Jag var där! Om en parkorientering i Käglinge.

Det här är ett beställningsjobb. Carolina som är webbredaktör för Malmö OKs hemsida mok.nu bad mig göra ett inträngande reportage om hur jag upplevde den första av sommarens parkorienteringar. Och eftersom jag känner henne väldigt väl och möjligen är skyldig henne en eller annan gentjänst, så ställer jag förstås upp på det.

Min orienteringsklubb Malmö OK ordnar i sommar alltså åtta orienteringar i parker eller liknande friluftsområden i eller i närheten av Malmö. Det är tisdagskvällar (och vilka datum som gäller kan du se här), det är sommar, det är fullt med folk, det är samma bana för alla, det är fri start och ingen stress, det är (nästan) alltid fint väder. Det som är roligast med det här är blandningen på dem som kommer: alltifrån rena nybörjare som i sakta mak tar sig runt banan med ansiktena allvarligt nerböjda över kartan, till elitlöparna som tar det som ett kul träningspass i sprintorientering och springer hela banan på tider som vi andra dödliga inte riktigt förstår är möjliga. Det är morfar som går runt med barnbarnet, det är äkta paret som tävlar mot varandra, det är klubbkompisarna som springer först och sedan sätter sig med fika i gröngräset för att planera årets O-ringenresa. Det är fullt med folk längs hela banan och fullt med folk runt start och mål. Man dröjer sig kvar, pratar med andra, njuter av det (nästan) alltid fina vädret, känner att "nu! nu är parkorienteringarna igång! nu är det sommar!"

Igår kväll var det alltså premiär, och vi var i Käglinge och sprang. Vädret var (märkligt nog) inte riktigt OK faktiskt. Det regnade. Det kom ändå knökmycket folk! Det kändes som att det inte bara var jag som hade längtat efter premiären. Och det fanns ett tak att byta om under, så det där regnandet gjorde inte så mycket. Alla som springer orientering vet att när man väl fått kartan i hand och sprungit iväg så spelar det där med väder och sånt inte så stor roll. "Regn? Hmm..jaja..kanske det...nu ska vi se här...om jag springer runt höjden här slipper jag springa i backe och får en säkrare ingång till 5an, fast det blir längre....hmmm...åska säger du? Hagel? Drivis? Vulkanutbrott?.....jaja, det blir nog bra med det, för nu ser jag kontrollen där framme bakom stenen." Såna är vi.

Troget väntande väskor.

Anmälningsbordet - fast jag använde förstås det som det stod "Damer" på.

Eftersom jag är en duktig människa så började jag med en kort uppvärmningsrunda innan jag skrev upp mig för en starttid. 18:31:30 verkade vara en jämn och bra siffra, så den tog jag. Spankulerade ner till kartlådan vid starten och väntade några minuter på att klockan skulle bli just 18:31:30. Blev helt nöjd eftersom de andra som stod och väntade på sin tur i starten var precis av så olika sorter som jag skrev där uppe i inledningen: en morfar med barnbarn, en man som såg mycket snabb ut i linne och shorts, en kvinna med hund, en helt vanlig orienterarkille med sin helt vanliga orienterarson, två tonårstjejer som såg ut att springa för samma klubb (och nej, man måste inte vara med i någon klubb för att få vara med på parkorientering). Greppade kartan och sprang iväg.

Här får tävlingsledaren minsann fylla på kartor, för det är strykande åtgång.

Du kan följa min rutt på kartan nedan - jag springer med gps-klocka som med hjälp av satelliter lagrar precis hur jag sprang, och så kan jag efteråt lägga in den rutten på kartan. Då får jag se var jag egentligen var när jag trodde att jag var någon helt annanstans.

Fast idag gick det bra. Som man kan se sprang jag med raska steg och tog kontrollerna 1 - 4 (där jag för övrigt blev omsprungen flera gånger av den där snabbe mannen i shorts och linne. Snabb var han - men sprang tydligen ofta åt fel håll...) Sedan hade det nog gått så fort att jag fick ett mindre hjärnsläpp. På vägen mellan 4 och 5 fanns det en grind som ledde in till gärdet (det gula fältet på kartan). Den grinden tyckte jag det kändes som att jag ville gå igenom. Fast den var låst både på längden och tvären och jag ryckte lite förgrymmat i den. Det syns att jag står stilla på rutten, som blir röd i en liten krok just där, så jag kan inte förneka någonting. Jag skulle inte in genom någon grind, det var helt fel. Jag skulle fortsätta på vägen och springa upp på höjden lite senare. Vilket jag strax gjorde, som väl är. Låsta grindar är låsta även för orienterare. Kontrollerna 5-10 gick bra (även om det var lite läskigt precis norr om 8 där näset var mycket smalt och stigen lerig och lutade brant ner i dammen. Tur jag hade dubbade orienteringsskor på mig). Kontroll 11 sprang jag alldeles för snabbt förbi, fick vända och såg att den där morfadern och barnbarnet jag såg vid starten just tog den (jamen hur hade de kommit dit???). Vidare till 12, 13, 14 utan problem, men hade sedan alldeles för brått mot målet och springer till fel buskage för att leta efter kontroll 15. Vänder mig om och ser att andra springer in någon helt annanstans, långt bakåt. Gah! Det är bara att göra om och göra rätt och sedan galoppera iväg in mot mål.

Klicka på bilden så blir den större - men ännu bättre ser du om du klickar på länken här

Mycket backe upp och backe ner och byta stig, hitta rätt grind (olåst), snabba beslut och fart. Parkorientering är himla kul. Givetvis är jag på plats nästa tisdag - då ska vi vara i Pildammsparken!