måndag 26 augusti 2013

Jag KAN träna och jag KAN tävla och jag är så himla glad för det.

SVT sänder dokumentärserien "En klassiker", och jag sitter som klistrad framför datorn/TVn. Vanliga människor som genomför något duktigt och stort. De är trötta, de kämpar, de är nervösa för punkteringar och vrickade fötter. Men de fullföljer. Hittills har jag sett de tre programmen när de gör Vätternrundan, Vansbrosimningen och nu ikväll Lidingöloppet. (kolla här) Jag blir så himla träningsinspirerad!

Förvisso tänker jag aldrig i livet cykla Vättern runt. Inte heller någonsin köra Vasaloppet. Jag har kört Tjejvättern och Tjejvasan när jag gjorde Tjejklassikern ungefär 1995, och det var jobbigt nog. Men Vansbrosimmet kan jag tänka mig att göra. När jag gjorde Tjejsimmet då 1995 så var det så kallt så vi simmade bara ca 800 m i Vanån vilket är medströms, och det var över på 15 minuter eller så. Jag skulle vilja testa det riktiga simmet, hela distansen, någon gång.
Och Lidingöloppet är vi ju anmälda till, Håkan och jag, så nu när jag såg hur de sprang det så blev jag enormt peppad. Här ska springas!

Men det som verkligen berör mig med den här serien, det är en av deltagarna: Anders Gyhlenius. Han är 60 år och ambassadör för En Svensk Klassiker, som han har gjort 35 gånger tror jag det är. Och nu har han långt framskriden prostatacancer med metastaser i skelettet. Han har ont och musklerna har kanske 20-30 % av kapaciteten de hade för två år sedan. Ändå genomför han klassikern. Och han är den gladaste av alla deltagarna - hela tiden. Jag får tårar i ögonen varje gång han går i mål på ett av loppen och har klarat det. Han är glad och ledsen, för han älskar det han gör, men han gör det nog för sista gången vet han.

Jag får, förutom träningspepp, en riktigt rejäl carpe-diem-känsla. Här och nu är jag frisk. Här och nu kan jag träna och genomföra långlopp. Just nu lever jag och kan njuta av livet och borde och ska göra det varje dag - för rätt vad det är så har jag inte livet kvar.

4 kommentarer:

  1. Kag följer också denna serie som verkligen ger en inspiration och eftertanke.
    Simmade du också detnåret de fick flytta tjejsimmet? Det var 1996, då var jag, mamma och Birgitta också där men då kände ju inte vi varandra.
    Lycka till på Lidingöloppet.
    Din konkurrent i skogen ( som nu ligger långt efter men kommer igen snart)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänk att vi simmade samma år! Ja det var ju 1996 för 1995 när jag gjorde de andra loppen var det så kallt i vattnet att simningen ställdes in.

      Radera
  2. Den serien är helt underbar..Man blir supermotiverad! Anders är verkligen en solstråle.. och han påminner mycket om Ivan..

    SvaraRadera
  3. Men det gör han ju faktiskt, nu när du säger det!

    SvaraRadera