tisdag 27 februari 2018

Från 7 minus till 3.55 blankt

Vet knappt om jag vågar skriva något pga kommer bara att låta sur och vresig. Men: vintern v/s våren 30-0 på knock-out??! Vad hände? Vad händer?? Sju minusgrader på morgonen är inte OK nånstans? ("Mamma, mina kinder var så kalla att det gjorde ont när jag cyklat till bussen.")
Snökaos på östra sidan av landet, en väderapp som trumpetar ut att "hahaha, snart kommer det att snöa flera dagar på er också fast ni bor i Skåne, tror ni att ni skulle komma undan? Va? Vavava??"

Det är för farao dags för koltrastar som sjunger i ljusa vårkvällar snart. Och kvällspromenader som är sköna. Hallå?!

Sak jag insåg förra veckan när jag kört Erik till körskolan och tog en promenad på stan för jag lovat honom skjuts hem också: jag tror att jag skulle vilja bo i Lund när jag ska gamlas och inte vill ha hus på landet längre. Ha ett litet bo vid en gata med gamla gatstenar och rosor. Sitta och filosofera över kaffe på något av alla dessa trevliga små fikaställen som finns. Cykla. Stå och glo en lång stund på något konstigt träd i Botan.

Annan sak jag raskt insåg förra veckan: vi kommer inte att ha råd att bo i Lund vid nån jämra gatstensrosgata. Någonsin. För det är banken som äger vårt hus och inte vi. Säljer vi det får vi inget över. Och hyresrätt med den pensionen vi beräknas få ut? (typ 0) Tror inte det, va. Skulle vi kunna bo i Lund så blir det inte i Lund utan typ utanför Lund, där Lund håller på att bli åker. Och där har jag redan bott en gång (Kulgränd) och det var inte så himla kul. Så... vi får väl bo kvar i bankens lilla fina hus i Vismarlöv tills vi blir grå och stela och hemtjänsten kommer att svära sjutton visor över att vara tvungna att åka ända till oss, och ha så lång restid att de bara har 3.55 minuter på sig att tvätta oss, slänga åt oss matlådor och rycka lite i dammsugarslangen.

Eller nåt.

Eller så vinner vi på Lotto.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Alltså det där sista funderar jag över också. Min plan (i grova drag) är så här:
- amortera så mycket det bara går
- när barnen flyttat hemifrån; sälj huset, köp ett mindre, billigare
- amortera så mycket det bara går
- när gammeltiden anfaller; sälj det lilla huset (nu borde vi gfan hunnit amortera lite och därmed få pengar över
- köp husbil och ställ på hemtjänst parkering, då vore det väl fan om de inte kunde kolla till en lite då och då! (alternativt något praktiskt lägenhetsliknande)

/anna b

Carolina sa...

Smart plan. Grejen är att vi gör så fel: hoppar över alla de där"amortera så mycket som möjligt" och så hoppar vi direkt till sista punkten: köp husbil. Anledningen till att vi har höga huslån och inte amorterat. MEN - vi kommer ju att äga husbilen! Om vi säljer huset så kan vi bo i den, parkera vid hemtjänst alternativt vildcampa på någon kullerstensgata i Lund. Et voila! Pas de probleme!

Åsa sa...

nä inga negativa tankar här. Naturligtvis har ni husbilen och kör vid det laget runt i italien eller någon annan trevlig plats, hoppar ur husbilen vid den lilla trattorian i den pittoreska byn och beställer in en god tre rätters lunch och ett glas sangiovese och så är det bra med det.
Man vet ta mig tusan inte om man lever då, så det gäller att ha positiva drömmar så vi iallafall har drömmarna att se fram emot, inte fasa inför... /Åsa

Carolina sa...

Det där lät som något alldeles förträffligt att se fram emot. Och du har rätt: vi vet inte ens om vi lever till att bli gamla, så dumt att oroa sig för elände vi kanske inte ens behöver utstå.
Italien = slipper iskalla minus-sju-morgnar också!

