Helgen som gick var vi iväg på olika håll, jag och min familj. Det var resa till elevrådsutbildning i Kalmar, det var olika distriktsmästerskap i orientering och det var en kombinerad bokcirkel- och läshelg vid Immeln.
Det var förstås roliga saker, alltihop. (mysläsning, bokdiskussioner, pannkaksfrukost, sovsalsfniss och inte alltför många bommade kontroller) Men somliga var väldigt trötta när helgen var slut. (att lära sig mallar för protokollskrivning och budget när man snart är 13 samtidigt som man har åsett dramatik som sovsäckshångel och graviditetshormon-ilskor (ja, det förekom!) och åkt fullsatt tåg på egen hand kan vara rätt tufft faktiskt)(för att inte tala om att springa ultralång distans i orientering i brötig skog) Och andra (jag) var mest nöjd när alla var på plats hemma igen och allting var som det brukade vara.
För sån är jag. Lyckligast när jag är hemma i trygghet med mina prylar omkring mig, mitt badrum, min säng och mitt kök. OK - det är klart att jag som alla andra längtar bort från vardagen med tidiga morgnar, packande av idrottsväskor, påminnande om fiolläxor och körande till scouter och sånt. Och att jag tycker det är kul att vara iväg och göra annat ibland, som att sova i en stuga med andra bokälskare och äta en fantastisk brunch samtidigt som man diskuterar läsning och böcker.
Men jag drar ändå alltid en djup suck av lättnad när jag kommit hem och packat upp och det är som det brukar vara.
Det är kanske därför det där med husbilsresande tilltalar mig så mycket. För då kan man våga sig ut här i världen men ändå ha en bit av sitt hem, sina prylar och sin privatsfär med sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar