fredag 2 februari 2018

TBT som blev om något annat och mycket onödigt

Först bara ett jättestort och ilsket GAAAAAAAAHHH! 

Jo, för när jag körde till jobbet i morse, i mörker och regn och med bländande bilar, så körde jag (som alla andra) nästan hela tiden en bit under hastighetsgränsen för det gick banne mig inte att göra något annat. Men norr om Kävlinge blev det mindre trafik, sikten bättre pga att det hade ljusnat, och jag slappnade av och försjönk i min ljudbok. Men hajade till när en förpillad fartkamera brände av en blixt i mitt ansikte. Jamenvadfaaaa..... kollar hastighetsmätaren: Drygt 90. På 80-väg. Så ONÖDIGT gjort av mig. Särskilt som jag alltså 95% av körtiden i morse ägnade mig åt luskörning ett gott stycke under hastighetsgräns. Så vansinnigt onödiga pengar som nu måste gå till absolut ingenting. Jag som sparar till nya glasögon.

(*plats för extremt fula svärord*)

(måste tillägga att den där vägen fram till för lite sen var en 90-väg)
(så det så)
(men ja, jag körde för fort. Inget att säga om det. )
(f-n)

Det var ju INTE det jag skulle skriva om idag. Jag skulle ju skriva om min torsdagskväll, som jag helt oplanerat ägnade åt att gräva ned mig i gamla minnen och åt att leta upp människor jag känt för länge sedan på facebook och undra över deras liv. Men nu fick fartkameran all space här idag (grrmmmbl) så jag ber att få återkomma i ämnet. Det är nämligen oerhört intressant (för mig i alla fall), och handlar om det året jag som nittonåring bodde i Skottland. En teaserbild:


2 kommentarer:

Emelie sa...

Jag har också extremt svårt att hålla 80 på den där vägen. Min fot är programmerad att gasa till 90, det går liksom inte att ändra på...

Carolina sa...

Precis så! En fot programmerar man inte om så där bara.