Jag kan inte skriva ett inlägg varje dag om bra saker som gör livet bättre att leva utan att ha ett inlägg om koltrastar.
Jag har skrivit om dem förr. Nu när jag kollade så hittade jag hela elva blogginlägg där jag på något sätt har skrivit om koltrastar. Antingen har det varit lycklighetsinlägg fulla av å-det-är-så-ljuvligt-att-leva-just-nu, eller så har det varit längtansinlägg skrivna i november, december eller februari där jag går på om min eviga längtan efter ljusa aprilkvällar där en koltrast sitter på grannens tak och sjunger för mig så att mitt hjärta bara vill brista.
Och så har jag skrivit om herr och fru Koltrast. Den gången jag skrev var det första gången jag hörde dem, men sedan dess har jag hört dem många fler gånger. Och sett dem! Om de bor i vår trädgård eller i något buskage i närheten vet jag inte, men de brukar springa omkring på vår gräsmatta och se ut som att de äger den. Inte vet jag egentligen om det är samma koltrastar varje gång, men det känns bra att tro det i alla fall. Och det verkar alltid vara en av dem som tar täten, och visar vad det är som ska göras (mycket oklart vad...) medan den andra dröjer sig kvar, lägger huvudet på sned, kollar in saker så som blommor, grässtrån, oss i uterummet som sitter och tittar tillbaka, hoppar några steg, stannar igen...
Redan förra gången jag skrev om dem kände jag att mitt genusperspektiv var något luddigt. Det har inte blivit bättre nu när jag tycker att det där alltså är herr och fru Koltrast, och att det är frun som hoppar först och vet vad som ska göras, och den drömmande, världsfrånvände herr Koltrast som hela tiden måste rättas in i leden. Allra helst vill han nog bara sitta och sjunga på ett tak i närheten eller så.
I ett av längtansinlägget hade jag med en filmsnutt med koltrastsång. Det får komma med igen - det behövs koltrastsång den femtonde december!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar