onsdag 9 april 2014

Han föddes. Sen föddes jag.

Det händer något med dem när de går i åttan. Någonstans ungefär nu, på vårterminen. Det svårt att sätta fingret på det, men när de börjar nian till hösten så har det hänt med de allra flesta. Något. Jag vill inte säga "utvecklas" eller "mogna" för det känns så "ja, men det är väl självklart?" Vaknar? Upptäcker sig själva? Vet inte...men det är lika fantastiskt varje år, med varje kull åttor som blir nior på skolan där jag jobbar, och som man helt plötsligt kan prata med på ett helt annat sätt.

Och nu.

Nu är min son en av dem.

Och ja - det händer med honom också. Han öppnar upp sig. Är gladare, för det mesta. Tryggare i sig själv. På väg att våga vara den han är, på något sätt.

Och givetvis går jag i vanlig ordning runt och gruvar mig för att jag håller på att förlora dem, mina barn. Att de snart tar klivet iväg och klarar sig utan mig. Det är så det ska vara. Så det måste vara. Men jag KAN inte låta bli att se honom som snart är femton, med en femtonårings ego, med självförtroende och numera trygg med sin basröst, utan att samtidigt se min lille bebis.

Ett ögonblick har bränt sig fast i minnet. Det är från ett av de allra första, kaotiska dygnen. Vi var kvar på patienthotellet, amningen kom inte igång, Erik skrek och det var tokvarmt, svettigt och alldeles uppochner. Och så detta: en stund när jag precis har bytt på honom och han ligger kvar på skötbordet. Är tyst, och ligger och tittar. På mig eller på lampan eller helt enkelt på allting och världen. Som om han försöker förstå var han har kommit. Och så mitt i allting så bara somnar han. Utan att skrika. Och jag sitter där och tittar på honom. Länge. Fotograferar honom. Försöker förstå att det är mitt barn. Att världens centrum nu har flyttats från mig själv till honom. Att ingenting någonsin kommer att vara som det varit förut - på gott och ont.


Och det är precis där och då jag själv föds som förälder. Inte ögonblicket när han kom ut, panikskrikandes, och absolut inte i kaoset därefter med hunger (både min och hans), amningshysteri, flytt till patienthotell och sömnlösa nätter.

Men nu, alltså. Här. Där är han. Och här är jag. Och han kommer alltid att vara mitt barn.




4 kommentarer:

  1. Du skriver så fint och så "på pricken" att tårarna trillar på mina kinder. (M)

    SvaraRadera
  2. Tack!
    Tre minuter efter att jag publicerade inlägget sattes min moderskärlek på hårt prov. Jag körde Erik till scouterna, och precis när vi på slaget 19.30 rullade in på gårdsplanen framför scouthuset så kläcker han ur sig att "men mamma - vi skulle vara i Bokskogen på det här mötet".
    Men åhhh...!
    Kan det vara 6-7 km på sträckan stationsvägen i Klågerup - stora parkeringen i Torup? Jag satte i alla fall personbästa i körning med Polo på den sträckan. Och scouterna hade inte hunnit försvinna in i skogen innan vi kom fram.

    SvaraRadera
  3. Jag fick frågan... Hur kan det vara så... du säger att du älskar mig mer än allt, och det säger du till lillebror oxå...
    ja... jag tänker en stund... jo det är så här... först föddes du, då var hela mitt hjärta fullt av dig... och när lillebror låg i magen, så funderade jag över... kommer jag någonsin kunna älska ett barn till lika mycket... så föddes han... och på något underligt vis så hade hjärtat liksom fått lika mycket kärlek till. Det rymdes...
    Du skriver fint Carolina. Det är märkligt det här med kärleken till sina barn... KRam

    SvaraRadera
  4. Det där ja! Lisa vill ständigt få mig att säga vem av henne och Erik jag älskar mest. Och jag förklarar att jag älskar båda mest i hela världen, lika mycket fast på olika sätt.
    Det är som du säger - att när andra barnet föds så finns det liksom lika mycket kärlek till Det är inte som att den som fanns innan delas på hälften - utan i stället som att det helt plötsligt finns ett hjärta till, lika stort och lika fullt.
    Det är makalöst och fantastiskt.

    SvaraRadera