Nu är den här.

Igår eftermiddag låg jag och kavade runt i trädgårdslandet och försökte förtvivlat hitta jorden under alla förbuskade buskar och tokväxande maskrosor. Då hörde jag helt plötsligt näktergalen. Under en sekund eller så, typ tre-fyra toner. Men jag hörde den. Fast inte mer, så jag blev helt osäker. Önskade jag bara att jag hörde den för solen lyste och livet i allmänhet var så bra så den borde infinna sig?

Näktergalssång är nämligen det finaste jag vet. Koltrastar kommer på en god andraplats (en kväll i april, första ljusa vårkvällen och så den där vemodiga koltrastsången). Men näktergalar... åh jag kommer i trans och blir stående och lyssnar. Under näktergalstiden (det kryllar av dem i buskagen kring Vismarlöv) så brukar jag ställa mig i ytterdörren en stund innan jag går och lägger mig, och bara lyssna och lyssna och njuta. Det är den bästa tiden på året.

Men jag hade inte inbillat mig. För i natt, mitt i natten ungefär vid 3-tiden, så vaknade jag till för att kudden var knölig eller Håkan snarkade eller drömmen tog slut eller nåt. Och då! Då genom det öppna fönstret hörde jag långa kvillrande näktergalsdrillar.... Somnade om, helt lycklig.

Nu är den här. Näktergalstiden.

(Förra året spelade jag in näktergalssång på min mobil när jag och Murre var ute och gick. Han tyckte jag var helt tråkig som bara ville stå stilla och lyssna, och jag, ja jag var i trans som vanligt. Här kan du lyssna på den inspelningen.)