onsdag 28 februari 2018

Rapport från twilight zone

Och det snöade hela natten. Och snöade och snöade och snöade. Och blåste. Så när morgonen grydde var den stora frågan i det Vismarlövska hemmet: kan vi ta oss härifrån och in till våra jobb och skolor? Är vägen ner till Klågerup ens plogad?

Testpatrull blev oäkte maken i Subarun (som ju har fyrhjulsdrift och är lite roligare att köra när snön gör sitt värsta), som tog dottern med sig i bilen ner till Klågerup. Sms kom som förkunnade att "det är drivor och blir nog jobbigt att köra igenom med BMWn".

Hu. Ännu större beslutsångest, alltså. Men: sonen (som skulle åka med mig) behövde verkligen komma till skolan pga ett skrivprov och två redovisningar, varav den ena redan blivit flyttad en gång pga att han låg sjuk före sportlovet. Och jag hade ett folkbibliotek som behövde vara öppet, och det är svårt att fixa via att jobba hemifrån (och vikarie finns inte), och dessutom en inbokad sagostund. OCH en überviktig intervju med skoltidningen.

Så vi testade, grävde/sopade fram bilen och höll på att köra fast redan på bygatan pga djup snö, fakking bakhjulsdrift och allmän djävlighet. Sjutton svordomar senare var vi dock ute på vägen mot Klågerup. Den syntes ibland. Ibland syntes den inte. Ibland fick vi liksom ta fart och hoppas på det bästa, och surfade igenom drivorna. Och ibland fick muskelminnet av hur vägen och kurvorna gick råda över syn eftersom sikten var 0 och bestod av tretton olika nyanser av vitt. Men... vi nådde 108:an och kunde lägga oss i kolonn med alla andra bilar som kröp fram där. Det gick i 30 km/h, men det gick. Eller, ja, i Staffanstorp gick det inte alls i 20 min, där stod vi still och funderade över livet i allmänhet och snökaos i synnerhet, och Erik tyckte att "ja, det är väl bättre att komma fram 20 min sent än inte alls". Sedan bökade vi oss fram till Lund, och genom Lund (folk cyklade! Hallå???!) och jag släppte Erik vid Polhemskolan och gjorde ett allvarligt försök att tina upp isklumparna på vindrutetorkarna med mina bara, varma händer så att jag kunde få liiiite mer sikt ut, tack så mycket. Sedan körde jag vidare.

Och sen? Direkt efter Lund? Då liksom bara slocknade vinterovädret. Blev lite blåst och enstaka flingor och vägbanan syntes nästan hela tiden. Och efter Kävlinge? Barmark! Halvklar himmel! Inte en snöflinga! Det kändes som att jag kört in i twilight zone och helt overkligt.
Så när jag äntligen kom till skolan och mitt bibliotek efter 1,5 timmes bilköraräventyr så var det liksom ingen som stod där och hurrade för mina bravader, dunkade mig i ryggen för min modighet eller bannade mig för min dumdristighet. Nej, här var det business as usual, barmark och förvånade ansikten när jag sade att "det var jobbigt att köra bil hemma, faktiskt". Känns rätt bra då att inte behöva sätta upp en skylt om att "biblioteket är stängt pga snöstorm" när besökare lätt kan titta upp i den blå himlen och undra om skylten sitter kvar sedan februari 2017.

Nå. Jag är här. Nu är frågan: hur blir det att köra hem? För även om jag nu vistas i twilight zone så har vädret hemma inte på något vis blivit snällare att köra i. Och när jag kör hem är det mörkt, och jag kanske inte har några andra bilar framför mig att följa baklyktorna på genom snöröken.

Vi får se. Fortsättning följer.

5 kommentarer:

David Lundgren sa...

Det är inte helt underbart det där, när sikten är ungefär som att stirra ner i i en tallrik filmjölk. Ta det lugnt!

Anonym sa...

Hahaha! Exakt det här drabbar oss också, jag jobbar till exempel hemma idag. Fick skicka bild till gubbarna i Barsebäck... Men det var oftare så när vi bodde på gården (som låg mellan Hörby & Sjöbo). Faktiskt så till den grad att min makes arbetsplats i Malmö trodde att han sysslade med skolkning - alltså verkligen misstänkte honom för att ljuga. Det blev till och med blev en chefssak. Då fick A förklara lite om snö, vind, väglag, stad vs öppen jordbruksmark, väg 13, visa bilder på de då 3 meter höga snödrivorna som snön ven över för att sedan täcka vägen lika fort igen. Sedan sa han upp sig (inte bara därför, dock). Kör försiktigt på vägen hem!

Anonym sa...

Anonym 28 februari 2018 13:04

skull undertecknas av "anna b"
/anna b

Carolina sa...

David - nej, det är vedervärdigt, och det är då man är mer än tacksam för de där orange reflexstavarna som sitter längs med vägkanten. Det är att köra från en sådan till nästa... och ja, jag ska köra försiktigt!

Carolina sa...

Anna - tycker nästan att det där vore skäl nog att säga upp sig på en arbetsplats: att inte bli trodd. Det är INTE samma sak när det blåser och yrar lite snö inne på Malmös gator som att köra på landsväg spå skånska landsbygden i snöfall och hård vind. Men det är svårt för den som inte upplevt det att fatta själv, och svårare att förklara skräcken och oron man har så fort det är kombinationen snö + hård vind, att det snabbt KAN bli typ omöjligt att köra även om det inne i stan bara är lite halt och moddigt.