Åsa sa...

Helt rätt. Vi drabbades dessvärre i familjen av det där spöket med stort C.. så hösten har gått åt att fundera på, hur länge finns vi? Ska vi oroa oss för sjukdomen eller skall vi försöka besegra det "jävla spöket" nu och sen lever vi av bara tusan så länge vi gör det. En tuff, jävligt tuff resa, men just nu kan vi konstatera att medicinerna gör sitt jobb, och förhoppningsvis mår spöket riktigt dåligt av det och maken mår nu bättre än på länge.

Så tänk inte på pensionen! Lev och tänk att när den dagen kommer, då får vi tänka på hur vi ska göra då...

Kram Åsa

Anonym sa...

Carolina; vi är ju så in i bängen sugna på att gå på husbilen redan nu, så vi har lite svårt att hålla fingrarna i styr! Men vi har bokat samma husbil som vi hade förra o-ringen. Vi fick hyra den i år igen eftersom vi hade skött om hans lilla skötebarn så himla bra <3

Nu till lite allvar:
Åsa; jag och min man har diskuterat just det där du är inne på - att bara för att vi umgås med tokfriska pensionärer som orienterar i hastigheter som en själv bara kan drömma om är det ju inte säkert att det är så vår pensiontid blir - och vad gör vi då? I min släkt blir alla så himla skraltiga och sjuka, det kanske gäller även även mig (varför skulle det INTE gälla mig...?) Jag som jobbar med ett jobb jag inte tycker särskilt mycket om, dessutom jobbar och stressar alldeles för mycket brukar ibland tänka att jag jobbar för pensionen (som någon slags tröst och morot) men om jag fortsätter så här och sedan får en ofrisk pensiontid, då är nog risken stor att jag bli sjuk OCH bitter. Alltså borde jag hitta en bättre mellanväg att gå. Kanske inte leva som om varje dag är den sista, men åtminstone inte hela tiden tänka att "när jag blir pensionär då ska jag..."
/anna b

Carolina sa...

Åh, Åsa, hade ingen aning! Jag förstår att ni har haft det jobbigt, och har det jobbigt fortfarande med mediciner och hot och många tankar. Hoppas verkligen att C-spöket stoppas och backar och försvinner.

Ni har bägge så rätt: man måste verkligen leva nu och här. Det behöver inte vara sjukdomar som förstör livet strax efter pensionen, det kan vara sånt som trafikolyckor, dålig syn (min skräck), eller det där med ont om pengar. Det vi har är här och nu, den här dagen, den här stunden.

Åsa sa...

självklart ska man tänka, drömma och spara och planera för en pensionärstid som kommer. Det hoppas jag också, men jag kan säga att ALLT sattes på en knivtunn egg när vi i ett kalt rum på sjukhuset fick höra att spöket C jagar oss..
Jag hoppas nu - och min man också - att vi har givit C vad hen tål för denna gång. Men vi vet också att de bara får C att "sova", tills de riktiga häxbrygderna kommer och kan ha ihjäl bara just de här cellerna. Häxbrygderna är på gång... det vet vi... men när kommer dom? Tills dess bokar vi den där resan till Italien igen och tänker, att jajamensan vi åker dit nästa år igen! Vi tänker framåt. Men vi lever här och nu. Vi kan inte vänta att åka tills om 15 år när vi är 65...
Life is now. Enjoy it!
Nu ska jag ut i pulkabacken med barna. /Åsa

Carolina sa...

Jag håller verkligen tummarna för de där supermedicinerna, att de ska komma snart och att cancerforskningen går framåt även på andra sätt. Det är ju det: håller man C stången så kan läkemedel utvecklas som inte fanns för några år sedan. Och ja, lev nu och ta hand om varandra och boka alla möjliga resor till Italien!
kram

Åsa sa...

Vi gör vårt bästa varje dag, även om det är liiite svårare vissa dagar, så försöker vi desto mer andra dagar. KRAM