär sjuhundraåttiotre gånger. Och klämde ihop händerna i ett grepp de aldrig förut varit vana vid. Och när jag slagit fyrtioelvaåttahundratretusen slag av olika arter och var så trött att armarna skakade och jag inte riktigt kom ihåg vilken del av  mig själv som var upp eller ner och absolut inte vilket som var chip eller pitch eller bak eller fram... ja, då gick jag ut på den korta träningsbanan på sex hål och spelade ännu mer golf med mina kurskamrater. Och sedan började det regna, kurskamraterna åkte hem, men jag gick en runda till alldeles ensam. 

För jo: jag tyckte det var alldeles vansinnigt roligt. 

På kvällen rasade jag alltså i säng strax efter nio. Heh. Och när jag vaknade på morgonen berättade min kropp för mig om alla de muskler den hade som jag inte ens visste att de fanns. De svängande musklerna runt midjan, de sträckande musklerna i axlarna, de bollupplockande musklerna i rumpan och låren. Och alla dessa muskler skrek i vånda och lidande unisont ungefär "du är snart 53! vad gör du med oss?? tror du att du är odödlig, eller?" 

Vad gjorde jag då? Åkte på orienteringstävling i Stockamöllan, såklart. DM lång i mossig granskog. Den gick åt fanders. Jag sprang långsamt och jag sprang fel, men jag sprang. 

Då blev kroppen så chockad att den liksom slutade göra ont och bara surade i allmän trötthet i stället. Och idag, måndag, så säger kroppen typ "OK, tro att du är 23 då. Gör du det. Jag ska hämnas på något annat sätt, vänta bara." Och jag stampar glad i hågen runt på jobbet och funderar på hur jag ska få in golf i mitt jobb-läs-orienteringsliv men det går säkert bra om jag spelar lite mindre mobilspel. Imorgon kväll ska jag spela igen. Eller, ja, slå bollen. Igen och igen och igen på driving-rangen och vid bunkern och allt det där, samt gå ut på den korta träningsbanan. Jag har inte ens klubbhandicap än och har många timmars träningsvärk kvar innan jag kan segla ut på "riktiga" rundor.