tisdag 1 april 2014

Duktighetsdjävulen

Jag är förkyld. Igen. (det var ju bara några veckor sen sist *gnöl*) Men till skillnad från förra gången när jag med hosta och hängighet gick till jobbet (eftersom jag hade så många grupper inbokade för bokprat och informationssökningsundervisning) så stannar jag nu hemma några dagar tills det värsta har gått över.

Det är klokt, vist och förnuftigt. Jag kommer säkert att bli snabbare frisk om jag vilar och tar det lugnt här hemma. Ändå sitter den där duktighetsdjävulen på min axel och väser att "du är ju egentligen inte sjuk på riktigt, nog hade du kunnat gå och jobba?" Varför gör den det? Min näsa rinner, ögonen rinner, jag nyser i ett och snyter mig så att näsan är helt sårig. Det hade varit pest att sitta på jobbet. Varför sitter då den där lilla delen av mig själv och tjatar om att jag liksom fuskar? Jag har ju förstås inte feber. Jag ligger inte till sängs. Men fast jag inte ligger i yrande plågor halvvägs till dödsriket kan jag ju ändå vara sjuk.

Oäkte maken var också förkyld och hemma från jobbet i förra veckan, säkert med exakt samma elaka virusar som han sedan kärleksfullt skickade vidare till mig. Han verkade inte ha något problem med att bara vara sjuk, sitta och snyta sig i en fåtölj framför TVn eller snora loss framför datorn spelandes sitt älskade stridsvagnsspel. Varför kan då inte jag bara slappna av och tillåta mig att vara sjuk?? Varför känner jag det som att "OK, om jag nu fuskstannar hemma från jobbet så ska jag åtminstone göra de nyttiga saker jag kan, typ läsa böcker jag måste läsa för jobbets skull, bädda rent i sängarna, plantera om blommorna och kamma mattfransarna. Det gör ju inget att snoret rinner ner på dammsugaren, liksom."

Nä. Nu slänger jag ut den där duktighetsdjävulen genom fönstret och sätter mig att kolla lite på Game of Thrones. Jag är sjuk. Jag är förkyld. Låt mig få vara det i lugn och ro.

7 kommentarer:

  1. Det är nog en typisk kvinnlig åkomma den där duktighetssjukan, tror jag. När jag var vrålförkyld för några veckor sedan, tänkte jag likadant. Jag hade dåligt samvete för att jag låg i sängen och läste och slötittade på TV när fönstren var smutsiga och behövde putsas och dammtussarna hopade sig lite här och var. Man är inte riktigt klok!
    Nu är Mats förkyld och hemma från jobbet men han verkar inte heller ha några problem med det, han ligger i sängen och är sjuk helt enkelt.
    Hoppas att du kryar på dig snart för även om man lider av duktighetssyndromet eller inte, så är det så förbenat tråkigt (och äckligt) att vara förkyld.

    Jag gjorde revolt mot duktighetssjukan idag i alla fall. De ringde från skolan och ville att jag skulle jobba nästa och nästnästa vecka. Jag bad att få tänka på saken (bara det alltså), sen ringde jag upp och sa "nej tack, jag vill inte!". Jag gav inga förklaringar eller ursäkter, utan tackade bara nej helt enkelt. Jag känner mig riktigt stolt faktiskt! (M)

    SvaraRadera
  2. Bra gjort! (att tacka nej till att jobba, alltså)

    SvaraRadera
  3. Jag är också hopplöst snorig, svullen i halsen och har huvudvärk. Och på jobbet. Fast Emil är faktiskt precis lika dan när han är förkyld, och jobbar om han inte är typ död...

    SvaraRadera
  4. Du borde ha stannat hemma och vilat, ju.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag veeet, men hur ska man hinna det? Det är tillräckligt illa med all vab den här terminen, jag kan ju inte vara borta för att jag är sjuk också. Blir sån kaos. Har en bibliostudent och några bokprat att ta hand om imorgon och sen blir det förhoppningsvis lite lugnare torsdag och fredag...

      Radera
  5. Usch ja, jag vet ju hur det kan vara.
    Men till helgen får du vara pigg och frisk! Jag också :)

    SvaraRadera