söndag 8 september 2013

Snabbt iväg....glömde hjärnan hemma.

Orienteringssjälvförtroendet ligger inte på topp just nu, kan jag meddela. I onsdags hade vi klubbmästerskap i sprintorientering, i centrala Oxie. Det ska gå snabbt med sån orientering, det hörs ju på namnet. Då ska man inte, som jag, springa väldigt snabbt till första kontrollen, sedan springa väldigt snabbt vidare från första kontrollen mot andra och så sedan helt plötsligt inte veta var jag är.

Jag menar, Oxie är ju inte så där värst stort och utmanande om man jämför med en medelstor skog eller så. Men där stod jag, uppe på någon jämrans kulle med utsikt över hela Oxie, och visste inte riktigt vilken del av Oxie jag tittade på, vilken cykelstig jag var på och framförallt kunde jag inte lista ut var kontrollen jag skulle ha kunde tänkas vara. Totalt hjärnsläpp. Där stod jag och hummade och rev mig i håret i ungefär tre minuter. Tre minuter i sprintorientering är ungefär som tre timmar i varje annat sammanhang, så hur fort jag än sprang sedan när jag väl hittat andra kontrollen så var det liksom helt kört. Jag kom sist.

Och så idag då. Lång-DM. Vinna hade jag inte en chans att göra, för de som vinner är så väldigt mycket duktigare än jag. Men jag skulle försöka springa så snabbt jag kunde, bli riktigt trött och få en rejäl genomkörare inför Lidingöloppet som är om ynkans tre veckor. Sprang snabbt ut rätt i skogen. Kände mig vig och stark och smart som till och med hade kommit ihåg att ta på mig löparglasögonen. Kände mig inte längre fullt så smart när jag insåg att jag nog var där jag borde vara men att kontrollen inte låg där. Nähä, men där då? Inte det heller, men höjden där borta kanske? Nej. Var är jag? När gick det så här fel?

Höll på att yra runt efter första kontrollen i 15 minuter. 15 minuter är inte så lång tid i många andra sammanhang. Men här är det skillnaden mellan "har fortfarande en chans att gå över mållinjen med självkänslan i behåll" och " back to barnbanorna med glada och ledsna gubbar".

Jag tappade liksom sugen sen. Försökte springa snabbt, men efter ännu en liknande jättemiss på en av kontrollerna på mitten av banan så var det så oerhört kört så att inte ens Lidingöloppet kunde förhöja motivationen ens lite.

Jag får hålla mig till elljusspåret i Bokskogen, tror jag. Eller möjligen de där barnbanorna med glada och ledsna gubbar.

7 kommentarer:

  1. Det låter som om du ska ta det lugnt med orienteringen ett tag, orienteringshjärnan verkar vilja ha en paus. Ungefär som när jag har spelat för mycket golf, då funkar inte golfhjärnan. Antingen tar den fel beslut som den stackars kroppen inte kan hantera, eller så tar den rätt beslut men kroppen lyder inte. Då, har jag lärt mig, är det dags att ta en paus ett tag. Vips så går det så mycket bättre sen igen!
    Håll dig du till elljusspåren i Bokskogen ett tag framöver eller ta dig tid att bara vara. (M)

    SvaraRadera
  2. Det är nog så. Fast det verkar som att orienteringshjärnan verkar vägra fatta några beslut överhuvudtaget. Ska springa en tävling till på lördag, sen är högsäsongen över.

    SvaraRadera
  3. Kom igen Carolina, du vet stt det vänder. 😀🎂
    GP

    SvaraRadera
  4. Nu tycker jag du börjar likna mig när jag är besviken på insatsen hi hi
    Ta dig nu samman och sikta på Lidingö sen är allt glömt och du tar nya tag med nya utmaningar som tex Hedjakten, ses där för du kommer väl inte till Revinge?
    Ja vi ses kanske redan ikväll :-)

    SvaraRadera
  5. Efter helgens tävling så joinar jag dig mer än gärna på barnbanorna framöver. Måste ju lära mig att hålla kartan åt rätt håll..

    SvaraRadera
  6. Ja Wiviann, det gör vi! Vi springer en inskolningsbana och ser till att både hålla kartan rätt och försöka tyda de där kluriga gubbarna som hänger ute i skogen. Glad mun - på rätt väg? Eller glad mun = "hahaha så går det!"??

    SvaraRadera