måndag 30 september 2013

Backe upp, och backe ner...och backe upp, och backe ner...

Nu är det två dagar sedan jag sprang Lidingöloppet. Jag ska inte säga att kroppen känns som vanligt, för det är fult att ljuga, men den är rätt OK faktiskt. Utom när jag ska gå upp eller nerför trappor eller så. Man får veta exakt vilka små och stora muskler i benen som jobbar när man springer 30 km där säkert 10 km består av uppförs- eller nerförsbackar. Låren jobbar. Jo, det fattar man ju. Men de där små musklerna på lårens insida vid knäna??? Framsidan på smalbenen jobbar. Jag visste inte ens att det fanns muskler där. Hälarna? Sidorna på hälarna gör ont, så de har nog gjort något de också. Förmodligen tagit emot värsta stötarna i alla de backarna man inte bromsade farten sista metrarna utan släppte på.

Ja, ni fattar. Jag är öm. Men jag hade mer ont efter marathonet i juni. Väldigt mycket mer. Så på det hela taget känns det väldigt bra. Vi har redan börjat prata om "nästa gång"... fast kanske det blir Berlin Marathon nästa höst. Det går samtidigt som Lidingöloppet, så man får välja. Om jag kan locka med mig Håkan på 42 km, vill säga.

Minnesvärt från Lidingöloppet, då?

Så himla mycket folk! Överallt! Det stod människor längs med nästan hela spåret och hejade på. Påbyltade (det var kallt), med fikabord, barn med skyltar som det stod "Heja pappa/mamma!" på, hundar, kaffemuggar och övrig utrustning. Och de skrek "bra jobbat!" redan efter 2 sprungna kilometer, ungefär. Allra mest folk stod det vid backarna som är så stora att de har fått egna namn. Karins backe, Grönstabacken, Abborrbacken... Man vill liksom inte så gärna börja gå när det står så många människor och tittar, faktiskt.

Anders Gyhlenius! (han från TV-serien En svensk klassiker - läs här hur jag hyllar honom) Jag sprang förbi honom! Ungefär när jag sprungit 19 km och det var en väldigt backig och jobbig och motig sträcka på alla sätt och vis. Då, i en extra brant backe, då var han där. Han kämpade sig uppför, och blev påputtad av sina två vuxna barn. Jag blev helt tagen och började nästan gråta (oj, vad jag är gråtmild när jag springer långt...) Om HAN orkar - då jäklar ska jag orka!! Och så tänkte jag på hans barn också - tänk att de bägge ställer upp och springer med pappa i 30 km, och hjälper honom uppför varje backe. Det är en fantastisk prestation, det också! (alltså, de håller inte bara handen i ryggen på honom. Han lutar sig bakåt och lägger en stor del av sin tyngd på dem.)

Abborrbacken. Förstås. Den är brant. Och när man tror att man har kommit till toppen (det planar ut och så stod det en kör där och sjöng "you can do it if you really want"), ja då är man halvvägs.

Toaköerna på startplatsen. De var milslånga och rörde sig inte framåt. Vi fick ge upp med kanske 20 man framför oss. Och eftersom det var alldeles för få bajamajor så kunde man se löpare som både kissade och gjorde annat längs med hela spåret. Kräktes gjorde de också, en del. Fast för det hade det nog inte hjälpt med all världens bajamajor innan start.

Det var kallt. Inte när jag sprang, men efteråt, även fast jag direkt bytte till torra kläder. När jag kom tillbaka till husbilen (som vi parkerat på en skola där det även fanns duschar) frös jag så jag skakade. Fort ner till duschen - och där var varmvattnet slut... Som tur var fanns det bastu som var igång åtminstone på halvfart.
Sen blev det ordentligt kallt på natten, ner mot 0-gradigt. Tyvärr hade Håkan råkat nästan ladda ur husbilens batteri när han laddade en dator, så vi kunde inte köra igång värmefläkten. Inte på natten (jag hade dubbla täcken och frös i ansiktet...) och inte på morgonen när vi åt frukost. (flingor med iskall mjölk, kanske 10 grader inne i husbilen. Andedräkten blev vit när vi andades). Vi körde iväg så fort vi kunde, och satte igång bildelens värmefläkt på max. Mycket skönt.

Naturen! Att springa Lidingöloppet är oerhört vackert. Man kan knappt förstå att man är inne i Stockholm (eller, nja, Lidingö räknas nog inte som mitt inne i stan, men ändå...). Det är tallskog, och små sjöar, och ängar, och långa stycken går löpspåret utmed havet. Så synd att man sista milen är så trött att man inte riktigt orkar uppskatta de vackra vyerna.

Så ja! det blir fler gånger.

2 kommentarer:

  1. Häftigt! Jag är en sjukt impad soffpotatis.

    SvaraRadera
  2. Jag är grymt imponerad men dock inte avundsjuk. Ni verkar ha haft en tuff helg även förutom själva springandet.
    (M)

    SvaraRadera