fredag 28 mars 2014

Lite som att leva med någon slags robot, faktiskt

Frukost hemma hos oss på vardagar är ju som jag har berättat förut en stund där jag vill sitta i tystnad, läsa min tidning och äta min mat, medan min son tycker att det är ett utmärkt tillfälle att ta upp diverse existentiella frågor samt andra intressanta iakttagelser. Fast inte hela tiden. Ungefär går det till så här:

Zombieson hasar in i köket och dunsar ner vid frukostbordet. Han tar en klunk te och sätter igång med att tugga i sig sina mackor. Troligen är han själv överhuvudtaget inte närvarande än, det är bara hans kropp som är på plats.

Mackorna uppätna. Han tar paus. Lägger sig ner mot bordsskivan och somnar. Sedan, *ping*, lyfter han plötsligt huvudet, är där och kommer med dagens första anmärkning. Det rör sig inte om skolan eller flingorna eller att han är väldigt trött. Nej, det handlar om engelska språket. Bara så där.

- Mamma? Visste du att alla de där engelska orden som börjar med ett k som inte uttalas, t ex knight, knuckles, knock, från början faktiskt uttalades med ett k i början? "k"night, "k"nuckles och så vidare...?

Mamman tittar upp från tidningen och försöker samla sig från läsning om ofrivillig barnlöshet till fördjupningar i engelsk språkhistoria.

- Nej, det hade jag faktiskt ingen aning om. Intressant. Så är det säkert med alla språk - att de förändras med tiden, folks olika uttal, slarviga uttal och dialekter.

-Mmmmm. Varpå sonen omgående lägger ner huvudet på bordsskivan igen och troligen somnar om, eller glider in i sin egen värld i vanlig ordning.
Lång paus. Sonen vaknar till då och då, äter lite flingor, dricker lite te, lägger sig ner mot bordet igen. Sedan, "uppvakning" nummer två:

- Mamma? Tror du att man hade varit smartare om man hade kunnat resa tillbaka i tiden och besöka sig själv, och då lärt den man var då olika saker? För då hade man ju senare haft tid över till att lära sig andra saker än dem man egentligen skulle ha lärt sig?

- Eeeehhhmm...Jag..vet inte faktiskt. Det känns lite som att det blir någon slags paradox som hindrar det där, men jag reder inte ut hur och varför.

Dunk! Sonens huvud rasar ner på bordsskivan igen. 

Sådana är våra frukostar. Hur har ni det?

7 kommentarer:

  1. Barnet pratar oavbrutet om saker vi inte förstår, ibland så upphetsat att hon stakar sig innan hon ens börjat varpå det mest kommer lite andnödda flämtningar ur hennes mun. Emil och jag har inte en chans att prata med varandra eftersom barnet har ganska bra volym och inte låter oss höras... Fast till vardags äter vi oftast i skift. Först jag och A, varpå jag försöker titta på nyheterna (hör såklart inget, se förklaring ovan) och sen Emil.

    SvaraRadera
  2. Jotack,bra! Jag frukosterar alldeles ensam under veckans vardagsmornar (den äkta hälften äker till jobbet redan före sju) och läser tidning/lyssnar på radio helt ostört. Konstigt nog kan jag ibland tycka att det för ostört men inte tillräckligt för att gå upp klockan sex för sällskapets skull...
    Under helgerna äter vi frukost samtidigt och samsas om tidningen. Det går bra eftersom vi har olika intressen och läser olika delar, men pratar gör vi inte särskilt mycket, det spar vi till senare. (M)

    SvaraRadera
  3. Emelie och mamma - att läsa era kommentarer i följd är lite som Dickens "En julsaga" fast om frukostar. De frukostar jag har haft och de frukostar jag kommer att ha i framtiden...

    SvaraRadera
  4. Eller: Där du är har jag också varit och där jag är kommer du också att vara...
    (M)

    SvaraRadera