Min tur att köra!!

Jo, det är klart jag borde skrivit något om julen här idag. Annandag jul, kylskåpet fullt med mat som inte kommer orkas ätas upp, julklapparna öppnade, julgranen funderar på om den ska börja barra idag eller i morgon. Ögon har tindrat (jo, faktiskt,  Lisas ögon tindrade mycket intensivt när hon öppnade julklappen med två biljetter till One Directions konsert i Stockholm i juni), ögon har runnit (ja, för Erik är kanonförkyld), ögon har svidit (men kan inte gästerna gå hem nu? De har ju ätit, julklapparna är ju öppnade och jag vill bara gå och lägga mig nu när allt är avklarat (tja, ni vet ju att det där med att umgås inte direkt är min grej))

Men. Istället väljer jag att skriva om det här med bilar. Igen. Kanske jag startar det nya året med att döpa om bloggen till "Carolina och bilarna". Men det är ju så här att nu startar ett nytt kapitel i vår bilägandes historia: Lyckan i att äga en bil.

Fattar ni? Lyckan. 

För så kan man säga när man hämtade ut en fabriksny VW Polo fredagen innan jul. En NY bil!! Till den HÄR familjen!! Och det är så vansinnigt roligt att köra. Inga varningslampor som lyser. Inga konstiga missljud. Ingen särskild knyck för att få i backen. Ingen oro. Bilen går alldeles utmärkt att köra i alla hastigheter, även över 80 km/h. Det är så helt och alldeles fantastiskt.

Så nu är det inget dividerande om vem som behöver köra. Vi anmäler oss båda frivilligt, omgående. Köra och köpa mjölk? Jamen, det kan jag göra! Köra till affären och byta julklappen? Jag fixar! Och varför köra dit det är närmast? Nä, vi kör till Emporia för det är lite längre. Eller varför inte Center Syd, Löddeköpinge? Jaså, Lisa vill bli körd till sin bästis som just nu vistas i Vallåkra i Helsingborgstrakten? Jag kör! Inga problem! Jag offrar så gärna lite av min lediga dag för att köra 10 mil helt i onödan. Så får jag ju lyssnat lite på min ljudbok, också.

Jubel!!